Dr phil ikväll (onsdag)

[S-BDD]

Ja...men det hjälper inte för mig. Mina drag sitter där de sitter.

Jag förstår

Självklart kan inte mina "fula" drag förändras genom sminket eller träningen, men det hjälper till att göra dem mer normla på något sätt. Själva helheten ser då mycket bättre ut (enligt min åsikt i alla fall).

Men jag förstår att det måste kännas riktigt jobbigt att inte ha någon sådan här tillfällig "utväg".
 
BDD finns ju dock i så många olika varianter...alla svåra på sitt sätt.
Hur kommer det sig att du inte har fått någon diagnos än? För visst var det väl så?

[Insatiable]

S-BDD: Jag kan inte riktigt hålla med om att man får komplimanger om man själv tycker att man är vacker. Jag har vänner som tycker att de ser bra ut, men ändå aldrig får höra det från någon annan än sin pojkvän eller familj, och då jag var yngre tyckte jag fortfarande att jag var söt eller i alla fall såg ut som alla andra, men i klassen blev jag mobbad & fick höra att jag var ful, trots att jag alltså inte ansåg mig vara ful (även om jag aldrig berättade det för nån) och var precis som de flesta andra barn till sättet. Vad skall man skylla det på, när man inte kan skylla det på att jag "sände ut signaler" om att jag inte tyckte om mig själv? =S

Överhuvudtaget hatar, avskyr, föraktar jag detta tänk att man inte kan bli omtyckt förrän man tycker om sig själv. Dessa människor tycks inte ha reflekterat det minsta över att en av anledningarna till att man inte är vidare förtjust i sin person, är att ingen någonsin visat för en att man är värd att älskas & respekteras. Hur skall man kunna tycka om sig själv om man ända sedan barnsben fått lära sig att man inte har nåt värde som människa? Det känns som om folk hellre skyller på den som mår dåligt, än de/det som är orsaken till det. Istället för att uppmuntra till att ta tag i orsaken, liksom. Och om det nu var så att det verkligen stämde att man måste tycka om sig själv för att kunna bli omtyckt [märkligt för den delen att jag har självdestruktiva, personlighetsstörda vänner med partners!] och att man sänder ut "fel" signaler, vad skall man kunna göra för att förändra det när man redan är mycket djupt nere? Det är inte så enkelt som att bara rycka upp sig & bestämma sig för att "sända ut rätt signaler till folk så att de tycker om en".

Hur tycker du förresten att man är när man visar att man tar hand om sig själv? Vad gör man då?

[CyanideCupcake]

Jag håller med dig, Insatiable...S-BDD: det stämmer, jag har aldrig fått någon diagnos. Har alltid (förstår jag nu såhär i efterhand) haft bdd-liknande känslor och tankar som långsamt blivit värre, men såhär illa har det aldrig varit förut. Under min grava depression förra året minns jag att jag satt hos psyksköterskan jag gick till var tredje dag (hämtade min medicin i dospåsar då jag var självmordsbenägen och inte litade på mig själv) och grät för att jag var så fruktansvärt groteskt ful. Hon sa att jag 'nog inte ser hur jag ser ut på riktigt' (vad skulle hon annars säga? 'ja, du är rätt ful faktiskt'?) och skickade mig till en psykläkare som tyckte att jag behövde 'rätta till mitt felaktiga tänktande'. Han satte mig på kölista till kbt men fick nyligen veta efter ett år i kö att terapeuten ska ta tjänstledigt i minst ett halvår och sedan sluta. Ordet BDD nämndes aldrig.

[S-BDD]

Insatiable: Jag förstår din synpunkt. Självklart finns det undantag, men generellt sett tror jag att det är så det fungerar, att tankarna man har om sig själv har stor betydelse på hur man blir bemött som person. Men som sagt, det finns ju en mängd olika sätt vi människor fungerar på.

Men om det nu är så att man tycker att man ser bra ut, varför har man då ett behov att bli bekräftad? Räcker det inte med att man känner sig säker själv? Jag har också flera vänner som ser ovanligt bra ut men aldrig får någon uppmärksamhet. Kanske de inte tar särskilt mycket plats? Eller de kanske inte ens söker efter att bli bekräftade? (det brukar ju ofta vara ett kännetecken på osäkerhet). Själv tror jag att det kan hänga på något sådant. Vet gör jag dock inte.

Jag måste säga att jag har sätt/lärt känna flera personer som har blivit mobbade i sin barndom men som absolut inte såg annorlunda ut på något sätt. Och som vuxna har de oftast sett riktigt bra ut. Därför tror jag inte att de barn som blir retade, alls behöver stå ut på något särskilt sett (de kanske håller sig mycket för sig själva?) det är nog bara slumpen som avgör vem som blir ”utvald”. Och de som retar gör det ju p.g.a. sin egen osäkerhet, inte p.g.a någon annan. Alltså behöver faktumet att du blev mobbad inte innebära någonting om hur du var eller såg ut. Och i allmänhet brukar ju inte barn vara särskilt uppmärksamma på vad någon utstrålar för känslor, eller hur? Men i de fall då de märker det så brukar de ju "leta" efter någon som också ÄR osäker (=svag) på sig själv.

Det jag menade med mitt påstående är, att om man tycker om sig själv, så tror jag att man får mer uppskattning i alla former. Alltså när det man känner inombord speglar sig utåt. För om man tycker om sig själv leder ju det till att man mår bra, vilket leder till att man kanske bryr sig om att ta hand om sig själv lite mer. Och om man tar hand om sig (inifrån och ut) brukar man ju se lite bättre ut, inte sant? Det ger ju också mer positiv utstrålning, vilket jag tror betyder mycket.

Min avsikt var verkligen inte att skylla på någon. Självklart är det inte ens eget fel att man inte tycker om sig själv (och då enligt min åsikt har svårare att få andras uppskattning). Om man har haft en risig barndom och aldrig känt sig älskad, värdefull och som en viktig och speciell person så leder ju självklart detta till en sådan fortsatt syn på en själv. Tills man förstår att det är fel (vilket det ALLTID är) och förändrar det på egen hand, inte sant? Ingenting kan ju förändras om man skyller på någon eller hänger sig fast vid orsaken till det.
På vilket sätt anser du att man kan ta tag i problemet och förändra det? Har andra någon roll i den processen?

Ang. att du har självdestruktiva, personlighetsstörda vänner med partners är ju absolut inget ovanligt. Har en fundering; lider partnern, i dina vänners fall, också av något psykiskt problem? Detta tror jag i sådana fall är ett sätt att få ett förhållande att fungera. När båda personerna har egna problem och är ”upptagna” i det så blir det ju oftast aldrig någon som känner att det blir svårt att handskas med den enas svårigheter (när man är inne i det själv så att säga).
Man brukar ju också känna någon sorts gemenskap p.g.a. faktumet att man är sjuk. Jag försöker inte påstå att det stämmer, utan det är bara mina egna tankar.
Jag har själv svårt att förstå hur en helt "frisk" människa kan klara av att leva med en "sjuk", med allt vad det innebär. Men det finns säkert sådana fall också. Sedan finns det ju även människor som söker sig till personer som mår dåligt, p.g.a. ett behov att ta hand om, vilja hjälpa. Detta är ju inte heller friskt,  men i de fallen är ju oftast inte personen medveten om det.

Ja, hur ska man ta sig upp från djupet av mörkret?
Det kan jag inte svara på, dels för att alla personer är så individuella. Och om jag hade svaret skulle jag ju inte sitta här med mina egna problem.
Söka den rätta hjälpen är väl egentligen den enda vägen ut? Om man är sjuk måste det väl nästan vara omöjligt att kunna se en lösning på egen hand? Man behöver ju ofta intrycken från andra människor för att förstå.

Och till din fråga - ”Hur man visar att man tar hand om sig själv”:
Överlag är det nog att känna sig nöjd i sin egen kropp som är av betydelse, enligt min åsikt i alla fall. Det är ju inte attraktivt med människor som på något sätt ser ner på sig själva.
Jag tror att det handlar mycket om att våga stå för den man är (utan att må dåligt) och att våga ha bestämda åsikter. Om man inte känner sig värdefull brukar man väl inte tro att man har rätt till åsikter?
Även skratt, glädje och öppenhet uppfattar nog många som ett bevis på självkänsla, att man inte tar sig själv på så stort allvar. Och vilka med självkänsla skulle inte ta hand om sig själv? Förstår du min poäng?

En negativ utstrålning tror jag överskuggar det mesta - även ett vackert utseende.

[CyanideCupcake]

S-BDD: funderar på det här du sa med att behöva vs inte behöva bekräftelse...nåt poppade upp i min hjärna som jag minns att darren hayes från savage garden sa en gång angående  när de skulle ljussättas på scen: 'i think im a very difficult person to light. Some people crave attention, they feed on it and they need light. Just bring it on, its never enough. And then there's people like daniel who dont need it anyway, and they reflect it.

[S-BDD]

Godessceline:
Det är verkligen hemskt att du inte har fått den hjälp som du behöver och förtjänar. Jag lider med dig (och alla andra i samma sits)... men självklart hjälper ju inte det er på något sätt 
Antar att du inte bor i någon större stad (Sthlm, Göteborg) där det finns större och bättre vård att söka sig till. Det är fruktansvärt att det ska vara så här.
Jag kan bara hoppas att du inte ger upp, utan försöker att stå på dig själv och kräva rätt behandling!

[S-BDD]

Godessceline: Hm, är inte säker på att jag förstår hans poäng...
Vill du förklara hur DU uppfattade det?

[CyanideCupcake]

Nej, jag gör tyvärr inte det. Har ca åtta mil till göteborg vilket inte är så farligt men att åka dit för terapi kanske inte blir så smidigt. Sen är det ju en (väldigt stor) del av mig som tvivlar på att jag är sjuk. Jag behöver liksom inte ha en sjukdom bara för att jag vet hur jag ser ut. Det närmsta jag kommit en officiell diagnos är ett mail från dr arie Winograd. Skickade ett till honom där jag beskrev mitt liv och fick ett svar (är ej på datorn nu så kan inte posta det) där han skrev att han har hört samma berättelse från hundratals individer, och att de alla tror att de inte är sjuka utan verkligen fula eller missbildade. Han gav mig några svenska namn och  bad mig kontakta dem för 'utvärdering och förhoppningsvis behandling'.

[CyanideCupcake]

Sure. jag tolkar det som att han menade att vissa människor kräver och behöver uppmärksamhet. De får aldrig nog oavsett hur mycket de får och det spelar heller ingen roll eftersom de är bottenlösa hål på det sättet, så osäkra att ingen mängd beröm räcker. Sen finns det de med en inse släktsäkerhet. De är trygga i sig själva oavsett, de behöver inte andras bekräftelse för att existera och utstrålar därför positiv energi.

[S-BDD]

Men kan du förstå att det är sjukdomen som får dig att tro att du inte lider av något? Eller är även det tveksamt?

Känns det ändå inte lättare att ta det till sig efter svaret som du fick från Dr Winograd?
Jag menar, tänker du fortarande lika starkt att du måste vara annorlunda än alla dessa människor? Eller kan det ligga något i det han skrev ang. breven?

Okej, har du tagit någon kontakt med de personerna då, vars namn du fick?

Jo, jag uppfattade texten också som så. Blev bara lite tveksam, så var tvungen att fråga 

[CyanideCupcake]

Det beror på. Ibland, när jag har bra (okej) dagar kan jag känna att det bara sitter i mitt huvud. Men för det mesta tänker jag att er winograd har ju faktiskt inte sett hur jag ser ut. Har inte tagit kontakt med nån av personerna han nämnde, för tänk om jag träffar den och så tänker de 'oj...hon tror att hon har bdd men hon ÄR ju faktiskt ful'. Panik...

[ESM]

Så där tänker jag oftast också...
Men det är så fel.

Försök att kontakta dem!

[CyanideCupcake]

Ja, får väl göra det...men det känns inte som att de kan hjälpa mig. Den enda som kan det är en kirurg.

[S-BDD]

Men okej, där måste du ju göra ett val. Att fortsätta leva i BDD-helvetet, med allt vad det innebär, eller att riskera att träffa några människor som du i dina egna tankar tror kommer att bli förskräckta p.g.a. hur ful du är, MEN som ändå kan hjälpa dig?
Vad är viktigast?

Kom i håg att det inte är ditt utseende som avgör om du lider av BDD, utan det är hur du påverkas av hur du ser ut och vad du gör eller inte gör p.g.a. det.
Om du skulle bortse från hur du ser på dig själv, kan du då förstå att du lider av BDD p.g.a. allt annat som du gör (ex. tvångshandlingar, tankar)?

Det är ju personen som INTE ser sig själv som ful som INTE lider av BDD. Det är ju därför alla här känner den där paniken... för att det är sjukdomens sätt att fungera!

[Insatiable]

godessdecline: Om/när du vill & orkar får du jättegärna maila mig namnen på de personerna som dr Winograd gav dig.

//Insatiable