Dr phil ikväll (onsdag)

[twinkle]

Hm, nu bara måste jag lägga mig i lite.

Först vill jag klargöra att jag inte sett detta tvprogram som ni diskuterar, så jag vet inte hur dessa tjejer beskrev sjukdomen, osv.

Men precis som Malins Mamma skriver, så ställde de säkerligen (och förhoppningsvis) inte upp för att få bekräftelse om att de är vackra, utan för att hjälpa andra. För om dessa tjejer ser sig själv som groteskt fula, då är det fullt möjligt att ni kan göra samma sak med erat utseende. Det vill säga ni kan vara så vackra, men ändå se en fruktansvärt ful kropp.
För det sitter ju i kroppen. Inte utanpå.

Det är i alla fall syftet till att jag väljer att ställa upp i Outsiders om min BDD. Ni kommer säkert häpna och bli förbannade över det faktum att jag är nakenmodell.
För i er värld går det ju inte ihop. Eller har jag fel?

Men jag önskar så att ni inte blir det. För det finns många anledningar till att jag har blivit nakenmodell och en anledning är just att jag vill uppmuntra till ett kurvigt ideal. Ett sånt man mår bra av. För ingen kan påstå att man mår bra av att ha handen i halsen, det vill säga en ätstörning. Jag är förbannat trött på Medias synvinkel av ideal och vill därför presentera en annan typ av kropp. Visa att det är okej. Kanske till och med vackert, om man nu ska se det från ett estetiskt perspektiv.

Detta är alltså bara en anledning.

Mestadelen av det som är skrivit ovan, skrevs när jag hade läst första sidan av detta ämne. Jag har nu läst sida två och Malins ångest inför Outsiders och filmkameror, t ex.
Och nu känner jag mig också vettskrämd. För även jag ska ju medverka i detta program, och jag är så rädd att ni ska tro att jag gör det gör att få uppmärksamhet / bli bekräftad / visa att bdd är lika med, vackra som tror att de är fula.

Usch, jag darrar nästan. Klump i halsen.

Jag är precis lika livrädd för Malin för att bli filmad, och i ärlighetens namn ska jag erkänna att jag inte ens vågat gå in djupare på den tanken. Utan istället har jag, min vana trogen, tänkt skjuta upp det tills det är dags. Vilket det alltså är imorgon.
Men det känns i alla fall bra att ha Malin med mig.

Men, oavsett hur rädd jag än är inför att få kritik på för mitt utseende, dvs att folk ska tycka att jag inte har anledning nog att ha BDD, och att allt ska gå åt helvete så tänker jag göra detta ändå. Jag måste.

För er, och för min skull.

[Malin]

Hej twinkle!

Jag har väldigt bråttom nu men vill ändå skriva lite snabbt.. Jag hoppas du inte blev för uppskrämd av det jag har skrivit, jag tror du kommer klara det bra Där det oftast felar för mig är att jag inte lyckas stå på mig och ställa krav, kom ihåg att du har rätt att göra det så ska det allt gå bra. Sen, när det gäller reaktionerna från allmänheten tror jag att det är lite lugnare nu när bdd är mer känt. Visst finns det risk för att det dyker upp idioter som skriver elaka saker, men man får mycket positiva reaktioner också som väger upp. Jag måste erkänna att jag är lite rädd för att få mitt utseende jämfört med ditt, och att du ska tycka att jag ser hemsk ut. Men det är ju helt normala bdd-tankar som jag tänker ignorera med hela min förmåga. Jag vill väldigt gärna träffa dig och jag tycker det är jättebra att du ställer upp på det här!

Jag kommer till titan ganska sent (efter fyra), vilken tid ska du vara där? Du kanske kan höra om du kan stanna lite längre om du ska dit tidigare och vill ses. Jag kommer inte ha så jättelång tid på mig för inspelning så vi får nog sätta igång ganska snart efter jag kommit dit, men lite tid för att prata borde gå att klämma in

Mvh
Malin

[vilja]

Hej Malin och twinkle. Återigen vill jag skicka några uppmuntrande ord till er båda, jag tycker att ni är så otroligt modiga som ställer upp och pratar om er BDD i media. Inte minst med tanke på alla de fördomar, misstroendeförklaringar etc. man kan råka ut för. Jag tycker själv att hela den där principen är väldigt jobbig, att man utmanar sig och gör det man är rädd för, och därmed riskerar att inte bli tagen på allvar.


Jag minns för några år sen (2003) när du Malin var med i Expressen, och jag såg vad som stod på löpsedeln (det kan också ha varit på framsidan av tidningen, minns inte vilket): "Malin, 26, vågar inte gå ut - tror att hon är för ful". Och så en bild på dig. Även om det var länge sen så minns jag klart och tydligt min reaktion. Själva rubriken gick rakt in, det var som att det handlade om mig - att känna sig ful och inte våga gå ut visste jag mycket om. Jag var 15 och hade då kämpat med mitt groteska utseende i flera år, hade hög frånvaro i skolan, gick upp jättetidigt för att hinna göra mig iordning, låste ofta in mig på toaletterna om jag väl kom iväg till skolan, eller så flydde jag hem igen för att jag inte stod ut med att vara kvar. Jag hade länge fått höra att jag var utseendefixerad eftersom jag stod så mycket framför spegeln och "lat" för att jag inte orkade hänga med på saker. Att det handlade om att jag kände mig så fruktansvärt fel, så ful att jag inte ville visa mig för någon, kunde jag aldrig förklara, jag skämdes för mycket. Om jag sa något togs det ändå inte på allvar.

När jag såg den där rubriken upplevde jag dock ingen lättnad, inget "aha, det finns fler som känner såhär!" utan det enda jag såg var bilden och tänkte att "om hon känner sig ful borde hon inte ställa upp på bild, det skulle aldrig jag ha gjort, det kan inte vara på allvar, alltså är hon inte som jag." Jag läste inte artikeln och jag såg heller inte på Outsiders, så det dröjde ända till 2005 innan jag hörde talas om BDD och förstod att det var vad jag (och hon i Expressen) hade. Och då hade jag en helt annan inställning. Hittade artiklarna på internet och allt föll på plats. Så tack, snälla Malin och ni andra som ställt upp och berättat. Även om min första reaktion var negativ så har det hjälpt mig senare, och det är huvudsaken. Förhoppningsvis kan andra bli hjälpta att komma till insikt på samma sätt.

Lycka till idag båda två, jag ska hålla tummarna för er hela dagen!!
/vilja

[vilja]

Och ang. att se ”snygga” personer som säger sig vara fula, och inte kunna relatera till det de berättar för att ”man själv är ful på riktigt”: Jag håller med om att det är svårt att förstå hur uppenbart fina, vackra, söta, charmiga människor kan uppleva sig som fula. När jag var på Anankes BDD-träff i maj förra året träffade jag två andra BDD:are, Malin och en till tjej, och det var helt enkelt omöjligt att föreställa sig hur de kunde se något fult med sig själva. Jag tyckte inte att det fanns något fel med deras utseenden, tvärtom skulle jag ge mycket för att se ut som Malin t ex. Men eftersom sjukdomen handlar om att man har en förvrängd självuppfattning, och/eller ägnar alldeles för mycket tid åt den defekt man upplever sig ha/har, förstår jag att de lider lika mycket av att känna sig fula som jag gör, trots att jag tycker att de är vackra (vilket jag inte är).

Jag har BDD, men jag ÄR också ful på riktigt. Det är så jag tänker om mig själv, och följande skriver jag inte för att försöka övertyga er om något annat utan för att visa hur komplext det är:

De gånger jag berättat för folk om min sjukdom har de ofta blivit (eller spelat…) helt chockade, eftersom jag ”alltid ser så glad och pigg ut” och jag har även fått höra ”men du som är så söt” och liknande. Kan ta ett konkret exempel, en 50-årig granne som jag brukar prata med när jag går förbi hennes hus. I somras såg hon mina gamla men tydliga ärr på armen och frågade då rakt ut om jag skurit mig, och jag var uppriktig och berättade om min BDD (dock utan att avslöja vad det är jag tycker är så fult med mig själv). Hon blev jätteförvånad över detta och sa att hon tycker att jag är så fin, att hon och hennes man brukar prata om det när jag går förbi (är ute och går/springer mycket när jag har skapliga perioder), och hon räknade upp allt hon tycker är fint med mig - vilket inkluderade det jag själv hatar (kroppens proportioner, håret, ansiktsformen).

Häromdagen kom samma granne oanmäld förbi för att titta på vår nya hundvalp. Jag hade en skitdag och öppnade inte dörren först, men eftersom det inte var låst tittade hon in ändå. Då kunde jag inte gömma mig längre utan var tvungen att prata med henne, med otvättat, stripigt hår, sår i ansiktet (har inte hud-BDD men kan pilla ganska mycket jag också), kort sagt kände jag mig väldigt ful. Vi kom in på BDD eftersom hon sett den brittiska dokumentären, som jag själv inte tittade på, och hon sa att de som var med ”såg ju bra och helt normala ut”, och sen sa hon ”och du ser 10 ggr bättre ut än dem så det är ännu svårare att förstå att du har BDD.” Hon berättade även att innan vi lärde känna varandra, innan vi skaffade hund (de har också hund så det är så vi började prata) tänkte hon om mig när jag gick förbi att jag var ”en sån där tjej som vet hur bra hon ser ut, som vet hur snygg hon är.” Därför blev hon extra förvånad när hon fick höra om mina problem. Det fick mig att tänka ett extra varv - alla jag mött som sett dryga ut, de kanske i själva verket känner likadant som jag? Det kan vara precis vem som helst.

Men i alla fall, som jag och grannen kom fram till: Det spelar ingen roll hur många gånger jag får komplimanger för mitt utseende, jag tar inte till mig dem ändå och de förändrar definitivt inte mitt sätt att se på mig själv. Jag ser det jag ser, oavsett vad andra ser (eller påstår att de ser). Jag börjar inte plötsligt gilla min kropps proportioner, håret/huvudformen och ansiktet, bara för att andra säger att jag är fin. Och jag är fortfarande övertygad om att ni alla skulle tycka att jag såg hemsk ut om ni såg mig, och undra hur fan någon kan säga till mig att jag är fin! (såvida den inte ljuger).

Vet inte om det här inlägget är relevant egentligen, men jag vill ändå dela med mig av mina tankar kring detta.

[CyanideCupcake]

För även jag ska ju medverka i detta program, och jag är så rädd att ni ska tro att jag gör det gör att få uppmärksamhet / bli bekräftad / visa att bdd är lika med, vackra som tror att de är fula

Inte en chans. Tror vi här på forumet är de sista som skulle få för oss något sådant, orora dig inte. *krama om* Dock känner jag att både Oprah och Dr. Phil, när de har gjort program om ämnet, valt att visa attraktiva människor och att det kanske inte var så bra. Jag förstår att de gjort detta för att illustrera en poäng och verkligen visa vilken konstig sjukdom det är; men det leder till missförståndet att BDD karakteriseras av att man är snygg men inte inser det. Och så är det ju inte riktigt....

[twinkle]

Godessceline: Åh, tack..! Va glad jag blir, där släppte lite av min oro. -Kram tillbaka-

Faktiskt, det är sant. De borde ha tagit olika utseenden, och inte bara de "typiskt vackra". För denna sjukdom är ju mer komplicerad än så...

[nikey]

hörrni, hur gick de? jag e nyfiken 

[Malins mamma]

Nikey, Malin ska ju åka bort igen i morgon så hon är kanske för stressad för att hinna/orka svara nu. Jag var iaf med henne till Stockholm och de trodde väl att de fick filmat så mycket som de behövde. Jag var inte med in i filmrummet utan satt och väntade utanför så jag vet inte riktigt hur det gick till men de filmade på nåt vis så att ljuset kom bakifrån.
Tyvärr träffade vi inte Twinkle, hon skulle komma idag istället tror jag?
 
Ja, det var en liten kort rappport ifall inte Malin hinner skriva nåt.

/Malins mamma

[nikey]

okej, tack då vet jag 

[CyanideCupcake]

Men i alla fall, som jag och grannen kom fram till: Det spelar ingen roll hur många gånger jag får komplimanger för mitt utseende, jag tar inte till mig dem ändå och de förändrar definitivt inte mitt sätt att se på mig själv.

Okej att man kan ha svårt att ta till sig komplimanger. Men om man har fått höra av andra att man är ful då...?

[Malin]

Vilja: Ja det är ju så det fungerar. När jag träffade dig och den andra tjejen på anankes bdd-träff tänkte jag "åh.. om jag bara såg ut som dem, då skulle jag inte ha några problem" men sen inser man ju, att bdd inte är beroende av det egentliga utseendet. Ni är såväl som mig fast i det här eländet, fast ni är så himla fina.

Twinkle: Hur har det gått för dig? Var du iväg till Titan idag?

Nikey: Ja jag och min mamma åkte till sthlm. De pressade mig inte alls nu och siluett-filmade mig så jag inte syntes så mycket Dock gjorde den belysningen att det som syntes var mest alla hemska bucklor i mitt ansikte, men det var iaf lättare. Hoppas du kom iväg till tandläkaren! Jag borde verkligen också ta mig dit, jag är mitt i en rotfyllning och har en provisorisk fyllning som håller på att ge vika och borde vara fixad redan. Men efter att jag inte tog mig iväg till min tid i januari har jag väntat på att det ska fungera bättre för mig och inte vågat boka ny tid. De har dock sökt mig men jag har inte vågat svara för jag skäms så. Jag hoppas de låter mig komma tillbaka sen Och att det inte kommit ner bakterier i det och förstört en massa för den delen, usch.

Godessceline: Jag tror de flesta människor har blivit kallade fula ibland. Jag har fått mitt utseende kritiserat många gånger.

Mvh
Malin

[vilja]

Okej att man kan ha svårt att ta till sig komplimanger. Men om man har fått höra av andra att man är ful då...?

Jag är medveten om den aspekten, att man kan bli intalad av andra att man är ful. Jag har själv fått höra att jag är ful, av flera personer vid olika tillfällen i livet. Så vem ska jag tro på? Den som ger mig komplimanger eller den som säger "fan vad ful du är"?

Det jag tror är att det inte går att avgöra hur man ser ut genom att lyssna till vare sig komplimanger eller nedsättande kommentarer. Enligt min förra terapeut är det dessutom många människor som har svårt att ge komplimanger, dvs. folk avstår ofta från att säga något trots att de kanske tänker att någon är fin. Det känner jag igen från mig själv också. Kanske har du träffat många som tyckt att du varit jättefin, men som inte vågat säga det till dig.

Personligen är jag väldigt rädd för just detta att inte veta vad andra människor tänker, med tanke på allt negativt de kan tänka om mig. Men eftersom det är omöjligt att kontrollera andras tankar är det något jag behöver lära mig att acceptera och stå ut med.

Jag har jättesvårt för att argumentera emot BDD:n just nu pga. en svacka och att det var länge sen jag gick i terapi, men det känns som att det vi alla behöver är att fokusera på annat än våra utseenden. Det är jobbigt med både komplimanger och elakheter och minst lika jobbigt när folk avstår från att kommentera, tycker jag själv, då jag alltid tolkar det som att de tänker att jag ser hemsk ut. Därmed leder det bara till återvändsgränder att leva efter vad andra säger, efter vad man ser i spegeln eller hur man upplever sig se ut.


När jag ändå skriver kan jag passa på och ge ett boktips: "Att ta sig upp när man är nere" av Susan Taller och Jillian Ball. Om någon har tillräckligt med energi för läsning kan jag verkligen rekommendera den. Den är framför allt inriktad på hur man med hjälp av tanke/beteende kan ta sig ur depressioner, men det finns mycket att ta till sig oavsett vad man lider av, eller om man bara är intresserad av KBT. Min storasyster läser den t ex nu av den anledningen. Det som jag tycker är så bra är att den är skriven med lite humor men ändå stort allvar, och eftersom den främst vänder sig till deprimerade har författarna stor förståelse för läsarens eventuellt svåra situation och anpassar upplägget därefter.

Själv hade jag den stående i bokhyllan flera år innan jag äntligen tog mig an den förra sommaren, så jag förstår verkligen att man kan känna motstånd inför att läsa en sådan bok. Men genom att skriva om det nu kanske någon orkar läsa den om en månad eller ett år, vilket också är jättebra!

[nikey]

malin- så sönt! då e inspelningen färdig (hmm jag saknar en "tummen upp" smiley )

jorå, de gick bra att gå till tandläkaren. inga hål å 1 år till nästa besök. yaay!

ring å boka en tid. hur skönt skulle de inte vara att ha de avklarat så du slipper tänka på det, för du vet ju att de ändå måste göras nångång å tyvärr blir ju inte tänderna bättre ju längre man väntar .. aa förlåt jag ska va tyst , de där vet du redan.

surprise me

[nikey]

förresten.. malin å malins mamma- visste ni att Ayla har kommit en bra bit på vägen till att besegra bddn. jag pratade me henne för en vecka sen å hon mår bra å e för 1a gången på många år ute å försöker leva de liv hon förtjänar.

helt underbara nyheter! 

*grymt inspirerande måste jag tillägga!

[Malins mamma]

Nikey, nej det visste jag inte ... va roligt att höra!! 

För de som inte känner till "Ayla" kan jag tala om att det är en tjej på bddcentral som nångång i oktober ifjol började kämpa emot BDDn. Jag klistrar in ett inlägg:

"Som ett exempel på hur man kan uppmärksamma och rätta till sina uppfattningar har jag översatt det som "Ayla" skrev på BDDcentral om vad hon gjorde en dag.

"Idag har jag bestämt mig för att gå ut och betala min telefonräkning personligen. Jag ska också försöka shoppa lite.

Medan jag är ute ska jag också ….
…prata med integritet (och se folk i ögonen när jag gör det)
…VÄGRA att ta något (en kommentar eller en blick) personligt! … eftersom jag måste hålla i minnet att ”Ingenting som andra personer säger eller gör handlar om mig utan om dem själva. JAG MÅSTE KOMMA IHÅG DETTA!
…inte förutspå nånting idag. Speciellt inte att alla tittar på mig.
… och slutligen så ska jag göra mitt bästa för att hålla mig till det ovanstående.

Jag skulle precis skriva… ”Det kommer att bli svårt… men jag ska göra det” … men så kom jag på att det var en förutsägning jag gjorde. Det kommer kanske inte att bli svårt. Kanske blir det lätt! OK. Ni ser. Jag förutspår i alla fall. Det här är svårt.
Men det är okej ändå .. övning ger färdighet .. så länge jag är medveten om att jag gör det, så kan jag fixa det iaf.
Jag återkommer med en rapport om hur det har gått.

Uppdatering!
Jag gjorde det!! Men universum arbetade verkligen emot mig, för precis innan jag skulle gå ut ur huset blev mitt ena öga riktigt irriterat (jag vet inte varför?). Hela vitögat var alldeles rött. Jag kollade upp det på internet och jag tror det är det som kallas ”pink eye”. Röd och inflammerad ögonvita. Hursomhelst tänkte jag: ”Great!”, precis vad jag behövde just nu när jag hade sagt till mig själv att jag ska ta ögonkontakt med folk när jag pratar med dom.
Men jag tog på mig en baseball-keps för ögat såg verkligen inte bra ut och det är väldigt blåsigt här och jag var rädd att det skulle bli mer irriterat när jag kom ut.
 
Hursomhelst, jag var verkligen frestad att betala min räkning online. Jag menar, det behövdes ju bara ett klick så skulle den vara betald, men jag ville verkligen gå ut och göra detta personligen och inte vara rädd för det. Så det gjorde jag.

Jag gick till affären i närheten. Två killar jobbade där. Jag gick in med mitt röda öga och betalade räkningen. Killen var pratsam men jag försökte hela tiden säga till mig själv: ”Tro ingenting nu! Tro inte att han tänker nånting om dig!” Han frågade mig nåt två gånger men jag hörde honom knappt för jag pratade hela tiden med mig själv i huvudet. Det händer mig ofta. Så han fick upprepa frågan två gånger.
 
Jag fortsatte med att gå runt och shoppa. Det gick bra. Som jag sa, jag pratade hela tiden med mig själv i huvudet. Jag sa att ”ingenting som folk säger eller gör har något att göra med mig”. (Jag försöker verkligen få in det i mitt huvud, repetition, repetition, repetition.)

Det gick riktigt bra ända tills en tjej som stod nära mig när vi tittade på kläder i ett ställ sa ”EWW”, riktigt högt. Och naturligtvis var min första tanke att det var jag som var orsaken till hennes avsky, men så fort jag kände den obehagliga känslan som jag känner när något sånt här händer, rättade jag mig själv den här gången. Jag sa till mig själv. ”Det handlar inte om mig. Fortsätt bara…” Och så var det med det.
Vanligen skulle jag ha ältat en sån kommentar länge, men här sitter jag nu och bryr mig inte om den alls.
 
Det är svårt att förebygga den här första reaktionen ”Oh, det måste bero på mig” när nånting sånt här händer, för jag har programmerat mig att tänka på det sättet en lång tid, men genom att korrigera mina tankar direkt när det händer så gör det stor skillnad. Men jag måste hålla mig till att göra det.

Jag vägrar att ge andra okända människor makten över mina känslor. De är MINA. Det är jag som ansvarar för hur jag känner mig och det är bara jag som ska bestämma hur jag ska må från och med nu. Och jag ska inte må dåligt mera. Jag har insett att jag är så van att skylla på andra runt mig för hur jag mår, men det är helt enkelt inte sant. Det är inte de personer som stirrar på oss eller kommenterar som får oss att må dåligt. Tänk på det, de har inte den kontrollen, de har ingen magisk kraft att kontrollera andra. Kan du göra det? Nej, det kan du inte. Ingen kan göra det. Så varför går vi med på att överlåta VÅR makt till andra personer, så att vi börjar må dåligt? Därför att det är lättare att säga att det är nån annans fel än att säga att det är vårt eget fel.

Hursomhelst, jag tog tillbaka min makt efter den incidenten och beslöt mig för att gå vidare till en annan större affär med mycket folk, en affär som jag brukade undvika till varje pris. Och jag och mitt röda öga klarade oss utmärkt! 

Jag hoppas att min nya attityd håller i sig. Jag är trött på att lida utan orsak. Ingen ska kunna stoppa mig från att leva det liv jag vill. Jag ska komma dithän, och jag ska ha roligt när jag gör det. Sakta men säkert. Jag ska inte göra det för att min familj och mina vänner vill det, utan för att jag själv vill det. Det ska ske på mina villkor. Jag tar en dag i taget. Jag ska inte bekymra mig om framtiden och jag ska lämna det som har varit bakom mig.

Det här betyder inte att jag kommer att utsätta mig för extrema saker som inte passar mig. Jag är en ganska inåtvänd person som gillar att vara ensam och stilla ibland, oberoende om jag har BDD eller inte. Jag tycker att stora, högljudda sociala situationer är påfrestande, och även om jag skulle klara av att vara på såna tillställningar så vill jag inte vara där nån längre tid. Det är så jag är, och har varit (före BDD:n). Men de gånger jag väljer att vara bland folk så kommer jag inte att bekymra mig för vad de tycker. För det handlar egentligen inte om mig."

Det här är alltså ca fem månader sen och det har tydligen gett gott resultat för henne. Jag håller med dig Nikey, det är mycket inspirerande att höra sånt här.
 
/Malins mamma