"Skriva av sig"-tråd

[vinterglas]

Jag har tänkt lite, och insett att en av anledningarna till att jag trivs så bra med killen jag är med nu, som jag gör, beror på att han inte pratar om mitt utseende hela tiden. Förut har det alltid legat så mycket värdering i att jag är söt, vacker eller vad fan som helst. DEt spädde helt enkelt på min skit och utseendesfixering. Nu tar han i mig, vill vara med mig, trots att jag är osminkad, ser förjävlig ut (i mitt tycke) ja, oavsett vad liksom.
Klart att jag ibland vill få bekräftelse, men det är någonstans fantastiskt skönt att han inte pratar om hur jag ser ut.

Bara en liten tanke.

[SpegelSpegel]

jojoplaneten

Låter väldigt skönt, tycker jag. Har aldrig träffat en sån kille. Jag hade absolut inte haft problem med att en kille inte gav mig komplimanger, så länge han inte på andra sätt visade att utseendet är viktigt genom att t ex läsa utvikningstidningar eller kommentera andra tjejers utseende. Då hade det nog fått motsatt effekt. Egentligen gör det mig inte så mkt om den jag är tillsammans med inte tycker att jag rent utseendemässigt ser bra ut. Mitt problem börjar när jag märker att det har betydelse. Typ att jag måste kompletteras, att jag inte räcker till, att han inte ser mig som en riktig kvinna, att han har ett fack för mig, som han i och för sig tycker om men inte åtrår egentligen, och ett för riktiga tjejer som han känner sexuellt för.

Malins mamma

En sak jag vill förtydliga: jag förstår att det kan vara jobbigt att vara ihop med en bdd:are och jag förstår att man inte orkar det. Det jag inte förstod med min exkilles beteende var hur kall och likgiltig han var när han dumpade mig, om allt han sagt ngra dagar senare verkligen stämde. Jag kan förstå att man kommit fram till att relationen inte fungerar, att man bara kommer att göra varandra illat t ex. Men om man älskar personen i fråga tror jag inte att man kan undvika att vara ledsen, att försöka trösta personen, att tvivla på om man verkligen gör rätt. Älskar man ngn kastar man inte bort den personen som den mest enkla och logiska sak i världen, eftersom känslorna gör det komplicerat. Man säger inte saker som "ja, det kan ju låta som hybris, men jag förstår ju hur du känner också", man skrattar inte när den man dumpar säger att det här kanske är sista gången vi ser varandra, man lyssnar på den dumpades frågor även om det är svammel, försöker svara på ett sätt som inte gör personen ännu mer illa.

[Malins mamma]

SpegelSpegel,

Det var inte meningen att göra dig ledsen, jag förstår att du har det otroligt jobbigt just nu.

jag vet inte vad som är verkligt, vad som är mina känslor för mig själv och andras.

Just det här tror jag, ställer till med mycket problem för dig och andra BDDare, man har svårt att se skillnaden mellan vad som är ens egna tankar och känslor och vad som är andras. Jag har märkt att det är många BDD:are som tycker sig ha ett "sjätte sinne", att man tycker sig veta och känna av vad folk tycker och tänker. Men det är inget "sjätte sinne", det är BDD:n.

Sedan vet jag inte vad som är normalt och inte heller, alla relationer kan väl innehålla svartsjuka och bekräftelsebehov, rädsla att bli lämnad osv. Han var ju t ex otrogen, vad är den normala reaktionen på sånt?

Tyvärr tror jag att det är ganska vanligt att många relationer innehåller svartsjuka, bekräftelsebehov och oro för att bli lämnad. Ju sämre självkänsla båda eller någon av parterna har desto mer av sånt förekommer i relationen, så det är alltså inget som bara BDDare råkar ut för. Skillnaden är att den som är BDD-fri inte har uppfattningen att ens eget eller andras utseende har nån större betydelse i sammanhanget.  
Om någon, som i ditt fall, dessutom är otrogen så är det naturligt att det blir ännu jobbigare.

Jag vet att jag måste ha varit väldigt, väldigt jobbig.

Det är inte du egentligen, det är BDDn som är jobbig.

Men poängen är att jag kämpar, att jag går hos en kurator och ska börja i kbt, att jag höll på att bli starkare,

Jättebra!!!  

Är allt jag gör och känner sjukt för att jag har BDD? Är allt icke-bdd:are gör friskt och normalt? Finns det en sanning mittemellan, eller är allt mitt fel och ett verk av min förvrängda hjärna?

Nej det är inte så att allt du känner och gör är sjukt och beror på BDD. Mycket är helt normala reaktioner. För att ta reda på vad som beror på BDD:n så kan du tänka efter vad du känt och gjort som du på något sätt har kopplat samman med ditt eller andras utseende och som du mår dåligt av. Det kommer ifrån BDD:n. Undantaget normal hygien/sminkning.

Ex. Om du känner dig ledsen, arg och besviken för att din kille var otrogen så är det en normal reaktion.
Om du känner dig ledsen, arg och besviken för att du tror att han var otrogen pga att han tyckte du var ful/tyckte att den andra såg bättre ut så är det BDD.

Jag måste avsluta här nu, vill bara snabbt tillägga:

Jag håller med om att killens beteende vid ert sista möte var okänsligt och jag tvivlar inte på att du har brytt dig om hur han mår och gjort så gott du har kunnat för att stötta honom.

Ta hand om dig// Malins mamma  

[vinterglas]

SpegelSpegel

Det där kan jag hålla med om. Jag har inte märkt av några såna tendeser hos honom hittills, och jag vet inte, jag tror inet det ligger för honom. På något sätt känns det som att hans tidigare giftemål gör honom till en kille som är nere på jorden. Vad nu det har med saken att göra?

[SpegelSpegel]

Malins mamma

Nej nej, det var inte ditt fel. Jag var redan så ledsen man rimligtvis kan bli. Jag är jättetacksam för att du försöker hjälpa. Det var bara det att när jag såg BDD-beteendena listade så svart på vitt blev det så tydligt att mkt av det stämmer på mig, att jag ständigt vakar och övertolkar och känner mig attackerad och anar knivar i ryggen, tyder alla partnerns beteenden som relaterade till min fulhet. Att jag driver alla jag älskar ifrån mig, och att jag kommer att fortsätta göra det. Oavsett om jag träffar en kille som aldrig ens tittar åt en annan tjej, är känslomässigt stabil, alltid är översvallande kärleksfull mot mig och aldrig säger någonting som kan tolkas som att utseende är viktigt eller ej. Det var insikten som fick mig att gråta, både av en sorts lättnad och en fruktansvärd känsla av sorg och maktlöshet. Jag vet inte om det går att stoppa. Det känns så omöjligt.

[Malins mamma]

Ok, det var ju bra det då.

Att det känns som en omöjlighet att bli frisk är faktiskt också en del av BDD. Men som med allt annat så har BDD:n fel även i detta, numera finns det bevis för att man kan bli fri från BDD (mer eller mindre).
 
Du skriver att oavsett hur bra än en kille skulle vara så skulle du ändå övertolka, känna dig attackerad och tyda hans beteenden som att de är relaterade till din "fulhet". Det tycker jag säger otroligt mycket om hur sjukdomen är. (Man kan tillägga att det inte bara gäller en partner utan de allra flesta andra personer som man kommer i kontakt med.)

Om man tänker igenom den meningen så betyder den med andra ord: Det spelar ingen roll hur verkligheten ser ut jag kommer ändå att tro mera på mina egna tankar och känslor.

Dr C brukar beskriva det så här: Alla människor har under en dag tusentals tankar om allt möjligt som far genom huvudet. Även vi som är BDD-fria får ibland likadana tankar som BDDare har. "Hur ser jag ut nu?", "Tittade han på min fula ärr?", "Var det mig de skrattade åt?", "Varför fick just jag så dålig hy?", "Vilket fint hår hon har, det skulle jag också vilja ha!".
Så långt är BDDare och BDD-fria rätt så lika men skillnaden är hur man reagerar på såna tankar. Hos BDD-fria svischar tankarna bara snabbt förbi och ersätts genast av nästa tanke men hos BDDare stannar tanken kvar. Det beror på att man reagerar på tanken på ett eller annat sätt:
Tex
Man tror att pga att den tanken dök upp så måste det vara nån sorts mening med den.
Man vidtar någon åtgärd när tanken dyker upp, som att gå till spegeln, tvätta/smörja ansiktet, kolla upp saker på internet osv.
Man börjar oroa sig.
Man försöker stoppa tanken.

Genom att man reagerar på tanken så får hjärnan informationen att just den tanken var extra viktig vilket i sin tur gör att tanken dyker upp allt oftare.
(Ursäkta att jag upprepar mig, jag har nog skrivit detta många gånger förut). 

Som bekant är BDD en tanke-sjukdom, en sjukdom som finns i ens tankar och det blir väldigt tydligt i den meningen jag skrev förut: Det spelar ingen roll hur verkligheten ser ut jag kommer ändå att tro mera på mina egna tankar och känslor. Och det är i detta som en stor del av lösningen ligger. "Jimmys mamma" sammanfattade det mycket insiktsfullt och baserat på hennes egen erfarenhet:

"Tro inte på era känslor, lita inte på era tankar."

Det gäller förstås inte alla tankar och känslor som ni har utan bara de som är obehagliga och får er att må dåligt = känna er fula.

Det jag ville komma fram till är att det finns metoder som gör att man slutar eller minskar ner betydligt på feltolkningarna och känslan av att ditten och datten är relaterat till ens utseende, vilket gör att man inte behöver bli ledsen eller förtvivlad i onödan. Man är alltså inte maktlös, det finns hopp. (Om man lyckas få tag på en bra KBT-terapeut vill säga.)

Mvh Malins mamma

Äh... detta blev nog så rörigt, har skrivit lite då och då under arbetstiden.. men men så blir det ibland...

[smalajag]

jag står inte ut med detta äckliga utseende! jag har verkligen aldrig sett ngt så fult.
igår var det mitt hår som var värst. hade planerat att klippa mej själv idag. skita i vad familjen tänker om det. bara för att minska ångesten. mådde så dåligt hela dagen igår. vet inte varför.. mår dåligt varje dag, kan inte tänka eller göra ngt. har bara massa tankar hela tiden som jag fösöker förtränga och som reslultat känner jag mig drogad för att huvudet är så dimmigt. tycker inte om när allt känns hopplöst. men tanken på att klippa, färga (som jag inte tänkt göra idag viserligen...) och platta håret gav mig lite hopp. men sedan såg jag hur groteskt mitt ansikte var i en spegel. hade lyckats undvika att se mig själv i den spegeln, ljuset, vinklen. men nu vet jag.det är ingen idé att ändra mitt hår. om jag får fint hår ser ansiktet bara ännu äckligare ut. jag blir så förbannad på mitt ansikte. varför VARFÖR ser jag alltid så trött ut? fast jag sover mkt. varför kan jag aldrig se normal ut?
usch varför berättade jag om min kompis som var avundsjuk på mitt utseende för kuratorn? jag skämdes visserligen innan igår också, men nu känns det ännu värre. jag har försökt tänka som kuratorn sa: "just NU är jag för smal" när jag ser mig i spegeln istället för att "jag är utmärglad och äcklig". det är lättare att ha hopp om kroppen. men hur ska jag kunna ändra mitt ansikte? hur ska jag lära mig att inte göra massa fula miner? hur ska jag lära mig le på ett fint sätt? le ständigt så att mungiporna slutar gå neråt? hur ska jag sluta se trött ut? se arg ut? bli av med slappheten i ansiktet? den äckliga huden? jag försöker tänka "just NU ser jag trött, sur och sliten ut" istället för "mitt ansikte är missbildat och äckligt".
jag ser fruktansvärd ut alltid, förutom om ljuset kommer framifrån, så att alla veck i ansiktet slätas ut. det känns hopplöst att inte se någon förändring fast jag har längtat efter det i 10 år...ha alltid lust att riva sönder alla kort jag är med på. vi har ett familjefoto uppsatt på väggen. jag ser inte jättehemsk ut. men ändå ser jag jätteful ut. konstig. man kan se att det är ngt fel på mitt utseende.
jag vill så gärna s enormal ut, som alla andra. men samtidigt gör jag ju inget för att se bättre ut. varför gör jag inte det?! jag blir arg på mig själv som hoppas att saker ska ändras av sig självt. personer som är nöjda med sitt utsende gör mer för att se bra ut än vad jag gör...

[smalajag]

varje morgon när jag vaknar så vill jag bara somna om igen.
jag ligger alltid kvar i sängen och tänker. ibland tänker jag inte ens. men det känns ändå som att hjärnan går på högvarv.
jag äter frukost jättelångsamt, kan knappt äta.
förra veckan var ett extremfall en dag. jag förstod inte vad det var med mig. jag hade legat kvar i sängen i tre timmar och var jättehungrig, men kunde ändå knappt äta. det var som att det tog emot. då upptäckte jag att jag kände mig riktigt riktigt förbannad. det var det som gjorde att det knöt sig i magen. jag brukar visserligen vakna och antingen må dåligt, ångest eller ngt. eller vara förbannad. men detta var ännu starkare. det kändes som att jag höll på att gå sönder av ilska och det värsta var att det höll i sig i flera timmar. har ofta lust att slå sönder saker och bara skrika.
jag blir arg på mig själv för att jag ofta inte orkar laga mat eller äta när jag är hungrig. det är nästan som att jag ibland inte har lust att äta bara för att jag ska slippa hoppas att jag kan gå upp i vikt. för det går inte. och det gör mig bara ännu mer förbannad...men samtidigt blir jag också förbannad på mig själv för att jag inte äter mer än jag gör. jag tycker om när jag har dagar då jag äter mkt. då jag tycker om att äta. och dagar då jag äter mer än jag orkar. dagar jag äter nästan hela tiden för att bli av med obehaget i mig. jag måste bara försöka komma in i systemet. vänja mig vid, tvinga mig att äta mer än jag orkar så jag börjar känna mig sugen på ngt att äta hela tiden. då kanske jag kan gå upp i vikt.


en sak som gör att jag hatar mig själv är att alla mina syskon ser bra ut och är "lyckade" "normala". det är bara jag som knappt har några vänner, är osocial och allmänt dum. det värsta är att jag är så otroligt ful.
min lillasyster är så söt och det känns inte bättre av att min mamma pratar om hur ful jag är och att min syster ser så bra ut. det är alltid killar som är intresserade av henne och pratar om hur bra hon ser ut. fast på ett sätt är det bra att jag får höra om allt det där. för då kanske jag kan få in i mitt tröga huvud hur ful och misslyckad jag är. då kanske jag orkar göra ngt åt mitt misslyckade liv. för jag kan inte ha det såhär. jag vill ha fler vänner. vill slippa känslan av ensamhet. vill ha ett jobb och lägenhet. men som det är nu kan jag inte ens klara av högskolan...orkar inte göra alla arbeten. jag kan helt enkelt inte tänka. och när jag försöker tänka så mår jag bara dåligt. jag vet inte om det beror på att jag är så ful eller att jag är så misslyckad i allmänhet...ful är jag iallafall. alla blir äcklade av mig. men det värsta är nästan den skam folk som känner mig får utstå, för att jag är så ful. jag är så självisk som inte försöker se bra ut. inte ens FÖRSÖKER vara normal. när jag flyttar hemifrån kanske allt blir bättre? då slipper familjen se mina misslyckanden. slipper se mitt missbildadde ansikte varje dag.

[smalajag]

..............
 

[Malins mamma]

Smalajag,

jag försöker tänka "just NU ser jag trött, sur och sliten ut" istället för "mitt ansikte är missbildat och äckligt".

Kuratorns förslag om hur du ska ändra tankarna är bra och gör en stor skillnad men jag skulle nog vilja ändra på tankarna ett steg längre, så här:
"just nu TYCKER JAG att jag ser trött, sur och sliten ut", ev med fortsättningen "...men eftersom jag lider av BDD så kan jag inte lita på att det jag tycker är riktigt, andra har sannolikt en annan uppfattning än jag har".

jag vill så gärna se normal ut, som alla andra. men samtidigt gör jag ju inget för att se bättre ut. varför gör jag inte det?! jag blir arg på mig själv som hoppas att saker ska ändras av sig självt.

Iom kontakten med kuratorn har du nu börjat göra det du behöver för att "se bättre ut". Låter det konstigt? Jag ska förklara:
BDD handlar inte om att man är "ful", att ha BDD är att man ser sig själv som ful. När man blir fri från alla felaktiga tankar och uppfattningar så försvinner "BDD-filtret" som har förvrängt ens syn på sig själv och då ser man inte längre sig själv som ful.

och det känns inte bättre av att min mamma pratar om hur ful jag är

Kan det vara så att du har misstolkat nånting här? Tänk efter ... ärligt, pratar hon faktiskt om hur ful du är? Säger hon det ofta på fullt allvar?

jag vet inte om det beror på att jag är så ful eller att jag är så misslyckad i allmänhet...ful är jag iallafall. alla blir äcklade av mig.

VEM blir äcklade av dig? Inte din kille och inte den gamla tanten, så det är inte alla iaf. Vilka bevis finns det för att någon blir äcklad av dig?

men det värsta är nästan den skam folk som känner mig får utstå, för att jag är så ful.

Vilka bevis finns det för att nån skäms för dig? Hur kan du veta det?

Att jag ställer såna här frågor är för att jag vill att du noga tänker igenom vad du tänker (eftersom det är tankarna och uppfattningarna som är sjukdomen). Det gäller att ge akt på om man har dragit några felaktiga slutsatser, om man kan ha tolkat nånting fel eller om man tror mera på sina egna tankar/känslor än på verkligheten.

Sen tror jag det skulle vara bra om du fick en mera naturlig och avslappnad inställning till mat. Eftersom du inte behöver vara bekymrad för övervikt så är det bara att äta när du är hungrig och sluta äta när du är mätt. Kroppen ger väldigt tydliga signaler på vad den behöver (hunger/mättnad) utan att man behöver tänka nåt extra på det.

Mvh Malins mamma

[smalajag]

jag vet inte egentligen om folk skäms för mig...men min mamma brukar säga att hon skäms för mig. för att jag har fula kläder (som sitter fult), fult hår, är så smal och konstig. förut brukade hon säga ibland "ja ingen av er är ju söt" till oss barn. men nu säger hon att min lillasyster är söt. och min storebror säger hon också ser bra ut. när jag var liten kunde hon säga till mig och min syster att hon tyckte det var synd att vi hade rakt hår och inte lockigt. (nu har min syster lockigt hår, vilket mamma pratar om hur fint det är) jag vet inte hur mkt av det hon säger som är allvarligt menat. men hon är sån som säger vad hon tycker. hon brukar prata om hur konstiga folk är (tex mina kompisar) hur de ser ut mm. jag försöker att säga till henne att det är sårande men då säger hon bara "men det är ju så. alla kan ju se att du är underviktig" om hon säger ngt om mig. om jag försöker försvara ngn annan så börjar hon prata om mig istället...
det känns svårt att inte ta till sig det som det känns som hon tycker, även om hon inte menar det så allvarligt...hon tycker iofs inte att hon ser ut som någon kändis (som hon brukar prata om hur snygga de är). hon pratar tex om att hon inte har ngn midja... men hon säger ofta att hon är smalare än andra i hennes ålder och att hon ser ovanligt ung ut.att hon har tjockt rödbrunt hår (som visserligen är grått nu), stora ögon mm.
man blir liksom så påmind om hur mkt andra tänker på utseende när hon pratar om sånt...
det var ett bra tips det där med att tänka att JAG TYCKER att jag ser bla bla ut.
det känns bara så otroligt svårt att tro att alla inte blir äcklade av mitt utseende. om de ser vad jag ser så MÅSTE de ju tycka att jag ser grotesk ut. känns det som...

det där med maten känns svårt.
ibland mår jag för dåligt för att äta. men om jag inte äter så mår jag dåligt över det...

[Superwoman3]

Smalajag,

jag har en spontan reaktion på det du skriver och det är att jag blir arg på din mamma!!!

Men det hjälper ju inte dig särskilt mycket... Däremot tror jag man utifrån din situation ganska tydlig kan se att det finns saker  i din omgivning som klart triggar dina BDD-tankar, att höra så mycket prat om utseende är inte bra för någon. För att då ge något råd, så tänker jag att man måste tänka på den som uttalar sig, vare sig det är din mamma eller någon annan. I alla lägen men särskilt när någon säger något sårande, säger det egentligen mycket mer om den personen som yttrar sig. I vissa fall kan det vara ett sätt att få sig själv att må bättre, personen i fråga att kanske en dålig morgon, den kanske bråkade med sin fr eller man och vill få ur sig sina negativa känslor genom att klanka på någon annan. Det kan också vara så att en männiksa har väldigt låg självkänsla och därför får ett behov att trycka till någon annan för att därigenom må bättre. Många gånger sker detta omedvetet. Tänk efter själv på tillfällen då du har varit irriterad eller arg på något, och istället för att få ur dig det på objektet ifråga, kanske slänger ur dig något på någon annan som råkar komma ivägen.

Dret kan också vara så att perosnen själv är utseendefixerad (vilket din mamma tycks vara), man kan då fråga sig varför. Kommentarerna som då kommer ut är inte för den saken några sanningar, man är ingen expert på utseende bara för man är fixerad!! Det kan ju även tänkas, vilket är mycket troligt, att fixering går hand i hand med en dålig självkänsla. Att det nu är din mamma som säger sådana saker, är ju så klart extra jobbigt för dig. Men det sätt som hon uttalar sig till dig och dina syskon är inte ok, men jag får faktiskt en känsla av att även din mamma behöver hjälp med sin fixering! Kan det vara möjligt att hon även har andra BDDsymptom?

Jag vet inte om detta hjälper dig, men jag önskar att jag kunde det, för det låter som att du har det riktigt tufft med allt utseendeprat!

Superwoman

[smalajag]

superwoman 3!
det känns bra att läsa det du skrivit iallfall. känns bar att det inte bara är jag som är knäpp som tar illa vid mig... det känns däremot lite svårt att ta till sig det du skrivit, att tänka att det skulle vara så....jag tycker nämligen att klimatet i familjen är lite specielt, men det är ju bara min åsikt...
jag tycker det är jobbigt med allt prat om utseende. men samtidigt vet jag inte om det brukar vara så? om folk brukar prata så mkt om sånt. jag är ju van att ha det så hemma...en kompis jag har reagerade starkt på miljön i min familj och tyckte att vi var väldigt "konstiga" som var så elaka mot varandra och andra och aldrig kramades. (hon kommer å andra sidan från en "vänsterfamilj". där pratar de om känslor och mamman ofta säger hur mkt hon älskar sina barn. föräldrarna och vännerna till föräldrarna pratra med barnen som att de ligger på samma nivå. hos oss (min pappa) när vi har gäster så pratar de vuxna för sig och om de pratar med oss så är det ungefär "jag hörde att du pluggar. vad är det du läser på högskolan?har du sökt sommarjobb, det måste man ju ha? det gäller att få in en fot i arbetslivet tidigt..."  jag trivs mkt bättre hemma hos min kompis...)


jag tror inte mamma har bdd.(men det kan jag ju inte veta såklart...)på ett sätt verkar hon ha en ganska avslappnad attityd till utseende. jag tänker att det kasnke är därför hon pratar om det, för att hon tror att andra inte tar åt sig. och nedan följer en LÅÅÅNG beskrivning av hur jag uppfattar min mamma/familjen:

jag tror att hon har dålig självkänsla. en gång pratade hon om att hon hade så blå ögon och att det var nån ny ögonskugga som hon ville ha i julklapp, som var för blå ögon. men då sa jag "men du har väl inte blå ögon, dina ögon är väl mer gråblå?" då verkade hon bli förskräckt och sedan önskade hon sig skuggan för grå ögon istället. hon verkade sårad...om man säger ngt som motsäger hennes positiva bild av sig själv så blir hon helt chockad. tex så pratade hon om att hon såg så ung ut. hon sa att "så ung ser väl inte din kompis mamma ut?"då sa jag att " jo hon ser faktiskt ovanligt ung ut, brukar folk tycka." jag sa att kompisens mamma var ganska smal och att folk brukade tycka hon såg bra ut. "nä hon ser väl inte bra ut? hon har ju så bla bla bla" men när hon ändå förstod att det faktiskt VAR många som tyckte den andra kvinnan såg bra ut, så verkade mamma lite nedslagen.
hennes mamma fick henne att sluta cykla när hon var 14, för att hon sa att mamma såg så dum ut när hon cyklade. jag tror mamma har tagit efter det beteendet lite. min mormor dog när jag var 12. hon var snäll och jag tyckte mkt om henne, men hon var lite hård i sättet. det märks att mamma ser upp till henne mkt. hon kan prata om mormors utseende ibland. säga att mormor var ungefär lika smal som mig (fast hon var kortare) men att hon var mkt kurvigare.
mamma har inga vänner, är sjukpensionär på halvtid och har inte varit i ett förhållande sedan 17 år tillbaka, då mina föräldrar skildes.det känns som att hon är lite bitter över hur livet har blivit.
 det är som att hon har sina "livlinor". att hon accepterar sitt utseende, men har sina saker som hon tänker "ja men DET är ju extra snyggt på mig, jag ser inte perfekt eller så jättebra ut, men jag har ju iallfall bla bla bla. så då har jag ju ngt i mitt utseende som är speciellt och fint" om man då inte tycker att hon tex ser så ung ut, så "försvinner" en ut av de få positiva saker hon tänker om sitt utseende, och kvar blir bara acceptansen av att hon ser medelmåttig och "inte så bra" ut. jag tror att ALLA människor behöver ha åtminstone ngt i sitt utseende som de är extra glada över, som de tycker om. men det känns som att mamma har hängt upp sig så mkt på några få grejer...det känns inte som att folk brukar göra så. men vad vet jag. det är mkt i min familj som jag tycker känns "fel". men det är kanske bara för att jag själv är så konstig...

hon kan säga "jag köpte den här tröjan på rea utan att testa den, men jag kan inte ha den såg jag när jag kom hem. det ser så fult ut med alla valkar. såna här kläder är för unga, magra människor. det är så fult när man ser folk på stan som har för trånga kläder. de ser ut som grisar. ja ungefär som din kompis gjorde innan, när hon hade så tajta kläder. som en stoppad korv. vadå? men hon ÄR ju överviktig, ja inte så mkt längre.men hon har kommit på nu vilka kläder som är snygga på henne. hon ser väldigt elegant ut.som din syster. hon har fått erbjudande om att vara hårmodell sa hon på telefon. vadå? ja hon är lite sjävgod, det håller jag med om. hon har bra självkänsla. annat är det med dig. du har alltid varit så osäker. du har DÅÅÅÅLIG självkänsla.  det är väl därför du hade så fula kläder. det är därför du bara sitter hemma och glor. bla bla bla" 

hon låter glad när hon pratar om om detta. speciellt när hon pratar om mej. det är nästan som att hon tycker att det är komiskt, nästan som att hon hånler. som att jag är en komisk männsika som är kul att prata om. så känns det nästan...hon brukar ju prata om bla min syster också. säga att hon är smart men trög. men det känns mer som att hon tycker det är charmigt eller vad man ska säga...min syster brukar också skämta om sig själv, hur hon känner egnetligen vet jag inte...det känns som att hon skämtar för att klimatet i familjen är sånt...min bror skämtar om att han är så kort och "spinkig". när mamma pratar om mej är jag som en utomstående person som hon inte har anknytnig till känns det som. ngt "dåligt". men det kan ju vara jag som misstolkar. om jag försökte skämta om hur osäker och sunkig jag är så kanske jag skulle få mer acceptans för att jag var så. allting som är "konstigt" måste man skämta om. även om det handlar om främmande människor  eller folk man känner som inte befinner sig i närheten. och man måste tåla alla skämt. för annars är man "konstig" och blir antingen objekt för skämten eller får konstiga blickar på sig som att de andra nästan blir "rädda " för en, tycker att man är ngt avvikande som de inte förstår sig på. man måste hela tiden spela "normal" för att inte förvärra utanförskapet. KÄNNS det som.

det blev mkt babbel här om MIG MIG MIG (=min familj). jag ber om ursäkt ifall jag verkar otrevlig och tar över hela tråden, det blir bara så när jag "går upp" i ngt...

[nikey]

de låter hemskt jobbigt de där! att ständigt vara på vakt i sitt eget hem..

de ska inte vara så där mykke prat om utseende. hon verkar nästan sjukt utseendefixerad.

skönt att man bor ensam så man slipper oroa sej för taskiga kommentarer..

lättare sagt än gjort, men ta inte till dej av de hon säger för de stämmer inte. konfrontera henne nån gång så hon kanske får sej en tankeställare..typ ex- "morsan har du märkt att de enda du pratar om e utseenden hit å dit, du börjar bli ganska dryg att lyssna på. helt ärligt asså finns de inget vettigare att prata om.."  de kanske var lite hårt? men ärligt de ska fan kännas lite så hon kanske tänker till..

lr vad vet jag? kanske var en urusel ide lol

[smalajag]

...så det är inte bara jag, som är konstig, då?
det kommer bli skönt när jag flyttat hemifrån. känns som att allt jag gör nu uppmärksammas. det är säkert inte så, men det känns som det...
grejen med mamma (och till viss del de andra i familjen) är att hon är så "inkörd" på det där. hon har varit så så länge och är inte uppmärksam på sitt beteende känns det som. det känns som att för att hon skulle ändra sig så skulle hon behöva terapi eller ngt...för att gå till botten med VARFÖR hon är som hon är. för som det är nu ser hon inget fel i det. och om jag tycker det är fel så är det bara för att det är fel på mig känns det som hon tycker...jag kasnke kan få henne att sluta säga så mkt elaka saker men jag vet att hon ändå kommer tänka dem...och jag kommer vara besvärad av hennes beteende eftersom hon beter sig annorlunda mot mej när jag är "konstig"...jag är sån. jag känner mig obehaglig till mods när folk beter sig så mot mej. jag kan inte riktigt släppa det...
hon är oföränderlig. men en kul sak är att hon har börjat lyssna på musik sen vi skaffade dator. innan  har hon inte gjort det sen hon var ung. det är som att hon har "levt upp" lite. så det finns kanske hopp om förändring?