"Skriva av sig"-tråd

[studsbollen_87]

Ett tips som ni som fotograferar er mkt kan testa - är att ni bara tillåter er att fotografera typ halva ansiktet, eller ur en ganska dålig vinkel, så ni bryter det vanliga mönstret av fotograferingar lite i alla fall. Om ni ex har komplex för näsan, testa att dölja näsan litegrann ( håll två fingrar lite för eller så) så får ni ur er själva ångestbeteendet lite i alla fall, men får inte bekräftelsen som er sjukdom letar febrilt efter. = JA! Jag visste det... Jag ÄR verkligen ful.

Då kan ni känna jag är nog ful... eller jag antar att jag är det, för jag såg ju inte riktigt för fingrarna jag höll för. Då blir det ju ett antagande i stället för en sanning. Det känns ju lite positivare i alla fall. Fast det kanske är just "sanningen" som ni så gärna vill åt genom kamerabilderna.

Ett sjukdomsfilter liksom. Som att försöka att inte stirra på sig själv allt för nära i spegeln eller sminka sig alldeles för länge på morgonen.

Kämpa på! Jag kämpar också med min egen Bdd.

[CyanideCupcake]

Det är lite dubbelbottnat för mig, det här med fotograferingen. Anledningen till att jag gör det är för att jag vill se så att jag ser okej ut innan jag går ut, och fotar och fotar tills jag får en bild som inte är grotesk, men OM jag nu mot förmodan får det är det som att jag inte litar på det jag ser. Så jag fortsätter ofta Fota för att jag inte vill tro att jag ser okej ut, gå ut och sen inse efteråt att jag såg för jävlig ut. Så håller jag på så... Det finns ingen ände.

[fugliness]

Blev dumpad av min kille i helgen. Vi skulle ha varit tillsammans i två år i juli. Har verkligen kämpat för att komma över hans otrohet eftersom kärleken mellan oss kändes så pass stark och vi var bästa vänner, och jag hade faktiskt slutat älta det och börjat få tillbaks lite tillit och tro på att han faktiskt ville ha mig när det här hände. Hur kan man säga till ngn att man älskar personen mest av allt, att man hör ihop med henne, prata om giftermål och att flytta ihop till hösten osv och sen bara tvärvända på en vecka eller bara ett par dagar och bli helt iskall? Det är en sån vidrig känsla att bli utsatt för ngt sånt att den inte går att beskriva. Även utan bdd.

Det värsta av allt är att jag är så fruktansvärt ensam nu. Har väldigt få vänner, och bdd:n tar så mkt energi av mig att jag inte har ork av hålla riktiga vänskapsrelationer vid liv. Orkar inte följa med på en massa sociala grejer och ringa och vara glad och prata om kul saker särskilt ofta . Folk har för längesedan slutat fråga mig och ringa mig. Har ofta väldigt lite att säga och känner alltid att folk tycker att jag är besvärlig och tråkig, att de skäms för mig. Har extremt svårt att få vänner också, har inte fått en enda bestående vän sedan gymnasiet och nu är jag snart 25. Dessutom är de få vänner jag ändå har bosatta utomlands alternativt har fått barn och har mkt lite tid över. Jag har en vän som är singel och vi har det gemensamt att vi är väldigt sorgsna, bittra och negativa, men i övrigt delar vi knappt några intressen och hon jobbar väldigt mkt, åker på affärsresor över helgerna och så.

Brukade ringa min kille och prata varje kväll, bara utvärdera dagen lite, tala om vad jag tänkte på just då och göra planer för helgen, lyssna till hans tankar. Det gjorde så mkt att bara ha ngn att berätta småsaker för, en annan röst att lyssna till. Jag vet att det är han som gjort mig illa och därmed är han den sista jag bör ringa, men jag känner ett nästan instinktivt behov av att tala med honom. Det känns så sjukt jävla fel alltihop. Ändå är det bara de första dagarna av aldrig mer. Är rädd för att bli galen på riktigt av den här ensamheten, det finns verkligen ingen jag kan vända mig till som inte sitter bakom en dataskärm eller tar betalt.

[SpegelSpegel]

Det var jag som skrev det senaste inlägget men vågade inte logga in eftersom inlägget försvann sist jag gjorde det

[Malins mamma]

Men SpegelSpegel, var det du som skrev det inlägget? Jag var tvungen att läsa det en gång till när jag såg att det var du. Jag är verkligen ledsen för din skull.    Konstigt att han vände så snabbt, ni har ju varit tillsammans rätt länge. Har ni pratat igenom allt och gjort ett riktigt avslut (om det nu är klart att det blir så) så att ni vet var ni har varann? Annars tycker jag ni ska göra det. Ett förhållande som har varat i nästan två år skippar man inte bara så där snabbt.

Mvh Malins mamma

[laktoos]

Jag måste få skriva av mig lite:

Jag kom hem från psyket igår efter att ha legat inne en vecka pga jag hamnade i en psykos utlöst utav för mycket alkohol, för lite sömn och självklart: BDD.

Just nu är det väldigt snurrigt så inlägget blir kort, men jag är hemma hos mina föräldrar och har bestämt mig för en sak:

BDD KOMMER ALDRIG BESEGRA MIG.

Aldrig.

[SpegelSpegel]

Malins mamma, tack för att du bryr dig

Ja, det var jag, tyvärr
Trodde inte heller man lade ner ett så långt förhållande så snabbt. Men tydligen. Vet inte riktigt hur allt hände, vet bara att han haft det väldigt stressigt på jobbet och fick paniksyndrom för ngn vecka sen och fick sjukskrivas och gå till psykolog. Jag har verkligen försökt stötta och peppa och trösta honom, men enligt honom har jag inte varit ngt stöd alls. Psykologen har sagt att han tar för mkt ansvar för allt och alla. Förra helgen träffades vi och det var okej, men på söndagen mådde han dåligt och var lite kylig och avvisande mot mig, jag trodde givetvis att det berodde på mitt utseende och blev ledsen och fick ångest, började fråga honom om han tyckte att jag var äcklig och o s v. Han blev ännu mer irriterad och avvisande.

På söndagen började han prata om att han inte tyckte om sitt liv som det var, att han ville ändra saker osv. Han sa att han skulle behöva tid för sig själv att tänka över hur han ville ha det med oss. Jag blev givetvis sårad över att han inte var säker på att han ville vara med mig, att han såg mig som ett problem, och han blev arg på mig för att jag blev sårad. Efter ett tag blev vi sams och han sa att han inte menade det han sagt, att han visst ville vara med mig, att han älskade mig så mkt, att vi hörde ihop och att han aldrig skulle hitta ngn som jag igen. Han sa att han bara känt sig tveksam för att han mådde dåligt. Så åkte jag hem och vi sa att vi skulle ringa på kvällen, men han ringde inte mig och jag ville inte hetsa honom eftersom jag visste att han inte mådde bra. Sedan försökte jag ringa honom på måndagen och tisdagen men fick inte tag i honom.

På onsdagen ringde han och berättade vad hans psykolog sagt och att han inte orkade med att känna ansvar för mig, att vårat förhållande inte funkade som det var, att han ville göra ett uppehåll. Jag blev ledsen och arg och sa att jag inte stod ut med att sitta och vänta på honom medan han träffade andra och bestämde sig för om han ville ha mig eller inte. Han sa att vi borde träffas och prata men var väldigt tydlig med att det inte var ett definitivt avslut. På torsdagen pratade vi igen, om ett uppehåll, vilket jag sa att jag inte orkade med, och vi bestämde att träffas och prata.

På fredagen träffades vi och han var helt kall, nu hade han tänkt efter och ville inte ens gå med på ett uppehåll utan han ville ö h t inte ha ngt förhållande med mig mer,oavsett hur mkt mer stark och självständig jag blev. Han sa att han "ville sköta det snyggt" och var väldigt formell, betedde sig som om han aldrig känt ngt för mig. När jag började ifrågasätta honom, hur han kunde säga att han älskade mig så mkt och att vi hörde ihop för bara ngra dagar sen, om han inte skulle ångra sig, sa han bara att det var så han funkade, att han inte ville längre, att det inte fanns ngt att ångra.

Så man kan väl säga att vi har pratat om det. Det fanns egentligen ingenting för mig att säga eftersom han inte under några omständigheter ville ge det en chans och sa att om han stannade hade han bara gjort det för min skull. Ändå sa han att han inte ljugit om det där han sagt, om kärleken och att höra ihop och att han ville gifta sig med mig. Jag får det bara inte att gå ihop, känner mig så förvirrad.

[CyanideCupcake]

. Kan bara göra gissningar här eftersom jag inte känner din pojkvän, men har han nyligen diagnostiserats med paniksyndrom är han nog väldigt förvirrad och rädd just nu. Detta rättfärdigar dock inte på något sätt att vara känslokall och så ambivalent!

[CyanideCupcake]

Min mobil är på lagning och jag kan inte fota. Får panik.

[SpegelSpegel]

Jag känner mig så fruktansvärt vidrigt ensam. Sitter hemma hos mina föräldrar en lördagkväll, tänker på vad min expojkvän gör nu, och med vilken tjej. Ser mig i spegeln och ser vad han måste ha sett. Vad ingen kan stå ut med. Hade varit så otroligt mkt lättare om jag fötts vanskapt, om jag vetat från början vad livet hade i beredskap för mig, då hade jag kunnat förlika mig med min lott. Ingen hade hymlat med att jag inte hade särskilt stora chanser att leva ett normalt liv, jag hade inte gång på gång behövt förälska mig i människor med normalt utseende och invagga mig själv i en falsk och inbilsk visshet om att vara älskad som jag är. Jag hade vetat mina begränsningar säkert och jag hade utvecklat mina goda sidor, intresserat mig för saker som gjorde mig lycklig i den situation jag nu var. Jag hade sökt upp människor med funktionshinder som liknade mina, genom föreningar och liknande.

Nu är jag inte född vanskapt, men har undan för undan förbannats med ett utseende som är oerhört svårt t o m för väldigt storsinta och goda människor att överse med. Tråkigt nog förstår andra människor inte alltid detta när de ser mig sminkad och i heltäckande kläder, då kan jag få höra att jag är "söt", "jättesnygg" osv, vilket ger mig ett självförtroende som bara gör mig olycklig då jag då tror att jag har ett normalt utseende, att ngn kan tycka att jag är attraktiv och känna för mig som en man känner för en kvinna även efter att ha sett mig som jag verkligen ser ut.

[studsbollen_87]

Hej!

Spegelspegel, jag avskyr verkligen din expojkvän efter hur du har beskrivit honom. Han hade säkert bra sidor, men gjorde slut på ett skitsvinigt sätt. Rätt att prata av sig och prata ut, ifrågasätta? Tydligen inte. Kall som en slibbig fisk, usch. Du får hitta ngn varm och god härlig person att vara med. Han måste ta ansvar för hur han beter sig, tycker jag. Du var för bra för honom, helt enkelt.

För jävla underbart bra.

[vinterglas]

SpegelSpegel!

Satan vad ledsen jag blir för din skull. Verkligen inte vad du behövde :/ Vi får hoppas att han tar sitt förnuft till fånga och åtminstone inser hur han betett sig ang. kylan och distanstagandet, ohc kanske förhoppningsvis kommer över, vad jag tror är förvirring - iom paniken.

*kramar*

[Malins mamma]

SpegelSpegel, okej då förstår jag ungefär hur det har gått till.
 
Både du och jag och alla som lider av BDD är nog medvetna om hur jobbigt det kan va att vara i ett förhållande när man lider av BDD. Många har en ständig oro över att bli lämnad för nån "snyggare", man är svartsjuk, man tvivlar på att man är omtyckt för den man är, man är rädd för att visa sig för partnern som man egentligen ser ut, det är jobbigt att hänga med ut på spontana men normala grejer osv. Jag antar att man som BDD-drabbad har så fullt upp med sig själv och sina egna bekymmer så det är kanske svårt att orka tänka på hur det är för partnern.
Hur är det egentligen att vara tillsammans med nån som lider av BDD?
(Nu tar jag ett generellt exempel med ledning av vad jag läst som olika partners har beskrivit om sin situation. I exemplet är det tjejen som har BDD).

1. Han blir inte trodd när han säger att han älskar henne.
2. Han blir inte trodd när han säger att han tycker hon är snygg.
3. Han blir beskylld för att egentligen vilja ha nån annan.
4. Han måste vara extremt noga med allt han säger och hur han säger det för att inte ska tolkas till något annat än vad det är.
5. Han blir orolig så fort det dyker upp nån tjej som partnern tycker är snygg på TV eller i verkligheten, han vet att det kan utlösa bråk eller svartsjukescener.
6. Han måste ständigt bevisa att han älskar henne, ändå blir det aldrig nog.
7. Hans eget mående och känslor tas inte på allvar, om han av någon anledning är trött, ledsen eller arg antas det bero på partnerns utseende.
8. Han blir anklagad för att skämmas över henne när han egentligen är stolt över henne.

Jag påstår inte att det har varit precis så här för din kille men jag befarar att det stämmer in på flera punkter ..?? Isåfall förstår du säkert att det måste vara väldigt påfrestande för honom att leva i ett sånt förhållande hur mycket han än älskar dig.
Detta + mycket stress på jobbet + ev andra bekymmer har gjort att han fick paniksyndrom, blev sjukskriven och fick gå till en psykolog. Du har försökt trösta, peppa och stötta honom men enligt honom har du inte varit nåt stöd alls. Kan det vara så att allt det andra (det jag skrev om i punkterna) totalt har överskuggat de insatser du ändå har gjort?

När han försökte förklara för dig att han mår dåligt och att han ville ha en förändring så sa du exakt de orden han inte ville höra (som han troligen fått höra många gånger), frågor om det beror på ditt utseende, om han tycker du är äcklig osv. Därmed övergick fokuset till dig och han fick inget gehör för sin situation och för hur han mådde. Efter ett nästan två-årigt förhållande där han om och om igen bevisat att han älskar dig, bevisat att han tycker du är attraktiv och pratat om att ni skulle gifta er så ifrågasätter du fortfarande honom, allt vad han har sagt och gjort under den tiden är som bortblåst. Är det konstigt om han ger upp hoppet att ni ska kunna ha ett lugnt och välfungerande förhållande?
 
Vilka framtidsutsikter ser han tillsammans med dig? Troligen att det spelar ingen roll vad han än gör och vad han än säger så kommer du aldrig att tro på honom. Inte ens efter att han fått paniksyndrom och blivit sjukskriven så inser du hur hur dåligt han mår bla pga den press du pga BDD:n utsätter honom för. När han har problem så tror du att allt handlar om ditt utseende. Har du frågat honom vilka förändringar HAN vill ha i ert förhållande, har du frågat vad HAN tycker är jobbigt, har du frågat vad det är som han inte orkar ta ansvar för?
Hans psykolog, som har uppgiften att få honom att må bättre, inser att ert förhållande tar allt för mycket energi och kraft, inte pga dig utan pga det som BDD:n för med sig. För hans hälsas skull måste han släppa förhållandet till dig och jag är helt övertygad om att detta skär i hans hjärta lika mycket som det gör i ditt.
 
Som du skriver så är det besked han gett dig klart och tydligt: Han älskar dig och vill vara med dig, han tycker att ni hör ihop och han tror inte att han kan träffa nån som dig igen MEN att han inte orkar med att känna ansvar för dig och att ert förhållande inte funkar som det är.

Inte på något ställe du har skrivit om killen så har problemet varit att han tycker att du är ful men ändå drar du slutsatsen att förhållandet tog slut pga ditt utseende:

Ser mig i spegeln och ser vad han måste ha sett. Vad ingen kan stå ut med.

Du lider av BDD och ser en förvrängd bild av ditt utseende (att du själv inte tror på det ingår sas i sjukdomen). Killen kan ALDRIG NÅNSIN se den bild du ser i spegeln. Han har inte stått ut, han har GILLAT ditt utseende.
 

jag hade inte gång på gång behövt förälska mig i människor med normalt utseende och invagga mig själv i en falsk och inbilsk visshet om att vara älskad som jag är.

Han HAR älskat dig som du är, har du inte märkt det?

vilket ger mig ett självförtroende som bara gör mig olycklig då jag då tror att jag har ett normalt utseende, att ngn kan tycka att jag är attraktiv och känna för mig som en man känner för en kvinna även efter att ha sett mig som jag verkligen ser ut.

Killen har gillat dig och ditt utseende, han har älskat dig som du är, funnit dig attraktiv och känt för dig som en man känner för en kvinna även efter att ha sett dig som du verkligen ser ut. Du har ju bevis för det, varför räknas det inte???

Vad kan en partner begära av en BDD:are? Vad kan man som BDD-drabbad göra för att ett förhållande inte ska bli övermäktigt jobbigt för partnern?

1. Vad du än själv anser om ditt utseende så måste du tillåta att partnern har sin egen åsikt och respektera den. Om han tycker att du är snygg så tycker han det.

2. Hur mycket du än hatar dig själv så måste du tillåta att partnern älskar dig. Du kan inte bestämma över hans känslor för dig. Älskar han dig så gör han det oavsett om du kan förstå det eller inte.

3. Orsaken till att någon är tillsammans med just dig är för att han vill vara tillsammans med just dig och ingen annan.

4. Var uppmärksam på om du gör några feltolkningar. "Vad fin du är idag!", betyder inte att du var ful igår tex.

5. Anklaga inte honom för att det dyker upp "snygga tjejer" på TV eller stan. Det är inget han kan råda över.

6. Försök minska ner på bekräftelsebehovet, för din egen skull. Det gör dig bara mer osäker. Våga lita på att han älskar dig även om han inte säger det 10 ggr om dan.

7. Försök se bortom sjukdomen. Även om det känns som att allt står och faller med hur du ser ut så finns det tusentals andra saker som kan påverka hur din partner mår och hur han känner sig. Ta reda på vad det är istället för att skylla på ditt utseende.

8. Om du tror att din partner skäms för dig, inse att det är din partner (inte du) som vet vad HAN känner.

Jag inser att det kanske kan vara svårt att följa de här punkterna men jag tror att det är nödvändigt att åtminstone försöka om man vill ha ett fungerande förhållande

SpegelSpegel, snälla ta inte illa upp för det jag skrivit. Jag har kanske tolkat saker fel och jag vet ju inte mer om detta än vad du har beskrivit här men tänk efter noga, tror du inte att det kan ligga nåt i det jag säger? Jag hoppas du litar på att jag vill hjälpa dig att se saker som de är istället för genom ett förvanskande BDD-filter.
Det var inte dig killen gjorde slut med, det var med BDD:n. Han orkade inte med den längre, jag hoppas att du kan förstå och inse att hans beslut inte hade någonting att göra med ditt utseende.

Mvh Malins mamma

[SpegelSpegel]

godessceline

Hmm, gjorde han slut med dig då, din kille? Hur länge var var det i så fall slut innan han ångrade sig? Fast jag tror ändå att min exkille är annorlunda, inte för att jag känner din kille men hos min förra verkar det liksom vara ngt som inte riktigt klickar. Han förstår liksom inte det grundläggande i normala sociala relationer mellan människor, givandet och tagandet, att själva anledningen till att ngn älskar en är att man behandlar personen väl, finns där för henne, ger henne kärlek och ömhet, undviker att såra henne, och att hon då vill göra detsamma i gengäld. Han säger att man inte kan "ta ansvar för andras känslor", vilket jag menar är en ytterst väsentlig sak i varje djupare relation. Visst att det kanske inte är hans "ansvar" om jag tolkar likgiltighet eller irritation från hans sida som att han tycker att jag är ful, men det är hans ansvar att behandla sin tjej med respekt och inte låta trötthet och irritation gå ut över henne, OM han vill att hon INTE ska bli sårad, stött eller undra vad som är fel. Sjukt nog var en sak han tog upp som var betungande för honom att jag brukade fråga om jag var äcklig, och att han då måste svara nej, annars hade jag blivit ledsen. Vilken tjej hade INTE blivit ledsen om hennes kille sa att hon var äcklig, liksom? Som att det är så jävla pressande att inte vara elak mot sin flickvän. I o för sig sa han att han inte menade så när jag konfronterade honom, men ändå, det verkar över lag ha varit jobbigt för honom att han har betytt ngt för mig och att jag haft anspråk på att betyda ngt för honom, att han inte kunnat behandla mig hur som helst utan att såra mig.

Samma sak när jag försökte komma över hans otrohet, det var väldigt jobbigt för mig en tid efter att vi börjat om igen, jag ältade det, var svartsjuk, misstänksam och hade svårt att få tillbaka tilliten. Men enligt honom var det enbart mitt problem och ingenting han hade del i, han kunde ju inte ta ansvar för hur jag kände och blev förbannad så fort jag pratade om det eller visade svartsjuka, gjorde det värre genom att säga saker som sårade mig. Han är två år yngre än jag och det här var hans första långa förhållande, så det förklarar väl en del.

Studsbollen_87

Tack, du är så snäll  

Känner nog ungefär som du säger inför honom. Han hade en massa saker som fick mig att älska honom, trots att han var lynnig och känslomässigt omogen på många sätt, saker som jag saknar så det värker. Men som han behandlade mig när han gjorde slut...avsky är väl en känsla som ligger nära till hands, tyvärr.

jojoplaneten

Tack för att du bryr dig  

Jo, på ngt sätt hoppas jag väl också att han ska ändra sig, men jag är helt säker på att det är definitivt slut den här gången. Och det är kanske bäst, antar jag. Tråkigt att höra att du fått återfall på senaste tiden, men trevligt att höra ifrån dig igen. Har inte heller skrivit så mkt här på ett tag, förstod nog inte hur mkt förhållandet hjälpte mig att ändå orka saker och känna mig mer "normal" även om jag inte alls varit bdd-fri. Bara att ngn bryr sig om en och ringer och säger att han saknar en gör sådan enorm skillnad, det blir mkt svårare att intala sig att man är ett socialt utstött missfoster. Kram tillbaks  

[SpegelSpegel]

Malins mamma

Började gråta när jag läste vad du skrivit, tårarna bara rinner. För jag känner ju igen det där du skriver, jag förstår ju att mina desperata försök att hålla honom kvar bara har drivit honom längre ifrån mig . Men jag kan inte stoppa det, jag vet inte hur det någonsin ska kunna få ett slut, äcklet bara väller fram och jag vet inte vad som är verkligt, vad som är mina känslor för mig själv och andras. Sedan vet jag inte vad som är normalt och inte heller, alla relationer kan väl innehålla svartsjuka och bekräftelsebehov, rädsla att bli lämnad osv. Han var ju t ex otrogen, vad är den normala reaktionen på sånt? Jag vet att jag måste ha varit väldigt, väldigt jobbig. Men poängen är att jag kämpar, att jag går hos en kurator och ska börja i kbt, att jag höll på att bli starkare, att jag visst tog hänsyn till hans känslor och brydde mig om hur han mådde, han har inte alls tagit ansvar för mig, det enda är väl i så fall att han behövt bekräfta mig. Jag har alltid lyssnat och tröstat när han mått dåligt, när jag mått dåligt och behövt hans stöd har han bara sagt att han inte orkar med det där och att jag får ta det med min psykolog. Det är det som är så fruktansvärt hemskt, jag vet inte vad som är hälsosamt och normalt. Är allt jag gör och känner sjukt för att jag har BDD? Är allt icke-bdd:are gör friskt och normalt? Finns det en sanning mittemellan, eller är allt mitt fel och ett verk av min förvrängda hjärna?