"Skriva av sig"-tråd

[Arktis]

Fy fan vad jag hatar mitt utseende just nu.

Ibland får jag som små knäppar i huvudet då jag för korta stunder glömmer bort mardrömmen som är mitt liv med BDD. Dom håller aldrig i sig tillräckligt länge.

Jag hatar min äckliga hy. Den är helt förstörd.

Jag har inte BDD, jag är bara äcklig.

Men du, jag fick alltid intrycket att det började ordna sig och bli bättre för dig. Är detta bara en av alla dessa tillfälliga svackor man hamnar i till och från eller är det något ihängande?

[laktoos]

Men du, jag fick alltid intrycket att det började ordna sig och bli bättre för dig. Är detta bara en av alla dessa tillfälliga svackor man hamnar i till och från eller är det något ihängande?

Det var på väg åt rätt håll. Tillfällig svacka är tyvärr en underdrift, har varit 2 rätt isolerade månader det senaste med ett djupt dyk ner i depression och ångest. Har bytt mediciner och får ECT-behandling mot depressionen och ska förhoppningsvis börja med KBT inom en något så när framtid.

Men just nu känns allt sånt där lönlöst. Ångesten har hunnit ikapp mig och jag är värd den. Jag har vistats ute bland människor trots min groteska hy under vintermånaderna, det är rätt åt mig att jag mår dåligt nu.

[vinterglas]

Nu har det gått åt helvete. I förrgår tog jag bort sminket för att jag skulle sova, men sminkade mig på nytt eftersom jag inte kunde hantera vad jag såg. Inatt tog jag inte bort sminket, men sprang däremot upp 2-3 gånger inatt och sminkade mig ytterligare, bara för att mitt sovsällskap inte skulle äcklas av mig när han såg mig på morgonen. Hos honom har jag, sen vi lärde känna varandra, alltid sovit avsminkad och han har sett mig osminkad utan att reagera. Snarare har han reagerat på att jag sminkat mig så fort jag gått upp, och kommenterat det några gånger. Också har han kommenterat mina ursäkter till varför jag inte kunnat sova kvar ibland, när jag skyllt på att jag inte har allt smink med mig. Han har då kontrat med "och?" samt "spela roll?". Jag vet inte om jag ska vara glad eller ledsen över det, antagligen glad eftersom det väl indirekt betyder att jag kanske duger utan smink... men ja, ni vet hur det är antar jag.

Ocskå har jag börjat surfa runt på en del plastikkirurgi på senare tid, för att dämpa ångest och längtan. Det är jobbigt just nu. Pappa triggade nästan igång en ångestattack idag, då han plockade fram ett gammalt foto och kommenterade etc etc och visade för min mamma och bror. Ett foto som jag vill eliminera ur denna värld. Han är väl medveten om mina problem, ioch jag blir så ledsen när han gör så. Förstår han inte att jaghåller på att dö inombords då?

Sedan mina päron nu har skiljt sig och vi sålt villan så håller vi på att flytta ur huset. Flyttarna till mamma resp. papap från huset har varit ganska positiva för mig. Jag känner det nu när vi är där och rensar. 10 års ångest, varav 6  år med klockrena bdd-tankar finns i varenda vägg och partikel. Det är jobbigt att gå in i badrummen, för ångesten sitter där i väggarna. Alla tårar, alla hjärtslitande tankar, allt självhat, sitter kvar.

Det ska bli skönt att lämna, för mycket har ändrats bara sen jag flyttade. Jag har inte samma spegelrutiner eftersom mina s.k. spegelvandringar inte kan utföras på samma sätt eftersom jag inte "lärt känna" speglarna än.

Ett längre tag har jag tänkt: Det är sjukdomen som gör mig ful, för att den är sådan. Nu tänker jag: Det är min fulhet som ger mig sjukdomen, genom min sorg över att jag inte får finnas till för att jag är så ful.

Jag vet inte. Det är mig, inte mina tankar det är fel på. Jag vill inte säga emot bdd-tankarna. De har ju rätt?

[CyanideCupcake]

Nej, de har inte rätt. Jag vet så väl hur det är när man känner att de har det, att de MÅSTE ha det för att det man ser i spegeln känns så verkligt. Sjukdomsinsikten går upp och ner för mig men jag börjar inse, om än minimalt och kanske inte så ofta, att det är ohållbart att leva såhär. Det är inget värdigt liv. Vad jag anser skulle lösa problemet varierar i takt med sjukdomsinsikten, för det mesta är det en plastikkirurg men ibland, ibland, kan jag undra om inte terapi skulle hjälpa. Det låter skönt att du kommit ifrån villan till ett 'rent' ställe och att din pojkvän verkar acceptera dig som du är. Har du berättat för honom om din ångest?

[vinterglas]

Jag anser nog hela tiden att plastikkirugi är min lösning, även när jag mår bra och har sjukdomsinsikt. När jag mår bra handlar det mer om att jag kan leva med mitt utseende, men att jag vill förändra det för att vara fin och inte äckligt bara. Men jag kan leva med hur jag ser ut.

Han är inte pojkvän direkt. Vi började som KK, men har väl utvecklat, åtminstone anser jag det, en ganska nära vänskapsrelation utöver/tillsammans med det. Han visste redan innan vi träffades att jag har en del problem, och vi har pratat om det ibland också, sen vi började träffas.

[CyanideCupcake]

Angående sjukdomsinsikt så har den lilla som finns kommit mycket av att jag fotat under en bdd-attack och sett ett monster på bilderna men dagen efter då attacken är över inte sett det riktigt så. Jag har fortfarande varit ful på bilderna men inte lika grotesk. Pendlar mellan olika drag jag är besatt av (ibland är det näsan som ser missbildad ut, andra gånger ansiktsformen, området runt munnen eller alltihop) men sättet de ser missbildade ut på kan också vara olika och det förvirrar mig. Ibland kan näsan ha tydligt fyrkantig form pga ett så framträdande näsben, andra gånger är det inte framträdande alls och tippen är runt och köttig. Kan se på två bilder som är tagna på samma dag och se två helt olika drag. Det är stört.

Okej, men även om ni inte är partners som så, skulle det inte hjälpa att låta honom få se åtminstone lite av mörkret?

[vinterglas]

Du beskriver det som jag tycker allra värst med BDD:n! Det ständiga pendlandet mellan olika utseenden. Okej om man är konstant ful liksom... men att det pendlar! Herregud, jag vet ju ine hur jag ser ut liksom. vad ska jag tro på? Vad är sant?
Jag upplever mitt utseende förändras nästan för varje spegling.. vilket är lite obehagligt.Big time.

Alltså jag vet inte... jag vet inte om jag vill berätta mer än jag gjort. Det känns som att han skulle börja granska mig då, och inse att jag är cäklig, som jag faktiskt säger.  Och han berättar inte så mycket om sina hjärnspöken... och jag vill inte vara sämre.

[CyanideCupcake]

Ja, det är verkligen otroligt förvirrande. Jag har tex ett par foton av mig och en kompis på kylen som togs för två år sedan och de är helt okej och normala. Men jag tittar på mitt ansikte där och på foton jag tar nu och jag blir inte klok på hur jag kan se så totalt olika ut. Jag förstår ju logiskt sett att det inte är möjligt för mitt ansikte att totalt ändra sig på två år, men...jag ser ju vad jag ser, det är så tydligt för mig. Det känns verkligen som att jag har flera ansikten, nästan på samma sätt som en personlighetskluven kan växla mellan olika personligheter.

[vinterglas]

JAg förstår precis vad du menar! Det är så absurt. Logiskt sett så har man ju sina drag, men... nej, de förändras ju hela tiden. Ibland blir jag helt förvånad när folk jag känt förut, känner igen mig på stan. Jag menar, jag se rju helt annorlunda ut nu från då

[CyanideCupcake]

Precis! Kan dock önska att de inte skulle göra det för att jag så desperat gärna vill se annorlunda, bättre, ut än jag gjorde förr. För ett par år sedan fick jag höra att en klasskompis från lågstadiet sett mig på stan och frågat en kompis till mig om jag bodde kvar i stan. Hon svarade ja och den gamla klasskompisen svarade 'då VAR det henne jag såg på stan! Kände knäppt igen henne, jättesmal (har ju alltid varit såhär smal...?) och jättelångt hår hade hon'. Det gjorde mig överlycklig, men nu anser jag att jag inte borde visat mig över huvud tåget. Jag har alltid känt att jag varit annorlunda på nåt sätt, inte nödvändigtvis pga mitt utseende men för...jag vet inte, har bara alltid känt att det varit nåt fel på mig. Idag är det ju inte så konstigt eftersom jag anser att det är mitt ansikte som gör att folk blir obekväma till mods. Kan tänka tillbaka ett par år då jag gick ut etc och förstår inte hur jag kunde. Det blir ju bara värre av att jag klätt upp mig också, ett patetiskt, desperat och uppenbart misslyckat försök att se bra ut. Åh...

[CyanideCupcake]

Har slut på medicin för hyn men har inte klarat av tanken att åka till hudavdelningen för att få nytt recept, ringa vill jag inte heller göra. Kan man skriva brev? Kom på att jag hade en hel tub finacea kvar vilket gjorde mig lättad. Kan känna hur den verkar nu. Funkar inte det här så vet jag inte vad jag gör.

[Nokia]

Imorgon har jag lovat en kompis att gå ut och fika, mitt på ljusa dagen. Jag har lovat i flera veckor så kan inte backa ur nu.. Jag backade ur sist, men jag vill inte göra honom besviken igen.

Jag har redan panik över hur jag måste visa mitt vanskapta ansikte för omvärlden, och varje liten por syns i det avslöjande dagsljuset.
Han kommer få en chock, han kommer se hur jag egentligen ser ut, han kommer se att det han trodde var mitt ansikte egentligen bara är en mask av smink.
Jag kommer vilja dö när jag ser alla normala människor runt mig, med felfri hud och perfekta ansiktsdrag.

Jag vill så innerligt ta någon form av ångestdämpande, bara så jag klarar av att ta en fika i stan på en söndag med min bärsta killkompis.

[CyanideCupcake]

Har du några anti-ångesttabletter? Att ta en eller två låter berättigat. Jag klarar att fika emellanåt trots enorm ångest, medans det andra dagar inte går att gå ut alls. Har också ställt in saker flera gånger och börjar märka att folk slutar fråga om man vill med på saker. Utöver den förlamande ångesten så är nog ensamheten det jag tycker är jobbigast med den här sjukdomen, att folk tröttnar och drar sig undan.

[Nokia]

Ja precis. Börjar få fruktansvärt mycket ångest över det, har inte så många vänner kvar, vill inte förlora dom sista också.

Förut hade jag recept på sobril, men jag missbrukade dom nästan så jag får inte mer. Nu äter jag dessutom mediciner (acne) så får ändå inte ta den typen av läkemedel eftersom dom inte fungerar ihop. Alkohol går inte heller eftersom jag inte får belasta levern.. Så, vad gör man? Har bara något milt lugnade hemma som jag får ta, men det dämpar inte ångesten utan gör mig bara dåsig.


Och just nu brottas jag med tanken om jag berkligen har bdd, jag är nog ful på riktigt. Jag har bara lyckats dölja det så väl att folk inte har upptäckt hur grotesk jag ser ut. Jag vet inte, jag vet inte hur jag ser ut längre. Ser bara massor av hemska delar jag inte kan pussla ihop till ett ansikte. 

[CyanideCupcake]

Så känner jag också, det är som att någon tagit en handfull drag på måfå och slängt den i mitt ansikte. Det är helt utan symmetri och sammanhang. Har du varit och fikat? Om det känns alltför jobbigt att gå ut kanske ni kan fika hemma hos dig? Då kan du ju fixa lite med ljuset och så så det blir som du till ha det. Ur exponeringssynpunkt är det självklart bättre att du går ut men det är en kompromiss.