"Skriva av sig"-tråd

[memento]

det gick inte det gick inte det gick inte
jag försökte, gav upp, försökte igen och gav upp igen. jag hade tänkt dagarna före att jag borde ringa och skjuta upp tiden, nu blir det jättepinsamt att ringa efter att ha missat tiden ... och i januari då är det ta mig fan sista chansen, fan fan fan... jag måste få tandställning innan 19, det tar två år sedan ett halvår till efter käkoperationen, jag måste innan 22, det MÅSTE jag. åh, jag bara ser misslyckande framför mig, en vackrare jag försvann med tåget jag inte tog. ÅH vad dumt av mig att boka en sån TIDIG tid, jag skulle kunnat fixa om mig flera gånger till om det vore senare, HELVETE, jag kommer nog alltid vara såhär ful. JAG ÄR SÅ JÄVLA FUL.

[Insatiable]

Åh, memento...

Allt det du skrev kändes så himla rätt. Känner verkligen igen mig i många bitar där och håller med dig om mycket du skriver. Jag har inte heller någon konventionell personlighet. Vet inte alls hurdan jag verkligen är. Det känns som om jag är mycket splittrad som person och inte riktigt har koll på vilka drag jag har, känns nästan som om jag ibland enbart identifierar mig med borderline och BDD, som om det är det enda jag kan se. Störningar och sjukdomar och vad som främst kännetecknar dem. Om någon säger att jag är smart funderar jag över om jag verkligen är det och på vilket sätt de menar, för det är så få som sagt det till mig att det ännu inte blivit någon sanning, och jag vet verkligen inte hur de menar när de säger att jag är smart. Om jag hade haft barndomsvänner och många nära vänner hade det kanske varit annorlunda. Då hade jag kanske byggt upp en identitet på ett annat sätt och fått veta att den identiteten är "godkänd" och jävligt häftig, liksom. Precis som du upplever jag att jag inte har nåt att invända när någon påstår att jag är tråkig, äcklig eller har dålig humor. Jag kan inte svara att min humor är bäst, eller att jag åtminstone är intelligent, för jag vet inte om det verkligen är så. Ibland tvivlar jag nästan på min faktiska existens!

Liksom dina föräldrar inte känner dig så bra som vuxen person, känner inte mina mig speciellt bra. De vet hur jag var som barn, men inte hurdan jag är som vuxen. Ofta pratar de till mig som de gjorde då jag var i yngre tonåren, och tror att jag gillar samma saker som jag gillade i barndomen. Men de vet inte ens vilka intressen jag har eller någonting om min musiksmak. Och det trots att jag bor hemma.

-----

För övrigt mår jag jäkligt dåligt just nu. De två främsta orsakerna är ett: att en person som är snygg men lat, oengagerad och snäsig har börjat på mitt jobb. Trots att övriga anställda klagat på personen är h*n fortfarande kvar. Chefen menar på att h*n är så ung att h*n fortfarande kan utvecklas och att man ska ge personen en chans, fastän vi redan gett många extra chanser. Det har gjort mig övertygad om att personens utseende ger personen en massa fördelar. Jag menar, h*n är kvar trots alla sina fel och brister (vilket är många, h*n är för jävligt slarvig tex. och otrevlig mot kollegor). Så det måste ha med utseendet att göra. Det i sin tur bekräftar på nåt sätt att utseende är väldigt viktigt, och det gör mig arg & trött & osäker eftersom jag inte har det utseende som krävs för att vara accepterad i samhället. Det hjälper inte att min chef tycker bra om mig, för det enda jag kan tänka på är att den andra personen har många fler fördelar rent allmänt då h*n ser bra ut. Jag måste anstränga mig hårt för att uppskattas medan h*n inte behöver göra någonting alls. Allt kommer naturligt för personen tack vare dennas utseende. Det gör på nåt sätt att jag hatar snygga människor. Och hela världen! Är livrädd för att min chef kommer att säga upp mig men behålla den andra anställda (trots alla brister och trots att h*n anställdes senare än jag) för att han kommer på att han inte kan ha fula människor på sitt företag. Så tänker jag även att vad spelar det för roll att min chef tycker bra om mig och att jag kommer riktigt bra överens med några kollegor och att jag faktiskt har i alla fall en nära vän (för övrigt min enda riktiga vän numera), när snygga människor får så mycket mer bara för att de är snygga? Allt det där snacket om att insidan är det viktigaste känns som bullshit, för mig är insidan viktig men jag antar att det beror på att jag är ful som jag tänker så, och andra människor resonerar ju tyvärr inte på det sättet att insidan är viktigast så vad hjälper väl det att jag bryr mig mest om människors personligheter? Känns ibland som om jag bara vrider och vänder på allt, för om man nu tar det här med jobbet så en dag verkligen berömde min chef min personlighet och mitt sätt att vara och då tänkte jag att ja, kanske är det så, men ful är jag fortfarande och jag vet att du och alla andra hatar mig för det.

Andra anledningen är att en vän som jag trodde var en riktig vän börjat ifrågasätta min BDD, hon tror inte att jag verkligen har det eftersom de som är sjuka i BDD ser ett monster i spegeln och hon menar att så illa är det väl inte för mig? Det gör mig så ledsen att hon som är min vän ifrågasätter mitt mående trots att hon själv diagnostiserats med en psykisk sjukdom och därmed borde ha mer förståelse, och DESSUTOM fått ta del av mitt mående genom att jag förklarat hur det yttrar sig och vilken ångest jag har. Hon vet också att jag varit sjukskriven. Vad gör man egentligen när världen är så hemsk och människor är så puckade? 

[memento]

jag mår ganska dåligt just nu. ful och fattig. som att det någonsin kommer att vända!

[nackskott]

insatiabel:
Har du gett din kompis några "faktablad" om Bdd? Eller du kanske skulle kunna skriva ut något här ifrån forumet, nån av Malins Mammas texter om sjukdomen?
Jag var i samma situation som du för några år sedan, med en kompis som tvivlade på min "bdd" som jag trodde jag hade då och hon trodde istället att jag bara hade dåligt självförtroende. Hon verkade ha samma uppfattning som din kompis, typ att folk med bdd inte lämnar lägenheten på flera år och absolut inte skulle kunna ha ett foto av sig själv på internet.
Men deras information verkar rätt begränsad, dom har inte samma inblick i bdd:ares vardag, som man får tex på det här forumet.
Fortsätt försök förklara om sjukdomen och hur den yttrar sig och i hur många stadium den finns, för du förtjänar att folk verkligen förstår hur du lider av det här.

[memento]

Någon som tittat på temalördagen om mobbning? Åh. Jag har egentligen inget att säga om det. Jag är helt slutkörd, såg på det med mamma och kunde inte få fram ett ord när jag skulle säga något om något av det utan att kräkas ut floder av tårar.

[nackskott]

Någon som tittat på temalördagen om mobbning? Åh. Jag har egentligen inget att säga om det. Jag är helt slutkörd, såg på det med mamma och kunde inte få fram ett ord när jag skulle säga något om något av det utan att kräkas ut floder av tårar.

Vad är temalördagen för något? * eh, dum som jag är*

[Insatiable]

Någon som tittat på temalördagen om mobbning? Åh. Jag har egentligen inget att säga om det. Jag är helt slutkörd, såg på det med mamma och kunde inte få fram ett ord när jag skulle säga något om något av det utan att kräkas ut floder av tårar.

Ja, jag såg dock inte hela. Men det jag såg fick mig att bli alldeles förstummad. Jag hade inte kunnat prata, för då hade jag börjat att gråta. En komikers uppväxt klarade jag inte att titta på. Hur mycket jag än tycker om Gardell, är filmen för hemsk. Har sett den en gång & det räcker. Jag mår illa av att se den, får panik osv.

Mia: SVT har temakvällar varje lördag. Den här gången handlade det om mobbning. Tror att temakvällen brukar hålla på från åtta ungefär.

[memento]

Åh. Den sista var emellertid hemskast tycker jag, om hur småtjejer mobbar varandra hela tiden bland annat. När jag tänker på min barndom brukar det ju vara så himla underbart, men igår blev jag påmind om hur jävla jobbigt det var. Hade till dess inte tänkt på något jobbigt tidigare än högstadiet. Men fan vad saker kan ligga kvar i en starkt, kände mig typ komprometterad när jag började gråta som jag gjorde, hur kan jag börja gråta över vad de där människorna gjorde mot mig för tusen år sedan? Men det gjorde jag, som fan. Jag har alltid haft en vag känsla av att jag blir mobbad när jag varit med folk, men det är ju så... inte offentligt, det är kodat liksom så man känner inte att man har rätt att erkänna det. I vilket fall som helst började jag tänka på saker från lågstadiet och mellanstadiet, men nu känns det i alla fall som att jag har gråtit ut det. Jag hoppas det.

[Arkna]

Ja da var den her igjen.. Har hatt en liten periode hvor ting har vært ok. Men nu kommer tvangstankene igjen. Jeg er så fuul! Jeg har värdens störste og fulaste näse!! Overbevist at min sambo ser på min näse hele tiden og tänker at jeg er motbydelig. Vil bare gå i speilet å se om den er så stor som jeg tror. öyne ligger dyyypt inne i skallen min og näsen stikker ut. Er nesten så tynn i kroppen jeg önsker å väre, men blir jeg tynn nok ser jeg bare enda värre ut i ansiktet. Pannen er full av finnar og porer store som krater. hjälper ikke uansett hva jeg smörer på eller ikke smörer på. 

[memento]

Jag mår allmänt dåligt. Det är inte bara mitt utseende, jag orkar knappt fixera alla frustrationer osv. vid något, jag bara går runt och är skitsur och skriker på mamma som är den enda människan jag möter var dag för småsaker, för att jag känner mig misslyckad. Har inget hopp om framtiden eftersom jag aldrig gör det jag ska och jag har förstått, verkligen förstått hur ful jag är. Det låter kanske lite konstigt som jag har haft BDD sen länge, men förut såg jag potential, nu gör jag inte det. Jag är fet, stor näsa, liten äcklig mun, hemska tänder, äcklig profil då jag biter ihop och ser ut som en idiot då käken går inåt, kort. Och så är det håret som aldrig vill växa ut och framför allt inte växa ut snyggt. Någon gång i veckan tar jag ett hundratal foton på mig varav 2-3 blir snygga efter att finnarna photoshopats bort, och sen väljer jag någon av dem för att ha på nån sida och exploderar invärtes för att jag inte ser ut sådär, raderar den och vill aldrig se mig själv igen, önskar att jorden exploderade. Sedan förtränger jag mitt utseende och sväljer alla mina BDD-tankar som om det vore bra, nej det är det inte, det växer bara inom mig och jag går runt och är på vippen att välta omkull och kasta sönder allt som kommer i min väg. Jag önskar att jag inte önskade att uppnå ett socialt liv så småningom, jag önskar att jag ville leva såhär för alltid så att jag kunde koncentrera mig på det enda jag kan och vill göra sålänge det är såhär! Jag önskar att jag inte kände begär efter andra människor och platser, för jag kommer aldrig att låta mig själv leva med andra i vilket fall som helst!

[Insatiable]

Arkna: Jag känner igen mig i detta att ansiktet blir fulare när man går ner i vikt, eller i alla fall att man tycker att det blir så. Jag har inte särskilt ofta känt mig bekväm med att vara så smal som jag trots allt är, dels för att det gör att jag känner mig äckligt & okvinnlig, dels för att det får ansiktet att se större & mer oproportionerligt ut. Men de gånger jag ändå strävat efter att tappa kilon har jag tyckt att ansiktet blivit ännu värre! Jag vet inte om det är inbillning pga. BDD:n eller om det verkligen är så, men när jag tänker efter tycker jag att andra som minskar i vikt blir väldigt insjunkna. Och jag vill inte bli mer insjunken kring ögonen än jag redan är. =(

Saker jag HATAR med mitt utseende: mina insjunkna ögon, ringarna under dem, min tjocka mage, ärren på mina armar & vänstra benet, hyn i ansiktet (stora porer, finnar, prickar, rodnade), leendet, de gula tänderna, mitt slitna hår, käklinjen, den stora näsan och min platta rumpa. Och allt kroppshår... jag har hår på överläppen, magen & skuldrorna. Hatar det! Vet inte hur jag ska bli av med dem. De är mörka också så de syns tydligt. Dock var de inte tillräckligt mörka för att ta bort med IPL-behandling. Så jag vet verkligen inte hur jag får bort det...

memento: Åh herre, det kunde varit jag som skrev det där. Precis mina tankar! Även det med att jag aldrig kommer att tillåta mig själv att leva med andra. Det känns som att det inte spelar någon egentlig roll om jag verkligen blir accepterad socialt och träffar en person jag tycker om + vill leva med, osv., för jag kommer ändå aldrig att vilja leva så nära inpå någon och blotta mig på det sättet. Kommer aldrig att klara det, eller ens tycka att jag förtjänar det. Ibland får jag en slags narcissistisk personlighetssläng och intalar mig själv att jag förtjänar bättre och att jag är bra på många sätt (dock givetvis inte utseendemässigt), men det är snabbt övergående och sedan skrattar jag åt mig själv för att jag tänkte så dumma tankar. Om jag någon gång haft sex eller fantiserat om sex blir jag så äcklad av mig själv att jag vill kräkas, för jag tycker inte att någon som ser ut som jag har rätt till ett sexliv. Och om jag blir kär i en människa tänker jag att det skulle vara hemskt för personen om denne visste hur jag känner. Jag menar, att bli älskad av någon som jag är som en skymf mot människan! =(

[SpegelSpegel]

Det var en tjej och föresläste på min skola i veckan. Hon hade ganska kraftig acne, och under lunchrasten satt några i min klass och snackade skit om henne och hånade hennes hudproblem. Exempel på vad de sa nedan.

Tjej: -Ja, hon har ju ett ganska karaktäristiskt ansikte...
Kille: - Det var snällt sagt.
Typ alla: HAHAHAHAHA.

Jag tog min bricka och gick.

Ö h t var de väldigt dryga och föraktfulla mot henne, rullade med ögonen, höjde ögonbrynen, fnissade på fel ställe när hon pratade. Tjejen verkade jättesympatisk och det märktes verkligen att hon var nervös och hade fått samla mod för att våga framträda på det sättet. Hon verkade också ha en del bdd-tendenser, boken hon hade skrivet innehöll en massa tankar om utseende, att vara ful, att inte synas, att snygga människor får all uppmärksamhet och blir omtyckta utan att göra något för att förtjäna det osv. Det alla vet alltså.

Och det här (mina klasskamrater) ska alltså vara människor i tjugoårsåldern, en är till och med gravid. Jag kan inte fatta hur jag kunde inbilla mig att det skulle kunna hjälpa mig att börja läsa någonting konstnärligt på en folkhögskola. Att människor där skulle vara mer som jag, mindre ytliga, kanske lite osäkra på sig själva, fokuserade på annat än utseende. Jag var naiv nog att tro att jag hittat ett ställe där det skulle vara okej att vara ful och konstig.

Jag vet att det verkar som om jag har en väldigt svartvit syn på människor, men det blir så när man under hela sitt liv har haft kroppsliga defekter som väcker folks ogillande.  Människor visar mig sina grymmaste, mest trångsynta och osympatiska sidor. Jag är övertygad om att de säkert har fina sidor också, men det är inte de sidorna de vänder mot mig. Det är lätt för människor det inte är något fel på att säga att det "inte betyder något" när andra människor gör så här, jag förstår att det inte är av elakhet utan bara en del av den dagliga jargongen och lyteshumorn inom ett gäng välskapta människor. De tänker säkert inte ens på att vad de säger är elakt. Och det är precis det som får mig att avsky dem så.

[Arktis]

Jag läste in min gymnasiekompetens på en folkhögskola i Sthlm som även hade en konstlinje som arbetade på samma våning som oss andra.

Jag minns väl att de som gick i samma utbildning som mig ofta snackade skit om de från konstlinjen. Men detta gjorde också enbart de personer jag redan genomskådat lidit av väldigt dåligt självförtroende.
Oftast så snackades det skit om de personer som var lite osociala och blyga.

Fanns helt störda människor som kunde vara väldigt trevliga mot en människa till en början för att sedan göra grimaser och skratta hånfullt efter denne gått iväg. Då talar jag om studiemässigt begåvade vuxna människor, över trettioårsåldern.
Jag som bara var 18 år själv under den tiden kunde knappt tro det jag såg.

Faktum är att de som oftast talade nedlåtande om andras utseenden sällan själva såg speciellt bra ut. De uppvisade bara sin inre tomhet för att på något oförståeligt sätt höja deras egen status bland likasinnade.

[Insatiable]

Alltså, vad f-n... jag berättade igår i en annan tråd att jag varit på fika hos en kompis under kvällen. Att jag såg så hemsk ut på den där bilden som togs plågar mig fortfarande, och under natten har jag tagit cirka trehundra bilder av mig själv ur alla vinklar och i alla ljus jag kunde komma på. Bara för att se om jag kunde bli normal på en enda bild. Det kunde jag naturligtvis inte. På några bilder är jag i närheten av att se normal ut. Har raderat de allra flesta men har cirka tjugo stycken kvar som jag nu (förmodligen gråtandes) kommer att försöka redigera i Photoshop. Detta i hopp om att bli normal. Det som gör mig så sorgsen är att jag kan se anständig och mänsklig ut endast på ett fåtal bilder som dessutom redigerats. Jag måste förminska näsan, ta bort finnar och ändra ljussättningen + kontrasten. Jag är så avundsjuk på de människor som ser bra ut på bild. Visst får alla någon dålig bild då och då, där de blundar eller gör en konstig grimas eller nåt mindre fördelaktigt drag syns tydligt och tar bort fokus från resten av utseendet, men det tycks som om de allra flesta människor ser normala ut på merparten av de bilder som tas på dem. De kanske inte är jättesnygga (även om jag givetvis tycker att de är tusen gånger snyggare än jag och dessutom ser normala ut), men de ser okej ut på bilderna. Alla förutom jag. 

Har sovit mycket dåligt inatt och dessutom drömt mardrömmar om att bli fotograferad och hamna på bloggar, utblottad för allmänheten med mitt fula tryne. Nu idag mår jag inte särskilt bra. Egentligen har jag inte alls mått bra på det sista: den fysiska delen av ångesten har kommit tillbaka mycket mer. Tidigare har det varit mest psykiskt, men nu har det börjat bli precis som för ett år sedan då jag hade massor av fysiska symtom som gjorde det svårt att gå utanför dörren. Problem med andningen, tryck över bröstet, svaghet, domningar, svettningar, kyla inuti osv.  Jag har tom. svårt att sova med sömntablett numera. De verkar inte förbättra min sömn speciellt. Förut hjälpte de, men nu skulle jag lika gärna kunna vara utan. Det tar nästan lika lång tid att somna ändå, och jag vaknar trots tabletten flera gånger per natt. Är så rädd för att inte klara mitt jobb. Att bryta ihop någon arbetsdag inför ögonen på alla arbetskamrater, eller att det bara ska bli så att jag inte längre vill gå upp ur sängen på morgonen för att både den fysiska & psykiska ångesten är för stark, och för att jag känner mig för ful för att förtjäna att vistas utomhus.

Och jag är helt övertygad om att även ifall jag opererar näsan och blir nöjd med den, kommer problemet att flytta över till huden. Jag vet att det blir så, för redan nu har jag problem med hyn samt mina tankar kring den. Alla bilder jag tagit av mig själv igår visar tydligt hur hemsk hy jag har med gropar, finnar, prickar och utslag. Vet inte vad jag ska göra längre. Jag tror att jag kommer att bli helt galen när jag fixat näsan. Då kommer jag att tänka på min hy precis hela tiden (ungefär som jag gör med näsan nu, fast kanske värre för att hyn går ju åtminstone att försöka förbättra utan kirurgi, men näsan kan jag inte stå och plocka med om dagarna) och sen kommer någonting annat att sakta växa fram under tiden, så att det kan ta överhanden när hyn lugnat ner sig. Antagligen min överläpp. Jag hatar min överläpp. Jag ser ut som en hamster och jag kan inte le fint på någon bild och det är inte gulligt att se ut som en hamster när man är människa, hur gulliga hamstrar än är!!!!

[Arkna]

Insatiable: Herregud hva jeg känner igjen meg i deg. Som sagt för, så har jeg mye av de samme problemene som deg. Jeg har stor näse (en kul på näsbenet og en stor tupp), porer og finnar i huden, innsunkne øyne, flat rumpe, hårete (mye lyst hår men jeg har begynt å få svarte hår på mage og og noen i ansiktet, og det blir ikke mindre med tiden!), tjokk mage, tjokke knän er noen av mine greier... Tennene mine er ganske missfargede, men jeg hater de ikke like mye som för i tiden da jeg hadde mellomrom mellom fortennene. Jeg hatet dem så mye at jeg smilte aldrig.
Til slutt slog jeg lös fortennene på meg selv og tok en tråd og strammet de sammen. Sånn gikk jeg til fortennene var grodd sammen. Dette er 7 år siden og jeg setter forsatt en tråd rundt de om nettene fordi jeg er så redd for at mellomrommet i fortennene skal komme tilbake...

Er helt grusomt å se bilder av en selv som andre også kan se! Jeg fant et bilde av meg på en fallskjermside på internett!! Fy F! Det er min värste skrekk! Heldigvis var det ganske langt unna, men man ser det deformerte ansiktet mitt endå...
Nu har jeg så lust å ta bilder av meg selv igjen for, som du Insatiable, å se om jeg kan se normal ut på noen bilder. Når jeg leser hva du skriver, vet jeg at jeg ender opp med det resultatet som du fikk..

Jeg satt å så på bilder fra fallskjermboogie i Florida som min sambo skal på i tre vecker i mars. Masse snygge, lettkledde jenter som drikker fester og hopper fallskjerm. Åh, jeg ble avundsjuk bare av å se bildene. Om bare jeg hadde värt snygg selv hadde jeg kanskje ikke brytt meg like mye om det..? Jeg vil väre vakker!!!!!! Jeg vil bare väre vakker....

Jeg tänker på näser hele tiden. Bare noen snakker om näser rundt meg känner jeg meg truffet og har lyst å synke i jorden... Hadde jeg ikke avbestillt operasjonen hadde jeg hatt en ny näse nu.. Men jeg hadde sikkert ikke värt nöyd endå.. Og hadde jeg värt det ville jeg vel ha hatt like stort fokus på noen andre av mine fel..