Dr phil ikväll (onsdag)

[CyanideCupcake]

Jag kan känna igen mig i Dr Phil-tjejen faktiskt...

Min uppfattning är, att hon med hjälp av sminket och "maskeringen", tror sig lyckas dölja det "riktiga", fula utseendet.

När hon under skönhetstävlingar blir bedömd, så anser hon antagligen att det bara är hennes "mask" de bedömer och inte hennes verkliga utseende.
Så på scen känner hon sig antagligen riktigt jäkla falsk... komplimangerna är ju inte riktade till henne utan bara till hennes "maskerade" skönhet. Förstår ni?

Därför är det ju inte så konstigt att hon tycker att hon är ful. Det är ju det hon ser när sminket tvättas bort.

Även om jag kan få fulattacker trots att jag är fullt sminkad, så är de färre och ofta känns det bättre att vara sminkad eftersom jag anser att skillnaden då är så enormt, enormt stor. Att jag, precis som du säger, har "dolt" det fruktansvärda som finns under allt sminket. Vill dock poängtera att  varken Dr. Phil eller Dr. Winograd (som ändå är expert, såvitt jag förstår) inte trodde att det var BDD hon hade -just för att hon visade upp sig i tävlingarna. Störd självbild, ja, men inte BDD, sa de. Det är ju självklart svårt att avgöra utan undersäkning men jag ville bara få fram det för att förtydliga det jag sa innan, så att det inte låter som att jag tror att jag är expert på området. När jag skrev som jag gjorde var det även deras (professionella) åsikter jag hade i åtanke, vilket självklart bidrog som bränsle till mitt dåvarande BDD-tänk i att hon ju faktiskt inet VAR sjuk i BDD. Bara vacker utan att fatta det och det var det som gjorde mig arg. (återigen, det var under en BDD-attack...jag förminskar INTE det faktum att hon mådde dåligt. Inte nu när jag är utan attack och kan se lite mer klart.) Trots att jag som sagt på ett sätt kan relatera till att hon klarar av att bli bedömd pga "masken" hon har på sig som hon anser döljer det fula, så kan jag på ett annat känna att "okej...de är proffs och trodde inte att hon har BDD. Hon var vacker, men inte sjuk i BDD. Jag kan relatera till det faktum att hon känner sig mer bekväm i smink eftersom det "döljer" det groteska, betyder det att jag inte helelr har BDD då? Utan faktiskt ÄR ful? För jag ser ju inte ut som hon..." Hänger ni med? (återigen, vill INTE trampa nån på tårna!) Jag har i och för sig grava sociala problem på grund av min fulhet (vilket hon inte hade på samma sätt, i alla fall inte vad man fick se, till skillnad från tjej nummer ett som inte hade lämnat huset en enda gång på två år) men ändå...tänk om jag inte har BDD? Man kan ju inte självdiagnosticera (men det är ju så få läkare och terapeuter som känner till sjukdomen!) så...tänk om jag inte har BDD? Hur ska jag förklara mitt tänk då? Om mitt tänk inte är BDD (alltså sjukt) så måste det ju betyda att det är normalt? (sanning). och då ÄR jag faktiskt ful. På riktigt.

[Insatiable]

godessdecline:

Jag kan relatera till det faktum att hon känner sig mer bekväm i smink eftersom det "döljer" det groteska, betyder det att jag inte helelr har BDD då? Utan faktiskt ÄR ful? För jag ser ju inte ut som hon..."

Så där brukar jag också tänka. Att jag är ju ful på riktigt, så jag kan inte ha BDD- vem som helst skulle må som jag om de såg ut så här. Fast då brukar jag emellertid tänka att de som av en majoritet, eller av mig, anses som vackra men ändå hatar hur de sur ut faktiskt är sjuka eftersom att de inte kan se det. Så på den punkten tror jag att vårt tänk skiljer sig åt. Naturligtvis är mitt tänk konstigt, eftersom BDD inte handlar om hur "ful" eller "vacker" man är utan hur man uppfattar sitt utseende & vilka konsekvenserna av detta blir. Jag kan vara lika sjuk som någon som är "snygg", och vice versa.

[CyanideCupcake]

godessdecline:

Jag kan relatera till det faktum att hon känner sig mer bekväm i smink eftersom det "döljer" det groteska, betyder det att jag inte helelr har BDD då? Utan faktiskt ÄR ful? För jag ser ju inte ut som hon..."

Så där brukar jag också tänka. Att jag är ju ful på riktigt, så jag kan inte ha BDD- vem som helst skulle må som jag om de såg ut så här. Fast då brukar jag emellertid tänka att de som av en majoritet, eller av mig, anses som vackra men ändå hatar hur de sur ut faktiskt är sjuka eftersom att de inte kan se det. Så på den punkten tror jag att vårt tänk skiljer sig åt. Naturligtvis är mitt tänk konstigt, eftersom BDD inte handlar om hur "ful" eller "vacker" man är utan hur man uppfattar sitt utseende & vilka konsekvenserna av detta blir. Jag kan vara lika sjuk som någon som är "snygg", och vice versa.

Det är detta jag kämpar så med att acceptera. Eller....logiskt sett vet jag sju självklart att BDD kan drabba vem som helst, oavsett ålder, kön eller utseende. Jag VET det. Logiskt. Men när jag hamnar i attacker och får ångest är all logik som bortblåst och då blir jag definitivt bitter gentemot vackra människor. Det är inget jag är stolt över och jag vill inte vara sån, men det bara blir så ändå. (beror förhoppningsvis på sjukdomstänket och inte på att jag är en elak människa...) Är det dessutom vackra människor som säger att de är fula (även om de TYCKER så, jag vet, jag inser paradoxen i mitt eget tänkande) blir det dubbelt så illa. I så fall ser jag hellre (i alla fall den sjuka delen av mig, som tenderar att ta över tankarna i sådana stunder) att de är snygga och går runt och vet om det. Det känns mindre oträttvist och endlåtande mot mig personligen (som faktiskt ÄR ful), på nåt sjukt sätt.

[S-BDD]

Vill dock poängtera att  varken Dr. Phil eller Dr. Winograd (som ändå är expert, såvitt jag förstår) inte trodde att det var BDD hon hade -just för att hon visade upp sig i tävlingarna. Störd självbild, ja, men inte BDD, sa de.

Jag förstår verkligen inte deras resonemang.
Hon visar inte upp det fula i tävlingarna och det blir ju aldrig obehagligt då. Tävlingarna kan nog istället vara ett sätt för tjejen att suga åt sig lite bekräftelse, även om det måste vara väldigt uttröttande i slutändan när hon hela tiden "vet" om att det inte är hennes riktiga utseende de berömmer.
Även om hon gillar att visa sig bland folk (kanske känner en kick?) så är det ju stunderna innan detta som är av betydelse. Alltså tankar, ritualer, olika tvångshandlingar...
Vem vet hur länge hon står med sminket varje dag framför spegeln. Det är DET beteendet som tyder på en sjukdom...

Själv fungerar jag på ett liknande sätt (ställer dock inte upp i skönhetstävlingar).

Jag har ALLTID fått en massa komplimanger. Har fått höra allt från "söt, vacker" till "snygg, sexig". Knappt någonsin något negativt.
Varför tror jag då att mitt ansikte är avskyvärt fult och groteskt?

Jag började redan i 11-12 års ålder att sminka mig ganska hårt, och det var då komplimangerna började strömma in (främst från killar och män). BDDn startade samtidigt, vilket gjorde att jag började med ritualerna. Hade sminktider på 3-4 timmar, ibland även längre. Jag kunde inte längre visa mig utan sminket.
Alltså: Komplimangerna startade samtidigt som sminket och BDDn startade. Har därför nästintill aldrig visat mig utan smink, och då heller aldrig fått komplimanger i det skicket. De få gånger jag varit utanför dörren utan smink har jag varit riktigt stängd i mig själv och sänt ut ett dåligt självförtroende (hållit blicken lågt, avvisande) vilket knappast någon finner attraktivt. Det innebär mindre uppmärksamhet = inga komplimanger.

Om jag ska vara vacker så krävs det mycket jobb, det vet jag. (BDDn inom mig vet) Det är helt enkelt så jag ser ut. Har en hemsk "grund" som kan bli vacker med rätt metoder.
Och jag lider av BDD, bestämt. Har fått diagnos (det var inga tvivel om det) och ska starta behandlingen.
Kan därför säga att den BDD-expert som jag träffade (överläkare på KS i Sthlm) inte skulle samtycka med Dr Phils och Dr Winograds åsikter.

[Insatiable]

Jag förstår hur ni båda tänker & resonerar. Men jag vill samtidigt påpeka att Dr Phil är ett av mina största hatobjekt bland människor. Eller bland saker överhuvud. Så om han påstår något, litar jag sällan på det. Han är ju inte expert på BDD, och överhuvud verkar han veta ganska lite om det mesta.

[CyanideCupcake]

Jaså? Jag tycker väldigt mycket om dr phil. Och om det är något han inte kan tillräckligt om brukar han ju se till att ha en expert i studion. Dr winograd har, vad jag förstått, även haft bdd själv. Jag vet inte vad jag ska tro...mer än att jag önskar att jag också skulle bli kallad vacker. Skulle göra vad som helst. Vad.som.helst...

[S-BDD]

"Jag kan relatera till det faktum att hon känner sig mer bekväm i smink eftersom det "döljer" det groteska, betyder det att jag inte helelr har BDD då? Utan faktiskt ÄR ful? jag ser ju inte ut som hon..."

Jag förstår mer än väl hur du känner.
Jag ser inte heller ut som henne, är lååång ifrån lika vacker (även om jag kan känna mig snygg med smink).

MEN... hur vet du att andra inte upplever dig som lika vacker?
Kom ihåg att ett utseende som upplevs som fult nästan alltid beror på den personens eget sätt att se på sig själv. Om du känner dig ful, blir du (oftast) ful även i andras ögon. Samma person, men med självförtroende (som även visar att hon/han tar hand om sig själv) kan istället upplevas som oerhört attraktiv och intressant.
Förstår du poängen?

Om du har fått höra att du är ful och har fått mycket förolämpningar p.g.a. ditt utseende... hur vet du att det inte har berott på den brist av självsäkerhet som du sänder ut?

Går det att hålla med mig om att en person som till dragen inte anses som särskilt snygg, ändå kan upplevas som väldigt vacker p.g.a. hon/han tar hand om sig själv, är lycklig, skrattar mycket, talar högt o.s.v.?

[CyanideCupcake]

Jag vet att jag inte är vacker för att folk har sagt att jag är ful. Utöver komplimanger man får från familj och vänner (de 'ska' ju tycka positivt) har jag fått BETYDLIGT fler negativa kommentarer än positiva av främlingar. Och de beror inte på att jag utstrålar osäkerhet. Den gången en kompis bekant frågade om jag hade pojkvän och sen sa att han måste vara blind (har nämnt det går förut) hade vi varit ute och jag hade haft slitkul och känt mig mindre osäker än vanligt. De tyckte verkligen att jag var ful. Kan man tycka att nån är snygg kan man tycka att nån är ful också. Det finns ju vackra människor och mindre attraktiva människor, med 'typiska' mått mätt. Förstår inte hur jag inte skulle kunna ta åt mig. De tycker ju så.

[S-BDD]

Visst, det kan finnas människor som tycker att vissa personer ser dåliga ut (tror dock inte att den åsikten någonsin har betydelse om man känner personen) även om hon/han har bra självkänsla. Smaken är olika, det kan man inte annat än acceptera.
Acceptera ska man däremot aldrig göra att bli behandlad illa. Om du verkar ha kommit i kontakt med en väldigt taskig människa.
Men hur många har inte det? Även folk som ofta anses som vackra kan få skitiga kommentarer om sitt utseende.

Jag är helt övertygad om att du någon gång har fått höra att du är vacker, stämmer inte det? Även om det bara är från familjen, nära vänner eller liknande. Anledningen till att det inte gäller i dina öron, är för att du tror att de bara tycker synd om dig, eller för att det är så "de ska säga". Föräldrar SKA tycka att deras barn är vackra.

Jag kan lova dig att det först är när du själv tycker att du är vacker du kan ta till dig av komplimanger, vilka de än kommer ifrån. Och när du känner att du är vacker kommer du även att få höra det mer.

[CyanideCupcake]

Ledsen, jag håller inte med. Visst är en människa som har självförtroende attraktivare till sättet på så sätt att de är lättare att närma sig, men jag pratar rent fysiskt, om man jämför foton. Den typen av uppenbart utseende. Inte om om man ser nån med utstrålning. Det är en helt annan sak enligt mig.

[S-BDD]

Okej, det är ingen fara.
Jag undrar bara vad som enligt dig betyder mest; att vara uppenbart vacker på ett foto eller att vara vacker som helhet i verkligheten?
Och tror du att det är utseendet eller personligheten som mest avgör huruvida du blir attraktiv i någons (en person som känner dig) ögon?

[CyanideCupcake]

När jag har fulattacker är det enda jag vill att se normal ut, som en vanlig människa och inte som ett groteskt monster. Däremellan, när jag inte har attacker, vill jag vara vacker. Det är omöjligt om man inte varit med om det själv att förstå hur obeskrivligt ont det gör att bli kallad ful, hur mycket det dödar ens själ. Lika lite som jag bara kan föreställa mig hur underbart det måste kännas att få uppleva att en främling kommer fram till en och kallar en vacker. Jag anser att folk som tycker om mig är vana vid att se mig och därför inte reagerar så mycket längre. Det är lite som att vara runt nån som har ett stort brännmärke i ansiktet; man märker det först men ju mer man umgås med personen desto mindre tänker man på det. Börjar dock få svårt att visa mig till och med för familj och vänner.´, speciellt om vi inte setts på en evcka eller så eftersom de då vant sig av med att se mig och därför ser mig med "fräscha" ögon och då ser min fulhet och mina konstiga drag.

[Myggan]

Jag har stora problem med mitt utseende till och från. Min omgivning verkar dock inte tycka det samma. Dom säger iallafall aldrig med ord att jag är ful. Men när jag har varit på sta och träffat en kompis, fikat, varit ute, vad som helst så "känner jag mig alltid ful" och efteråt tycker jag mig veta vad dom tänker. T.ex. "då tyckte han eller hon att jag var jätteful", men det är aldrig nån som sagt det till mig eller kallat mig ful, tvärtom, dom allra flesta SÄGER att jag är jättefin. Men ändå känner jag mig ständigt ful, står flera timmar framför spegeln, sover aldrig över hos folk, med risk att dom ska se mig utan smink. Det är mycket kämpigt att ständigt vara missnöjd med utseendet och aldrig veta om jag är det på riktigt, eller om jag ska sätta diagnosen på mig själv. Jag ser ju med egna ögon hur jag ser ut, ful alltså. Och jag KÄNNER SÅ STARKT hur omgivningen tycker att jag är ful.
Jag försöker tänka att utseendet inte är viktigt.
Jag kommer alltid med efterkonstruktioner när jag varit ute och träffat folk. Har någon sagt att jag är fin så har den sagt det för att vara snäll. Har någon tittat har den tittat för att jag är ful. Har någon tagit kontakt, har den gjort det för att den vågar eftersom jag är ful. Har ingen tagit kontakt är det för att jag är ful, har ingen tittat är det för att jag är ful. Har nån vart trevlig är det för att det är synd om mig för att jag är ful och för att man känner sig bättre än mig för att jag är ful, är nån otrevlig är det för att jag är ful och inte värd att vara trevlig mot.
Låter det här normalt?
Om inte, kan det vara BDD?
Eller är jag så ful som jag själv TYCKER och KÄNNER?
Snälla någon som vet..
/My

[S-BDD]

När jag har fulattacker är det enda jag vill att se normal ut, som en vanlig människa och inte som ett groteskt monster. Däremellan, när jag inte har attacker, vill jag vara vacker.

Jag tänker likadant när jag inte har "fixat till" mig. Skillnaden är väl helt enkelt att du inte känner att du kan "maskera" dig vacker medans jag tycker att jag kan det. För mig behövs det bara mat, träning och smink.

Jag anser att folk som tycker om mig är vana vid att se mig och därför inte reagerar så mycket längre. Det är lite som att vara runt nån som har ett stort brännmärke i ansiktet; man märker det först men ju mer man umgås med personen desto mindre tänker man på det. Börjar dock få svårt att visa mig till och med för familj och vänner.´, speciellt om vi inte setts på en evcka eller så eftersom de då vant sig av med att se mig och därför ser mig med "fräscha" ögon och då ser min fulhet och mina konstiga drag.

Exakt vad jag tänker när jag har mina dåliga perioder (speciellt beroende på vikten då jag även lider av ätstörningar). När min vikt ändras till det sämre så försämras även min BDD och då kan inte ens den mest perfekta sminkningen förbättra något. Jag visar mig då ALDRIG för min familj...
 

My : Välkommen hit! 

Jag måste säga, att enligt det du just skrev, så anser jag nog att du hör hemma här.
Det är absolut inte normalt att tänka så mycket på hur du ser ut. Att du känner dig ful i de flesta situationer, att allt skulle utgå ifrån ditt utseende o.s.v.
Jag tror starkt att du lider av BDD, men en sådan bedömning kan ju inte jag eller nog annan här göra utan du måste vända dig till en psykolog eller liknande med stor kunskap om sjukdomen (viktigt!) för att få det bekräftat...

Vill du berätta något mer om varför du misstänker BDD? Har du några tvångshandlingar, som ritualer eller liknande?

[CyanideCupcake]

Jag tänker likadant när jag inte har "fixat till" mig. Skillnaden är väl helt enkelt att du inte känner att du kan "maskera" dig vacker medans jag tycker att jag kan det. För mig behövs det bara mat, träning och smink.

Ja...men det hjälper inte för mig. Mina drag sitter där de sitter.