"Skriva av sig"-tråd

[smalajag]

drömma.jag ska klippa mitt hår.och äta det feta.jag ska känna förändringen i mig.se hur mitt utseende ändras.frihet.jag kommer att känna mig fri
ja friheten.det är som att jag är så smutsig.äckligt smutsig och jag måste ta bort det äckliga.men jag känner att jag ler inombords.för nu vet jag att det går.till sommaren kommer jag att vara förändrad. kanske har jag fått börja ta medicin och prata med någon.mitt hår måste ändras nu. det är lätt att ändra. imorgon när jag är själv hemma, jag skäms som vill ändras för att jag är så ful det går inte att ändras om man är så ful men det går visst jag ska ändras och inte skämmas för att jag tror att det går. kroppen tar lite längre tid, men det ska lyckas. och ansiktet kommer ändras med kroppen och allt kommer ändras när jag mår bra. jag ska inte ha ett slitet ansikte kvar utan huden ska vara slät och alla bucklor i ansiktet ska försvinna och huden ska vara slät och huden ska vara jämn och inga rynkor ska jag ha. jag satsar på sommaren. och efter sommaren kommer jag tillbaka till skolan. och då är jag en ny människa. och jag kommer lyckas med skolan och jag kommer få ett jobb och barn. och jag ska resa och uppleva saker och jag kommer känna mig så fri.

[Synthesized]

Jag har två böldfinnar som sitter djupt under huden i kinden och känns mycket, och på kinden syns de som mörka fläckar. De har varit där i tre månader nu och jag misstänker att de aldrig kommer försvinna. Jag har för mig att den typen av akne kan läka och skapa en ärrbildning av den typen. Går det att göra någonting åt det? Någon som vet?

Och inte nog med detta ens, jag har ju dessutom kass hy i övrigt också, med finnar och mindre ärr och fläckar... Och mitt jävla hår. Jag hatar det så. Aldrig ser det bra ut. Har jag tur så ser det okej ut i några minuter, men sedan lägger det sig som det vill igen och då ser det hemskt ut.

[Insatiable]

Hatar min hetsätningshy. HATAR DEN!  Finnar och rodnader överallt, det går inte ens att sminka över misären. Och så min fula näsa. Om det inte var för den skulle jag åtminstone se normal ut, tänker jag. Jag skulle inte vara snygg, men jag skulle kunna dölja min fulhet bättre. Det går liksom inte att sminka över en defekt näsa.

Hatar mina tänder också. Skall bli underbart när jag kan bleka dem, men det jobbiga är att man först måste kolla så att man inte har hål. Överhuvudtaget kan jag inte gå till tandläkaren förrän jag fixat näsan, för det känns som om den är så exponerad när man ligger där i tandläkarstolen & stirrar upp i taket. Jag har inte varit till tandläkaren på fyra-fem år för den sakens skull. Har alltid tänkt att när jag fixat näsan, då ska jag gå, men jag trodde att det skulle gå snabbare att fixa till den. Dock blir det inte av förrän i sommar.

Jag MÅSTE bleka tänderna när jag ser normal ut! De är så gula & äckliga. Skäms att ha det jobb jag har när jag har en så ful mun. Vill liksom aldrig le, dels för hur tänderna ser ut men också för att jag vet att själva munnen ser jättekonstig ut för det mesta. Jag vet aldrig hur jag skall ha min mun. Det är jättejobbigt. Tänker på det hela tiden på jobbet & när jag pratar med folk till vardags. Jag brukar träna framför spegeln så att jag kan hitta den där 'naturliga känslan', så att jag alltid skall veta hur min mun ser ut när jag uttalar vissa ord eller skrattar eller nåt.

Känns som om allting tar så lång tid. Jag vill se normal ut nu. Och jag hatar min nya klippning. Först tyckte jag att den var bra, men nu ångrar jag den för jag kan bara ha håret på två sätt, annars ser jag ut som en man. Det blir så onaturligt & enformigt att alltid ha håret på samma sätt. Jag skulle önska att jag kunde ha det på fler sätt & ändå se kvinnlig ut. Men det gör jag inte. Hatar att jag skall vara den enda kvinnan som inte ser så där söt ut i kort hår. Det känns som att när andra tjejer klipper kort hår, ja de kan tom. snagga sig, så behåller de fortfarande sin kvinnlighet men ser lite häftigare ut. Jag ser bara tråkig & okvinnlig ut.

Jag hatar att leva. Livet är skit.

[vinterglas]

Jag har panik. Grotesk jävla råpanik.

Jag är med på ett community där jag har några bilder på mig själv i ett galleri, bilder som jag själv anser acceptabla. Kanske främst för att de inte alls ser ut som jag...

Hursom. Häromveckan tog en tjej kontakt med mig genom internmailen, där hon sa att jag hade ett fint ansitke och verkade ha en bra stil, och undrade ifall jag skulle vilja vara med i ett tryckt media, en katalog som hon arbetar med och scoutar för. Man kan kort beskriva mediat som en katalog med massor av modeller (som skickas ut i ca 9000 ex till företag etc) så att företagen kan hitta precis den tjej eller kille de söker till sin reklam.

Nog för att jag var lite nervös, men jag bestämde mig ändå för att fan: det här är en kul grej, och det kan få mig att utmana flera av mina rädslor, im on it!

Nu till THE THING: Jag ska fotas kl 16 på tisdag. Och jag måste vara osminkad när jag kommer dit. Det var massa annat om klädombyten (ehe, vad fan ska jag ha?), skor ("hellre för många än för få"!??!?) och smycken... men det viktigaste av allt var att jag kom dit osminkad.

Jag trodde jag skulle gå under när pappa berättade det (pappa var tvungen att prata med henne eftersom jag är minderårig)... Jag har inte varit osminkad offentligt på MÅNGA år... och knappt heller annars. Har väl visat mig osminkad för 6 personer osmnikad de senaste 4 åren... och då har jag bara varit osminkad i mörkret inför dem, eller i halvdunkelt ljus.

Och det går inte att avboka nu direkt... så jag hra inget val bortsett från att infinna mig där på tisdag kl 16. Men de lär väl inte ens släppa in mig eller prata med mig om jag kommer dit osminkad. Med smink ser jag nästan normal ut, men utan är jag en katastrof. Jag ser verkligen inte ut som på bilderna, i really dont.

Att komma dit osminkad. Att åka dit osminkad... kommer vara ett sånt helvete att jag förmodligen kommer kaskadkräkas av bara illamåendet av mig själåv. Men att gå in där, se mig själv i en spegel medan jag blir sminkad and so on... alltså. VAD FAN HAR JAG GJORT?

Jag har dessuitom en hel del ångest för allt som inte syns på bilderna, men som kommer att visas då... Min finniga och otroligt dåliga hy kommer ju att visa sig om man säger så... för att inte tala om min 69-kiloskropp som inte har tränat på ett år snart förutoim någon idrottslektion här och där.

Jag tror inte att jag kan beskriva min rädsla för att de, när jag kommer in där, plötsligt ångrar sig och säger att jag inte passar, att de inte vill lägga ned tid på någon som mig eller vadfansomhelst.

Snälla. Ta inte det här som något skryt (som jag vet att jag kanske skulle ha uppfattat det ifall jag läste ett liknande inlägg), för det är inte vad det handlar om. Det handlar om min rädsla, osäkerhet, ångest and so on.

Och jag är rädd för att göra något fel, vara så fel att de inte kan ha med mig att göra. Jag är så förbannat jävla rädd att jag bara vill gråta. Jag är rädd för efteråt också. När jag får se bilderna (som jag har uppfattat som att de ska retuscheras), att jag inser att jag verkligen inte duger till som jag är egentligen, liksom ännu mindre än innan.

Ja, råjävla panik har jag bara. Jag kan inte sova, inte äta, inte prata. Jag har bara ångest. Och så rädd för att jag ska skinpicka. Så rädd för allt.

Snälla, tolka inte detta fel. Tolka det inte som att jag försöker skryta med det här "modellandet" när jag samtidigt hävdar att jag är vidrig och äcklig. Jag vill bara förmedla min rädsla. Berätta om upplevelser där jag måste leva tillsammans med min bdd.

Tack för mig.

[Insatiable]

Jojoplaneten: Jag skulle ta på mig en sjal & de största solglasögon jag kan hitta när jag åker dit. Antar att det egentligen inte är ett bra tips, eftersom det gör att du undviker det du är rädd för till viss del, dock kanske det skulle hjälpa dig att ta dig dit i alla fall och då har du inte helt & hållet avstått nåt pga. BDD:n. BDD:n har inte segrat totalt. Vet inte hur du fungerar, men om det är vad som krävs för att ta dig dit tycker jag att du skall köra på det.

Jag känner igen de tankar du bär på nu, men hoppas att du genomför det här och kommer att känna dig stark när du klarat av fotograferingen. Att det liksom får dig att växa, och blir en liten miniseger för dig. Tänk vad skönt det kommer att kännas när det är över. Sen tycker jag att du bör komma ihåg att de allra flesta reklammodeller inte ser "perfekta" ut till vardags, men med smink och redigering blir bilderna riktigt bra. Så om du nu skulle ha någon, enligt din uppfattning, skavank i utseendet tror jag inte att de vägrar släppa in dig. De är med all säkerhet vana.

Själv tackade jag nej till ett erbjudande från en kvinna på stan en gång, om att bli fotograferad för att hon ansåg mig passa som modell. Jag tänkte att allt var ett slags sjukt skämt, liksom jag- modell? Knappast. Delvis hade det även att göra med att jag var rädd att hon skulle lura mig dvs. inte alls skulle fotografera mig, eller fotografera mig men att jag aldrig skulle få bilderna. Fast det var mer BDD:n än rädslan för eventuella bedragare som fick mig att avstå, för annars är jag rätt impulsiv av mig. Jag tänker fortfarande ibland på vad jag KANSKE gick miste om. Inte direkt att jag tror att jag gick miste om en modellkarriär, men det hade kunnat vara en intressant upplevelse att bli fotograferad. Så vem vet, du kanske ångrar dig jättemycket om du inte gör detta? Låt inte BDD:n hindra dig. Ge BDD:n en spark i ansiktet & ta dig dit, sen ser du ju vad som händer. Hoppas att det går bra för dig.

Massor av styrkekramar!

//Insatiable

[CyanideCupcake]

Vet att jag inte skulle skriva här mer men jag har verkligen ingen annanstans jag kan få ladda ur min bdd-ångest på. Det känns fortfarande inte lika tryggt här som det gjorde men jag måste skriva av mig. Måste. Och bdd central blir inte samma sak. Jag har precis spenderat en halvtimme med att skriva ner alla negativa kommentarer jag nånsin fått, och nu storgrinar jag. Jag vet inte varför jag gör såhär mot mig själv, jag visste ju redan innan jag började att det skulle få mig att må såhär. Ändå gjorde jag det. Hade tre kompisar här nyss som jag inte sett på ett tag och det gick bra men nu kommer det. Den ena har nämligen felfri hy, sån där porslinshy utan porer. Helt, totalt slät och felfri. Och min är ju allt utom felfri... Min hy är ju bara en av alla grejor jag anser gör mig ful, men de säger ju att det inte behöver vara inbillad och om folk tror att jag blivit misshandlad eller har en öppen cysta i ansiktet så SER det ju verkligen exakt så illa ut som jag tror. Fan...jag vet ju att jag är ful. Jag VET, folk behöver inte kommentera och upplysa mig om det. Jag påminner mig själv varenda vaken sekund, de behöver inte göra det. Läkare kommenterar också, trots att jag gått till dem av helt andra anledningar. Alltså syns det ju. Och folk stirrar. Jag ser dem ju.

[Malins mamma]

Det är klart du får skriva här.
Att påminna sig om alla negativa kommentarer man hört är som du märker inget att rekommendera, det är därför man inte drar upp allt hemskt man varit med om i KBT.

Ang att se ut som man blivit misshandlad, ha en öppen cysta i ansiktet och rosacea. Var det inte ett bra tag sen det var så? På fotot såg du ut att ha en helt felfri hy.
Det är vanligt hos BDDare att den synen man hade på sig själv tex om man har mycket finnar under en period, att man har kvar den synen även efter att finnarna försvunnit.

Mvh Malins mamma

[CyanideCupcake]

Nej, jag hade bara väldigt mycket underlagskräm på mig på de bilderna. Tittar du på kinderna så ser du att det ser 'buckligt' ut. Tar jag av sminket så är det svullet och illrött. Sminket tar bort det röda men det är fortfarande buckligt. En liten tjej frågade mig senast en månad sedan vad jag gjort i ansiktet, och då var jag ändå sminkad...kommentarerna om att jag skulle se ut som att jag blivit utsatt för misshandel alternativt skulle ha en öppen cysta kom efter att någon sett en bild av mig då jag var osminkad och det var svullet. Blev även själv chockad av den bilden. Mitt liv skulle varit så mycket lättare om jag varit söt. Jag har blivit bortvald hela mitt liv...vald sist på gympan i skolan, suttit ensam när vi gjorde grupparbeten, alltid varit den som blir över på krogen...hade jag varit söt hade inget av det hänt.

[CyanideCupcake]

Jag håller på att förlora kontrollen...klockan är nästan midnatt och jag har panik. Har en sån bdd-attack att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Jag kan inte ringa någon, nästan ingen vet om att jag har bdd. Jag skulle kunna ringa min ena bror och hans tjej som vet men  vad skulle jag säga? 'jag har ångest för att jag är så ful och värdelös, hjälp mig?' jag är inte värd nånting. Mina föräldrar skulle komma på en gång om jag bad dem, det vet jag, men de vet ju inte heller om min bdd eller ens vad bdd är. Dessutom vill jag inte oroa dem. Fan...jag kan inte sova och jag kan inte ringa någon för jag kan inte berätta, jag kan inte gå ut och jag kan inte stanna inne...jag håller på att förgås. Jag försöker tänka logiskt men paniken försvinner inte.

[CyanideCupcake]

Skickade ett mess till 'kompisen' (som numera är en bekant) som berättade för mig för några år sen att nån hon känner frågat henne om jag har pojkvän och sen sagt 'han måste fan vara blind'. Frågade om han sa något mer den där gången eller nån annan gång men hon minns inte säger hon. Varför i helvete berättade hon för mig från första början? Det säger sig självt att jag skulle bli förstörd. På ett sätt önskar jag att hon aldrig hade sagt nåt för det gör så obeskrivligt ont, men på ett annat vill jag ju veta. Jag vill veta om folk tycker jag är ful så att jag kan hålla mig undan, så att jag vet om jag är accepterad att vistas bland folk eller inte.

[vinterglas]

Insatiable

Tacktack för dina ord. Jag har lugnat ner mig lite nu och vant mig vid tanken, men det är fortfarande väldigt obehagligt och en oangenäm tanke... men jag tror det känns bättre efteråt, så det är värt det !

[smalajag]

hur är det med dig nu goddessceline? hoppas det är bättre...
som malins mamma sa är det inte bra att dra upp alla jobbiga minnen mm. jag tror att jag brukade göra det förr, jag minns inte riktigt. har suddiga minnen där jag fått ångest så att jag nästan tappat verklighetsuppgfattningen på ngt sätt. en del ggr har jag gått upp i ngt konstigt tillstånd som gjort att jag bara legat på golvet och skrikit av mig självt utan att kunna kontrollera min kropp. och minnen av att jag har tecknat mitt ansikte och min kropp och tänkt på alla saker folk har sagt (som jag har förträngt det mesta av nu tror jag...) ingen mår bra av att tänka på alla negativa saker man har fått höra genom tiden. och vem som helst skulle nog få ihop en anselig lista om man bara satte sig ner och skrev.   

[smalajag]

varför är mitt huvud så rörigt?
allt är som en enda gröt i huvudet, jag kan inte tänka.
hur länge har det varit så? sedan mellanstadiet?
varför kan jag inte minnas?
vad är det för minnen jag har som jag har gömt undan?
jag vill ta något vasst och skära mig med. skära i röran och dimman i mitt huvud.
släppa fram det som finns inuti mig.
jag vill få en ångestattack så jag kan bli översköljd av minnen. hitta mina känslor så att jag kan hitta mig själv. skriva upp det jag känner just då. så att jag kan hitta mina minnen och mig själv.


varför minns jag inget?
jag har suddiga minnen när jag var ensam på rasten på mellanstadiet. festerna på mellanstadiet. sanning och konsekvens. discon, ingen ville dansa med mig. ingen ville vara med mig på klassresan, jag fick vara med för att de var snälla, jag gick ensam för mig själv. förvånad över att en kille kunde hålla mig i handen på dansen på gympan, att han inte blev äcklad.
min elaka kompis frågade en kille i klassen hur många % snygg jag var (eller var det hur mycket han tyckte om mig?) sa han 2 eller 20%? och jag såg på honom att han inte sa 0 för att vara snäll. hon frågade hur många % tjejen han gillade fick. 90% (eller var det 99%?). och hans ögon lyste när han sa det. jag log och tänkte på hur ful jag var. påklistrad dumt leende. min kompis försökte med fler saker för att få bort mitt dumma leende. men inget funkade. suck tänkte hon. den tjejen är verkligen dum. dum dum dum och ful. och dålig självkänsla har hon också. tänkte hon, hon som gillade att visa upp sin kropp för killarna i klassen.
ensam på högstadiet. några tjejer som jag gått på samma skola som innan förbarmade sig över mig. stackare. men jag var för äcklad av mig själv för att klänga på dem. så jag gick ensam. några andra tjejer tog sig an mig. jag var en av alla oss. aldrig ensam. jag hittade en vän att vara med på fritiden.
aldrig ensam men jag sa inte så mycket. och jag försökte passa in. en dag hörde jag en av tjejerna prata skit om mig. en av alla oss var det. hur var det på hemskunskapen sa hon att arbeta med mig. den andra som var en av alla oss sa att det var ok men att- ja vad sa hon? att hon fick göra allt själv? hon var en snäll person, därför blev jag förvånad. när jag kom fram till dem klistrade de på leenden och sa heeej. undrar hur det är med dem nu? sist jag hörde från tjejen som förstod att det var hemskt att arbeta tillsammans med mig så verkade hon ha ätstörningar.         
ingen ville riktigt vara med mig, jag bara var där. men jag behövde inte vara själv iallafall. jag hatade min pappa och hans fru. de ville bestämma över mig. och de tyckte inte om känslor. de sa elaka saker om min mamma.
sommarlovet till gymnasiet. jag fick ett hejdå brev från en av alla oss. hon gav det till alla konmpisar och halvkompisar. hon hade stundom sett mig som seriös högstadieelev och annars liksom hon såg de flesta andra som ytlig och därför ganska irriterande. hon brukade skära sig själv. och såren var uppochnervända kors. när hon flyttade till gymnsiet på annan ort hon skulle försöka att inte ta livet av sig skämtade hon om. jag undrar vad som hände med henne? lever hon? jag har inte hört från henne på över 4 år.
vad hände under sommaren? något nytt väntade. jag kunde försändras. något hände i mig, jag kände det. jag minns inte. minns mitt hat mot vad? tog något jag slagit sönder och skar mig.
en kompis hade jag kvar från högstadiet på gymnasiet. vad sa jag till henne? pratade jag om hur jag skar mig själv? en gång ville hon blanda blod, hon ville skära sig som en kul grej. jag hade ständigt ett hårt och kallt skratt i mig.
vi var jämt. plötsligt tog hon avstånd. ville inte vara med mig. jag var ensam och hon hatade mig.
sedan pratade vi. allt blev bra, bättre. bättre än det någonsin varit. men vad hade hänt mellan oss? vad hade hänt sedan högstadiet? vad var det med henne? jag var tom, med mig var det som det alltid varit. instängd i min egna bubbla. på väg ut? en sjuk period. för första gången berättade jag hur jag kände om mitt utsende. men jag är avundsjuk på dig sa hon. jag förstod inte. var hon kär i mig? hon visste inte. vad innebär det att vara kär vad innebär det att älska sin vän sa hon?
en sjuk period började. för nära vänskap. tomt i huvudet.
jag slutade skära mig själv. allt var toppen.
men sedan kom känslan av att vara instängd. bubblan hade växt, nu var vi två i den. men jag ville ut! jag ville inte vara där. men hon drog mig tillbaka. var det så det var?
nu har avståndet ökat mellan oss. hoppas vår vänskap inte dör. hoppas jag inte blir enasm igen.
vad känner jag nu inom mig? jag börjar isolera mig tror jag.

[CyanideCupcake]

Smalajag: det är bättre idag tack, har sovit i elva timmar och nu ska jag ta mig något att äta. Tenderar att överäta väldigt mycket smaker när jag mår dåligt och har kommit från till att det i kombination med stillasittande (vill ju inte gå ut) tenderar att ge mig ångestattacker. känner så väl igen mig i det här med ensamheten i skolan. Jag var också alltid själv, den enda tjejen jag umgicks med var elak och sjukt manipulerande men jag var så beroende av henne för att inte bli ensam. Jag spenderade alltid rasterna i lagstadiet med att stå för mig själv och gråta, några av tjejerna i klassen förbarmade sig över mig och tog med mig till fröken som frågade vad som var fel men jag svarade aldrig. Jag visste ju inte. Till slut tröttnade hon och sa syrligt att nu hade jag gråtit i två timmar, nu fick jag faktiskt sluta. Jag har alltid setts som konstig. Och jag var alltid ensam, alternativt den eviga reserven. Jag dög när någon annan var sjuk. Minns speciellt en gång, jag var väl runt åtta år tror jag. En tjej i klassen frågade mig om vi skulle leka och vi umgicks precis hela den dagen. Minns att jag sprang hem jätteglad och sa till mamma på kvällen att jag längtade till skolan nästa dag. Nästa dag kom...och det visade sig att tjejen jag varit med bara varit med mig för att hennes kompis varit sjuk. Nu var hon frisk och jag var tillbaka till att vara ensam. Jag glömmer aldrig den känslan. Jag har aldrig passat in, alltid känt mig udda. En annan händelse som etsat sig fast, även den på lagstadiet, var i gympan när vi hade dans på schemat. Jag blev alltid vald sist och ihoptvingad med någon och just den här gången hade det råkat bli en av klassens mest populära killar (helt sjukt att sånt existerar i lagstadiet!) som jag i hemlighet tyckte om. Det var en tryckardans och han höll armarna om mig men så långt ifrån mig som det gick så att de inte nuddade mig samtidigt som han tittade på sin kompis med en min av 'fy fan' och ett hånleende. Fy fan vad det gjorde ont. Den känslan

[CyanideCupcake]

...höll i sig många är efteråt, pendlade till gymnasiet och minns att jag när folk satte sig bredvid mig delvis fick panik, men också tog sådana små, obetydliga saker som tecken på att jag inte var helt grotesk och äcklade folk. De satt ju faktiskt bredvid mig och deras arm snuddade min, alltså var jag inte FULLT så äcklig. Vet hur det känns att vilja skära men det ÄR inte bra. Det hjälper för stunden men är jävligt svårt att ta sig ur. Angående det här med alla undertryckta minnen så låter det som att terapi skulle hjälpa? Det känns inte som att du fått så mycket förtroende för din kurator, har du funderat på att byta? Det här är ju faktiskt någon som du ska blotta ditt innersta för och då är det viktigt att kemin stämmer. Det är okej att byta.  jag får även intrycket av att mitt prat om skolan verkade en aning triggande på dig...inte meningen.