"Skriva av sig"-tråd

[memento]

Tack nikey... själv tycker jag bara det ser ut som en massa banal dynga som är helt värdelöst att tänka på överhuvud och helt klart gör att jag ser dum ut i era ögon men jag kan inte hjälpa att det känns så jävla intensivt allt det där. Jag kan inte komma undan det. Förlåt, jag bara fortsätter skriva... fattar inte hur någon orkar läsa allt det där.

[nikey]

du ser inte alls dum ut i mina ögon. när de e så här intensivt som du beskriver så behöver man prata av sej, de e ju fullkomligt normalt. jag har själv prövat att gå till olika psykologer men då har jag bara känt panik å inte orkat öppna mej..har lite svårt för de . de e lite lättare att skriva,jag håller me dej.

[memento]

Jo... jag kan inte alls öppna mig muntligt. Det blir bara "jag vet inte", det är pinsamt. Gå dit för att säga det varannan sekund, det är ju bara löjligt. Och det är verkligen så också, att jag typ blir helt tafatt, heh, nämen allvarligt, jag VET INTE, vad jag ska svara... talade ord är typ så... flyktiga. Jag kan inte tänka på dem konkret, jag vet inte. Åtminstone när det handlar om något personligt så går det inte alls, men det går utan vidare när jag skriver, åtminstone mer. Och sen är det ju det att det är munnen jag har komplex för, öppnar jag den kommer det inte bara ut dynga utan jag ser ful ut också.

Hur gammal är du nikey? Hm, men här är du väl någorlunda anonym? Att fråga varför du inte vågar öppna dig är väl att be dig att öppna dig, men, här skriver ju alla om BDD-problem, varför skulle inte du kunna?

[nikey]

jaa här e enda gångerna jag nånsin pratat om min bdd å hur jag mår å de känns helt okey. har berättat för några psykologer hur de står till på 1a mötet men sen har de tagit stopp.har skämts så fruktansvärt mykke efteråt att jag inte kan se dom i ögonen å därför brutit kontakten. så de har jag lite svårt för. att berätta för min familj å vänner e helt uteslutet! dom får tykka jag e konstig å annorlunda..hellre de

eeh min ålder? jag skriver de i ett private message . visst e jag löjlig lol

[SpegelSpegel]

Åh, memento...du har satt ord på precis det jag plågats av de senaste dagarna. Om jag tolkat dig rätt förstås 

Jag har hoppat av tre olika högskoleutbildingar, delvis för att jag inte stått ut med tanken på att människor ser på mig och kanske känner det spontana äckel jag känner för min egen spegelbild. Delvis för att jag är rädd för att bli avvisad, utstött, skrattad åt, pratad om. Men också för att jag över huvud taget inte kan hantera att människor har en UPPFATTNING om mig, såvida uppfattningen inte är odelat positiv eller bara diffus och intetsägande.
Därför drivs även jag till ständiga "omstarter", jag bestämmer mig för att färga håret, byta stil, byta attityd, intressen, sätt att tala, sätt att bemöta andra. Jag försöker bli mer ytlig, glättig och utåtriktad, mer lågmäld, samlad och seriös. Mer bekväm i mig själv, det är som om jag prövar olika personligheter, roller och gestalter men att de antingen skaver och trycker eller känns för stora och glappande.

Jag tror problemet är att jag helt saknar en konventionell personlighet. En personlighet är en hållning, ett sätt att se på sig själv och göra sig själv greppbar. Ett sätt att vara och bete sig, ett sätt att tänka och reagera. Jag har bara mitt utseende, vilket jag avskyr, och det är som en bräcklig behållare för en massa tankar och känslor som det inte finns något egentlig logik i, de är bara en massa ängsliga röster från olika perioder i mitt liv som försöker överrösta varandra. Folk snackar en massa skit om att man måste hitta sig själv INUTI sig själv, och det är även där man ska finna sitt självförtroende och sin egenkärlek, vilken ju tydligen ska vara viktig för att man ska kunna älska någon annan. Jag tror själv starkt på att människors personligheter formas av de människor som omger dem, som bekräftar dem och ger dem respons på hur de beter sig, hur de tar sig ut, vad de känner och tänker. Formandet sker genom hela livet, men det blir lättare att utveckla en enhetlig konventionell personlighet om man har en stor och stabil umgängeskrets som innefattar personer som följt en genom livet och som fungerat som ett slags vittnen som kunnat bekräfta att man är den man är och att det är okej.

Om man då som jag är en ganska ensam människa utan någon mänsklig bas utöver föräldrarna (vilka känner mig väl som barn men bara ytligt som vuxen, i den mån det finns något att känna) måste man helt enkelt ha ett stort självförtroende och en stark tilltro till att ens sätt att vara människa är rätt och bra för att undvika att påverkas av andra människors uppfattning om en. Jag har inte det självförtroendet eller den tron att det skulle finnas ett rätt sätt att vara människa på. Alltså är jag livrädd att andra människors negativa uppfattningar om mig ska få diktera vem jag verkligen ÄR. Säger någon att jag är ful, äcklig, trög, dålig på det jag gör, lat, missunsam, egoistisk, pretentiös, feg, har dålig humor, är jobbig, pinsam, ett skämt...då har jag ingenting att invända, jag har själv ingen särskilt enhetlig bild av vem jag är och har inga människor att luta mig emot som kan ge en mer positiv vittnesbild av mig, så om det är så folk uppfattar mig är det kanske den bild av mig som ligger närmast sanningen. Det är troligen därför okända människors uppfattningar skrämmer mig så, de har makten att tilldela mig en personlighet. En människa med en känsla för vem hon är behöver inte vara rädd för vad andra tycker om henne. Det behöver jag.

Det obehagliga är att BDD, en psykisk sjukdom, kanske är det närmaste jag någonsin kommit en konventionell personlighet. Det är den enda hållningen, det enda sättet att tänka, det enda sättet att vara som inte känns krystat och förljuget.
Den enda logiken jag hittat i mitt liv är att människor bemöter, reagerar på och facksorterar andra människor utifrån hur de ser ut. Och att folk tenderar att bemöta mig med ogillande utan att jag gjort dem något, i alla fall när jag inte manipulerat mitt utseende i syfte att behaga dem. Precis som du beskrev, memento, kan jag bli otroligt glad över ett trevligt bemötande i kassan eller på vårdcentralen, oproportionerligt lycklig över att mina kurskamrater tilltalar mig på lunchrasten, jag kan känna mig omtyckt, hyfsat söt, smart, självsäker för att någon ler mot mig eller skrattar åt mitt skämt.  Allt det rasar om jag får en otrevlig blick av någon, rösten skrumpnar och skär sig, axlarna sjunker ihop, blicken faller mot golvet. Men vem kan säga att det är sjukt? Bryr sig inte alla om att vara omtyckta av andra människor? Är det inte så enkelt som att människan är ett flockdjur, men vet man säkert med sig att man är någon som är älskad och uppskattad av i alla fall ett par människor behöver man inte bry sig om okända människor hövlighet och ohövlighet?

[memento]

Om man då som jag är en ganska ensam människa utan någon mänsklig bas utöver föräldrarna (vilka känner mig väl som barn men bara ytligt som vuxen, i den mån det finns något att känna) måste man helt enkelt ha ett stort självförtroende och en stark tilltro till att ens sätt att vara människa är rätt och bra för att undvika att påverkas av andra människors uppfattning om en. Jag har inte det självförtroendet eller den tron att det skulle finnas ett rätt sätt att vara människa på. Alltså är jag livrädd att andra människors negativa uppfattningar om mig ska få diktera vem jag verkligen ÄR. Säger någon att jag är ful, äcklig, trög, dålig på det jag gör, lat, missunsam, egoistisk, pretentiös, feg, har dålig humor, är jobbig, pinsam, ett skämt...då har jag ingenting att invända, jag har själv ingen särskilt enhetlig bild av vem jag är och har inga människor att luta mig emot som kan ge en mer positiv vittnesbild av mig, så om det är så folk uppfattar mig är det kanske den bild av mig som ligger närmast sanningen. Det är troligen därför okända människors uppfattningar skrämmer mig så, de har makten att tilldela mig en personlighet. En människa med en känsla för vem hon är behöver inte vara rädd för vad andra tycker om henne. Det behöver jag.

Precis!



Oftast har jag utgjort den rollen som betraktare bland människor och verkligen inte vågat eller velat "delta", kanske för att jag är så rädd att de ska se mig på ett visst sätt och inget sätt är "rätt sätt". Och det är det som gjort mest ont, att jag inte förmår delta. Jag har hemska minnen av att människor vant sig vid att jag inte säger mycket, och att när jag väl gjort det så har de inte ens hört mig... eller de har inte öppet uppmärksammat det i alla fall. Och på den senaste skolan jag gick i vände allt för ett litet tag, jag fick vänner och åtminstone bland bara dem när ingen annan fanns med så vågade jag bara vara den jag för stunden var (eller hur man vill säga det), men sen så upptäckte jag att de ju började fatta tycke för vissa saker hos mig och gilla andra "egenskaper" av mig mindre, saker hos mig som jag bara kunde se genom dem, som jag inte kände var en faktiskt del utav mig. Och på en gång frös jag till för jag kunde inte stå ut med det och... försvann därifrån, till slut. Det är som att jag aldrig kan vara en del utav någonting om jag faktiskt deltar, bara om jag får vara en liksom stum betraktare (vilket jag fullt ut heller inte kan vara för man är ju inte helt osynlig och förbisedd när man ändå är där och förresten tar det inte lång tid förrän man uttrycker något på något vis), och det vill jag ju knappast heller.


Den enda logiken jag hittat i mitt liv är att människor bemöter, reagerar på och facksorterar andra människor utifrån hur de ser ut. Och att folk tenderar att bemöta mig med ogillande utan att jag gjort dem något, i alla fall när jag inte manipulerat mitt utseende i syfte att behaga dem. Precis som du beskrev, memento, kan jag bli otroligt glad över ett trevligt bemötande i kassan eller på vårdcentralen, oproportionerligt lycklig över att mina kurskamrater tilltalar mig på lunchrasten, jag kan känna mig omtyckt, hyfsat söt, smart, självsäker för att någon ler mot mig eller skrattar åt mitt skämt.  Allt det rasar om jag får en otrevlig blick av någon, rösten skrumpnar och skär sig, axlarna sjunker ihop, blicken faller mot golvet. Men vem kan säga att det är sjukt? Bryr sig inte alla om att vara omtyckta av andra människor? Är det inte så enkelt som att människan är ett flockdjur, men vet man säkert med sig att man är någon som är älskad och uppskattad av i alla fall ett par människor behöver man inte bry sig om okända människor hövlighet och ohövlighet?

<3

[laktoos]

Lever man med BDD lever man också utan självkänsla.

Att hitta självkänslan är bland det första att göra om man vill leva ett liv utan BDD.

Har man BDD är all självkänsla koncentrerad till det område man hänger upp sig på. För min del handlade det om hyn, vilket ibland betydde att när min hy i mina ögon såg någorlunda bra ut, om än inte perfekt (som var målet) kunde jag under kortare stunder känna någon slags glädje över att leva. Men det blev ohållbart att hänga upp mitt mående på hur min hy såg ut vilket ledde till panikångest-psyket-antidepressiv medicin-KBT-terapi till att vara nu på god väg att bli helt fri från BDD.

De senaste inläggen är väldigt bra skrivna och jag känner igen mig i precis allting, jag kommer ihåg hur hemskt och jobbigt allting var. Samtidigt vet jag nu att det går att bli fri från BDD, att det går att bygga upp sin självkänsla igen. I maj såg jag inget ljus mer, då var jag helt och fullt inställd på att dö eftersom jag inte såg nån väg ut från det mörker jag levt i under fem år. Men nu sitter jag här och skriver detta och bland det jag önskar mest på hela jorden är att alla som just nu befinner sig i det helvetet jag har varit nån gång också blir fria och kommer ut från mörkret och kaoset.

Under självkänsla kan mycket av det ni (SpegelSpegel, memento, nikey m.fl) skriver om samlas.

Som t.ex. problemet att man inte vet vem man är. Visst, någon kanske säger att det är vanligt att känna så under sina unga år, men det går inte att säga att BDD tillhör vanliga tonårskriser. BDD är en psykisk sjukdom som ställer till så mycket, bla självkänslan vilket gör att man inte vet vem man är. Som en tonårskris snurrad flera varv extra tills man själv inte vet vem man egentligen är. För min del var jag min hy under fem års tid. Jag var den på så sätt att inget annat i min personlighet spelade lika stor roll som min hy. Hur snäll jag än var kunde inget jag gjorde, tänkte eller sa väga upp mot hur fruktansvärd min hy såg ut i mina och andras ögon. Nu kan jag, med lite distans, se tillbaka på mitt tänkande och agerande och verkligen se hur fel det var. Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att jag inte anklagar, trycker ner eller hatar mig själv för det jag utsatt mig för, att jag ältar allt jag gjort och inte gjort, utan i stället accepterar och förlåter mig själv.

Jag vill att alla här nån gång, helst så snart som möjligt, ska kunna skriva det jag skriver nu:

Jag är fri från BDD. Jag är stark som klarat av att både leva i och ta mig bort från BDD-helvetet.

Jag vet att jag har rätt. Ni kommer klara det.

[laktoos]

En sak till, för att tydliggöra hur självkänsla och BDD är en omöjlig kombination:

Har man ingen självkänsla är det svårt att veta hur det känns att ha självkänsla, att veta vad självkänsla är och vad den betyder. För att jämföra kan man ta ett exempel med att vara förlamad i benen sen födseln. Man vet inte hur det känns att gå eftersom förlamningen utesluter möjligheten till det. BDD är på sitt sätt förlamande för självkänslan, med den skillnaden mot mitt exempel att det faktiskt går att "bota" förlamningen, hur hopplöst det än kan te sig.

För mig var att få en perfekt hy den enda önskan jag hade i livet under fem år. Nu är istället min önskan att få behålla min självkänsla så länge jag lever, inte låta tankarna kring min hy få slå ut den en gång till. Det skulle jag aldrig tillåta, jag är värd mer än det.

(Jag känner att allt jag skriver här skriver jag egentligen till mitt jag ett halvår bak i tiden. Det är någon sorts självterapi. Just nu underlättar det för mig, och att jag mår bra är viktigast av allt...  )

[nikey]

det måste kännas helt underbart jonni! glad för din skull 

[Arkna]

Takk for ditt innlegg jonniecb. Så fint å höre når noen har funnet lösninger å leve etter. Det gir håp for meg også.

[memento]

På tisdag måste jag ta mig till tandläkaren i Stockholm... jag är ofantligt rädd för att misslyckas, för att bryta ihop och hyperventilera och vilja ta livet av mig som det hänt en gång... jag känner mig så jävla pressad, nu är det i för sig JAG som vill dit och ingen som tvingar mig, men det är liksom liv eller död detta med att fixa tänderna, jag vill inte leva ensam resten av mitt liv och jag vill inte träffa någon om jag inte ser bra ut när jag öppnar munnen. Jag MÅSTE ta mig dit, men tänk om jag inte kan?

[Pinglan]

På tisdag måste jag ta mig till tandläkaren i Stockholm... jag är ofantligt rädd för att misslyckas, för att bryta ihop och hyperventilera och vilja ta livet av mig som det hänt en gång... jag känner mig så jävla pressad, nu är det i för sig JAG som vill dit och ingen som tvingar mig, men det är liksom liv eller död detta med att fixa tänderna, jag vill inte leva ensam resten av mitt liv och jag vill inte träffa någon om jag inte ser bra ut när jag öppnar munnen. Jag MÅSTE ta mig dit, men tänk om jag inte kan?

Se det som så att du har tagit ett stort steg framåt - Att på eget bevåg vilja gå dit! Det är otroligt starkt av dig. Prata igenom med tandläkaren precis hur du känner. Även om det kanske kan kännas meningslöst och jobbigt, men de förstår!! Det är deras vardag.
Jag önskar dig lycka till!!!
 

[nikey]

memento, eftersom de e ditt eget beslut den här gången så e du förmodligen mer redo nu än nånsin tidigare därför tror jag du kommer klara de!

förstå känslan efteråt, vilken otrolig lättnad.

[memento]

Alltså missförstå mig inte. Jag har gått till tandläkare innan angående tandställning, alltid för att JAG vill dit. Jag menade bara att den gången jag bröt ihop var det då jag skulle till ett ställe jag knappast ville till. Och jag VILL ju få tandställning osv. Är bara rädd för att jag känner mig alldeles för jävla förjävlig då jag ska dit. I värsta fall kan jag ju skjuta upp tiden då, men det kostar väl pengar att missa en tid och jag kan ju inte hålla på så, för jag känner mig förmodligen inte vackrare nästa gång heller.

[sophie]

hej jag heter sophia och jag vill dö för jag är den fulaste och mest värdelös människan på jorden.