Dr phil ikväll (onsdag)

[Malins mamma]

Tack för ditt inlägg Vilja, en bra och typisk beskrivning av hur man som BDD-drabbad reagerar på andra BDDares utseende!  

En fråga ang detta:

Jag ser det jag ser, oavsett vad andra ser (eller påstår att de ser). Jag börjar inte plötsligt gilla min kropps proportioner, håret/huvudformen och ansiktet, bara för att andra säger att jag är fin.

Jag inser fullständigt att det är så här det funkar, vad andra säger/tycker har ingen inverkan på vad man själv tycker om sitt utseende. Men det jag undrar över är hur svårt det är att tro på/acceptera att andra har en annan åsikt. Kan du tex tro på att din granne tycker att du ser bra ut eller tror du, att hon ljuger/säger så för att vara snäll/el dyl?
Är det alltså möjligt att tänka: "Ja, jag tror på att min granne tycker att jag ser bra ut"?

En intressant sak du skrev som visar hur andra människor ser på utseende är det här som du skrev.

Jag hade en skitdag och öppnade inte dörren först, men eftersom det inte var låst tittade hon in ändå. Då kunde jag inte gömma mig längre utan var tvungen att prata med henne, med otvättat, stripigt hår, sår i ansiktet (har inte hud-BDD men kan pilla ganska mycket jag också), kort sagt kände jag mig väldigt ful. Vi kom in på BDD eftersom hon sett den brittiska dokumentären, som jag själv inte tittade på, och hon sa att de som var med ”såg ju bra och helt normala ut”, och sen sa hon ”och du ser 10 ggr bättre ut än dem så det är ännu svårare att förstå att du har BDD.”

Du hade alltså otvättat stripigt hår och sår i ansiktet när grannen kom in. Hon sa att du ser bättre ut än de som var på TV. Det jag vill att du lägger märke till är att hon INTE sa att du såg bättre ut den dagen, veckan innan eller i somras, utan bara att du ser bättre ut än dom. Hur man tycker att någon ser ut är inte beroende av detaljer som hur man är iordninggjord, sminkad, kammad, om man har finnar eller ser trött ut tex. Såna saker är ju likadant för alla människor. Skillnaden är alltså ungefär så här:

Hur BDD-fria ser ditt utseende: Man ser alltid helheten och grundutseendet. De förutnämnda detaljerna ändrar inte på grundutseendet.

Hur BDDare ser på sitt eget utseende: Man tycker att det är detaljerna som avgör hur man ser ut, vilket kan göra att man ser/känner sig som endera fin eller ful.
(Detta är nog en av de saker som är mycket svårt att förstå för de som inte är insatta i hur BDDn fungerar. Argument som tex: "Att han sa jag var snygg berodde bara på att jag var sminkad/hade fått till en bra frisyr/inte hade några finnar just då", håller allltså inte därför att det är inte det vi BDD-fria ser. Eller, det är ju klart att man ser om någon är sminkad och så men det är inget som förändrar grundutseendet.

-----------

men det leder till missförståndet att BDD karakteriseras av att man är snygg men inte inser det. Och så är det ju inte riktigt....

De borde ha tagit olika utseenden, och inte bara de "typiskt vackra".

Helt riktigt så är det ett missförstånd att BDD skulle vara en sjukdom som innebär att man är snygg men inte inser det själv. BDD är att vara så "besatt" av något i sitt utseende så att det påverkar ens liv på ett mycket negativt sätt.

På bddcentral har de "fototrådar" och även ett galleri där BDD-drabbade har lagt in bilder på sig själva. De allra vanligaste kommentarerna har varit typ: "Du ser ju jättebra ut, skulle jag se ut som dig skulle jag inte ha BDD, alla här är ju supervackra, ni skulle bara se hur jag ser ut, det är bara jag som är ful, nu vet jag att BDDare inbillar sig men det gör inte jag för jag är verkligen ful på riktigt så jag har nog inte BDD."  
På den ena fototråden hade de en "trigger-warning" pga det var många som blev mycket upprörda över att alla andra var så snygga, och på den andra fototråden fick man inte kommentera fotona (no comment).
 
De personer som har medverkat i olika TV-program och i tidningsartiklar har genomgående fått kommentarer om att de ser normala ut/är mycket vackra/inte är fula/är jättesnygga osv.

De personer som K. Phillips beskriver i sin bok om BDD (The Broken Mirror) såg (enligt hennes tycke) bra/mycket bra ut och hon kunde aldrig gissa vad hennes patienter såg som fult i sina utseenden.

Så även om det inte innebär att man automatiskt skulle vara supersnygg bara för att man lider av BDD så visar ovanstående att fulhet inte är något kännetecken på att man har BDD. Däremot har alla BDD-drabbade det gemensamt att man ser sig själv som ful.

Många undrar varför de inte tar med såna BDDare som verkligen är fula i olika reportage och program. Det skulle ju underlätta för andra BDD-drabbade att identifiera sig med hur sjukdomen är.
Men eftersom BDD inte är detsamma som fulhet så vet jag inte hur man ska kunna hitta nån som "är ful" och lider av BDD.
Det finns visserligen personer som kanske inte har så fördelaktiga utseenden (enligt somligas tycke) men de lider ju inte av BDD så det blir inte heller riktigt.

Mvh Malins mamma    

[Gogol]

Jag är nog en sådan som både är ful, eller halvful, och har ett osund fixering vid mitt utseende. Hur vet jag det, att jag inte bara inbillar mig. Några indicier:
* har blivit retad under uppväxten, och under gymmnasiet.
* En kollega kallade mig för halvful kille för ett par år sedan.
* När jag tog upp det med en psykiatriker, att jag kanske hade BDD, sa han att vi som inte ser så bra ut måste lära oss att leva med det och hitta andra saker man är bra på. han trodde inte BDD fanns, att det var ett amerikanskt påhitt.
men jag är inte skadad i fejset eller så. En kompis menar, helt uppriktigt tror jag,  att jag varken är ful eller snygg.
Men det viktiga är nog inte om jag är ful eller inte. utan att min oro hindrar mig.
Jag vet att kvinnor kan attraheras av mig. men min oro för mitt utseende hindrar mig att skapa relationer.
Så jag tror att den viktiga frågan är om man hindras i sitt liv av ens oro inför sitt utseende.
Jag käkar antidepp och klarar mig med det, har även gått i KBT och det hjälpte mig faktikst en bit. Men mitt liv står fortfarande och stampar. Kommer jag nära en tjej, om än bara i uppvaktningsfasen, brukar jag närma mig en spegel och fokusera på det fula med mig, vilket raserar självkänslan och därmed möjligheten till en relation.
Jag läste i dagarna i DR Phils bok: " Livstrategier" om att vårt psykologiska system alltid har en belöning bakom våra tankar. Mycket intressant. En kvinna han hade terapi med åt sig smällfet för att skydda sig mot relationer. Hon hade varit utsatt för sexuella övergrepp. Hennes fetma, som hon alltså skapade åt sig, fungerade som ett skydd för det jobbiga - en relation. jag kan tänka mig att jag fungerar på samma sätt. Att intala mig att jag är för ful skyddar mig, jag behöver inte stöta på en tjej, och ännu värre för mitt psyke - inleda en raltion - jag är ju för ful! jag kan stanna kvar i min ensamhet, skyddad. Finns det någon som har tänkt på detta fenomen, eller läst mer om detta? Kanske fyller det samma funktion som tvångstankar, man bygger upp mentala skydd mot saker man omedvetet anser vara jobbiga.  togs detta upp i Dr Phils program? Förresten, jag startar en egen tråd om detta för att jag tycker att frågan är så intressant.

[CyanideCupcake]

Ja, jag kan känna lite likadant på mina 'lättare' dagar. Jag vet ju att jag är vad som skulle anser oattraktiv men det kan hända att jag behöver hjälp med att försöka koppla bort det. Har också belägg för att jag är ful... Jag HAR ju faktiskt dålig hy (har rosacea) och både vuxna och barn, på nätet och irl, har kommenterat. Nån trodde att jag hade en öppen cysta i ansiktet, nån annan att min pojkvän misshandlat (!) mig. En manlig sköterska på psyk frågade första gången jag träffade honom vad jag gjort i ansiktet, jag förklarade och sa att jag gick på medicin för det. När vi sågs igen ett par dagar efter frågade han igen och sa att han 'tyckte det såg värre ut idag'. Grejen var att jag den dagen, innan jag gått dit, tänkt att det faktiskt var lite bättre den dan. Uppenbarligen hade jag fel... Det är inte bara min hy som gör att jag är ful men uppenbarligen är den verklig och inte i mitt huvud på varför skulle resten vara det? Det är det här jag inte förstår.

[CyanideCupcake]

Malins mamma: har funderat på att gå med i bdd central men finns det bildtrådar där så aldrig i livet. Kommer känna precis så som du beskrev.

[twinkle]

En manlig sköterska på psyk frågade första gången jag träffade honom vad jag gjort i ansiktet, jag förklarade och sa att jag gick på medicin för det. När vi sågs igen ett par dagar efter frågade han igen och sa att han 'tyckte det såg värre ut idag'. Grejen var att jag den dagen, innan jag gått dit, tänkt att det faktiskt var lite bättre den dan. Uppenbarligen hade jag fel...

Vilken jävla idiot...! Jag blir kokande arg för din skull. Om jag vore du hade jag förklarat att jag har BDD och att han just försämrade den.

Kämpa på

*tröstkramar till alla*

[CyanideCupcake]

Vilken jävla idiot...! Jag blir kokande arg för din skull. Om jag vore du hade jag förklarat att jag har BDD och att han just försämrade den.

Kämpa på

*tröstkramar till alla*

Ja...fast det visste jag inte att jag hade då. Inte nu heller, egentligen...har jaft "vanliga" läkare också som frågat mig om ansiktet när jag varit där för helt andra ebsvär. "Och det du har i ansiktet, får du nån hjälp för det?" Uh....

[Insatiable]

Har det någonsin slagit somliga av er in att de som medverkade i Dr Phil kanske tänker precis likadant som ni? De kanske också tänker att alla andra är mycket vackrare än vad de är & att de skulle vara lyckliga om de såg ut som dem. Det kanske tom. finns folk som tänker så om ER. Att de skulle vilja se ut som er. Såklart är det mycket svårt att tänka sig in i eftersom man upplever sig som den fulaste människan i världen & jag förstår era tankar, men det om något är ju ett bevis på att det sitter i huvudet & att det är en sjukdom som inte förbättras av att någon tycker att man är snygg. De var enligt er uppfattning snygga, men ändå mådde de dåligt. Ser ni inte sambandet?

Som sagt förstår jag hur ni känner det, men jag förstår ändå inte riktigt er ilska mot de som är med & pratar om sin sjukdom? Om det inte varit för dem hade ni inte känt till diagnosen i dag, & det borde ju ses som nåt positivt att de kommit så pass långt i sin sjukdomsinsikt/sitt tillfrisknande att de klarar av att prata om sjukdomen. Jag önskar att jag också kan komma så långt.

//Insatiable

[CyanideCupcake]

Insatiable: Jag kan bara tala för mig själv, men att höra människor som anses stereotypt, idealt vackra och som får komplimanger för det säga att de tycker de är fula gör mig heligt förbannad. De skulle prova på hur det är att få höra hur jävla fula de är hela tiden istället, som jag har gjort. Jag kan garantera att det är sju resor värre. Jävla lyxproblem, för fan. Tjejen som var med i alla skönhetstävlingarna...*skakar på huvudet* Den första tjejen hade uppenbar , svår BDD vilket märktes tydligt, men tjej nummer två...man ställer inte upp i skönhetstävlingar och låter sig bli bedömd om man har BDD, det GÖR man bara inte. Speciellt inte i ett sammanhang där "stereotyp" skönhet ska bedömas och betygsättas. Visst hade hon problem med sin självbild, men BDD? No way. Jag blir ärligt talat arg på folk på BDD-forumen som säger "jag får komplimanger hela tiden, folk stöter alltid på mig, jag har blivit erbjuden att bli modell" och det ena med det andra. Vilket jävla lyxproblem. Att det gör dem mer fokuserade och ebsatta av sitt utseende kan jag acceptera, men...nej. Att höra att man är ful är hundra, MILJONER gånger värre.

[Insatiable]

goddessdecline: BDD är inte en sjukdom som handlar om hur vacker eller ful man är. Det handlar om hur man ser på sig själv. Klart att det är jobbigt som fan att få höra hur ful man är hela tiden, jag vet för jag delar problemet, men att man INTE får göra det förtar knappast smärtan av att anse sig själv vara den vidrigaste människan som finns. Jag blir i ärlighetens namn upprörd av att läsa dina uttalanden. Vem är du att avgöra vem som är sjuk & vem som inte är det? Tänk om någon sade detsamma om dig, att du inte är sjuk på riktigt? Hur skulle du känna det då?

Jag har samma problem som du: jag får höra att jag är ful. Men det betyder inte att jag har mer rätt att må dåligt än någon annan. Jag tycker att det är FRUKTANSVÄRT respektlöst av dig att skriva på det här sättet, och när du uttalar dig som du gör om "personer på BDD-forumen som får modellerbjudanden, komplimanger"... det är en spark i ansiktet på dessa personer. I ärlighetens namn tycker jag inte att du har någonting här att göra om du skall bete dig på det sättet. Du har all rätt att vara ledsen & frustrerad, men när du försöker sätta dig över andra & tro att du är rätt person att avgöra huruvida de är sjuka eller inte bara genom att utgå från dig själv [sorry, men man kan inte alltid jämföra med sig själv för dåligt mående kan ha många orsaker & yttra sig olika för alla människor, vi är alla unika om du glömt det] det gör att jag lackar å det värsta!!!! Som sagt: riktigt respektlöst mot de personer här som mår dåligt.

Och om du nu ens har mage att komma och säga att min attityd i detta inlägg är taskig [ty jag vet att jag använder en del svordomar] så bör du först rannsaka de inlägg du skrivit före mig. Vad har du här att göra om du skall bestämma vilka som har BDD eller inte? Du kan sätta dig i riksdagen i sådana fall, för politikerna bestämmer gladeligen vilka som har rätt att inte må dåligt & vilka som inte har det...

//Insatiable

[Malin]

Jo jag tycker att vi ska vara försiktiga med vad vi kallar lyxproblem. Det känns inte som du har sån bra förståelse för bdd när du skriver sådär. Det känns som samma resonemang som när folk säger: "bdd - vilket jävla lyxproblem, tänk på dom som är fula på riktigt!" vilket är samma som: "anorexia - fy fan, tänk på dom som är överviktiga!" eller för den delen: "tvättvång -  för i helvete, tänk på dom som är lortiga!". Hänger du med?

[nackskott]

Ja, jag kan känna lite likadant på mina 'lättare' dagar. Jag vet ju att jag är vad som skulle anser oattraktiv men det kan hända att jag behöver hjälp med att försöka koppla bort det. Har också belägg för att jag är ful... Jag HAR ju faktiskt dålig hy (har rosacea) och både vuxna och barn, på nätet och irl, har kommenterat. Nån trodde att jag hade en öppen cysta i ansiktet, nån annan att min pojkvän misshandlat (!) mig. En manlig sköterska på psyk frågade första gången jag träffade honom vad jag gjort i ansiktet, jag förklarade och sa att jag gick på medicin för det. När vi sågs igen ett par dagar efter frågade han igen och sa att han 'tyckte det såg värre ut idag'. Grejen var att jag den dagen, innan jag gått dit, tänkt att det faktiskt var lite bättre den dan. Uppenbarligen hade jag fel... Det är inte bara min hy som gör att jag är ful men uppenbarligen är den verklig och inte i mitt huvud på varför skulle resten vara det? Det är det här jag inte förstår.

Jag lider med dig som fan. Jag har också problemhy och avskyr alla jävla dumma frågor om vad man har gjort i ansiktet, eller tips på vad som eventuellt skulle hjälpa. Hallå liksom, jag är fullt medveten om att min hy ser förjävlig ut och jag sitter knappast och rullar tummarna medan det blir värre och värre, det är ju for fucks sake självklart att jag försöker behandla skiten och har koll på vilka behandligar det finns. 
Det värsta är nog som du skriver, när man faktiskt själv tycker att det verkar ha blivit lite bättre och har tillräckligt med mod nog att gå ut den dan, för att sedan bli totalt nertrampad med ord som `det verkar ha blivit värre nu´ eller `det där måste du ju försöka göra något åt´. Totalt förkrossande.

[Insatiable]

Malins mamma: Men eftersom BDD inte är detsamma som fulhet så vet jag inte hur man ska kunna hitta nån som "är ful" och lider av BDD.
Det finns visserligen personer som kanske inte har så fördelaktiga utseenden (enligt somligas tycke) men de lider ju inte av BDD så det blir inte heller riktigt.

Jag antar att det ändå inte skulle ha någon betydelse om man valde en person som av en majoritet anses som mindre vacker, för jag upplever det som att de flesta med BDD [inklusive jag] har en överdriven syn på andras utseenden. Så man ser sig inte bara som den allra fulaste människan i världen, utan också som att alla andra är omänskligt vackra. Jag kan tex. tycka att även personer som av omgivningen ses som mindre vackra, är hur vackra som helst & inte har några problem alls i utseendet. Inget fel eller konstigt med det, eftersom smaken är som baken, problemet är att jag överskattar utseenden rätt rejält- inte att jag tycker "fula" människor är "snygga".

Därför tänker jag mig att det skulle ha ringa betydelse om man tog med personer som var mindre snygga, så att säga. De flesta BDD.are skulle ändå tänka detsamma som tidigare, dvs. "Hon är ju jättesnygg, hon kan inte lida av BDD som får höra så bra saker om utseendet!" eller "Hon ser bra ut, men tror att hon är ful & hon har BDD- alltså inbillar jag mig inte utan är ful på riktigt."

Malin: Det var lite så jag tänkte, men var för upprörd för att kunna uttrycka i går. Det är ju precis samma sak. Eller som att anse att en person med depression har större rätt att vara deprimerad än den andra personen, därför att den första varit med om mobbning i barndomen men inte person två. Också det skulle ju vara ett konstigt sätt att resonera, eftersom en depression är en depression & handlar om för låg serotoninhalt i hjärnan.

Jag tycker det känns obehagligt om folk skall bedöma & sätta sig över andra, och försöka avgöra vilka som är sjuka "på riktigt" & vilka som inte är det. Jag kan förstå tankarna, men jag tycker det vore lämpligt att hålla tankar av den typen för sig själv därför att här skall vi stötta varandra & inte spekulera i om en annan medlem verkligen är sjuk eller inte, och varför personen inte skulle kunna vara sjuk.

Jag blir ledsen & arg av att tänka på det.

//Insatiable

[vilja]

En fråga ang detta:
Jag inser fullständigt att det är så här det funkar, vad andra säger/tycker har ingen inverkan på vad man själv tycker om sitt utseende. Men det jag undrar över är hur svårt det är att tro på/acceptera att andra har en annan åsikt. Kan du tex tro på att din granne tycker att du ser bra ut eller tror du, att hon ljuger/säger så för att vara snäll/el dyl?
Är det alltså möjligt att tänka: "Ja, jag tror på att min granne tycker att jag ser bra ut"?

Ärligt talat har jag svårt att förklara hur jag tänker kring detta, jag har så många bortförklaringar till varför någon säger något positivt om mitt utseende. Jag kan själv se att förklaringarna är irrationella och ologiska, men jag kan bara inte tro på/acceptera vad de säger. Som längst kan jag sträcka mig till att tro på att de just då, i ett visst ljus, en viss vinkel, då jag haft en viss frisyr etc. tyckt att jag sett bra ut - men att jag på det stora hela inte alls gör det, utan tvärtom. Jag tänker att om de såg mitt riktiga utseende skulle de aldrig säga så. Jag kan också tänka att de i själva verket tycker att jag ser så hemsk ut att de känner sig tvungna att säga något snällt, för att deras äckel för mig inte ska lysa igenom, eller för att de skäms å mina vägnar för hur jag ser ut och vill släta över det på något sätt.

[vilja]

Insatiable: Jag blir också jätteledsen och arg av att läsa godesscelines inlägg. Det förvånar mig att toleransnivån för andras lidande är så låg, på ett BDD-forum där man verkligen borde ha förståelse för varandra. Samtidigt förstår jag att folk som skriver här mår dåligt och kanske inte inser hur ont deras ord gör. Jag är bara så fruktansvärt trött på att man överallt riskerar att bli misstrodd, förlöjligad och hånad. Jag vet inte vad jag ska skriva faktiskt, jag är så ledsen över detta. Men tack iallafall för dina inlägg och för att du på ett så bra sätt bemötte det godessceline skrev.

[vilja]

En grej till, på tal om att förringa andras problem och definiera sitt eget lidande som tusen gånger värre:

Jag har ofta tänkt att jag mycket hellre skulle vilja ha hud-BDD, eller någon annan form av BDD som inte har med håret att göra. Jag tänker att det skulle vara lättare om jag inte ständigt behövde oroa mig för hur mitt hår får min huvudform/resten av min kropp att se ut. Håret kan ligga på så många olika sätt och är omöjligt att kontrollera, därför att det ändras så fort man rör sig, lutar huvudet mot något, lägger sig ner, är ute i blåst eller regn osv. Visserligen ser inte huden heller likadan ut hela tiden, men det känns ändå som att det skulle vara så mycket lättare. Men självklart går jag inte för den skull runt och tror att de med hud-BDD är lyckligare än vad jag är!! Jag fattar väl att de mår precis lika dåligt av sina problem som jag gör av mina, och att jag förmodligen skulle tycka det var lika jobbigt oavsett vad jag hade för BDD-fokus/defekt.

Om jag kunde acceptera mitt utseende, så som de flesta människor gör (dvs. de accepterar hur de ser ut och går vidare) skulle jag inte vara där jag är idag. Men jag kan inte acceptera och jag kan inte sluta tänka på det. Jag träffar inga andra än min närmaste familj, gömmer mig för släktingar och andra, har återigen börjat undvika att gå ut på promenader ens i skogen, missköter min hygien och ironiskt nog även mitt utseende, eftersom jag inte står ut med att se det. Så fort jag försöker klä på mig, göra iordning håret eller överhuvudtaget ser mig i spegeln sätter det igång. Jag fastnar där med tvångstankar, ångest, förtvivlan, desperation och självmordstankar.

Menar du, godessceline, att detta är lyxproblem?

På samma sätt som det vore fruktansvärt respektlöst av mig att hävda att de med hud-BDD har det mycket lättare än de med hår-BDD, är det fruktansvärt respektlöst att hävda att de som fått komplimanger för sitt utseende har lyxproblem. Bara för att jag fått komplimanger för mitt utseende tidigare, betyder inte det att jag löper mindre risk än någon annan att bli kallad ful nästa gång jag går ut! Jag HAR som jag redan nämnt även fått höra att jag är ful, ser konstig ut, har putmage och dvärgben osv. Men jag har också fått komplimanger och andra har attraherats av mig. Jag förstår att de som t ex blir/blivit mobbade eller ofta får höra att de är fula har det skitjobbigt, men det ger inte dem större rätt till lidande än någon annan.

Tänk om jag sa till dig att "väx upp för fan, det finns människor i världen som svälter, som sprängs i bombattentat, som sätts i fängelse och döms till döden för att de kritiserat landets regim, som förlorar kroppsdelar när de trampar på minor och som våldtas och förnedras av soldater, och du oroar dig för ditt utseende! Lyxproblem, för fan!" Men så säger jag inte, för jag vet att det är mycket mer komplicerat än så. Det borde du också försöka inse.