"Skriva av sig"-tråd

[CyanideCupcake]

Ja, jag känner så väl igen det där tänket... Det är som sagt därför jag klarar av att ha kvar bilderna på bdd central; för att jag inte ser ut så egentligen. Det blir som att lägga upp bilder på nån annan, och det är ju inte på svårt. Men jag blir också rädd att folk som ser dem på msn ska reagera på den och tänka 'den är bra, men oj, vad olik sig hon ser ut'.

[smalajag]

ja hmm...har du funderat över om det är konstruktivt för dej att ha kvar bilderna?men det är kasnek ett steg i rätt riktning iallfall? att börja visa bilder man är nöjd med kan liksom bryta "foto-visar-isen"?jag tycker iallafall att det är starkt gjort att visa bilder oavsett om det är "fula" eller bra bilder. men det är ju svårt att förutse konsekvenserna av det man gör...men kom ihåg att det ÄR du på bilderna!jag vet ju inte hur du ser ut "egentligen" som du säger, men varför skulle det "fula" utseendet vara 100% sanning och det bra 100% lögn?

men det är ju inte så lätt att tänka så...jag tänker tex att mitt utseende kan vara väldigt olika på tex bilder. ibland nästan normal och ofta grotesk.(till skilllnad från andra som visserligen tex kan se bättre ut på vissa bilder än andra,eller om de tex är trötta och sjuka,men alltid ser ungefär lika bra ut. de har ju ändå alltid samma utseende så att säga.)
jag tycker jag ibland kan se ok ut på bild=jag ser helt annorlunda ut, "defekterna" döljs inte utan de ser annorlunda ut. tex tycker jag att min näsa ser stor och bucklig ut på ett spec. sätt. jag tog en gång en bild där min näsa såg större ut än vanligt men med annan form (liknande en jag känner) och ögonen såg små och intensiva och fyrkantiga ut på ett konstigt sätt (jag såg faktiskt lite tecknad ut...).(detta är ganska olikt hur jag ser mej. för jag tycker att min näsa har för lite "karaktär" och ögonen har en konstig "rombform" och är för ointensiva.) jag såg inte direkt bra ut, men normal tyckte jag. det viktiga var att jag inte såg ut som mej själv.   

[CyanideCupcake]

Det fula är för mig mer sanning därför att jag fått betydligt fler negativa kommentarer om mitt utseende än vad jag fått positiva. Förstår vad du menar...alla andra har något bättre och något sämre foton men ser ändå ut som sig själva. Men jag ser verkligen ut som två olika personer, speciellt osminkad vs sminkad. Det gör jag verkligen.

[smalajag]

det där med kommentarer handlar nog ofta om vilken miljö man lever i och även vilka kommentarer man är uppmärksam mot...
jag tror inte på det där att du ser ut som två olika personer, men det kan jag förstås inte veta...jag tror att det är så bddn funkar.att man ser sig som att man har två helt olika utseenden fast man ser ut precis som andra...jag tänker också att jag ser helt olika ut, men det vet jag ju faktiskt inte att jag gör eller hur? och det kan väl inte heller du veta att du gör?

[CyanideCupcake]

Jo, jag ser ju på fotona hur stor skillnaden är. Visst, folk har olika smak och allt det där politiskt korrekta man ska säga, men att nån tycker att man är ful gör inte mindre ont för det, för de tycker ju så. Att andra kanske inte skulle hålla med fullt lika mycket ändrar inget.

[smalajag]

i så fall är vi två som har två helt olika utsenden. känns inte det bra iallafall?   det tycker jag det gör, lugnande. att någon annan tycker så om sitt utseende iallfall. men jag kan förstås inte tro på dej...
nej jag vet att det jag skrev inte hjälper så mkt kanske...och att när någon verkar tycka att man ä ful så gör det alltid ont.

[CyanideCupcake]

Kan fundera mycket på det här med kommentarer. Läste en gång om en tjej som själv hade teorin att hennes bdd kom sig av att hon alltid fått höra hur snygg hon var och att det skapade sån press. Ursäkta mig om jag trampar nån på tårna nu, men vilket jävla lyxproblem. Att det gör en mer fokuserad på sitt utseende kan jag absolut förstå, men prova att få höra hur ful du är istället...jag lovar att det är sju resor värre. Sånt gör mig verkligen bitter.

[smalajag]

detta med att tolka saker folk säger alltså......så jobbigt. igår frågade jag en kompis vilken färg jag skulle passa att färga håret i. och hon sa "jag vet inte riktigt. blont skulle se ganska konstigt ut tror jag. haha. typ som du har passar nog bäst. det får inte vara för mörkt och inte för ljust. lite brunare kanske, eller vad man ska säga? kanske skulle det passa med lite rödaktigt också? men inte för rött..."
det känns för jävligt att jag ska hålla på att vrida och vända på allt det hon sa. vad menade hon? att mitt hår har så lite färg, att det är grågrönt? varför kan jag inte färga det så annorlunda? har jag så konstigt ansikte så att det ser ännu konstigare ut med andra färger? är jag så ful? HON däremot har haft i alla möjliga färger, från ljusblont till svart till rött. och tycker att hon passar i alla hårfärger. varför ska jag ha ett så förbannat fult ansikte att jag inte ens kan färga håret?

[CyanideCupcake]

Tror vi alla skulle få liknande svar om vi frågade den runt oss. Tror inte det beror på att vi inte passar i något utan mer att de runt oss är så vana vid att se oss på ett visst sätt att förändringar åt det ena eller andra hållet är svåra att tänka sig. Till exempel färgade min arbetskompis håret från blont till ljusbrunt för ett tag sen. Först var det jättesvårt att tänka sig (blont är liksom så 'hon') men resultatet blev helt kanon. Tycker du ska fråga en frisör istället, om det inte känns för jobbigt att visa sig alltså. Färga behöver du ju inte göra där utan kan vara hemma där det är mer privat.

[smalajag]

nä det vill jag helst inte göra...jag har lite av en "fobi" för frisörer...(klipper mej hemma alltid) så jobbigt att gå dit...och att sen fråga "hmmm.ja du har ju si och så utseende så då passar bla och bla för att dölja det och det..." och bli granskad av den främmande männiksan! usch
men jag blev faktiskt lugnad av det du sa. har aldrig tänkt det på det sättet, men det ligger faktiskt ngt i det...så tack 
(men jag tror dock att hon tycker att mitt utseende är fult, till skillnad från hennes egna...men nu vet jag ju vad det faktiskt KAN bero på att hon sa så...)



hmmm...det är väl lite konstigt kanske, men jag blir faktiskt irreterad på människor som har dålig självkänsla men framhåller och prtar om att de ser bra ut. och jämför sig med andra. de tycker att folk ser bättre ut men också att många är "fula". de känns ganska dryga som människor och det är inte så kul när man märker att man tillhör "de fula" när man pratar med dem...lite så känns min kompis (och min mamma också....)det ger mej inte så mkt ångest som irritation faktiskt....

[CyanideCupcake]

Åh, vad bra att det hjälpte lite.  ja, förstår absolut din panik över att bli så granskad av frisören...de tittar ju verkligen på allt. Och jag som anser att jag har en så störd ansiktsform också...de tittar ju verkligen på sånt. Min mamma är frisör så jag kan klippa mig hos henne vilket är skönt. Dock har jag ett dilemma angående mitt hår just nu. Det växer så långsamt så jag vill inte klippa det. Eftersom jag anser att jag har så grova, manliga ansiktsdrag är långt hår viktigt för mig. Men nu är det så slitet att jag skulle behöva klippa minst en decimeter och det vill jag verkligen inte. Det är långt, ner på ryggen, så jag skulle fortfarande ha en del längd, men...nej. Jag måste alltså välja mellan kortare hår (vilket kommer få mig att känna mig ännu mer som en man även om det fortfarande är långt) och hår som ser slitet ut och gör mig ännu fulare. Pest eller kokera. Apropå nåt annat så ringde en kompis nyss och var ledsen för att hennes pojkvän är ett svin. Hon undrade om jag ville ut och dansa och bönade verkligen för att hon mådde så dåligt och klättrade på väggarna verkligen. Jag sa att jag verkligen ville för hennes skull men att jag verkligen inte klarade av det, vill inte visa mig. Hon sa att hon skulle gå ut och bli full själv (hon är inte härifrån från början och känner inte direkt nån annan här) men det vill jag ju inte att hon gör. jag känner mig skithemsk.

[Insatiable]

Nu vill jag gärna berätta om nåt som jag var med om häromdagen. Jag vet inte om nån kommer att kunna ta till sig det eller om nån förstår hur jag tänker & tar det på rätt sätt, men det var en händelse som påverkade mig & jag tycker att det här är ett bra tillfälle att berätta om den just för att ni diskuterar dåliga utseenden respektive bra utseenden osv.

Det finns en tjej i min stad som jag ofta stöter på när jag har lunch & skall köpa nåt att äta. Jag har alltid höjt hennes utseende till skyarna, enligt mig ser hon PERFEKT ut. Fin hy, vackert hår, perfekt näsa, utstrålning & välskött yttre. Jag har alltid tänkt att hon borde inte ha några problem som är så vacker [vilket väl är en rätt typisk tanke när man har BDD?!] & har tänkt på att jag skulle vilja se ut som hon.

Men så en dag såg jag henne helt osminkad med ovårdat hår. Det var inte det att hon såg ful ut utan smink, absolut inte. Hon såg fortfarande bra ut enligt mig, men hon såg inte ut som hon gjorde annars. Man såg fortfarande att det var hon, men hon såg annorlunda ut & jag noterade att hon hade trubbel med hyn, vilket jag inte alls sett tidigare. Jag insåg då att alla kan se bakisslitna, trötta eller glåmiga ut & att smink gör skillnad för de flesta människor. Det var på ett sätt väldigt skönt att vara med om det här [även om jag givetvis tänkte att jag ser mycket värre ut utan smink än vad hon gör] & jag insåg att hennes enligt mig perfekta hy egentligen bara var en illusion. Det gör henne inte mindre vacker att hon har problem med hyn, men det som hände är ett bevis på att merparten av människor "fejkar" & de personer vi höjer till skyarna & hyllar som gudomligt vackra, inte ständigt ser så där perfekta ut.

Därmed är det väl rätt troligt att vi överdriver även våra egna utseenden & föreställer oss fulare än vi egentligen är? Dessutom: om andra människor har dagar då de ser ´bättre´respektive ´sämre´ut, vad är det som säger att vi inte kan ha det? Dvs. de bilder ni tycker representerar ert utseende bättre är inte mindre verkliga. Utseendet är inte konstant. Man kan se ut på många sätt: sminkad, osminkad, trött, pigg, glad, sur. Diverse frisyrer kan ändra helhetsintrycket av ens utseende eller lyfta fram/dölja vissa drag. Så är det för alla! Problemet är bara att vi överdriver detta rejält & tänker oss att om vi såg bättre ut en dag var det bara fejk, om vi såg sämre ut en dag var det ett bevis på att vi är fula. Det om något är ju beviset på att vi är sjuka, & att vår fulhet är inbillad eller överdriven om man hellre vill tänka så. Nästan alla människor ser bättre ut med någon typ av smink & ljussättningar påverkar alla människors utseenden. Om även de personer vi tycker ser så otroligt bra ut gör det, är det väl inget som säger att det är mindre okej eller "sant" när vi ser bättre ut med smink?

Blev kanske lite dåligt förklarat, men jag hoppas att ni ändå hänger med i vad jag menar & att ni ser min poäng.

[nikey]

isatiable- ja förstår å håller me! så e de ju.

man ska inte känna sej så himla "fejk" bara för man e sminkad. okej, man förfinar sej själv litegrann, men så e de för alla. alla sminkar sej, de e en del av vardagen.. inte ska man känna sej fejk för de? å som du sa- du märkte hur hon ser ut utan smink, hudproblem osv.. hon e inte helt flawless, hon e som alla andra. men oavsett smink lr inte så ser du henne fortfarande som lika vacker som tidigare, du har bara fått en större verklighetsuppfattning.

man e inte mer fejk än nån annan..

*sluta redigera nuuu...fan lol

[ESM]

Hej alla!

Har kollat runt här ett tag nu och känner att jag skulle vilja skriva av mig lite, passar väl bra i den här tråden.

Jag är 17 år och lider av både bdd och ätstörningar.
Min syn på mitt utseende påverkas av hur min vikt pendlar upp och ner, vilket självklart förändrar hur jag ser ut!

När jag äter sunt och tränar fungerar min kontroll över bdd oftast ganska okej (sminkar mig i ett antal timmar, men känner mig efter detta relativt nöjd med mitt utseende, jag har då lyckats maskera det fula i ansiktet).

Men så fort jag låter mig själv äta något som ligger utanför det strikta "schemat", i de flesta fall något onyttigt, får jag dagen efter en så stark ångest att jag inte kan stå emot suget att tröstäta. Detta håller på i några dagar, vilket gör mig helt svullen och ful och i sin tur leder till att jag inte kan visa mig överhuvudtaget, håller mig då instängd för att "banta" och överträna.

Efter ett par veckor med hård träning och strikt matkontroll känner jag mig till slut "okej" inför att visa mig igen.
Men så fort något händer eller när jag helt enkelt inte klarar av att fortsätta det överdrivna sättet att hantera mat och träning på (vilket ALLTID händer) så faller jag tillbaka till tröstätandet och isolerar mig igen - det blir en ond cirkel!

Jag kan ju självklart inte få någon hjälp så länge jag inte tar mig till själva mottagningen, men hur ska jag lyckas när jag p.g.a. av ångesten tröstäter, vilket gör mig riktigt ful och äcklig! Jag kan omöjligt riskera att visa mig inför människor jag känner (som bara har sett mig ”maskerad” och smal) när jag ser ut på det hemska sättet!!

Allt känns så oerhört hopplöst…

I går kunde jag inte visa mig för vare sig min mamma eller min syster (bor tillsammans med båda) och höll mig då instängd i mitt rum. Jag skulle tidigare samma dag ha åkt in till mottagningen för en utredning, som jag förberett mig inför under en lång tid. Misslyckades dock med att hålla mig ifrån maten bara några dagar innan mötet…
Gissa om de blev galna på mig! De skrek genom dörren, hotade om både det ena och det andra om jag inte kom ut! Gud, vad hemskt det var, en sådan panik!

Enligt dem är jag bara FEG, SVAG och LAT! Och kanske det är sanningen ändå? Jag kanske bara lurar i mig själv att jag har en sjukdom för att ursäkta min dåliga karaktär?
Vet inte vad jag ska tro längre!

Ska familjen/anhöriga tvinga en till att möta det svåra? Är det enda sättet att gå till väga på? Det känns ju som att de inte tar hänsyn eller accepterar mina känslor överhuvudtaget när de hotar!
Hur gör era familjer eller vänner i sådana situationer? Ser det likadant ut för er?


Hoppas att ni förstår en del av vad jag har försökt förklara. Har så många tankar i huvudet att det är svårt att hålla reda på allt!
Skriv gärna om ni känner igen er på något sätt eller bara vill kommentera något, skulle vara kul att få höra andras uppfattningar också!

Ta hand om er!
Mvh, Sophia

[smalajag]

bara jag går upp tio kilo så kan jag må bra. för då kommer jag inte vara sjuk. för min kropp är sjuk nu. och jag kommer inte se så äcklig ut längre. så då behöver jag ingen annan hjälp, om jag bara går upp i vikt.

jag ska föröska göra som hon sa, och tvinga mej själv för då slipper jag må dåligt. för då kommer jag äta på ett bra sätt, annars händer det att jga inteorkar eller så...men nu så kan jag vara mer målmedveten. och jag ska föröska kolla hur mkt kalorier det är i allt så att jag äter tillräckligt.
jag ska belöna mig själv när jag gör ngt som får mej att må bra, struntar i mina tvångstanakr tex. för när jag mår bra påverkardet kroppen att må bra. (först hade jag tänkt att bestraffa mej själv om jag tex inte lyckades äta tillräckligt men det är nog inte en så bra idé. man ska vvara snäll mot sig själv och konstruktiv. dessutom är dety inte så bra om jag börjar skada mej igen, eftersom det "beroendet" har jag lyckats plåna ut ganska väl...och det är inte bra med beroenden. för då mår jag dåligt och känenr stress och så mår kropen dåligt. jag måste hålla mej lugna hela tiden, så jag kan gå upp och må bra)
jag undar hur äckligt smal jag ser ut egenligen? jag tror inte att jag kan visa mej som jag serut nu. jag hade tännkt att åka till simhal.en med en kompis ngn  gång snart för jag mådde ganska bra, men nu kan jag nog inte det. för att folk blir så äcklade.


jag mår inte så bra tror jag. jag känner mej förvirrad nästabn och det runt omkring känns inte som vanligt. det är väl bnån slags ångest. jag måste börja ta ansvar för mina känslor och styra dem. jag ska hålla mig lugn. jag ska strunta i det och tänka positivt och inte låta känslorna styra. för nu har jag ngt mål att sikta på, ngt kul oc det är att se till att jag går upp.

jag är väldigt dålig på att göra saker, att fullfölja dem. jag gör dem inte fullt ut. och det beroor ibland på att jag tvekar vad som är bra och inte bra men nu vet jag att det är bra att göra såhär. kuratorn berättade hur jag skulle göra så det är inte jag själv som kommit på det.men jag kan inte riktigt ännu följa det hon säger känner jag. för jag mår illa av det men jag vänjer mej sen. hon verkade irriterad för att jag inte hade kollat upp hur man går upp i vikt. varför hade jag inte gjort det? jag vet inte...jag kan inte hitta förklaraingar till att jag beter mig som jag gör.jag skäms för att jag är så patetisk. antagligen beror det på att jag är så dum. begåvningshandikappad på ngt sätt.
men det ska jag inte tänka på utan att jag ska gå upp. jag ska se fram emot sommaren och ha min dröm om att jag har gått upp i vikt och kan vara på stranden utan att folk äcklas. jag tycker om sommaren. att vara i naturen. och min kropp ska vara lika frisk och bra som naturen. sommaren är bra för solen skiner och ger aptit och stim,ulerar de där måbra nervbanorna i hjärnan så att kroppen mår bra. för när man mår bra mår kroppen bra.