"Skriva av sig"-tråd

[Arkna]

Åh, jeg hater min hud! Hva än jeg gjör så hjelper det ikke! Jeg har kjöpt produkter fortusentalls kroner som skal virke så fint, men nei.

Jeg har en grov, storporete, arrig hud med sorte prikker i pannen og på kindene. I pannen er värst. Det syns så godt mellom öyenbrynen. Ser helt for jävlig ut, og jeg ser skikkelig gammel ut på mine 26 år.

Har gått ca 2 uke nesten uten skinpicking, men i går klemte jeg ut de svarte prikkene og tok en skikkelig rens av huden med de fantastiske produktene fra MD. Hva skjer? Jo, jeg våkner opp i dag og pannen känns som en traktorveg. Masse underhudsfett som ligger å buler ut under huden!!!! ARG!! 

Jge vil bare få det bort! Men ingenting hjelper jo! önsker å gå til en hud ekspert, men nu er jeg helt pank.

Sam: Hva er Clary Gone og hvor får man kjöpt det? Fint om du vil skrive hur det fungerer for deg.

[Insatiable]

Jag hatar mig själv & mitt liv. I dag har jag en sån där dag som jag kunnat vara utan, som jag önskar aldrig hade börjat. Är ledig och givetvis har jag då massor av tid över för att tänka. Fast det är inte förrän nu det blivit en massa tankar. Innan kände jag mig mest tom & apatisk. Vet inte vad jag kan göra för att slippa de här depressionsdagarna. Jag vill inte ta medicin. Speciellt inte då jag inte har de problemen varje dag. Det skulle ju ta ner topparna av de bättre dagarna också, och det vill jag inte. Jag vill inte bli en annan person genom medicin. Jag vill bara vara jag.

Problemet är att jag längre inte riktigt vet vem jag är.

Började gråta för en stund sedan för en så löjlig sak som att jag inte kunde finna min Britney Spears-skiva. Nu vet jag inte vad jag skall göra resten av dagen. Jag är så ensam, ledsen och trött. Är livrädd för att bli inlagd. Och jag är heller inte sugen på att ta taxi till psykakuten. Men jag är ensam hemma och jag vet inte ut eller in. Inte för att det varit bättre i sällskap av mina föräldrar, men då hade jag åtminstone kunnat anstränga mig för att inte bryta ihop & kanske lyckats hålla tillbaka det mesta.

Tror att lite av dessa känslor beror på att jag håller på att bli sjuk och att jag inte lade mig förrän framåt fem i morse, men jag vet att det inte är hela sanningen. Åh, jag önskar att jag kunde slippa de här dagarna. Jag bara vankar av och an, nervöst, och vet inte vad jag skall göra av mig själv. Jag är rädd för ett sammanbrott. Tänkte försöka titta på någon komedifilm, kanske gör det mig gladare, och städa för då har jag nåt att fördriva tiden med fram till sängdags. Tänker gå och lägga mig tidigt och ta dubbla dosen sömntabletter & insomningstabletter. Då slipper jag tänka på hur jag mår, och så får jag sova länge så att jag kanske är piggare & gladare i morgon.

Såg bilder av mig själv för en stund sedan och fick sådan ångest över hur ful jag är. Hur ful jag alltid kommer att vara. Tittade på en film i går & insåg hur otroligt många fler fördelar man har som snygg. Skådespelare till exempel. Jag tror knappast att de fått sina roller om de inte sett så bra ut.

Bara längtar till morgondagen då jag får jobba igen, för då slipper jag tänka på hur jag mår. Å andra sidan är jag rädd att mitt mående kommer att vara så kasst att jag börjar att gråta på jobbet. Det hade varit så pinsamt. Eller om jag inte vill gå ur sängen i morgon. Jag är rädd för att det blir en sådan dag.

Varför känner jag mig som en fånge i min egen kropp?

Jag känner mig inte riktigt hemma här på forumet heller. Det är så många nya medlemmar och ingenting ont om dem, men det gör att jag känner mig otrygg. Jag vet inte om jag kommer att kunna skriva här mer. Dessutom upplever jag att jag ibland mår sämre av forumet, för att det kan trigga min BDD, speciellt om jag snubblar över någon som har en bild av sig själv eller som skriver om en partner... jag menar... det är ingen i hela världen som vill ha mig. Inte ens som knulldocka duger jag.

Jag vill begå självmord. Jag vet att det är så mitt liv kommer att sluta. Om inte till veckan, så om några månader eller år. Det har legat i luften så många år nu & jag vet ju att livet inte kommer att bli bättre. Om det kunde bli bättre hade det blivit så för länge sedan. hela mitt liv har varit en enda misär. Hade jag haft några som helst förutsättningar att få ett bra liv, hade jag aldrig blivit utsatt för mobbning, misshandel, övergrepp osv. i min barndom. Nä, nu ger jag upp. Så känns det. Skjut mig. Det vore rätt åt mig.

Förvånar mig inte om detta inlägg blir borttaget. Jag har varit med på så många mesiga forum där man inte får skriva nåt om självmord. Jag hatar skygglappsvärlden. Som om man skulle må bättre av att tvingas väga sina ord på guldvåg.

Och, för den delen. Jag tror inte att jag kan bli hjälpt på psyk. Jag litar inte på min terapeut och jag är inte redo att utsätta mig för situationer jag är rädd för. Jag tycker dessutom att det känns väldigt snedvridet att behandla mot detta, för då är det ju som att erkänna och acceptera att jag är ful. Varför acceptera att vara ful? Förresten så har jag ändå aldrig fått en diagnos på BDD. Min terapeut har bara konstaterat att jag är överdrivet upptagen kring mitt utseende och att jag har ett tvång kring det. Jag har förmodligen inte ens BDD. Jag är ful på riktigt. Jag borde inte skriva här. Det är som ett hån mot er andra som faktiskt är sjuka. Jag borde skriva på borderlineforumet istället för där hör jag ju hemma åtminstone. Det är väl det enda stället i hela världen där jag hör hemma. Tyvärr ska de börja ta betalt för medlemsskap och vill ha kompletta personuppgifter av en osv., som om min paranoia skulle må bra av det. Känner hur alla sviker mig.

Är så frestad att äta upp chokladen, chipsen och glassen jag sparat till nästa helg. Men jag får bara äta sånt på lördagar. Jag vet att jag kommer att må ännu sämre av att äta det, för då känner jag värdelöshet över att inte kunna stå emot. Men åh vad skönt det skulle vara för stunden.

[Beatrice]

Usch vad ledsen jag blir över att läsa Insatiables inlägg.. Jag känner igen mig på vissa saker, som t.ex lediga dagar utan att ha nått att göra, jag blir nästan panikslagen av alla tankar som då kommer i kapp en. Skolan är en räddning för mig samtidigt som den är jobbig .. Men man får ALDRIG tappa hoppet. Livet går upp & ner för alla, men mer för vissa. Vi som har det lite jobbigt med sådana här saker borde prata med varann om det, känna att det finns folk som också känner som en själv eller liknande i alla fall. Jag tycker i alla fall att det är skönt att få skriva av sig. Fast det skulle bli så jäkla långt om man ska skriva om ALLA sina problem, men låt oss bara lätta på våra hjärtan litegrann & kanske ge varann några tips ..?

KRAM

[Arkna]

Käre Insatiable.

Takk for at du törr å skriver så ärligt! Det hjälper deg sikker ikke, men jeg känner igjen det du beskriver og det gjör meg vondt å lese at du sliter så fryktelig.

Jeg kan jo bare snakke ut fra min egen erfaring og mitt ståsted. Men jeg blir veldig bekymret når du skriver at du tar så mye sovetabletter. Det er ikke bra.
Jeg selv har i mange år ruset meg ned på det meste av rusmidler foruten om heroin. Det startet i begynnelsen av tenårene med beroligende medisiner og alkohol. Jeg ödela meg selv totalt og var när döden flere gang.

Jeg vet hva det vil si å ikke vite hvem man selv er. Men det siste jeg ville var å bli innlagt. Jeg har värt innlagt for rusavhengighet to ganger, og den siste gangen er det som har reddet livet mitt. Hadde det ikke värt for innleggelsen hadde jeg ikke klart å bli rusfri. Jeg trodde aldri at det var mulig for meg å leve et liv uten rus. Ja, jeg sliter jävlig med min BDD fortsatt, men det er også fordi jeg ikke har gjort hva jeg kunnet for å få den hjelpen jeg trenger.
At jeg ikke vil legges inn og ikke gjör det jeg kan for å få hjelp, tenker jeg er sykdommen min som snakker. Hva kan skje om jeg faktisk tar imot hjelp? At jeg faktisk kan få et godt liv? Men det er skummelt, for det er bare dette livet jeg känner nu.

Jeg känner meg også som fange i min F.. kropp. Vil bare spy, skrike, skjäre vekk deler på kroppen min. Jeg trener 3 ganger i uken nu og blir bare tjokkere og tjokkere. Vil bare äte, men samtidig bare sulte meg selv. Magen henger ut som en noe av det grymmeste celulittfanskapet man kan tenke seg. Fatter det ikke! Magen stikker ut og rumpen går innover..
Snygge mennesker ser jeg overallt. Jeg kan ikke ens se i tidninger, for jeg mener nesten alle er vakkre og har små näser.

Fikk et anfall for to dager siden. Knuste og kastet ting i leiligheten og ville bare dopa meg ned, rive av meg ansiktet. Jeg er så heldig å ha en fadder i AA og fikk ringt henne.

Jeg håper du ikke gir opp Insatiable. Jeg vet jo selv at näsen min er stor, huden som en traktorväg og alt det. Men det betyder ikke at jeg ikke lider av BDD. En annen som også har de defektene som jeg kaller det, trenger ikke lide på det sättet en med BDD gjör. Da jeg var 14 ble jeg innlagt for matforstyrrelser. Jeg var dehydrert, tom på mat og meget smal. Han på institusjonen, sa at jeg ikke hadde matforstyrrelser men at jeg bare var mye opptatt av utseende. Den gangen ante jeg ikke at jeg led av BDD. Bare at jeg ikke ble tatt på alvor med min matforstyrrelse som gjorde meg forvirret i mange år. 
Hva terapeuter sier eller ikke sier behöver ikke väre den store sanningen. Jeg mener at man ikke trenger en diagnose for å lide av en sykdom. Jeg har fått så mange diagnoser av leger at det rekker, men aldrig BDD. Men jeg vet at jeg lider av det, om ikke hadde jeg ikke orket skrive her så mye som jeg har gjort.

Kram til deg Insatiable.

[memento]

Jag har på något vis tvingat mig själv att _vänja_ mig vid min äckligt fula käke och min alltför stora näsa (för om jag inte fixar käken, läpparna och tänderna ser man tveklöst näsan som för stor och rund, munnen spelar roll för den), och det gör ont ibland, men det som börjar avta och jag börjar komma ur åtminstone den allra mörkaste uppfattningen om mitt utseende. Jag tror det i alla fall, det är så svårt att riktigt veta om det kommer att bli bättre för mig eller om det kommer slå över och jag kommer våndas _ännu_ mer över mitt utseende eftersom jag typ exponerar min defekt mer eller mindre för människor och imorgon kanske jag "inser" hur idiotiskt det var att göra det. Jag tänker för mig själv att det räcker med att jag ensam är nöjd för att jag ska sluta försöka se mig själv utanför mig själv - vilket förstås orsakar mycket av min ångest -, och så länge jag inte är säker på hur jag ser ut så kan jag inte bestämma mig för vad jag egentligen tycker.. i själva verket vet jag att jag ibland "ser" att jag är lite - men lite - söt, och att det här med munnen hindrar mig från att vara skitvacker. Det skulle ha räckt för att inte förmå tolerera mitt utseende förut, men jag tror inte det är så längre... Grejen är att jag nu har svårt för att bestämma mig för om det verkligen är så eller om skillnaden skulle vara som jag oftast misstänkt från groteskt vidrig till vacker, och inte från lite söt till skitvacker. Det hemskaste med BDDn tycker jag är att man aldrig vet hur man "egentligen" ser ut, eller man kanske inte gör det ändå men... jag vet inte. Inlägget var från början tänkt att handla om hur jag känner att jag börjar bli fri från min BDD för att jag skiter i hur andra ser på mig... för att jag nu går ut med skitdålig hy efter att ha skinpickat och faktiskt inte känner mig det minsta nervös eller något för att andra ser åt mig.. men det är nog hur jag själv ser på mig som alltid varit det enda problemet (att jag inte bryr mig om andra skulle då vara för att jag själv tycker jag är OK)... och jag har under en kort tid nu trott att min bild utav mig börjar bli mildare, men grejen är att jag när jag tänker på det inte vet! Jag kan inte bestämma mig för vad jag ser när jag ser mig själv... det är nog så att jag kan ha skitbra självförtroende ibland, men bara för att jag kollar in mig så flyktigt liksom. När jag verkligen står stilla framför spegeln och biter ihop ser jag ju hur hemsk jag ser ut! Det handlar inte om att jag zoomar in mig själv som man gör när man skinpickar(?) och upptäcker att allt inte är 100% jämnt, det handlar faktiskt om att jag inte ser normal ut. Inte när jag biter ihop. Jag ser ut som en jävla råtta då. Jag vet att om jag var den enda människan på jorden skulle jag kanske inte bry mig alls, så att jag skiter i hur andra ser på mig och allt det där är kanske motsägelsefullt, herregud, allt är det, man kan aldrig vara säker och trygg om man överhuvud tänker. Det känns bra om dagarna och allt har verkat bli lugnt(/are) för mig, men när jag sätter mig ner och skriver här och reflekterar så försvinner sorglösheten genast. Man kanske bara ska sluta reflektera. Fast jag kommer aldrig någonsin i livet sluta att vilja operera mig... inte om jag tänker på det.


För övrigt känner jag för att kommentera det här med att det kommit hit så många fler... det är verkligen otroligt att så många går omkring och lever med det här utan att veta om att det finns många andra.. och jag antar att det alltid har kommit nya efter något mediauppsåt om BDD?, vilket är bra, att folk ställer upp för media alltså, förhoppningsvis vågar alla med BDD vara öppna om sin sjukdom osv. i framtiden, jag menar inte att gå ut i media, men att liksom våga erkänna det alls, för jag vet att jag själv under många år inte vågade säga att det var BDD till någon, inte ens till de som levde med mig och skulle dragit en liten suck utav lättnad om de fick höra om det som man väl gör när man slutgiltigt får veta vad något man fann oförklarligt är. När man hittar andra som faktiskt sätter ord på så mycket man själv går omkring och bär på, mycket mer än vad man först skulle kunna tänka sig, så känns det mer rätt och för mig i alla fall har det underlättat vad gäller att inte skämmas så mycket..

[memento]

Jag känner att jag börjar få panik... jag bara sitter framför internet och jag... får panik. Om jag inte läser eller skriver på ett tag försvinner en slags trygghet jag har funnit i litteraturen, jag bara ser hur mitt liv är i verkligheten och jag får nästintill kräkkänslor då. Jag vill behålla internet av praktiska skäl men jag vill verkligen inte sitta fast här framför datorn det känns så totalt meningslöst, jag börjar nästan gråta, mitt liv är så jävla värdelöst när det är såhär. Men glöm att jag vill jobba med något skitjobb, för man kan ju knappast välja utan att ens ha gått ut grundskolan... åh jag blir galen, verkligen, jag måste avbeställa den här skiten. Jag vet att utan internet så kvävs jag av isolering och att det lilla skit man skriver på communities osv. är en slags ventil men fan vad mycket ljuvligare jag hade det i alla fall utan. Man kommer _för_ nära verkligheten med internet, jag vill inte se hur mitt liv i praktiken ser ut för det suger. Prousts värld är vackrare.

[memento]

Nu har jag bestämt mig för att det för mig inte längre handlar om att vara vacker utan om att jag är lika mycket värd likväl, även om jag är ful så ska jag ha precis lika mycket rätt att leva som alla andra. Hur mycket jag än inte tyckte det förut (och fortfarande finns något som säger i mig att DU VILL INTE VARA FUL). Seriöst. Revolution mot skönhetsideal (lätt att säga när jag förmodligen fortfarande inte kommer sätta foten utanför ytterdörren). Förresten har bilden utav vad som är vackert utvidgats för mig, det kanske är därför som det känns som att jag är lite lite mer OK - och det här med att jag inte vill känna att jag måste ta hänsyn till andras omdömen (vem är de att döma?) och det måste vara bra omdömen för att jag ska "vara ok" -, det kanske inte alls handlar om att acceptera min fulhet. Fast det gör det ju lite, eftersom jag fortfarande inte tycker att jag är vacker om jag inte fixar mig med smink osv. så mycket, vilket jag inte vill vara underlägsen (dvs. jag vill inte att sminket osv. ska vara det som gör att jag är bra).

För övrigt har en psykolog ringt och jag vill bara säga far åt helvete för jag tycker verkligen inte någon kan hjälpa mig mer än jag själv. Nu ska hon typ komma hem till mig i mars vilket jag borde vara jättetacksam över eller hur? Jag slipper tillochmed ta mig dit. Men utöver att jag inte ser hur en psykolog skulle gagna mig, eller vill bli hjälpt av någon annan människa med mina egna personliga problem, så känner jag bara för att bli aggressiv när jag ser att mamma har lika mycket kontrollbehov över vad som ska bli av mig som jag och känner att hon måste sätta en fot i spelet och se till att saker blir som de ska, när det är MIN sak och inte hennes. Jag förstår att hon önskar mig ett självständigt liv (alternativt slippa försörja mig och ha mig i sitt hushåll) men agerar hon mamma-måste-kontrollera-litetbarn så är det å andra sidan uppenbart att hon inte är beredd att låta mig vara en egen individ med egen vilja och ett eget liv som jag ENSAM ansvarar för. Det är inte heller en sak som ligger under en psykolog som knappast ens VILL prata med mig (jag ser framför mig hur hon sitter och önskar att hennes patienter ska hålla käften och skriver ut antidepp för att förhoppningsvis slippa se dem mer).

Samtal tjänar ingenting till för att jag kommer ändå bara sitta och säga "jag vet inte" för att jag har kontrollbehov och inte vill säga fel sak (och inte vill handräcka mina bekymmer av tusen olika skäl). För övrigt vill jag överhuvud inte tänka på mer och skapa någon somhelst relation med en annan människa - vilket förorsakar otaliga onödiga tankar och känslor som jag aldrig förmår uthärda och tar all min tid - då jag vill skriva, jag vill skriva på riktigt och inte tänka på NÅGOT annat än mitt skrivande! Ack vad jag skulle ge mycket för att få vara IFRED. "Ett eget rum", har jag inte.

Jag känner alltjämt att jag går framåt och att allting kommer närmare sin lösning, speciellt efter det här med att det inte blir någon tandställning, jag har slutat tänka på det och vill bara göra det bästa av situationen, om mamma bara kunde sluta förvänta sig att jag av något mirakel ska bli en lycklig arbetare för något grått företag som betalar mig och mitt formella liv osv. (vilket jag nog skulle vägra även utan BDDn) så skulle allt gå smidigare och jag skulle eventuellt kanske tillochmed söka jobb till slut (tveksamt men möjligheten skulle vara större om valet läts ligga i mig och gro utan att någont rörde vid det) eller så skulle jag i alla fall få komma igång med mitt skrivande eller kanske inte, i vilket fall somhelst ligger jag platt när någon pressar mig - vilket hon kanske inte inser att hon gör men jag har försökt att förklara det -, för även om jag inte alltid vet vad jag vill eller har vidare självdisciplin så fan jag hittar inte den bästa förklaringen men jag vill inte känna att något inte är mitt eget, EGET EGET egna val (och att det är RÄTT val, jag vill låta det vara tills jag verkligen liksom blir kär och galen i mitt val och inte stapplande välja med risk att ångra mig, risk att ångra mig finns alltid men då är det bättre att jag från början verkligen verkligen inte kunde tänka mig något annat). Det får inte låtas påverkas utav andra så med andra så kommer jag ALDRIG bestämma mig för att ta tag i något. Plus att jag hellre trotsar än ger med mig. Det är min natur. Jag känner mig som en hund som vars matte försöker få att hoppa eller göra tricks med en leksak eller något och jag liksom sitter där och kan inte koncentrera mig på annat än vad fan matte håller på med.

Jag tyckte det skulle vara fruktansvärt att låta bli att vädja för tandställning men jag hade FEL, och jag önskar att mamma kunde sluta vädja för att allt ska bli som "det borde" för ärligt om hon slutar och liksom blir lite förnöjd och istället glädjer sig åt att jag läser och skriver och är hemma (och kan ta hand om hennes trädgård medan hon jobbar) så skulle det växa ett annat sorts hopp iochmed det och även iochmed att jag skulle känna mig tryggare att ta steg mot en annan riktning om jag någon gång kände för det. Hon skulle bara veta hur bra det känns att inte längre ansträngt drömma om den där utjatade drömmen som aldrig vill ge med sig men som man vill ha så mycket att man bara MÅSTE vädja, måste fortsätta sträcka sig efter den fastän man kanske har det tusen gånger bättre utan! Faktiskt.

Hoppas att det är okej att jag blandar in saker som kanske inte _verkar_ ha med BDDn att göra, men allt har att göra med BDDn och om inte så måste jag säga saker för att kunna säga andra. Förresten förväntar jag mig ju inte att någon läser men utifall att.

[Arkna]

Nu dras jeg inn i BDD helvete. Tvangstankene er der. Vil bare gå å speile meg. Sitter å söker på internet om det finnes mennesker med store näser som er snygga. Går det ann?

Hvorfor har jeg havnet inn i tvangstankene om näsen igjen? Det har handlet om huden min nu de siste mnd.

Vet jeg har stresset mye i det siste. Sliter med dödsangst og er redd jeg skal ha canser nu..

Jeg har en jente som jobber sammen med samboeren min helt på hjernen. ARG! Er så avundsjuk, känner meg ful som fan og er redd han sammenligner oss. Orker ikke forholde meg til min samboer nu, er arg og vil bare trekke meg undan.

Sitter å funderer på om jeg skal gå å spegle näsen min for å se om den er så stor som jeg tror. Men jeg vet jo at den er stor og at jeg ikke har mulighet å operere den nu, og da blir det jo bare värre å se sanningen i speglet, eller hur?
Hvorfor vil jeg bare dit da?!?!?

[smalajag]

usch.
nu känner jag mej ful, så ful.
de senaste dagarna har jag börjat tycka illa om min ansiktsform igen. å inte blev det bättre över att min 13-åriga lillebror (som har någon störning, typ adhd) i går sa att jag aldrig kunde se glad ut, för att jag hade en sån ansiktsform.
så idag kände jag mej ganske ful. jag hörde en gymnasiekille säga till sinn kompis efter att jag gått förbi dem "är det där din flickvän?" å förstod att jag var så ful som jag trodde, annars skulle jag ju inte bli offer för sådana elaka skämt. men till min förvåning såg jag ganska bra ut i spegeln å allt gick bra i skolan.
men nu vände allt igen.
jag kom precis hem från skolan å när jag kom in stod min lillebror å gjorde mackor å sa ngt fast jag hörde inte, för jag hade mp3n på. så jag frågade vad han sa men han ville inte svara. han sa att det var ngt jag inte ville höra, att det var ngt taskigt. att det var ngt om mej. men att han hade sagt det tyst så att jag inte skulle höra, att han inte kunde hjälpa att han tänkt så.
han hade bara tänkt det men sagt det ändå.
jag VET att det handlade om mitt utseende. jag fick sån ångest över det han sa. det kändes så sjukt på ngt sätt. att min egen bror stod å gav kommentarer om mitt fula utseende. kombinationen av ångest å principen att SÅ GÖR MAN INTE gjorde att jag smällde till honom. sedan kunde jag knappt behärska mej, men mitt ivevan nånstanns sa jag förlåt för att jag blivit så arg å försökte förklara att man SÄGER INTE ELAKA SAKER TILL SIN SYSTER att det är ngt som är fel, fel ,fel med ens tankar om man skadar den man älskar med sina tankar. att man är 
                                          DUM I HUVET!!!
om man tänker en massa elaka saker om sin syster, som man ju tycker om.(jag vet  jag var inte så pedagogisk, men jag kunde ha skrikit å gormat på honom å sagt "ungjävel" eller ngt...)

sen fick jag sån lust att skada mej själv.

jag fattade nu att jag verkligen var jätteful, att inte bara jag tyckte det...men sen kom jag på hur hungrig jag var å att min kropp förtvinades.dessutom om jag skulle börja skada mej själv skulle det bara leda till massa andra jobbigheter.jag skulle inte kunna behärska mej heller, utan resten av dan skulle jag må jättedåligt å gråta en massa å säkert inte orka gå till skolan imorgon. fats det skulle jag ju vara tvungen att göra. 

för jag bor ju hemma.

å då kan man ju inte visa alla känslor.

man måste hålla skenet uppe hela tiden.

nej å så jag har helt enkelt inte tid att bryta ihop. har för mkt med skolan å allt. trots att jag inte skadade mej själv har jag ännu inte lyckats återfå kontrollen. jag försökte få min bror att skriva på en lapp vad han sagt. men han vägrade.sedan försökte han få mej att tro att det var en tanke i allmänhet, som inte gällde mej. nu får jag aldrig reda på vad han tänkte! tänkte ju behålla lappen som ett minne, minnas vad i mitt utseende som är så fult att folk säger sina tankar högt. så tt jag kunde ändra mej själv. så att jag kunde sitta å stirra på lappen å skada mej själv vid ett senare tillfälle, när jag har tid. men nu harjag inte lappen å jag hoppas inte att jag kommer att ägna resten av dan å de nästföljande att tänka på vad han kan ha sagt.
usch usch   

[Arkna]

Näse, näse, näse.. Alt jeg tenker på i dag. Har studert bilder av meg selv og det finns ingen tvil. Den er stor! Jeg forsökte gemföra den med noen annens näse. Den ser litt ut som Sara J. Parkers. Og da jeg sökne på internet om hennes näse, stod det masse onskapsfullt om hvor ful den er. Så nu er jeg helt sikker på at min näse ikke er godkjent i verden.

Vil bare operere den igjen.. Men det skal gjöres hos en som jeg vet er dyktig, men det koster også mer der.

Og når skal jeg få gjort det? Törr jo ikke vise meg i skolen etterpå og få mange kommentarer og blikk.. Kankje dem har glömt meg i löpet av sommeren.. Men da har jeg avtaler med å konkurrere i fallskjermsporten og kan ikke gå gjennom en operasjon..

Hvorfor måtte jeg få stå stor näse!?!? Min mor har en liten näse og min far en helt normal!!! Hva fan hende?!

[smalajag]

så hade allt börjat kännas bättre igen, men jag måste medge att jag tror jag är i en svacka just nu. jag kan inte låta bli att testa kläder länge, spegla mej å borsta mitt hår flera gggr extra per dag. mitt ansikte brukar vara ganska slätt, men de senaste månaderna har huden blivit så kosntig. jag ahr liksom fått massa finnar å andra ojämnheter som vägrar försvinna. så brukar det inte vara...så tanken på dessa ojämnheter har upptagit min tid en del senaste tiden. jag brukar stå å pilla i huden,tvätta, smörja in med kräm mot torr hud. jag vet inte om huden är torr eller fet å det är så frustrerande att det aldrig blir bra! kan inte låta bli att tänka på det äckliga i hyn som aldrig blir bra.

igår kom jag hem efter en hyfsat bra dag i skolan, dock med en liten fulhetskänsla kvar i magen, en vetskap om att jag verkligen var jätteful på riktigt. jag hade gott om tid å visste inte riktigt vad jag skulle göra. först hade jag tänkt att krypa ner i sängen å läsa i lite skolböcker, när jag kom på den briljanta ideen att jag skulle ta en massa kort å spela in videor av mitt ansikte med kameran. (jag har kommit på att videor är så bra för man får med så måmga vinklar i dem...)så i 2 timmar gjorde jag det.men antingen var bilderna extremt fula, eller så såg jag bara konstig ut, inte som en riktig människa. (det som får mej att sluta ta kort är att mobilen laddas ur...) jag pratar lite med min syster, som är en aning sur. då säger hon plötsligt. "du gör så konstiga miner. sluta göra sådär. du ser jättekonstig ut."

efter hennes lilla kommentar fick jag en sån lust att nåla ut kinderna, sträcka ut ansiktet lite liksom. jag blev helt förblindad av ångest å förstod inte riktigt vad jag gjorde när jag letade efter ngt att släta ut mitt ansikte med. men jag hittade inga nålar.(som tur är...?) istället gick jag in å grät ett tag på toan men jag skulle göra sallad så jag var tvungen att stoppa mina känslor (ajaj i mitt huvud av all gråt som vill ut)( men jag kunde inte låta bli att tvätta mitt ansikte först, å"peela" det med en handduk,borsta håret ett antal ggr å ta på ansiktskräm...)

efter det försöker jag att göra så få miner som möjligt men det är svårt...när jag satt kvar vid nmaten när de andra ätit upp, satt jag å speglade min mun medan jag åt. jag VET att den ser jättekonstig ut när jag äter, så jag försökte äta på ett sätt så den såg normal ut. Men det gick inte...

det värsta är att nu vet jag att jag inte bara är ful, jag beter mej konstigt också. folk skäms för mej. SKÄMS! det är för deras skull jag måste skärpa mej. folk kanske kan acceptera mej fats jag är så ful, men jag förstår verkligen att jag är irreterande, jag med mina konstiga ansiktsuttryck å mina rörelser.det är därför folk inte verkar tycka om mej. jag visste väl det. försöker alltid fatat vad det är. men det är alltså en kombination mellan mitt fula yttre som avskräcker dem, å mitt konstiga beteende som visar vilken konstig människa jag är...ansiktete är för slappt å jkag tror det är därför jag gör så konstiga miner.jag behöver verkligen en ansiktslyftning. jag har kommit på ett sätt som huden kan sträckas ut på så att jag ser mkt bättre ut. om det skulle vara slätt å spänt skulle det inte bildas konstiga ansiktsuttryck. jag vet bara inte hur jag ska få mitt ansikte fast å fint...

[CyanideCupcake]

Idag är en sån där jobbig dag...har haft rätt många sådana det senaste. Jag vill inte visa mig. Jag vill inte gå ut men klarar inte av att vara hemma själv heller; står bara framför spegeln. Jag blir galen. Jag kunde lika gärna ha två huvuden, så missbildad känner jag mig. Jag är ett monster. Inte bara ful; så ful att det är outhärdligt. Jag vill inte se mig själv men ändå bor jag framför spegeln. Plockar, jämför, rättar till, petar...och folk stirrar på mig. Jag hatar när de stirrar. Cyklade förbi en äldre man och en tjej i min ålder igår, som inte var i sällskap med varandra, och båda vände sig om efter mig. Och nej, jag inbillar mig inte. Jag SÅG dem. Rosacea är djävulens påfund, på riktigt. Det ser för jävligt ut och det går inte bort, medicinen hjälper inte. Om en enda jävel till frågar vad jag har gjort i ansiktet; online eller irl, så går jag under. Smink hjälper inte, och dessutom finns ju näsan, de orena dragen, tänderna och min ansiktsform där oavsett om min rosacea försvinner. Jag orkar inte mer. Alla hemska kommentarer jag fått om mitt utseende under hela mitt liv bara flyger genom huvudet på mig och har gjort det hela dan. Man säger inte till en människa att han/hon är ful om de inte är det, det är ett faktum, eller hur? För det är de inte, så varför skulle man, right? Jag vet ju. Jag VET. Jag vet att jag är ful, ni behöver inte säga det. Jag vet, men jag kan för fan inte hjälpa det. Lämna mig bara ifred, snälla...

[studsbollen_87]

Anledningar att säga att ngn är ful även om personen inte är det:

1 Personen som yttrar sig har en ytterst begränsad syn på vad ett fint utseende är. ( Smaken är som baken... alla tycker vi olika.)

2 Personen är avundsjuk på ditt snygga yttre och känner sig sunkig och risig själv och vill trycka ner dig som "straff" för att du verkar så lyckad.

3 Personen har en dålig dag och lagrade aggressioner mot allt och alla. Kan ha haft en svår barndom.

4 Personen är bara liten inskränkt och äcklig i allmänhet. En "normal" människa med en bra uppfostran, bra värderingar och en normal syn på verkligheten skulle inte säga att du var ful även om du hade två huvuden. Du borde kunna ha fem sex sju eller sjutton huvuden utan att bli kommenterad. 

[CyanideCupcake]

Jag önskar jag kunde tro på det du säger, men det kan jag inte. Jag är inte lyckad, jag är trasig. Igår eftermiddag var fruktansvärd, helt helvetiskt horribel. Var på biblioteket och kände mig ful så jag tog en bild med mobilen... Det skulle jag inte ha gjort. Fick världens panik och cyklade hem med halsduken virad runt mig för att ingen skulle se. När jag kom hem fotade jag mig själv igen och igen och igen och började gråta av ångest. Min näsa...den är så grotesk. Undrar... Är det bara för mig det går upp och ner? Igår när jag Fotade så maniskt och såg resultatet såg jag verkligen missbildad ut. Sparade bilderna så att jag kunde se dem i morse och tvinga mig själv upp ur sängen när klockan ringde för att sminka mig så att jag inte skulle ligga kvar i sängen istället och sen gå till jobbet osminkad. Såg på bilderna när klockan ringde och... de såg inte lika hemska ut längre. Jag var fortfarande ful såklart, men inte lika missbildat grotesk som dagen innan. Det är skumt. Fick världens största panikångestattack på jobbet idag och fick gå hem. Kunde inte andas...

[smalajag]

jag vet inte vad det är med mej...
men jag känner mig så konstig liksom. jag tror det började i går kväll. känns som någon slags ångest på ngt sätt. men jag vet inte, det kanske är fysiskt illamående?
skolkuratorn har svarat på mitt mejl jag skickade för några dar sedan. sa att jag kunde boka en tid hos henne. men jag vet inte om jag vågar.
allting runt mej känns lite overkligt just nu på ngt sätt. känns som att jag är fast i mina minnen. befara att jag snart (om några timmar...?) kommer att hamna i ngt av mina konstiga chocktillstånd eller transtillstånd....
skulle inte ha börjat tänka på läkarbesöken jag gjorde som liten. på ett sätt är känslan när jag tänker på dem behaglig. minnena är så overkliga å jag har inget riktigt grepp om hur jag tänkte när jag var i den åldern (9-12 år...?) därför kan jag plocka fram minnena av hur jag är tvungen att gå till läkaren för att jag är så smal å det känns liksom inte som att de gäller mej på ngt sätt. alla hälsoundersökningar man hade i skolan där man var tvungen att klä av sig å ens fulhet blev uppenbar nör man ställde sig på vågen (å mättes). minns att jag var väldigt äcklad av min kropp. liksom försökte dölja hur jag såg ut så att andra inte skulle bli illamående å tro att jag hade ätstörningar. men det var som att det inte gällde mej. jag hade inga känslor utan försökte bara dölja mej själv.
nej jag minns inget från den tiden. minns nästan inget överhuvudtaget av hela mitt liv.