"Skriva av sig"-tråd

[Malins mamma]

Hej Emme!

Jag vill önska dig hjärligt välkommen hit till forumet!
Tyvärr är det nog så att de allra flesta här känner precis som du gör angående sitt utseende. Det verkar alltså, av det du beskriver, som att även du lider av BDD. Du har inte fått nån diagnos ännu men om du kommer under utredning så hoppas jag verkligen att de kollar upp om du har BDD.

Ditt resonemang om att det är din mammas "jobb" att tycka att du är söt och att dina kompisar säger att du är snygg bara för att göra dig glad är så typiskt för BDDare. Även det andra du beskriver är mycket vanligt, att stå timmar framför spegeln, gråta över sitt utseende, undvika/hata att va med på kort, drömma mardrömmar om sitt utseende och att tycka sig veta vad andra tänker. Men det finns behandling som har visat sig hjälpa mot BDD och det är KBT-terapi, ev tillsammans med SSRI-medicin.
Hoppas du har möjlighet att få hjälp så du blir fri från den här jobbiga sjukdomen. Om det är något du undrar över så är det bara att fråga.
(Ursäkta för det sena svaret på ditt inlägg).

Mvh Malins mamma 

[Emmee]

Tack så mycket, det gör inget att du svarade sent! Huvudsaken är att jag kan prata med någon som förstår.

Idag har det varit en extra jobbig dag. Det enda som har funnits i mitt huvud är hur jag ska lyckas gå ner i vikt, hur jag ska få mitt hår att växa snabbare och bli långt och fint osv. Varje gång som jag går förbi speglen så ser jag hur tjock och ful jag är. På något konstigt sätt så har detta nästan blivit min vardag. Jag är van vid att tänka elaka saker om mig själv, det har nästan blivit som en självklarhet att gråta över hur jag ser ut.

Jag har pratat med min mamma en del om hur jag känner, och att jag skulle vilja försöka att gå till en psykolog. Då kanske jag kan få en diagnos, och bli mer tagen på allvar. Men även viktigast av allt, bli av med sjukdomen. Men samtidigt så vet jag inte om jag skulle våga gå dit. Jag är rädd för att dom ska "skita i mig" och säga att det finns dom som har det värre. Rädslan över att inte bli tagen på allvar skrämmer mig. Jag vill verkligen inte bli idiotförklarad! Jag vet att detta säkert inte kommer att hända, men jag kan endån inte släppa det.

Något som jag också tänkt mycket på är kommentarer som jag få ibland. Om någon kommenterar mitt utseende så kan jag aldrig avgöra om dom skämtar eller inte. Och även om dom säger att dom bara skämtade så sitter endån orden kvar.

Som en gång så sa en kompis till mig
- Du är ju jätte snäll men ful!

Vet inte om hon skojade, men jag var fan nära på att börja gråta! Och just dom orden plågar mig än idag. Även fast hon skojade (tror jag, är inte säker) så hatar jag mig själv ännu mer nu. Och bara att jag sitter och gråter när jag skriver det här, visar hur hårt det här slog mitt självförtroende även fast det hände för typ en månad sedan.

[emme]

Oj glömde att logga in, men det var jag som skrev inlägget över.

[CyanideCupcake]

Jga mår illa av ångest. Det finns ett forum juag är aktiv på där vi endast är en tre-fyra användare i just den sektionen, så vi "känner" varandra rätt väl. Har aldrig nämnt hur jag känner ang. mitt utseende där innan men efter mycket debatterande emd mig själv gjorde jag det igår. Postade länken med Dr. Winograd från "Healthzone" och skrev att dte inte finns något de kan säga (att jag är ytlig, behöver tänka på folk som svälter/lider/sitter i rullstol etc) som jag inte redan hört men att det enda jag vet är att jag ibland (ofta) inte vill gå ut eller visa mig för familj eller vänner för att jag känner mig så grotesk. En av dem (vi har pratat på MSN under några år och sågs även IRL i Paris i somras) skrev då såhär:

I'd say your reaction is very normal to the situation, and no where near 'over the line'. Of course, there is nothing wrong with striving to be accepting and content with the way things are, but the reality is that it still requires us to suppress or force ourselves to react or think differently than our human nature would otherwise permit.

As you say, it's not really a matter of being a vain person or such. Anyone who doesn't understand should think a bit more about it. Best example I can think of is what happens if you put on a halloween mask and a baby opens it's eyes. VERY good chance the baby is going to get upset. Why? It's human nature. We are instinctively and subconsciously trained to be pleased by what we usually see, and displeased with what isn't 'normal'.

If it was a matter of you waking up one morning and saying, "I'm to fat- time for liposuction." or "My boobs are too small- time for implants." then yes, you'd probably need a serious reality adjustment.

So, do what you think you must. If you have been dealing with it all your life and still feel you want to find at least a partial solution then go for it. Screw anyone who feels otherwise. It's not like you are doing something on a whim.

Love ya!

...och nu har jag sån sjuhelvetes ångest. INGENSTANS har jag nämnt att jag är rädd för att hålla min brors bebis för att jag är rädd att han ska bli rädd för mitt utseende, men så skrev den här människan som det står ovan. Det BEVISAR ju att jag har rätt, att bebisar KAN reagera så på ansikten. Ingenstans nämnde jag kirurgi (mer än att jag fick min attack för nån månad sen då jag var på vippen att göra dte själv) men han nämner det i alla fall -och han vet hur jag ser ut. Uppenbarligen tycker han att det behövs och verkar inte alls tycka att det är konstigt i mitt fall. Detta är samma människa som för några år sen (hade "bara" komplex då) efter att jag visat honom en bild på mig själv och nämnt att jag inte gillar mitt utseende, i ett försök att "trösta" mig (antar jag) sagt: "true, you'll never be a supermodel but neither will I". Tack, då känns det mycket bättre....Det krävdes asmycket av mig att nämna ordet BDD eftersom de allihop har sett hur jag ser ut och jag inte vill riskera att de ska kunna tänka "hon har ju rätt" angående mitt utseende men han nämnde ju inte ens klippet eller sjukdomen utan skrev bara sådär. Jag vet inte vad i helvete jag ska tro, den här dagen var illa nog som det var och nu har jag sån ångest att jag är spyfärdig. Såg det bra ansiktet i helgen för första gången på över ett år men idag blev det värre och jag började se ett av de fula igen. Tänkte logga in på det där forumet för att se om någon svarat och tänkt att det säkert skulle kunna få mig på bättre humör och inse att det hr bara sitter i mitt huvud men så blev det såhär. Jag har inte BDD, andra ser vad jag ser och verkar inte tycka att kirurgi skulle vara något som helst konstigt i mitt fall. Jag fattar inte hru i helvete jag ska kunna gå till jobbet imorgon, har sån ångest att jag darrar.

[studsbollen_87]

Till: Godessceline

Jag vet att vi tycker och tänker olika om mycket, men jag kan looova dig att bebisen inte kommer reagera på ditt utseende. En bebis är fördomsfri. Börjar den gråta när den ser dig beror det inte på dig eller ditt utseende, bebisen kanske bara är trött eller hungrig.

Se glad och snäll ut. Jag tror det kommer fungera bra. 

[Malins mamma]

Godessceline,

Jag hade precis skrivit färdigt ett svar till dig och så klickade jag på fel ikon och allt försvann. Jag måste gå och lägga mig strax men jag försöker sammanfatta lite av det jag skrev:

Den här killens svar är en form av missriktad support. Han försöker att förstå dig och "backa upp" dig utan att inse hur du tolkar det. Typ: "Om du verkligen lider så mycket av det här så är det din rätt att få det åtgärdat. Och då ska ingen annan komma och säga emot. Gör det du måste. Om det här har plågat dig i hela ditt liv och du fortfarande vill få det åtgärdat, så gör det då."

(Det är ungefär samma sak som om en läkare skulle säga till en som har ett par finnar: "Eftersom du lider så av de här två finnarna så skriver jag ut Roaccutan, inte för att det behövs utan för att du lider så mycket".)

Det skulle vara intressant att få veta varför killen tog exemplet med halloween-masken. Antagligen var det ett försök att förstå varför BDDare blir förskräckta när de ser sin "groteska" spegelbild. Att man instinktivt blir rädd för det som inte är "normalt".

Jag tror iaf inte för en sekund att killen tänkte sig nåt samband mellan det han berättade om halloween-masken och din rädsla för att din brorson skulle bli rädd för ditt utseende. Där har du nog gjort en grov feltolkning. Du hade ju inte ens nämnt din rädsla för honom.

Det BEVISAR ju att jag har rätt, att bebisar KAN reagera så på ansikten.

Nej, det han skrev var att barn kan bli rädda för halloween-masker. Inte för vanliga ansikten.

Jag hoppas du kan inse att killen skrev sitt svar utifrån sin (o)kunskap och sin vilja att "hålla med dig". Jag tror han skulle bli mycket bedrövad om han fick veta hur du tolkade hans svar och att du drog slutsatsen att han tyckte att du är "ful". Det var alldeles säkert inte hans mening.

[Malins mamma]

efter att jag visat honom en bild på mig själv och nämnt att jag inte gillar mitt utseende, i ett försök att "trösta" mig (antar jag) sagt: "true, you'll never be a supermodel but neither will I". Tack, då känns det mycket bättre....

Jag har läst om flera exempel på samma tema, tex att läkare har kommenterat BDDares syn på sitt utseende med att "vi som inte är några supermodeller får acceptera det och leva vidare ändå."

Som i många andra fall blir man som BDD-fri mycket överraskad över hur BDDare reagerar på ett sånt uttalande. Det beror antagligen på den svart-vita synen man har på sitt utseende. Om man inte är supermodellsnygg så tolkas det till att man är ful. Men det är verkligen inte det som avses med ett sånt uttalande. Supermodeller blir bara ett fåtal personer av alla miljarder människor som finns på jorden, och inte ens bland dessa så bygger allt bara på deras utseende.

Det jag menar är att 99,99999999 % av jordens befolkning aldrig kommer att bli någon supermodell. Varför skulle man behöva bli upprörd över att någon säger att man inte blir något så ovanligt? Eller har man som BDDare så stora krav på sitt utseende att ingenting annat duger?

Jag tycker iaf det var modigt gjort av dig att berätta för de andra om din BDD även om de (killen) inte riktigt fattade vad det handlar om. Men å andra sidan, hur många är det som gör det på en gång?

Studsbollen, jag instämmer i det du skrev.

Emme, tråkigt att du har det så jobbigt.

Jag är van vid att tänka elaka saker om mig själv,

Försök att inte göra det. En tjej skrev så här efter att hon hade blivit frisk: "Jag ser på mig själv med så snälla ögon nu, jag skulle inte ens drömma om att plåga mig själv med BDD-tankar längre, som jag gjorde förut. Det skulle vara oerhört, som att slå en liten kattunge eller en valp."

Jag tycker du ska börja söka hjälp så snart som möjligt. Det kan vara lång väntetid på vissa orter och det är inte säkert att alla psykologer känner till BDD ens, så det kan dröja länge ändå innan du får nån hjälp.
 

[CyanideCupcake]

Det jag menar är att 99,99999999 % av jordens befolkning aldrig kommer att bli någon supermodell. Varför skulle man behöva bli upprörd över att någon säger att man inte blir något så ovanligt? Eller har man som BDDare så stora krav på sitt utseende att ingenting annat duger?
 

Det beror på. När jag är riktigt grotesk skulle jag ge min ena arm för att bara få se normal ut och inte som ett monster. Däremellan, när jag "bara" ser mig själv som ful i olika grader, så duge ringet annat än perfektion.

Nej, det han skrev var att barn kan bli rädda för halloween-masker. Inte för vanliga ansikten.

Men om jag anser att mitt ansikte ser ut som en, då? Om jag anser att jag är så ful att det kan likställas?

[Malins mamma]

Men om jag anser att mitt ansikte ser ut som en, då? Om jag anser att jag är så ful att det kan likställas?

Godessceline, du lider av BDD vilket innebär att man ser sitt utseende förvrängt, du ser att du har sex olika utseenden, du har tom upplevt "morphing" och du har sett många exempel på andra BDDare som tycker att de ser groteska ut men som enligt ditt tycke är snygga. Jag måste bara fråga: Tror du faktiskt på allvar att det du ser är riktigt? Alltså att andra också kan se dina olika utseenden?
Jag tycker att det finns så många bevis för att man som BDDare inte kan lita på det man ser att du iaf borde ifrågasätta om det du ser faktiskt är sant, hur tydligt du än ser det.

Såg det bra ansiktet i helgen för första gången på över ett år

Det här var väldigt intressant. Kan du komma ihåg hur situationen var just då? Jag skulle gissa att det inte var under en foto-session, att du inte skulle iväg på nåt viktigt, att du inte hade studerat Ditas eller nån annans kropp, hy och rörelser i timmar, att du inte hade stått framför spegeln nån längre tid, att du inte tänkte så mycket på ditt utseende just då överhuvudtaget. Tänk efter och berätta hur det var!

Däremellan, när jag "bara" ser mig själv som ful i olika grader, så duger inget annat än perfektion.

Dr C skrev:
"Att insistera på att något i livet skulle vara annorlunda än det är leder ofta till att man känner sig olycklig."

Dvs om du har som krav att ha ett perfekt utseende för att känna dig nöjd så sätter du dig i två omöjliga positioner. 1. Det finns ingen i hela världen som är helt perfekt. Hur kan du då förvänta dig att just du ska kunna uppnå det omöjliga? 2. Om du nu ändå skulle få ett perfekt utseende så vore det inte perfekt i alla fall eftersom folk har olika tycke och smak.
Är det inte smartare att ge upp tanken på perfektion? Vore det inte lättare att leva med insikten om att ingen är perfekt och att man inte behöver vara det heller?

Emme,

Och även om dom säger att dom bara skämtade så sitter ändå orden kvar.

Det kan verka konstigt att vissa kommentarer sitter kvar hur länge som helst medan andra är bortglömda i nästa minut. Men det finns en orsak till att det är så.
1. Om kommentaren stämmer överens med ens egen (befarade) uppfattning om sig själv.
2. Om man tror att vad någon säger också gäller för alla andra personer, för all framtid.
3. Om man tror att något är sant bara för att nån har sagt det.
4. Om man upprepar orden för sig själv om och om igen.
5. Om man fastnar i funderingar om vad som menades eller avsågs.

Då kommer kommentaren att "växa" och finnas kvar i ens huvud hur länge som helst. Det bästa är att genast ifrågasätta kommentaren innan den fått fäste men det går även att göra det i efterhand. Att du var nära att börja gråta och att du plågas av hennes kommentar än i dag är inget "tecken" på att det ligger nån sanning i kommentaren.   

[CyanideCupcake]

Jag måste bara fråga: Tror du faktiskt på allvar att det du ser är riktigt? Alltså att andra också kan se dina olika utseenden?

Ja, jag tror ju det. Jag gör det. Jag vet inte vad mer jag kan säga, men jag gör det.

Det här var väldigt intressant. Kan du komma ihåg hur situationen var just då? Jag skulle gissa att det inte var under en foto-session, att du inte skulle iväg på nåt viktigt, att du inte hade studerat Ditas eller nån annans kropp, hy och rörelser i timmar, att du inte hade stått framför spegeln nån längre tid, att du inte tänkte så mycket på ditt utseende just då överhuvudtaget. Tänk efter och berätta hur det var!

*tänker efter* Jag vet faktiskt inte. Jag SKULLE iväg på Oktobermarknaden i min stad, tusentals besökare och man går som packade sillar. Skulle dit med ett apr kompisar. Har dock (så länge jag inte har en riktigt illa attack) lättare för sådana sammanhang (konserter o. dyl.) eftersom man i den stora amssan kan bli anonym och dte är svårt att urskilja individuella ansikten i en folkmassa. Det enda jag kan komma på som gjort saken lite bättre var att jag inte fotade. Men det betyder ju, för mig, egentligen bara att jag försöker att inte tänka på hur jag ser ut, att inte låtsas om hur mitt ansikte egentlgien ser ut eftersom det är mitt fotande som visar det. (Speglar har jag oftast inga problem med).

Är det inte smartare att ge upp tanken på perfektion? Vore det inte lättare att leva med insikten om att ingen är perfekt och att man inte behöver vara det heller?

Det är klart att det vore bättre. Min jakt på perfektion är min förbannelse, men jag kan inte sluta. Kan inte.
[/quote]

[Malins mamma]

Ja, jag tror ju det. Jag gör det. Jag vet inte vad mer jag kan säga, men jag gör det.

Okej, jag hade faktiskt väntat mig att du skulle svara nej på den frågan men då kan vi bara konstatera att du verkligen tror på det du ser. Jag måste säga att jag blir både förbluffad och skrämd över vilket starkt grepp BDDn har över sina offer men jag uppskattar ditt ärliga svar. 

Det var alltså som jag trodde (med att du såg det "bra" ansiktet i helgen). Du skulle visserligen iväg till marknaden men du visste att i den stora folkmassan så skulle du inte uppmärksammas på nåt speciellt sätt och därför var det inte så noga med hur du såg ut.
 

Det enda jag kan komma på som gjort saken lite bättre var att jag inte fotade. Men det betyder ju, för mig, egentligen bara att jag försöker att inte tänka på hur jag ser ut, att inte låtsas om hur mitt ansikte egentlgien ser ut eftersom det är mitt fotande som visar det.

Ja, just det!!! Inser du hur nära du är att komma på hur du ska göra för att inte se ditt fula utseende igen??

Min jakt på perfektion är min förbannelse, men jag kan inte sluta. Kan inte.

Dr Claiborn skrev i sin Workbook att när man säger att man inte kan så betyder det ofta att man inte vill därför att .....?

Såå, varför vill du inte sluta? Vad tror du skulle hända om du gav upp den här jakten? Vad är det som driver dig att vilja va perfekt?

[Synthesized]

Jaha.. Nu är jag inne i mitt andra förhållande någonsin men också en fruktansvärd BDD-period. Det går inte ihop särskilt bra. Jag lever för somrarna då jag mår och fungerar mycket bättre, delvis för att man får sol och det är varmt och folk är glada - men den största anledningen är att min hud blir mycket bättre. När det blir vinter kommer finnarna på köpet. Inte normal akne heller, det är stora, ömma knölar under huden. Inga receptfria medel fungerar just eftersom infektionerna är djupt under huden... Jag vågar inte gå till en hudläkare och få huden undersökt i strålkastarljus och genom förstoringsglas, men det känns som att jag nästan måste göra det som sista utväg. Förhoppningsvis få ett läkemedel som hjälper mot min akne.

Min pojkvän känner inte till min BDD, han vet att jag mår dåligt och har tvångsproblem, men jag vågar inte berätta om det här, vågar inte dra uppmärksamhet till mitt utseende, vill inte att han ska granska mig kritiskt för att "se om jag har rätt". Jag tror dock att han har förstått att jag inte gillar mitt utseende eftersom jag har svårt att ta åt mig av hans komplimanger. Han har aldrig sett mig med såhär hemsk hy, om han gjorde det skulle han nog inte längre hålla fast vid att jag är "den vackraste han vet"... Jag vet inte om det är bra eller dåligt att jag får såna komplimanger då det känns som ett krav jag måste leva upp till varje gång vi ses. Att jag måste vara perfekt för att han inte ska ändra uppfattning. Det är jobbigt. Samtidigt känns det fint att höra just för stunden i alla fall, till skillnad från andra människor verkar han vara uppriktig med det han säger. Och sen huruvida det är pga att jag lyckats lura honom eller inte, ja, det är en annan femma...

Han är bortrest nu men kommer hem om en vecka, jag kämpar och hoppas för allt i världen att min hud har blivit bättre då, annars kan jag inte träffa honom. Har suttit isolerad i nästan en vecka nu och ägnat dagarna åt att klämma i ansiktet, försöka hålla det rent och använda olika hudvårdsprodukter. Om det inte har blivit bättre när han kommer tillbaka så vet jag fan inte vad jag ska göra. Jag hatar ensamheten. Det är så hemskt att inte kunna träffa någon, särskilt när man mår som sämst och verkligen inte vill vara ensam.. samtidigt som man vill, eftersom man inte klarar av att någon ser.

[CyanideCupcake]

Okej, jag hade faktiskt väntat mig att du skulle svara nej på den frågan men då kan vi bara konstatera att du verkligen tror på det du ser. Jag måste säga att jag blir både förbluffad och skrämd över vilket starkt grepp BDDn har över sina offer men jag uppskattar ditt ärliga svar. 

Det var alltså som jag trodde (med att du såg det "bra" ansiktet i helgen). Du skulle visserligen iväg till marknaden men du visste att i den stora folkmassan så skulle du inte uppmärksammas på nåt speciellt sätt och därför var det inte så noga med hur du såg ut.
 
Ja, just det!!! Inser du hur nära du är att komma på hur du ska göra för att inte se ditt fula utseende igen??

Jag förstår att du vill att jag ska säga "sluta fota", men om jag slutar fota leder det ju bara till att jag lever i förnekelse om hur jag ser ut. Det innebär ytterligare att jag, om jag har dagar då jag pga att jag itne fotat klarar av att visa mig mer, blir utskrattad och att folk viskar bakom ryggen på mig. "ser hon inte hur hon ser ut? Stackars människa..." och det enda som är värre än att vara ful är att folk ska tro att jag inte vet om det. Då blir deras emdlindande dubbelt.

Dr Claiborn skrev i sin Workbook att när man säger att man inte kan så betyder det ofta att man inte vill därför att .....?

Såå, varför vill du inte sluta? Vad tror du skulle hända om du gav upp den här jakten? Vad är det som driver dig att vilja va perfekt?

Att vilja bli accepterad. Vara del i en grupp. Jag har varit utanför hela mitt liv; utanför kompisgäng, utanför klassen...utanför livet. Jag har altlid setts som konstig av andra och de tjejer i skolan som var med i alla sammanhang som jag stod utanför...var söta.

[Synthesized]

För någon vecka sedan var jag på fest och blev fotograferad vid ett par tillfällen. Med blixt. Herregud, med BLIXT! Det var i situationer då jag helt enkelt inte kunde fly. Det kändes ganska hemskt men jag lyckades samla mig... Nu är det dock som så att bilderna från festen har spridits, jag har inte sett dem själv och jag vågar verkligen inte. Jag har en oerhörd oroskänsla i magen.. hur ser jag på bilderna? Är jag avslöjad? Vet alla nu?

[Malins mamma]

Hej Synthesized!  

Jag vågar inte gå till en hudläkare och få huden undersökt i strålkastarljus och genom förstoringsglas, men det känns som att jag nästan måste göra det som sista utväg.

Om du verkligen har stora, ömmande knölar djupt under huden är det inget att vara rädd för eller skämmas för. Man går ju till hudläkare för att få hjälp med sina problem, inte för att visa upp en felfri hy.

men jag vågar inte berätta om det här, vågar inte dra uppmärksamhet till mitt utseende, vill inte att han ska granska mig kritiskt för att "se om jag har rätt".

Det här är ett BDD-tänkande som inte finns i en "frisk" värld. Pojkvännen har redan sett dig och gillat ditt utseende. Hur din hy ser ut ändrar inte på det.

det känns som ett krav jag måste leva upp till varje gång vi ses. Att jag måste vara perfekt för att han inte ska ändra uppfattning.

Liksom detta. När killen ger dig komplimanger för ditt utseende så är det hur du ser ut som han uppskattar. Inte för att din hy är acnefri eller för att du har lyckats sminka dig "perfekt" eller för att håret råkar ligga exakt som det "ska". Du ser alla små detaljer men han ser helheten.

Han är bortrest nu men kommer hem om en vecka, jag kämpar och hoppas för allt i världen att min hud har blivit bättre då, annars kan jag inte träffa honom.

Vad skulle du tycka ifall han ringde och sa att han inte kan träffa dig pga att hans hy har blivit sämre?

Du verkar ha träffat en bra kille, det här ordnar sig säkert hur än din hy ser ut. Tänk på att han inte ser ditt utseende på samma sätt som du gör.