"Skriva av sig"-tråd

[Malins mamma]

Smalajag,

precis som Superwoman skrev så tycker jag att din mammas prat och uppfattning om utseendets betydelse inte är normalt och absolut inte hälsosamt för er barn att höra. Jag skulle inte vara förvånad om även hon (och kanske tom din mormor?) led/lider av BDD.
Jag har läst om rätt så många fall där BDD sas har gått i arv, dels genetiskt (att man är predisponerad för att utveckla BDD/tvång/ätstörningar) och dels genom social påverkan.

Det finns en skrämmande artikel om en 3-årig flicka som lider av BDD. Mamman säger att hon själv aldrig fick höra att hon var söt när hon var liten så därför säger hon ständigt till dottern att hon är vacker.
De sakkunniga i artikeln menar att mamman har överfört sin egen osäkerhet till flickan genom att inte ta itu med sina egna besvikelser i barndomen. "Den verkliga skadan är att du försökte bota dottern från den smärta som egentligen fanns hos dig. Du tänkte, jag struntar i mig, jag gör om det bättre med min dotter istället."

Hur som helst så blev följden att mamman har lagt alldeles för mycket uppmärksamhet på dotterns utseende (och allt för lite på hennes andra egenskaper) och därmed har hon fått uppfattningen att hennes utseende är mycket viktigt.
Uppfattningen att ens utseende är jätteviktigt och spelar en stor roll gör att hjärnan börjar förvränga utseendet, man börjar se sig själv som ful och simsalabim ... så har man fått BDD.
Överdriven uppmärksamhet på utseendet, oavsett om den är positiv eller negativ (eller bägge delarna), är en stor riskfaktor för att personen utvecklar BDD.
 
Jag klistrar in artikeln, det har tydligen varit med på Oprah Show. För att läsa artikeln i original och se bilden på flickan kan man googla på "3-year-old obsessed", då är det den nästöversta rubriken.  

"The 3-Year-Old Obsessed with Her Looks
From The Oprah Winfrey Show "The 3-Year-Old Obsessed with Her Looks"
 
There's an entire generation of American girls growing up with low self-esteem. Mothers and daughters—it's time for a wake-up call!

More on Oprah.com
What's happening to young girls today?
People who feel too ugly to live
Children who are ashamed of the way they look

Children are becoming obsessed with external beauty at a much younger age, Oprah says, and "the consequences are going to be shattering."

A recent study by the Dove Campaign for Real Beauty revealed that 9 out of every 10 girls wants to change at least one aspect of their appearance, and only 2 percent of women around the world would describe themselves as beautiful.

Jordyn's looks occupy her every waking moment. She is obsessed with makeup, inconsolable when her hair is messy and glued to the mirror most of the time. She's not a grown woman…she's not a teenager—Jordyn is only 3 years old.

Margie, Jordyn's mother, says she and her daughter get into the worst fights about makeup. "She comes and tells me, 'I don't look beautiful. I want lipstick,'" Margie says. When Margie tells her toddler that she can't wear lipstick, Jordyn screams, cries and tells her mother "I hate you" and "I don't love you." Finding the perfect outfit and the right hairstyle is also a challenge. Jordyn wants to use hairspray and gets upset when she doesn't look "handsome."

A smile appears on Jordyn's face when she sits down with one of her favorite magazines—the Victoria's Secret catalog.


Margie thinks images on television and in magazines influence her young daughter's obsession with beauty. She also admits that Jordyn may have learned some behavior from her. "I get ready for work…I look a certain way," she says. "I think she watches me every day, and she's really trying to be just like Mom."

Margie doesn't understand why Jordyn looks at her reflection and hates what she sees. "She just looks in the mirror and says, 'I am not pretty,'" Margie says. "At those times, I actually feel like I have failed her … I'm scared of where my daughter will end up in 10 years."

Although Margie assures her daughter that she's a beautiful little girl, Jordyn becomes inconsolable when she feels ugly. At times, Margie is at a loss for words. "I just want to know how to help her and make her feel special and loving," Margie says. "I don't know how to respond to 'I don't look beautiful. I hate me.' … I'm at the end of my own self-esteem as a mother."

Looking back at her own childhood, Margie says she doesn't ever remember being told that she was beautiful. When Jordyn was born, Margie wanted better for her daughter.

"I'm constantly telling her how beautiful she is. I just don't want her to feel the way I did," Margie says. "But I've missed the mark in making her feel the inner beauty."

Dr. Robin thinks Margie may have passed her own insecurities to Jordyn by not addressing her childhood pain earlier. "The real injury [is] you tried to heal your daughter when the hurt was in you," Dr. Robin says. "You thought, 'I'll just forget about me and I'll redo it. I'll do better in her.'"

To start Jordyn's healing process, Dr. Robin asks Margie to choose one thing to do differently. Margie says she'll start putting catalogs away where Jordyn can't see them and will consider getting her daughter subscriptions to age-appropriate magazines.

Margie says she's worried about what will happen to Jordyn in 10 years…psychologist Dr. Robin Smith is concerned about where she is today. "[I'm] worried that she is in grave, imminent danger," Dr. Robin says.

Self-hatred at such a young age is a spiritual and psychological issue that can have severe consequences, Dr. Robin tells Margie. "[Jordyn] can end up being exploited because she's going to crave attention," she says. Jordyn could also grow up to be a "mean, vicious girl" who attacks other people. "She's a wounded 3-year-old who is crying desperately," Dr. Robin says. "She's not just upset…she is desperate in her attempt to feel good enough."

/Malins mamma

 

[smalajag]

jag försöker att lära mig att bete mig "normalt", att skämta som de andra, men jag mår så dåligt av det...jag tänker att det är mig det är fel på som tar illa vid mej...att det är för att jag är så känslig.
artikeln om flickan var verkligen hemsk...jag förstår att det ibland kan finnas ett klart samband med arv som det gjorde i det fallet.
min mamma kanske har anlag för bdd eller andra psykiska sjukdomar. hon har iallfall åskfobi (mormor hade åskfobi och mamma tror det är därifrån hon fått det, av mammans oro) hon hade panikångest också efter att hon och pappa skilt sig och var tvungen att ta lugnande några ggr för att hon skakade så mkt av det, och fick fribromyalgi när hon försökte plugga, ta körkort och ta hand om oss barn.

jag bryr mej väldigt mkt om min mamma och tycker att det är hemskt att hon verkar må dåligt. det känns som att hon är väldigt känslig men har svårt att visa sina känslor. (det minns jag att min mormor sa en gång: "även om det inte verkar så så tycker er mamma väldigt mycket om er. hon har bara lite svårt att visa det." det blev jag väldigt glad över...)
jag tror att hon har svårt för känslor överhuvudtaget. det känns som att hon blir obehaglig till mods av det. när jag var liten tex så brukade hon säga till mej att sluta grina när jag var ledsen och så blev hon arg. men ibland så blir hon inte arg. men hon tröstar inte heller. hon kan bara se lite bekymrad eller rädd ut. en gång bröt jag ihop av stress över ett skolarbete som jag och en kompis skulle göra. då skickade mamma med mej en påse nybakta bullar när jag skulle till kompisen. jag tror det var  hennes sätt att trösta mej den gången. då blev jag rörd för att hon brydde sig om mig

det känns som att man får inte en chans att förändras utan familjen har en bild av hur man är och inget INGET man gör kan rubba den. det känns så fruktansvärt hopplöst.
känslan av hopplöshet...att familjen aldrig kan kännas riktigt bra (enligt mej) att ingen kan förstå mej och även de övriga i familjen, det är det som gör mej så förtvivlad. 

hur kan man märka på någon om den ev. har bdd? det är ju lättare att sätta in "beteendena" eller vad man ska säga på sig själv, men andra personer...? vad är "sjuk" och vad är "normal" utseendefixering?

[smalajag]

varför har en del människor sagt att jag ser bra ut? varför har en del överdrivit så mkt? varför måste folk överdriva? överdriv aldrig när det gäller mig. jag klarar inte det. jag tar för allvarligt på saker. jag vill ju bara så gärna förstå hur jag ser ut. säg att jag ser NORMAL ut istället! det är allt jag behöver veta. men det kommer jag väl aldrig få höra? jag förstår alla er som säger att jag ser ful ut. en del av er kanske tycker jag ser mindre bra ut, men ändå normal? alla som blir äcklade kan bara gå och gömma er. jag SER UT såhär. jag kan inte hjälpa det. ni som har sagt att jag är söt: tack. ni tycker kanske att jag ser ut som en vanlig tjej? alla ni som ÖVERDRIVER: förklara vad ni menar. MÅSTE folk tycka ngt om utseenden? ingen förtjänar att bli bedömd utan att be om det. ingen vill höra hur ful den är.


en av mina kompisar har så välbalanserade drag. hon får alltid höra att hon är söt. hon sa att det är större chans att någon tycker jag är ful än henne. men att det är mkt större chans att ngn tycker att jag är vacker än att ngn tycker det om henne. för att jag har så speciellt och enligt henne vackert utsende. medan hon ser så "vanlig" ut. söt visst, men inget särpräglat enligt henne. jag mådde inte så bra efter att hon sagt det kan jag säga...hon kanske har rätt? jag kanske har ett ovanligt utseende? som just JAG råkar hata? (och andra också, medan en del ev. tycker jag ser bra ut) tråkigt nog är allt jag vill se normal ut. om jag nu har ett speciellt utseende så betyder det förmodlingen att det jag ser i spegeln är sanningen. jag SER vanskapt ut. de som ev. tycker jag ser bra ut har ovanlig smak. de flesta andra blir äcklade av mig. den teorin skulle förklara varför jag inte får ngt grepp om mitt utseende.

[Malins mamma]

Smalajag, du undrade i  en annan tråd vad du skulle säga till kuratorn men du har ju hur mycket som helst att säga, det borde inte vara nåt problem.

Det skulle vara intressant att gå igenom allt du skriver men jag har tyvärr inte tid att göra det, men jag tar några punkter iaf:
 
Du verkar vara väldigt omtänksam om din mamma och jag tror din mormor hade helt rätt när hon sa att er mamma tycker väldigt mycket om er fast hon har svårt att visa det eller kanske visar det på annorlunda sätt än andra gör.
Det fungerar ju inte så att man blir en "perfekt" (ursäkta ordet) förälder/människa bara för att man får barn. Man är ju fortfarande sig själv med sina egna fel och brister, sina egna bekymmer och problem och sina egna erfarenheter, tankar och funderingar. Men jag tror att alla föräldrar försöker att göra sitt bästa utifrån de förutsättningar, kunskaper och möjligheter man har.
Förutom fibromyalgin verkar din mamma periodvis iaf ha haft en del psykiska problem. BDD är ju en tanke-sjukdom så det är svårt för någon annan att veta hur hon tänker, men saker som märks utåt kan vara tex:
 
Att man undviker eller tillbringar för mycket tid framför spegeln.
Att man ofta är ledsen eller gråter.
Att man undviker att va med på kort.
Att man inte orkar med att umgås och ha många vänner.
Att man söker bekräftelse för sitt utseende.
Att man inte är med på tex firmafester eller bestämmer sig för att inte gå i sista stund (för att något inte blev bra med utseendet).
Att man (om man lider av "hud-BDD") har ett överflöd att krämer, salvor, rengöringslotioner osv.
Om dessa saker och de tankar man har om sitt utseende påverkar ens liv så mycket att man förhindras att leva sitt liv som man skulle vilja så kan det vara BDD.
Man kan även ha allt ifrån mild till mycket svår BDD. Den som har mild BDD kan fungera tillsynes ganska normalt med jobb/skola och vänner även om man plågas inombords.

Om man är "normalt" utseendefixerad är det också så att man försöker se så bra ut som möjligt, håller på mycket med sitt utseende, pratar och läser mycket om skönhetstips, mode och sånt. Skillnaden är att om man har BDD så lider man av det och mår dåligt men den som är utseendefixerad tycker bara att det är en rolig grej.
(Det här är bara min tolkning av orden som jag har förstått det så jag är inte helt säker på att det är riktigt, men jag tror det.)

Du har en massa funderingar om vad somliga har sagt och gjort ang ditt utseende och du resonerar fram och tillbaka om vad det betytt och vad de menat och hur de tänkt. Genom olika tolkningar och kringelkrokar i tankegångarna drar du slutsatsen att du nog är ful. Det är din hjärna som försöker få ihop det som andra säger/gör till att passa in på din egen uppfattning. Du tror att andra endera ljuger, överdriver, är ironiska, säger så för att vara snälla, för att de gillar dig, för att de tycker synd om dig, eller att de har konstig smak. Och det är därför en helt vanlig komplimang för ditt utseende kan bli ett bevis för dig att du är ful.
Kan du inse att det är så här BDD fungerar, det är inte bara du som resonerar så här, andra BDD-drabbade gör också det och det är bla därför de lider av BDD.

Mvh Malins mamma
   

[smalajag]

kräver så mycket. min mamma borde tycka om mig. hon gör så gott hon kan. om allt bara kunde bli bra.
min svårighet är att prata om det jag känner just för stunden. plocka fram mina tankar och beskriva dem för någon utan lång tid att reflektera.
därför är det bra att jag får skriva här. förstår mina tankar mer då. har aldrig vetat att andra kunde känna så. tack för att jag får skriva här. nu ska jag försöka inte skriva mer på ett tag. känner mig inte bra så det är nog ingen bra idé.
tack för dina svar

[smalajag]

jag hoppas att det är som du säger. att min mamma tycker om mig. jag hoppas att det är en tankesjukdom jag har (eller gör jag det?) jag hoppas att jag kan må bra någon gång och slippa fixeringen. slippa analysera allt. slippa se monstret i spegeln.
jag ska försöka ta till det du och ni andra här har skrivit (och i andra trådar också, så kanske jag kan sansa mig lite iallafall)
tack

[Malins mamma]

nu ska jag försöka inte skriva mer på ett tag.

Det är du själv som avgör om du vill skriva eller inte men jag vill du ska veta att jag är mycket tacksam för att du skriver här. Det är bra både för dig själv och för andra. Genom att skriva ner sina funderingar blir det (som du skrev) lättare att förstå sina egna tankar, och förhoppningsvis lättare att se om man kanske har gjort nåt tankefel som har orsakat att man mår dåligt.
 
För andras del är det bra att det finns någon som skriver ner det man själv känner och funderar över. Det är inte alla som vill/kan/vågar skriva och då är det bra att det finns någon annan som gör det. (Det är ungefär som på föräldramöten på skolan, man har en del frågor men vågar inte säga nåt själv utan man sitter där och hoppas på att nån annan som har lättare att prata ska ställa de frågor man undrar över.)

jag hoppas att jag kan må bra någon gång och slippa fixeringen. slippa analysera allt. slippa se monstret i spegeln.

Om man säger det väldigt förenklat är det ungefär så här:

Den dagen du kan se dig själv i spegeln och säga (och tro på det du säger): "Jag vet nu att mitt utseende inte alls är så viktigt som jag trodde, därför spelar det ingen roll hur jag ser ut.", den dagen kommer monstret att försvinna.

Tänk på att BDD:n består av två delar:

1. Man ser sig själv som ful.
2. Man tror att ett bra utseende är viktigt.

Det är de två delarna som tillsammans är BDD. Om man tar bort den ena delen så finns inte BDD:n kvar. Då är frågan, vilken del ska man ta bort? Den helt naturliga reaktionen hos BDD-drabbade är att man försöker åtgärda punkt nr 1. Man vill ta bort/ändra på det fula. Isåfall skulle ekvationen bli:

1. Man ser bra ut.
2. Man tror att ett bra utseende är viktigt.

Och då skulle allt vara frid och fröjd, man skulle bli lycklig och glad och inte behöva bry sig om hur man ser ut, man skulle kunna göra det man vill och slippa all ångest och oro.

Funkar det så då? Vad visar erfarenheterna av ens egna försök att få ett bättre utseende? Vad visar erfarenheterna av alla andra BDDares försök att få ett bättre utseende?
 
I bästa fall kan man vara nöjd och glad ett tag, några sekunder, några minuter, några timmar eller tom någon dag. Men sen är man obönhörligen tillbaka på samma ställe som förut. Och det är just detta som är så bedrägligt. Man försöker om och om igen att få uppleva den stunden igen när man var nöjd med sitt utseende. Om det funkade en gång så måste det funka flera gånger tycker man, och det gör det antagligen också nån gång, men problemet är att det ALDRIG håller i sig nån längre period.

Det beror på att man har kvar punkt nr 2, att man tror att ett bra utseende är viktigt. Och det är denna punkten som gör att hjärnan förvränger det som ögonen ser. Hur bra man än skulle se ut i andras ögon så ser man själv bara ett monster i spegeln och det dumma är att ju mer man anstränger sig för att få ett bra utseende, ju mer man försöker att få reda på hur man ser ut och ju viktigare man tror att ens utseende är desto mer förvrängs den bild man ser av sig själv.
Därför blir svaret på frågan om det funkar att åtgärda den upplevda fulheten för att bli fri från BDD ett NEJ, det funkar inte. I själva verket så blir BDD:n istället värre och värre och svårare att ta sig ur.

Då återstår alltså punkt nummer 2. Att ta reda på om det är sant att ett bra utseende är viktigt. Som BDD-drabbad har man samlat på sig en massa "bevis" för att det faktiskt är jätteviktigt att se bra ut. Man har en viss uppfattning om både sitt eget och andras utseende och vilken betydelse det har. Genom att man endera med hjälp av självhjälpsböcker eller en bra KBT-terapeut testar, ifrågasätter och prövar sina "bevis" kommer man till slut fram till att det inte alls var som man trodde. Visst kan även BDD-fria säga att utseendet är viktigt men det har en helt annan innebörd än vad man tror när man har BDD.

Funkar detta då? Vad visar erfarenheter och forskning från de som har gjort det?
Det visar att det inte är speciellt enkelt. Man får utsätta sig för ångestframkallande grejer, man får öva sig i att tänka helt annorlunda, man måste släppa på det "trygga" och invanda. Men när man har gjort det så är det värt tusenfallt, för det är då man kan känna sig nöjd och glad, man behöver inte bekymra sig om hur man ser ut och man kan göra vad man vill utan att känna ångest och oro över sitt utseende. Och det kanske bästa av allt (som ni ser det nu), det är då som hjärnan slutar att förvränga det som ögat ser och BDD-filtret försvinner. Monstret är borta.

Det slutliga resultatet är alltså att om man kommer underfund med att utseendet inte alls är så viktigt som man tror så försvinner bägge delarna av BDD.
När man vet att utseendet inte är speciellt viktigt spelar det ingen roll längre hur man ser ut och därmed försvinner BDD-filtret, man ser sig inte längre som ful, och om man ändå skulle ha några skavanker (som alla har mer eller mindre) så vet man att det inte har nån betydelse för hur man kan leva sitt liv. 

Mvh Malins mamma

[CyanideCupcake]

godessceline

Hmm, gjorde han slut med dig då, din kille? Hur länge var var det i så fall slut innan han ångrade sig?

Ja, det kunde gå från en dag till en annan. Han blev kall och avståndstagande och gjorde slut för att en vecka senare säga att det skulle vara vi för alltid. Den han var då känns dock miljoner mil borta jämfört med den varma person han är idag.

[smalajag]

tack för svaret malins mamma!
jag ska försöka tänka på det. att mitt utseende inte är viktigt. just nu känner jag mig ganska ok. (det kan bero på att jag är hos min mamma nu, där vi har "bättre" speglar...) ska försöka hålla kvar den känslan och försöka att inte bry mig om hur jag ser ut.




nu till en jobbig sak: min kompis är tillfälligt hemma. jag ska träffa henne idag. usch. jag tycker mkt om att vara med henne, men det är så mkt jobbigt med mitt utseende. när jag börjar älta och älta hur jag ser ut och fråga efter bekräftelse och hon till slut blir förbannad. jag förstör allt det bra med att prata om hur ful jag är. dessutom blir jag så avudndsjuk för att hon ser så bra ut. och att hon har ett så lyckat liv (i en del avseenden...) jag skulle vilja se mer ut som henne. fast vem skulle jag inte vilja se ut mer som egentligen...? 



 

[twinkle]

Jag var fullt villig att sticka en kniv i mitt hjärta för några sekunder sen.
Mina tårar är på hela golvet. Min kropp var där nyss. Mitt Skrik.

Jag måste härifrån.

[CyanideCupcake]

ohmygod. Vad har jag gjort...lade precis ut två bilder på bddcentral, i tråden utan kommentarer, och jag håller på att dö av ångest. Fanfanafanafanafanfanfan. Fan. Försöker verkligen att hålla mig från att deleta dem...hjälp mig någon.

[Malins mamma]

Godessceline, bra gjort, om du ser det som en exponeringsövning! Du vet att det är en no comment-tråd så ingen kommer att skriva nåt. Jag kan bara konstatera att den beskrivning du gjort av ditt utseende inte stämmer överens med bilderna på dig.
Försök ha bilderna kvar så länge som möjligt (även om det kan vara provocerande för andra BDDare), ångesten kommer att sjunka om du håller ut.
Trevligt att få se dig, men synd att du lider av BDD. Så onödigt!!

Mvh Malins mamma

[CyanideCupcake]

Tack malins mamma... Det faktum att det är en kommentarfri tråd känns självklart bra av uppenbara skäl, men det gör det samtidigt värre på ett annat i och med att jag oroar mig över vad folk ska tänka... Och deras tankar kan jag ju inte få reda på. Det känns jobbigt. Alla andra såg så bra ut så jag tvekade verkligen...men har haft en relativt okej period det senaste och idag har varit en rätt okej dag så i went for it. Känner på mig att jag dock nästa gång jag där en svacka kommer radera bilderna fort som fan och ångra mig bittert över att jag nånsin la upp dem. Men det får jag ta då.

[CyanideCupcake]

Dtaorn rkaschade för ett par veckor sen och alla bilder på Dita är borta, sitter och sparar ner alla jag kan hitta nu. Jag har en rätt okej dag idag så jag borde egentligen inte göra det...eller kanske är det just därför jag har fått för mig att det är bättre att göra det idag än en annan dag. Hennes ansikte är så jävla perfekt så det är äckligt. Hur kan man BLI så felfri utan kirurgi??? Uh.

[Klara]

Har kollat på Dita von Teese (om det var hon du menade), i mina ögon är det faktiskt inget speciellt med henne.. alla har vi olika ideal och tycken, ville bara att du skulle veta det, om det skulle få dig att bli mindre avundsjuk eller alternativt mindre deprimerad. Kram!