"Skriva av sig"-tråd

[Synthesized]

Hej allihopa.

Jag har inte varit så aktiv här den senaste tiden. Då och då har jag visserligen kikat in här men sällan skrivit någonting. Har helt enkelt varit för trött.. Men nu är jag tillbaka.

Jag tänkte uppdatera mitt liv lite grann, känner att jag behöver skriva av mig... Så, jag har det ganska förjävligt just nu. Mitt liv går verkligen upp och ner, dels i längre och mer omfattande perioder men också från minut till minut kan allt kännas helt annorlunda. I höstas började det hyfsat bra; jag klarade av skolan någorlunda, umgicks mycket med människor och trots en massa skit som hänt under sommaren så började jag försöka ta mig upp från botten. Jag var på väg att komma över mitt ex, jag distraherades allt mindre av våldtäkten (som jag berättade om i den här tråden i somras) och jag tyckte mig kunna skymta ett ljus någonstans framför mig. Då och då fick jag extrema bakslag bestående av kaosartade panikkänslor och paranoida tankar. Jag visste ibland inte ens vem jag var. Jag hade lurat mig, alla andra hade lurat mig, jag tyckte mig se "mönster" i allting, allt är ett spel osv. Helt galen kände jag mig. Dagen därpå kunde jag må relativt bra igen, vara uppe på fötterna och på väg framåt, om än lite vinglig. Trots dessa plötsliga stunder av total hopplöshet och förvirring som ibland drabbade mig så hade jag något slags hopp. Det har jag inte längre.

Det började skita sig väldigt totalt med skolan efter bara någon månad. Nu är det precis som det var förr - jag sitter hemma varje vardag, ångest över mitt utseende och över att jag missar skolan. Jag vet att jag egentligen skulle kunna gå till skolan om jag verkligenverkligen satsade stenhårt, men jag vet också att det inte är hållbart i längden. Jag klarar av det i någon vecka på sin höjd, och sedan kommer ett bakslag hårdare än någonsin. Och då sitter jag här igen, dag in och dag ut. Vad jag istället gör är att "förbereda" mig hela veckorna för att förhoppningsvis kunna gå ut på helgerna och träffa människor. Kanske gå på en fest eller bara ta en fika eller så. Det är ju så jävla absurt när man tänker på det, inte sant? Jag sitter på mitt rum fem dagar i sträck, skrubbar ansiktet tusen gånger per dag, pillar sönder huden gång på gång i min naiva och desperata tro om att kunna åtgärda felen. Sedan sitter jag timme efter timme med återfuktande krämer, aknekrämer och gud vet vad, insmetat över hela ansiktet, i hopp om att min hud åtminstone inte ska framkalla kväljningar hos åskådaren. Har jag tur känner jag mig okej på fredagen efter en veckas "behandling" och kan gå ut och låtsas att jag är en glad, öppen och social människa som njuter av livet. Söndagen är en sådan där dag då jag inte ens kan glädjas över ifall det har varit en bra och rolig helg, söndagen är bara ångestens och självföraktets dag. Man sitter hemma och känner sig dum, ful och äcklig. Hur kunde jag bete mig som om jag vore värd något? Hur kunde jag le och skratta och tycka att jag förtjänade att ha kul? Alla måste ha äcklats av mig. De skrattar åt mig nu. Så tänker jag. Och så befarar jag den kommande veckan som jag vet hur den kommer att se ut, dvs precis som den föregångna. Såhär går det runt. Hela jävla tiden. Och ibland klarar jag inte ens av att ta mig ut på helgen, för att jag har förstört hela mitt ansikte och gjort det sårigt eller så är det alldeles täckt av finnar. Då var hela veckans förberedelse förjäves. När jag tänker efter är hela mitt liv förjäves. Vad fan är det här för liv att leva egentligen?

Jag orkar inte ens med någon behandling. Förut hade jag ju KBT, men det räckte inte. Har haft lite olika terapier som jag dock avslutat efter en ganska kort tid, och för nuvarande har jag en annan terapiform (EMDR, ögonrörelseterapi) som egentligen inte fokuserar så jättemycket på just BDD utan mestadels mina andra svårigheter (men de hänger ju ihop på en del vis).  Jag äter heller ingen antidepressiv medicin nu längre då den inte gav någon effekt och jag har inte orkat börja med någon ny. Men det känns ändå inte som att någonting fungerar. Jag verkar vara ett hopplöst fall. Jag har inte ens motivation att bli frisk längre. Ingen livslust, ingen glädje, inget hopp. Hur fan ska man då kunna bli hjälpt? Jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Jag funderar mest på självmord.

[Insatiable]

Har hänt jobbiga saker i mitt arbete på sistone och nu är den hemska julen här med allt vad det innebär. Jag hatar stressen & pressen, fotona som ska tas (men som jag dock vägrar att vara med på och därmed anses som en sur typ som drar sig undan), presenterna som ska öppnas när alla tittar på en och all den äckliga maten som man förväntas äta. Jag vill inte äta någonting. Jag vill bara bli smal, smalare, smalast och slippa trycka i mig sockrig & fet mat som ändå bara gör mig fet + finnig. Har mest suttit vid datorn idag (dvs. sedan jag vaknade vid två efter att ha sovit på sömntabletter) och glott. Typ tittat på Thinspofilmer, bilder av smala människor, bilder av snygga människor och skrivit bloggar + inlägg i diverse communities som jag verkligen inte vill att mina föräldrar ska veta att jag skriver på. Men det är så jäkla jobbigt att inte kunna bo själv eller ens ha en egen dator. Jag längtar så till jag köpt en laptop! Då kommer all ledig tid att tillbringas tillsammans med den under täcket i min säng. Och då kan jag vara ifred samt slippa oroa mig för att mina föräldrar ska snoka i vad jag gör. JAG BLIR GALEN! Vill bara kunna stänga dörren om mig och vara ifred. Vill bara kunna komma hem från jobbet till tysthet och ensamhet. Slippa att påminnas om misshandel och sexuella övergrepp hela tiden. Överhuvudtaget slippa påminnas om mitt förflutna. När jag ser mina föräldrar ser jag inte bara vad de gjort, utan också vad andra gjort mot mig. Allting hänger ihop. Och ärligt talat: det finns EN människa i hela världen jag anser vara ful. Det är min mamma. Jag antar att det har att göra med att vi är lite lika varandra, och att jag inte gillar henne som person. Men ändå, jag är ofta arg för att om det inte varit för henne hade jag kanske inte blivit så förbannat ful.

Så får man en kommentar av morsan efter att man tryckt i sig allt fett: "Ska inte du gå ut och promenera nu? Det är ju så bra med motion." Att hon har mage! Hur kan hon först tvinga i mig en massa mat och sen tycka att jag borde motionera??! Varför motionerar hon inte själv när hon väger minst trettio kilo mer än jag??? Blir så äcklad av hur mycket de ska äta hela tiden. Först var det lunch, sedan fika, sedan julmiddag, sedan choklad, så var det fika igen och bara en timme efter fikat ska det ätas smörgåsar. Herre min, nån måtta får det väl vara? Jag har redan ätit frukost + middag och lite choklad, det räcker fint för mig. Så tycker de att jag äter för lite. EH! Det är de som äter för mycket.

Hatar min hy. Den blir bara sämre för varje dag som går. Och inte blir den bättre av att hetsäta eller tvingas äta julmat och godis. Hatar julen hatar julen hatar julen! Nästa år ska jag inte ens fira jul. Ska bara sitta hemma med min whiskey eller vodkaflaskan. Vodka i badkaret! Det är nånting för nästa julafton. Sen ska jag inte äta någonting alls och så ska jag titta på film och sen ska jag droga ner mig med några sömntabletter och se till att hålla mig sovandes under juldagen och annandagen. Så att jag slipper vara medveten om all ensamhet, slipper ha tråkigt, slipper vara deprimerad eller arg, och dessutom slipper att stå emot hunger eller hetsätningsattacker.

Just nu vill jag mest av allt lägga mig ner & dö. Funderar på att titta på nån humor-dvd, men då kommer morsan som den efterhängsna människa hon är att sätta sig framför TV:n hon med (för jag har givetvis inte sån lyx i mitt rum) och jag ORKAR bara inte. Jag vill slippa henne! Jag vill vara ifred! Vill inte att nån ska titta på mig och vill inte prata med någon, allra minst en sådan människa som min mor.

[memento]

Hoppas det blir bättre för dig Insatiable, och alla andra.
Jag tänker ibland på att det finns andra som mig (ni) som kanske också går omkring nu på julen och inte kan känna sig som en del av gemenskapen (men låtsas som det) utan bara väntar på att alla familjemedlemmar och släkt ska försvinna och man kan stänga in sig på sitt rum igen. Själv ska jag göra det så fort allt tråkigt julträffskit är överståndet med en massa stearinljus på golvet och bara skriva. Gud vad jag längtar.

[memento]

  -

[Arkna]

Takk for deres innlegg.. Jeg önsker ikke dere vondt, men jeg er så glad for at dere skriver så ärligt. For da kan jeg känne igjen meg og vite at jeg ikke er ensam med mine känsler.

MAT MAT MAT!!!!!!!! Herregud!! Jeg hadde bestemt meg for at ingen fet mat og godis skulle inn i min leilighet. Så kom min far fra sverige og gav meg en stor bag med masse mat, hjembakte boller, en stor pose med masse herlighetens beste godiset jeg vet om, sjokolader og det som er av jävla MAT! Som jeg elsker og HATER!

Hva skal jeg gjöre med alt denne maten som skriker til meg at jeg skal spise det med en gang og bare spy det opp etterpå... Jeg som har klart meg så bra i julen. Jeg orker ikke mat, kaste opp runden nå. Har lyst å bare gå å kaste alt i söppla, samtidig som jeg bare vil spise det. Kan jo ikke kaste det heller. De som har gitt det for å väre snill.

I morgen reiser vi til Latvia på spa. Jeg har så lyst å kunne gå i bikini og bade. Gruer meg til å kle av meg. Har holdt på å forberedet  meg for denne turen så lenge. Nå er jeg så sliten.

[Insatiable]

Igår var en jobbig dag, för då kände jag mig så otroligt grov i ansiktet hela dagen, nästan som en man. Näsan förstärker bara intrycket ännu mer, eftersom den är så stor. Önskar att jag hade en annan näsa. Varför skulle just jag födas med detta groteska anletsdrag? Jag gillar inte formen på den heller, men det är konstigt att även om mina bröder har samma form på näsan, har de inte alls fått lika stor näsa som jag. Varför är jag den enda i familjen med jättenäsa?! 

Så idag har jag en dag då jag får äta vad jag vill. Jag har bestämt mig för att lördagar är frosseridagar, och tanken är att jag ska äta allt jag suktat efter under veckan- inklusive godis- men jag klarar det inte. Får då en sådan mättnadskänsla och det står jag inte ut med! Dessutom tycker jag att jag unnat mig massor av saker tidigare under veckan, trots att jag inte skulle, och ovanpå det har jag hetsätit. Därmed känns det inte speciellt nu och heller inte välförtjänt. Det känns bara jobbigt, som ett nödvändigt ont/måste, och det känns som om jag borde... jag vet inte, straffas, för att jag ätit så mycket?! Istället för en belöning skulle jag ha kört ett stenhårt konditionspass på flera timmar. Eller skurit mig eller nåt annat. Att skära mig hade varit ett bra straff, för då skulle jag få fler fula ärr som jag avskyr och vill ta bort med laser, vilket ju är dyrt att göra. Rätt åt mig som måste slösa pengar, tänker jag då. Men det känns inte som en bra lösning att skada sig själv bara för att straffa sig för vad man ätit... så det är väl bra att jag inte gjorde det.

Hur som helst blir jag galen av de här tankarna på att jag aldrig varit duktig nog, att det inte räckte till det jag gjorde. Det visar sig inte bara med maten. Men just nu har det med maten att göra. Är också så otroligt rädd för att bli fet. Det är inte det att jag tycker att jag är tjock, men jag är rädd för att det ska gå åt det hållet (min mamma har fetma) och jag drömmer om att bli ÄNNU smalare än jag redan är (magen däremot är väldigt tjock så den behöver verkligen bantas).

Arkna: Jag hoppas att du ändå kan njuta av din resa till Lettland. Jag antar att det inte hjälper dig att höra det, men jag är faktiskt lite avundsjuk på dig som åker dit.  Råder dig att njuta av resan, för jag är säker på att du gjort dig förtjänt av det!

Angående maten känner jag mycket igen mig i det du skriver. Åh, det är så jobbigt när de försöker göda en... även om man vet att de gör det av välmening känns det jobbigt, man slits mellan att vilja äta det och bara vilja strunta i allt för att kunna nå sitt mål. Jag kastade faktiskt mat i torsdags. En hel Ica-kasse fylld av choklad, kex/kakor och annat onyttigt. Det ironiska är att jag redan igår köpte en stor chokladask som gjord för hetsätning....

[memento]

Det blir ingen tandställning. Jag mår tydligen så dåligt att jag inte klarar av att ta mig till Stockholm för att fixa det jag inte är nöjd med och det som gör att jag inte vill utanför min dörr. Tunnelbana och pendeltåg är en mardröm för mig och jag klarar det helt enkelt inte. Är det inte ironiskt? Jag känner mig verkligen misslyckad, men jag har bestämt mig för detta nu och då får jag vara nöjd med det, jag orkar inte hoppas, det är för smärtsamt, jag tänker leva ensam, det får bli så. Någon annan som har resignerat och gett upp tanken på ett socialt liv totalt? Jag ser det som att jag någon gång i framtiden kommer att leva annorlunda, men bara för att kunna vara mer eller mindre nöjd över hur jag lever nu; det kommer förmodligen vara såhär tills jag dör! Jag blir en sån där tragisk ensam kvinna med katter (och halvskrivna romaner), eller; jag är det redan. En som bor kvar hos sin mamma, antagligen hela sitt liv. Ja, det är allt, jag har gett upp, inte så att jag tar livet av mig, tyvärr, inte ens det kan jag ge mig själv.

[Studsbollen_87]

Hej Memento!

Jag kan looova dig att du inte kommer bli ngn ensam tragisk roman/katt kvinna. ( Om det nu inte är så att du ändrar dig och VILL bli det, de är säkert ibland väldigt lyckliga människor.)

Jag var under ett år precis som du. Kunde inte gå ut. Hade om jag ngn gång vågade smyga ut ur lägenheten halsduk upptragen till nästippen och lugg ända ner i ögonen. Bara ett par maskerat sminkade ögon stack fram.

Sedan... Vägrade jag att ha det så. Jag började gymnasiet. Tvingade mig själv att gå tre år där, även om varje minut ( det är sant) fyllde mig med obehag och jag var alldeles slut när jag kom hem. Jag försökte minimera "göra mig i ordning" tiden på morgonen till 1h, så jag skulle få sova längre.

Jag tittar bort när jag passerar speglar som får mig att må dåligt = visar de saker jag inte tycker om i mitt utseende. Justerar alltid duschdraperiet på kvällen innan jag går och lägger mig, för att det ska skymma badrumsfönstret så att det inte ska vara för ljust i badrummet på morgonen när jag kliver upp för att sminka mig. Jag vill undvika att se hur gräslig jag ser ut.

Jag har hittat små sätt att inte ta in "sanningen" om mitt utseende så att Bddn inte får möjlighet att växa.

Träna på att tänka på tex bussar när du möter folk : Henne ser jag aldrig igen, det har ingen betydelse vad hon tycker osv.

Mina Bdd symptom... sjuklig besatthet av utseendet. Framförallt ögonen och huden. Jag har inte visat mig osminkad sedan jag var 12år för ngn, inte ens min bästa kompis, pojkvän eller mamma. De vet att det är så, tjatar aldrig på mig att de vill se mig utan smink, det har de slutat med för länge sedan. Jag kan inte heller visa mig med håret utsläppt, utan måste alltid ha håret uppsatt. Alltså - smink och uppsatt hår - även när jag sover. Och då har jag ändå minimerat mina Bdd tvångssyndrom så mkt jag kan. Kroppen har jag nog inte mer komplex över än vad som är normalt.

Vill du så kan vi prata på msn.

Stor kram memento

[Insatiable]

Känns som om jag hela tiden försöker att lura min BDD... Egentligen är det nog ganska bra, att man försöker få sig själv att må bättre osv., men det känns som om jag lurar även mig själv när jag tänker: "Äsch, som jag ser ut på bilderna ser jag ju inte ut hela tiden, bilderna råkar bara fånga mindre smickrande miner & ljus, egentligen ser jag ut som vilken tjej som helst, okej jag har en avskyvärd näsa men det är kanske ingen mer än jag som tänker på det, så när jag opererat mig blir allt bra och jag behöver inte bekymra mig för nåt annat, för i övrigt ser jag ju helt normal ut när man ser mig i rörelse, jag lovar att jag ser normalt ut, KLART JAG SER NORMAL UT! Alla har väl dåliga dagar!" Det känns som om jag bara försöker framställa mig som snyggare än jag egentligen är. Som om jag låtsas. Precis som en riktigt ful person skulle göra. Det känns som om det bara är en strategi för att överleva.

Fast det jobbigaste nu är inte utseendet, för att vara helt ärlig... de senaste dagarna har jag faktiskt tänkt på det mycket mindre än jag brukar, och morgonproceduren har inte tagit lika lång tid. Jag har klarat mig med en timme för smink och hår. Jag har heller inte speglat mig lika mycket. I måndags var det ganska jobbigt pga. en positiv kommentar jag fick av en på mitt jobb (så ironiskt att man inte kan vara glad ens när man får positiva kommentarer, men jag tänker givetvis att de som kommenterar bara vill vara snälla och egentligen inte menar det de säger), men övriga dagar har jag inte tänkt på det i den där mängden som kan liknas vid besatthet. Jag får sådana perioder ibland som varar ett par- tre dagar (lyckligtvis är inte varje dag ett komplett BDD-helvete, än...).

Det jobbigaste nu är allt omkring. Saker som hänt på jobbet, den konstanta känslan av tomhet, ensamheten, bostadsbristen, framtidsstressen... jag vet inte om det är nåt som någon annan känner igen eller om någon annan här har borderline, men mycket av det jag känner nu är skit som jag antar hänger mer ihop med min borderlinestörning än BDD:n. Befinner mig just nu i ett avskyvärt tillstånd av panik, rädsla, ilska, sorg och meningslöshet. Allt känns så meningslöst att jag tom. övervägt självmord (har fått rätt många sömntabletter utskrivna och har mer än den mängd som jag vet krävs för att dö) och en massa andra drastiska åtgärder, typ att säga upp mig från mitt jobb- fast det skulle i slutänden också leda till självmord, för jag skulle inte stå ut med att vara arbetslös och att ha gett efter för svagheten. Jag hatar svaghet. Jag hatar mig själv.

Jaaa, det sista stycket kanske är nåt för forumet borderline.nu eller vad det nu heter. Men jag är så trött på att bara bli kategoriserad. Jag är den störda bruden, hon med borderline, hon med BDD, pappren i läkarna och psykologernas pärmar... jag vill bara vara jag... men vem är jag egentligen... det känns som om jag har tappat bort mig själv. Åh herre gud vad förvirrad jag känner mig. Det skrämmer mig nästan mer än allt det andra.

Åh... vad ska jag göra för att ta mig ur denna galenskap?

[memento]

Tack Studsbollen_87. Jag vet inte vad jag "vill", jag vill förmodligen både och, men även om det nu är så att jag väljer att leva ensam så vill jag inte att någonting ska hindra mig från att gå ut, även om jag inte vill. Blir glad av att höra att du klarar av skolan då det är det du bestämt dig för och vill (själv har jag nästan aldrig haft en tanke på att jag vill gå i skola, men det betyder inte att jag inte vill ha ett liv utanför mitt hus).

För övrigt har jag haft en jättejobbig förmiddag. Gick upp vid halv åtta-tiden för att ta mig till en möbelaffär som hade utförsäljning idag... jag gick inte såklart. Min mamma gick, och hon köpte ett skrivbord för en del tusenlappar åt mig (men som jag väntas betala), plus en tillhörande stol som kostade nästan lika mycket som skrivbordet... vilket jag inte bad om. Det är fruktansvärt det här, att inte kunna gå ut, att slänga på ärenden åt mamma som går både till apoteket och biblioteket och allt vad det är åt mig varje gång hon går ut... och så blir saker aldrig rätt och vi bråkar; hur jobbigt måste det inte vara för henne? Jag vill nästan ta livet av mig för hennes skull varje gång det blir såhär.

[memento]

jag försöker att gilla det jag inte gillar hos mig... det är så förvirrande när jag ibland vagt ser att det egentligen ser okej ut, men när jag verkligen tittar så finner jag det så äckligt fult. Det är bara förvirrande för att jag verkligen VILL tro att det är okej, och därför får jag för mig det ibland, vagt, så gör det så fruktansvärt ont när det släpper och jag liksom ser det som groteskt igen.

[laktoos]

Jag vill bara sticka in med en påminnelse för alla er (tidigare hade jag skrivit "oss") som lider av BDD:

KBT-terapi och antidepressiv medicin hjälper och gör det möjligt att bli fri från BDD.

Det finns hjälp att få, försök att söka den hjälpen.

Jag har själv blivit fri från BDD och jag vet att skammen över BDD är jobbig, men det är verkligen inget att skämmas för.

BDD är en psykisk sjukdom och även depression som nästan alltid följer med BDD.

DET GÅR ATT BLI FRISK OCH FRI FRÅN BDD.

Kämpa på, alla ni vackra människor.

[Insatiable]

Jag vägrar ta antidepressiva. Vill inte bli en annan person. Antideppen skulle ta bort mina toppar också och jag har hört om människor som bara går omkring och känner sig tomma, som i ett vakuum, då de tar antidepp. =(

Idag är första dagen på länge som jag inte är arg, ledsen eller suicidal. Men detta känns som en dag av total ovilja. Klockan börjar att närma sig två men jag har ännu inte gjort någonting av det jag skulle göra idag, typ ringa några samtal, gå till gymmet & städa. Det är inte det att jag känner mig rädd för att gå ut idag, jag orkar bara inte! Kommer mig inte för någonting. Och de där sömntabletterna jag tar gör mig så otroligt seg i hjärnan och i kroppen... en riktig hangover får jag av skiten, men hjälper de för sömnen? Nej. Vaknar fortfarande flera gånger per natt, tom. när jag tar dubbla dosen.

[memento]

..

[Sam]

Jag har bittert insett att mina akneärr är hemska. På något sätt har det ungått mig så länge för jag har varit alldeles för uppslukad av min aktiva akne och andra av mina bdd-områden. Jag ser precis så illa ut i huden som de bilder man kan googla fram.

Dessutom är min akne fortfarande aktiv. Ni kan ju föreställa er paniken jag känner när jag får en finne som jag misstänker kommer att lämna ärr. Hela min värld går under och jag vill bara dö. Jag vet ärligt talat inte hur länge jag pallar att ha det så här. Jag vill inte dö, men när jag får mina panikattacker över min hy vill jag bara lämna allt.
Det sjuka är att relativt sätt så är min hud ganska bra nu, men min besatthet av den har bara blivit värre. Det känns som att det inte är någon idé att sminka sig eller göra sig fin för ärren syns ju ändå.

Trots allt detta så tror jag att jag kan acceptera de ärr jag redan har om jag inte får så många fler, problemet är ju att jag inte vet hur många till jag kommer att få. Min vänstra kind är värst. Det är där jag har sådana där skräckexempel-ärr. På min högra kind, där jag inte alls har lika mycket ärr eller ens samma typ av ärr, är aknen värst nu. Och jag är så rädd att min högra kind till slut kommer att se ut som min vänstra. Om det blir så är det kört för mig. Jag vet att jag inte kommer att kunna leva med det.

Det enda positiva jag kan komma på att skriva är att jag nog skulle haft mycket värre problem om jag inte hade fått börja äta Diane (Zyrona) i april förra året. Jag har också börjat äta Clearly Gone, men det är för tidigt att säga om det har hjälpt något. Har bara ätit det i en och en halv vecka.