"Skriva av sig"-tråd

[Arkna]

Helt slut i dag. Har kännt en irriterende kribling i kroppen flere dager nu. Ångesten klämmer om hjertet mitt. Får närmest dödsångest.

Hadde nästen bestemt meg for at avbestille näseoperationen. Men i dag da jeg kom hjem var näsen på sitt värste igjen..... ÅÅÅÅhhhhhhh!!!! Jeg klarer ikke få meg til å avbestille den operationen, selv om jeg vet at jeg ikke kan få operation og fallskjermhoppingen min. Har en liten kul på näsen jeg aldri har tänkt spesiellt over egentlig, men nu är den bare kjempestor!

Det värker som at spegelbildet forandrer seg etter hur jeg mår på innsiden. Men når jeg ser at ansiktet blir ekstra fult, är det det som blir sannheten.

Har smärten i hele kroppen jeg er så sliten og less i dag.

[memento]

kram arkna.


jag orkar fortfarande inte göra någonting. kan det bero på att dagarna blir mörkare?
lägger mig vid fyratiden (natt/morgon)... lägger mig helt enkelt inte förrän jag är helt slut för annars kan jag inte sova, av inget särskilt skäl verkar det som, jag bara somnar inte. går upp vid ett som vanligt så jag sover åtminstone inte längre. har läst några sidor idag, hade säkert kunna läsa mer och jag tror inte att det är något problem men jag ger upp så himla lätt, att bara göra ingenting lockar allför mycket, trött på att använda huvudet, förläst? orkar inte träna heller och igår gick jag ner i köket vid tvåtiden(natt) och åt en massa mackor... idag har jag inte ätit någonting, men så har det ju mot vad det känns som bara gått några timmar på min dag. inget i mitt liv har direkt varit regelbundet men nu är det... förvirrande. har inte betalat bredbandsbolaget, förfallodatum för tre dagar sedan. vill absolut inte ta mig ut och jag har inte ens hämtat ut pengarna för denna månad. och så går dagarna så otroligt långsamt nu också! eller egentligen är det väl tvärtom, det blir mörkt redan nu, men sen fattar man ju inte att klockan bara är fyra. känns som jag varit uppe i 12 timmar men nej, 3½.

[memento]

jävla fet.

[Malins mamma]

Arkna, du vet ju om att du lider av BDD och då måste du tänka på att du INTE kan rätta dig efter vad du ser. Att kulan på näsan ser kjempestor ut i dina ögon betyder INTE att den är det i verkligheten.
Det är som du skrev att spegelbilden du ser förändrar sig bla efter hur du mår på insidan. Därför kan du inte lita på det du ser. 

Mvh Malins mamma

[Arkna]

Takk Malins mamma.

Jeg håper du har rett.. Og jeg vet jo at när jeg har jobbet med innsiden og kommer ut til andre mennesker jeg har känner meg trygg med, har jeg hatt det godt og det yttre har jeg kunnet leve med.

Det är bare så vondt når jeg ikke klarer å stoppe handlingene mine, og blir sittende framfor spegelen å slå ned på meg selv.

Gruer meg fryktelig til å gå framfor spegelen i dag. Skal ut på en NA möte så jeg må sminke meg. Jeg vet at i går så pannen helt grym ut.

Men jeg trenger ikke la dette forstöre min dag! Jeg fortjener å ha en god dag og har godt av å komme meg ut blandt mennesker.

[Confundus]

jag är så jävla trött. hoppade ju av skolan pga bdd och depression. låg hemma i över en månad och träffade i stort sett ingen kompis eller någonting på hela den tiden. gjorde typ ingenting på en och en halv månad. så fick jag jobb på en djuraffär. har velat jobba i en djuraffär jättelänge. så i sex dagar kändes det jättebra, kändes som att jag kanske skulle kunna leva lite på det och må bättre, och vad händer?

dels reagerar jag jättestarkt på höet. så om jag ska jobba där måste jag ha medicin mot höallergi, men risken är att jag utvecklar mer allergi. för jag vill inte jobba där om jag inte kan vara mer djuren.

men. vad händer efter sju dagar? jo, efter SJU FÖRBANNADE DAGAR, så kommer min "handledare" och säger "m, kan du sminka dig mindre?" och gud. vet ni hur jobbig dag jag haft dessutom, klockan var typ tre och jag hade jobbat mitt ass av mig i djurrummet från ngn gång innan tio tills tre med kanske en kvarts rast + att jag skitit i lunchen. var utmattad och jättetrött och så kommer det där.

grejen är att jag kan inte bara sminka mig med typ "vanligt" smink, sådär som förmodligen de flesta av er kan, utan jag kräver massa svart ögonskugga, lite emosminkning typ, för att bli så olik mig som möjligt. jag är precis lika ful i smink men jag är iallafall olik mig. jag KAN inte ha mindre smink. svart kajal, mörk ögonskugga och mkt sådant, plus ögonskugga under ögat. har varit hemma i två dagar nu, hon sa det i onsdags, för jag har mått så dåligt över det hon sa. har provat sminka mig mindre idag när jag bara är hemma för att se, men det funkar inte! jag kan inte jobba och se ut såhär!

så nu blir det förstört också. kommer måste säga att jag inte kan jobba där med ursäkten att det är pga höallergin. så får de väl tro vad de vill. jag orkar inte. och jag orkar inte förklara för att fem eller sex personer som jobbar där om min bdd. eller ja, om jag nu har det, tror ju inte det egentligen, eftersom jag har hatat mitt utseende sedan i åttan och det är inte som att jag haft ett sådant tvångsbeteende gällande utseendet sedan dess. så även innan det blev så extremt har jag alltid skytt mitt utseende, så. men bdd är enkelt att säga. blir lättare att förklara så.

alltså får jag återigen bekräftat att mitt fruktansvärda utseende förstör stora delar av mitt liv, förstör allt roligt, hindrar mig hur mkt som helst. såg så fram emot det här jobbet och att få jobba här tills i juni, verkligen bli en i gänget och sedan ha det på meritlistan att ha jobbat så många månader i en djuraffär. lära mig allting. nu går det åt helvete med det också ALLT PGA DET HÄR FITTIGA JÄVLA FRUKTANSVÄRDA ÄCKELUTSEENDET! jag vill skära sönder mitt ansikte, skära mig själv, slajsa tills jag dör. är så förbannat less. så jävla mkt ångest.

vill verkligen bara dö.

[laktoos]

Confundus: Det är ingen tvekan om att du lider av BDD. Även om det kanske känns svårt och konstigt hoppas jag att du litar på vad jag säger. Det är inte ditt utseende det är fel på utan dina tankar.

Jag har hatat mitt utseende sen nian och är nu 21 och på god väg att bli fri från BDD:n.

Du skriver i början att du hoppat av skolan pga din BDD och depression. Har du sökt hjälp för depressionen och BDD:n?

Det kanske är svårt att förstå nu, men den styrka du har inom dig har du verkligen visat prov på genom att skaffa ett jobb och börja jobba. Jag som levt med BDD vet vilken enorm styrka som krävs för att klara något som att jobba i affär, träffa kunder och sköta sitt jobb när man samtidigt är fast i BDD-helvetet. Det är egentligen en omänsklig press man lever under med BDD, självhatet är hela tiden där och slår ner på allt man gör och tänker.

Du kanske inte tycker det är nåt speciellt och att du misslyckats, men i mina ögon har du klarat något enormt jobbigt och svårt. Det krävs en stor kraftansträngning för att orka leva med BDD. Du klarar och kommer klara av det tills du är frisk.

Jag håller på dig.

[laktoos]

Confundus: Glömde en sak: Att din handledare säger till dig att du sminkar dig för mycket är egentligen inget du behöver rätta dig efter. (Men jag förstår att det blir ett problem på grund av BDD:n, jag hade själv krisat om nån sagt nåt liknande till mig för ett par månader sen)

Om vi nu tänker oss att din handledare (A) sagt samma sak till en person som inte lider av BDD (B) skulle samtalet kunna se ut så här:

A: Kan du sminka dig lite mindre?
B: Nej, det vill jag inte. Jag får ha hur mycket jävla smink jag vill och om det är ett problem får jag väl sluta här och då kan jag lova att jag kommer anmäla dig och den här arbetsplatsen för diskriminering. Jag sminkar mig hur mycket jag vill, fattar du?

Typ så :-)

[Insatiable]

Det är en del som frågat om jag får någon hjälp, men det får jag inte. Jag har tröttnat på psykvården och jag har blivit missförstådd av min terapeut/kontaktperson, så jag hoppade av allt innan behandlingen för BDD:n ens kommit igång. Eller, de pratar ju inte om BDD, men jag vet att det är det jag har. Har hur som helst bestämt mig för att aldrig mer gå tillbaka dit, varken för min BDD eller OCD eller borderline. Litar inte alls på dem och blir bara ledsen varje gång jag varit där, därför att jag känner mig förbisedd och missförstådd. Känns inte som om de lyssnar på mig eller bryr sig om mina behov, utan bara kommer med en massa skitsnack och egna teorier om saker, dessutom har de velat diagnostisera mig med depression också, men jag är trött på att bara ses som ett psykfall.

Just nu mår jag ganska dåligt, känns jobbigt nu när mörkret kommit också. Det är bra för att ingen kan se hur ful jag är, men annars gör det mig tröttare och får mig att må sämre än vanligt. I morse ville jag inte ens gå upp ur sängen. Har sällan såna dagar men idag har jag verkligen känt mig deprimerad. Som om det inte finns nån mening med nåt och har helt saknat inspiration.

Är så trött på att vara ensam. Om jag ändå inte var ensam, då skulle sjukdomarna vara lättare att hantera, men hur ska man någonsin kunna må bra om man är alldeles ensam och ratad, om ingen bryr sig om en? Ingen är kanske att ta i, jag har en person som bryr sig, men vi bor långt ifrån varandra. Jag behöver ha en vän här intill mig, som kan komma och pyssla om mig när jag mår dåligt (även fast jag bara känner mig ivägen då) och som jag kan hitta på roliga saker med. Ju fler saker jag håller mig sysselsatt desto mindre fokus får mitt mående. När jag inte har nåt att pyssla med mår jag ännu sämre. Är livrädd för att börja må så dåligt att jag inte kan jobba längre, för jag vet att det skulle få mig att må ännu sämre. Å andra sidan tror jag inte att jag nånsin blir sjukskriven igen, hur dåligt jag än mår. Låter kanske konstigt eftersom det är en lösning för många, men jag skulle inte må bättre av att bara vara hemma. Jag var sjukskriven i två-tre månader förra året, men sen klarade jag det inte längre. Mådde verkligen skit och läkarna tyckte att jag skulle vara sjukskriven längre (det har också varit på tapeten i somras) men jag vill inte gå tillbaka till det livet. :S

[Arkna]

I dag har jeg avbestillt timen til näseoperation. är redd for tankene som skal komme framover.. Men jeg ser selv at det ikke ville väre bra for meg å operere just nu.

Jeg måtte ta et nytt kredittlån og hadde ingen penger til min hobby som är bra for meg. Hadde operationen blivet misslykket, tror jeg ikke jeg hadde klart å gått på skolen mer.
Jeg har altså ikke penger og er ikke mentalt klar for en sånn operation. Men fryktelig svårt valg å ta. Puh 

Sender deg en kram Insatiable.

[memento]

starkt av dig att avbeställa operationen arkna...

jag hade inte tänkt skriva här, ville bara kolla lite, för jag har inget att skriva av mig, men varför inte skriva när det inte är så illa också?
jag gick ut för några dagar sedan, fixade med fakturor och bankkontot, apoteket, mat osv., det låter kanske inte särskilt roligt utan helt banalt förstås men jag tror jag är lite överkänslosam, på gott och ont, och den kvällen kändes det liksom underbart... jag är väl mer mottaglig för allt möjligt som jag får så lite av... allting då jag ju för det mesta är fullkomligt isolerad, så när jag väl känner att jag inte är ouppskattad av vemhelst så blir jag rätt gladlynt av mig, antar jag. tja, sen kan det ju vara mitt humör som påverkar hur jag ser på andras mottaganden, hm.. men alltså. jag ahde jättedålig hy, jag kände det och jag kände det som att andra märkte det men att det accepterades, jag kände mig typ rentav charmig. sen vet jag ju inte mer än vad jag kan känna, vid en annan känslostämning skulle jag säkert skämmas över att jag trodde att jag var okej för några timmar...

[Insatiable]

Har bara lust att lägga mig ner och dö, allt är så jävla skitvärdelöst... eller åh, jag vill egentligen leva. Men jag vill att livet ska vara bra. När det är så här jobbigt orkar jag inte. Undrar om jag ens har en sjukdom. Allt kanske bara är inbillning. Inte att jag är ful, för det är jag verkligen (kameran och spegeln berättar sanningen, men värst är kameran), men att jag är sjuk. Vem som helst som såg ut som jag skulle bli deprimerad eller arg. Vem som helst skulle vilja krossa sitt ansikte med en hammare och såga sig själv i tusen bitar. Jag hatar mitt utseende!!  Det har förstört ALLT för mig. Det gjorde att jag blev mobbad (jag blev delvis mobbad för mitt utseende), det har gjort att jag slösat en massa pengar på att se normal ut, det har gjort att jag slösat en massa tid på nåt som ändå aldrig kommer att gå att fixa till eftersom jag är dömd till ett liv i fulhet, och det har gjort att jag är ensam. Vem skulle vilja umgås med någon som ser ut som jag? Jag förstår ju att detta är anledningen till att jag är ensam. Hur korkad var jag inte som inte insåg det tidigare? Hur kunde jag gå omkring och tro att det var alla andra det var fel på när de inte ville umgås med mig, fastän orsaken borde stått så uppenbar framför mig när jag såg mig själv i spegeln? Utseendet är också orsaken till att ingen man vill ha mig. På fyllan duger jag för män som fått i sig några droppat för mycket, men på morgonen när de vaknar vill de inte ens ta i mig med tång. Inte för att jag någonsin trott att one night stands skulle leda till nåt, det är inte det jag hoppas, men det är ytterligare ett bevis på att jag inte duger pga. hur jag ser ut.

Jag är så innerligt trött på allt. Igår speglade jag mig alldeles för mycket och till absolut ingen nytta. Jag var verkligen rädd för spegeln, men kunde ändå inte låta bli att titta i den, det var som ett tvång, typ: "titta nu så ska du få se vilket monster du är, tror du att nån vill ha dig eller ens titta åt dig, stackars dina kollegor som måste jobba med dig, och har du SETT din näsa i den vinkeln??!" Jag borde aldrig ens gått ut varken idag eller igår, jag lider med kunderna som måste se mig, och med min chef som måste ha en så ful representant för företaget. Och åh, min chef, jag är så avundsjuk på honom och på alla andra kollegor, för de har barn och är gifta eller sambor. Så trött på att livet är så här orättvist! Jag vill också ha en familj! Samtidigt skulle det vara väldigt oansvarigt att skaffa barn så som jag ser ut, så det är väl lika bra att inse att även om jag mot all förmodan träffar en karl, blir det inga barn. Jag skulle inte kunna leva med att ha fött ett barn till världen som till cirkus hälften måste se ut som jag.

En ny kamera har jag också köpt, eftersom jag älskar att fotografera, men jag kan inte känna någon glädje över den eftersom jag tillbringat mycken tid av den här dagen med att fotografera mig utan att bli nöjd med en enda bild. Alla bilder har bara framkallat ännu mer ångest och jag har haft lust att kasta kameran i golvet och jag är rädd att jag verkligen gör det, för jag har ett jävla humör och brukar kasta sönder saker och slå folk när jag blir arg. Och i sådana fall har jag slösat flera tusenlappar på nåt som jag haft sönder... varför kan jag inte bara slå sönder mig själv? Jag har redan gått sönder så det spelar ingen roll, kan inte gå sönder mer inuti, och utsidan kan knappast bli fulare. Eller kan den det? Hemska tanke, tänk om jag blir ÄNNU fulare än jag redan är?! Och jag VILL INTE slå sönder min kamera men jag är livrädd att jag kommer att göra det vilken dag eller sekund som helst.

Ska livet verkligen vara så här vidrigt och outhärdligt jobbigt? Mitt bröst spricker snart av ångest. Min hjärna kokar över av ilska och sorg och förvirring. Jag ORKAR INTE MER! Varför förstår ingen det? Varför förstår de inte hur svag, ledsen, trött och ful jag är? Hur jag inte förtjänar att existera? Jag vet inte hur länge jag ska orka vänta på att livet blir uthärdligt och drägligt. Jag vet inte om det ens är värt att vänta, för när ska förändringen komma? Om tio år? Femton? Tjugo? Ledsen, men så länge vill jag verkligen inte vänta. Jag vill leva NU! Inte sen. För sedan har jag slösat bort en massa år av mitt liv på att må dåligt. Jag är nog lite av en perfektionist när det gäller livet, men vem vill inte leva ett bra liv? Problemet är att när jag mår dåligt eller får vara med om jobbiga saker eller sånt som inte passar in i min mall av hur livet ska se ut, känns det som om allt är befläckat och jag vill genast göra slut på allt därför att jag inte står ut med tanken på ett befläckat liv. Jag känner det som om allting är för sent- för sent i den bemärkelsen att även om jag får vara med om positiva saker eller börjar må bättre, kommer detta dåliga/onda fortfarande att ha hänt. Och eftersom det har hänt är det smutsigt. Smutsen går inte att tvätta bort, den finns där hela tiden som ett minne, som ett svidande ärr eller jobbigt skavsår. Jag vill inte se smutsen! Jag vill att allt är hundra procent rent och naturligt och bevarat! Ingenting får vara förstört. Men nu är saker och ting förstörda, och det går inte att laga, för felen har fortfarande skett. Därför vet jag inte om det är nån idé att ens försöka med terapi eller behandling hos någon annan terapeut/psykolog, det spelar ju ingen roll vad de gör, den själsliga våldtäkten som jag kallar det har fortfarande ägt rum, det är som en miljöförstöring, som en cancersvulst. Jag vill inte leva ett liv som befläckats med cancersvulster och miljöförstöring. Det spelar ingen roll hur mycket jag bearbetar, jag kommer inte att kunna gå vidare helt och hållet. Även om jag inte ältar det som hänt, vet jag att det har hänt, och det smutsar ner min tillvaro och min person.

Det allra värsta är att jag inte tror att nån förstår vad jag menar med texten i förra stycket och jag anar att det måste låta ganska sjukt allt detta prat om att vara befläckad och om miljöförstöringar. Men jag vet inte annat hur jag ska förklara hur det känns. Det är inte som när deprimerade personer säger att det inte är någon idé och att det aldrig kan bli bra, jag vill nästan säga (med all respekt för deprimerade) att det är värre. Det är åtminstone annorlunda och mer förvirrat. Jag har vetskapen att det skulle kunna bli bättre (åtminstone med min borderline och bearbetandet av vissa minnen) men jag står inte ut med tanken på att det redan skett. Det hela skulle närmast kunna liknas vid en spegel som går i tusen bitar. Merparten av glassplittret kommer att kunna dammsugas upp, men en del splitter kommer att finnas kvar, eftersom det är så smått att du inte ser det eller lyckas suga upp det, och en vacker dag trampar du på det med din fot och får ett blödande sår.

[stefan]

- Jag är 25 år.

- Har pluggat på universitet men hoppade av pga alla grupparbeten och alla muntliga framträdanden. Skolan knäckte mig. Luncrasterna var värst. Låste alltid in mig i toaletten och åt min mat. Klarar inte av att sitta mittemot någon när jag äter. Känns som om att alla stirrar på min mun.

-Senaste 2 åren har jag kört taxi i Stockholm.

- Fördelen med arbetet jämfört med ett vanligt 9-5 jobb är att det är fritt. En resa tar ca 5-10 min och sedan slipper jag se dom igen. Om jag får en ångestattack eller panik så kan jag åka hem.

- Jag tittar alltid rakt fram när någon sätter sig i bilen. Har svårt med ögonkontakt. När jag väl får ögonkontakt med någon så stirrar jag.

- Jag har en spegel som jag speglar mig med medans jag kör (när jag inte har kunder).
Jag tittar på min mun, mina ögon och ögonbryn. Stirrar på mig själv i spegeln med uppspärrade ögon. Som om någon skulle jaga mig. Det känns som om ansiktet bara består av en enda stor röd mun.

- Jag har alltid ac:n på det kallaste. Rodnar lätt av värme. Känns som mitt ansikte brinner. Om jag rodnar händer det ibland att jag får gråtattack (det har aldrig hänt när jag har kund i bilen). Förra veckan så slog jag mig själv på ansiktet under gråtattacken. Det har jag aldrig gjort tidigare (vet att det låter galet).

- Jag sätter mig i taxin och kör iväg till stan. När jag väl är i stan så sätter det igång. Speglandet. Speglar mig själv från alla vinklar och får en gråtattack.
Jag kör hem, tvättar mig och byter kläder innan jag gör ett nytt försök. Om jag stannar hemma så känner jag mig värdelös att jag inte är ute och arbetar. Så här är det varje dag för mig.

- Sommrarna knäcker mig. Redan nu tänker jag på den kommande sommaren och får ångest. Hatar soljus och värme. Jag bor ca 3 mil från stan och under sommrarna kan jag köra hem 2-3ggr/dagen för att tvätta mitt ansikte och
borsta mina tänder (munnen känns mindre "röd" precis efter jag har borstat dom). I bagageluckan har jag alltid med mig vatten och tandkräm.

- Jag tvättar mina arbetsbyxor varje dag. Jag är bara bekväm i dom 1 dag efter tvätt. Bara då gillar jag hur dom sitter på mig.

- Jag har varit gift i 1 år. Jag går alltid ut ur lägenheten när tjejen bjuder hem vänner. Eller så sätter jag mig på en stol i källarförrådet där jag kan vara ensam.

- Inget gör mig lycklig och jag har ingen sexlust.

Vad är det som händer med mig?

[memento]

Jag känner mer än någonsin att något är fel med mig. Alltså MIG, inte bara mitt utseende. Det är som att det nu gått upp för mig helt och fullt att jag följer ett visst mönster. Trots att det hänt SÅ många gånger förut och egentligen bara hela tiden, om och om igen, men vad ska jag GÖRA åt det? Det är såhär. Just nu har jag börjat skriva på ett nytt forum (för att ta ett mindre bra exempel), och ju mer jag skriver, ju närmare känns det som att undvikar-fasen eller rent av försvinna-fasen är; ju mer jag bygger på den där allmänna bilden av mig efter att ha "börjat om", ju mer hatar jag mig, mer för varje gång det händer. Även om det inte borde spela någon roll, det SPELAR INGEN ROLL, jag är jag och inte det där (tolkningen av det jag sagt och gjort, min uppsyn och whatever). Men det känns ändå fel när jag ser på det. Jag vill vara på noll, alltid, åtminstone känslomässigt, alltså, att jag inte känner av det där jag byggt upp, men det gör jag, så himla intensivt, det känns som att det där klibbar sig fast på mig, jag kan inte göra någonting åt det så länge jag är kvar. Jag vill inte vara "en viss person", jag vill bara vara liksom, jag vill inte att det jag säger ska utgöra min personlighet för all framtid. Jag är godtycklig, impulsiv, intensiv ibland, och hur i helvete ska jag kunna stå för allt jag säger? Ja, kan, kan jag väl men jag vill inte det, jag har alltid haft världens problem med att stå för det jag säger, det minsta lilla. När jag säger något, skriver något till någon, så känns det bra och rätt i en sekund ungefär sen kommer jag på femtioelva andra sätt det kan tolkas på, och att jag inte kan eller vill stå för alla, och omöjligt kan veta hur någon annan än jag tolkar det. Och förmodligen är människor jätteviktiga för mig, ja, vad är att JAG tolkar något på ett sätt, när ingen annan gör det. Det är DERAS sätt jag ÄR, jag har ingen kontroll över det! Jag känner mig fångad. Det går inte att komma undan, jag vill bara fly mig själv hela tiden...! Det är det jag gör, jag bygger upp något sådär godtyckligt men likväl förväntansfullt, sen flyr jag ifrån det illa kvickt. Jag vet inte hur jag vill vara, eller hur jag egentligen känner utanför det rent instinktiva som inte varar mer än tills jag kommer på att det inte är absolut. Jag har inte sällan tänkt på detta och på allt flyttande, allt börja om och allt det-är-bara-tillfälligt, hur det måste ha affekterat mig? Jag har gått i fyra olika grundskolor och flyttat så många gånger att jag inte ens har någon koll på det alls längre. Och så är jag överkänslig, det är nästan så att jag kan räkna in alla RESOR också, alltså, jag är bara för jävla... ÅH! Ibland har jag såna stunder då jag kan känna det där lugnet som alla andra verkar ha, men så är det inte för mig, världen är mig oberäknelig, ena sekunden känner jag mig omtyckt, andra hatad osv. Jag har typ alltid tagit för givet att det jag känner känner alla, mer eller mindre, men jag tvivlar på det nu. Åh, jag önskar jag var upplagd att läsa igenom det här och skriva det så att det blev mer förståeligt och rätt, för jag behöver att någon förstår mig, förklarar att det är liksom giltigt, att jag är människa, jag med. Men det skulle ju också vara omöjligt, då skulle det bli så att jag raderar lite i taget för att ta bort det "onödiga", till sist skulle det inte bli någonting kvar. Alltså jag tror bara jag är överkänslig, är det inte vad vi alla här är? Men jag är så djupt grovt överkänslig att jag liksom kan känna mig föraktad och hatad till döds av någon främling bara för att jag kom på att min smilie kan tolkas som arrogant. Jag överdriver inte, inte det minsta! Och sen kanske efter någon minut så går det över till någon annan känsla, för att jag kommer på en ANNAN tolkning, eller rentav som jag alltid intalar mig själv att det inte spelar någon roll, INTEGRITET FÖRFAN, men jag dör ändå, för jag håller av mänskan. Och om jag inte gör det så är jag väl patologiskt angelägen om att det tolkas rätt ändå, ingen får bli sårad, förfärad på grund utav mig eller - och främst - inte besviken på mig! Och jag vill självklart bli omtyckt.

Jag önskar att jag fick prata med en terapeut/psykolog över mail istället. Jag ska nämligen få en terapeut-tid, men när jag var där för två dagar sen och pratade med den där underbara psykologen fattade jag att jag aldrig kommer känna mig bra inför det, även om jag gärna skulle prata med henne som jag inte ska, även om jag skulle prata med världens bästa så KAN jag inte prata, jag är inte säker på någonting när jag pratar, jag känner mig åtminstone LITE mindre godtycklig när jag skriver. Jag känner i alla fall att jag har kontroll över det, jag KAN ändra det, osv. Och man skulle förstå mig bättre, det är jag säker på. Jag skulle inte bara skamset svara "jag vet inte" på alla deras frågor för att inte svara som det kanske egentligen inte är, fel, så att det blir helt FEL. Gud vad skönt det skulle vara, finns det psykologer man kan SKRIVA med?

Nu när jag läser igenom, jag kan inte hjälpa att tro att det är såhär mer eller mindre för alla, är det inte det?

[nikey]

hey..de du skriver e inte alls konstigt! jag fattar å jag e faktiskt ganska trög.joo

jag hör ju att du har många tankar å funderingar å att du behöver prata av dej..den här tråden e perfekt för de! å vi e ju många som lyssnar de vet du

tyvärr skriver jag rätt korta inlägg för jag blir obekväm annars..vettefan varför men..