"Skriva av sig"-tråd

[ESM]

Lycka till, Godessceline! 

[kardborre]

Jag måste förbli ödmjuk. Får inte låta mitt inre raseri ta över när mina efterlängtade pengar nu snart kommer. Frustrationen i mig vill shoppa loss som aldrig förr men jag måste hålla huvudet kallt. (Hallå!, hyran är inte betald än..).

Jag vågar inte lita på att ekonomikrisen är löst förrän pengarna verkligen finns på mitt konto. Men jag fattar fortfarande inte varför processen med ett SGI-tillrättaläggande kunnat ta sån tid (trots att jag ´tror´ jag fått det förklarat för mig nåra ggr nu?)?

Det jag mest längtar efter är en ´träningsmaskin´. Vill få rätsida på min kondition utan att behöva exploatera mig i sociala träningssammanhang - orkar inte börja så. Behovet av rörelse finns inplanterat och ganska så nära till hands (under rätt förutsättningar). Men som sagt, jag vågar knappt andas tanken ännu. Mår redan dåligt över att jag handlade mat idag trots att jag har obetalda räkningar.

[CyanideCupcake]

I'm back!

Åh kardborre, ska du få dina pengar nu?? De har satt en handläggare på dig och allt det där?

[kardborre]

Åh kardborre, ska du få dina pengar nu?? De har satt en handläggare på dig och allt det där?

Tack, ja! Fick tag på handläggaren igår. Mina pengar kommer på torsdag, senast fredag... Det är minst sagt på tiden. Men denna ekonomistress, maktlöshet och oro har kostat på! Jag har till och med fått gråa hår det sista året .

Började bli farlig för mig själv alldeles innan jag fick beskedet att FK faktiskt hade satt igång med mitt ärende. Orkade inte andas längre, mådde skit! Svalde en massa tabletter för första gången. Blev euforisk över att jag äntligen vågade. Vinglade runt men somnade ifrån alltihop tillslut (och vaknade nästa dag). Gjorde om det några dagar senare.

Det som känns jobbigt nu är att i den stunden tänkte jag inte på hur det skulle gå för mina katter. Jag bara ´handlade´ utan att egentligen tänka alls (och det kändes rätt).

[emellie]

Är alla lika mkt värda, blir alla lika väl bemötta med respekt .
Kanske handlar det om att man låter människor behandla en sm dom vill för att man själv känner sig mindrevärdig.
Med ett svårt förflutet och liten självkänsla blir man kränkt och trampad på av andra människor.
Det finns guldkorn, dvs människor som bemöter en bra men mestadelen passar på att utnyttja svaga människor. även läkare.
Varför är människor så konstiga ? , så fort man berättar om något tragiskt så börjar dom att värdera en sämre och utnyttjar ens svaghet. Är dom rädda för något dom inte vet om ?
Undra varför man inte går ut , när man blir golvad först hemifrån och man kämpar sig ut i samhället trots flera års hålrum i erfarenheter och blir kränkt och golvad på nytt. Man kränks för den man är och får inget stöd i samhället- man ska bara kunna allting vid födseln .
Att känna sig ful och vara ofunktionell utan trygghets ritualer, tex för att dölja kroppsdelarna .

Ibland kan jag undra om det är fel på mig när jag ständigt blir kränkt och sårad av alltifrån handledare till myndighetspersoner, psykiatri, vad är det jag utstrålar som dom inte tycker om ?  Vad är det jag utstrålar eller säger som gör att dom inte tar min problematik på allvar ? Om jag säger att jag  tror mig lida av borderline och bdd så avfärdar dom det direkt , och att det är ingenting dom tror för att i nästa andemening förklara att det inte är något man upptäcker på en gång hos en patient. Ingen vidare utredning , Åtgärd ? Ja , nu har jag varit sjukskriven så länge att jag behöver arbetsträna , men samtidigt har jag inte fått någon vårdbehandling under sjukskrivningen. Man ska bara vara frisk.
En terapeut tittade på mig och sa att det handlade om att jag skulle ta mitt vuxna ansvar , att jag var sjukskriven för att slippa ta ansvar.
Problemet är att jag har varit vuxen och tagit ett vuxet ansvar sedan 12 års ålder, blev så frustrerad. Bara för att mitt vuxna ansvar inte syns i meriter , innebär inte det att jag inte dragit dubbelt lass av ansvar som liten, att man är så förstörd att man inte längre orkar stå.

Kanske är det en avsky till människor och misstro , en hård attityd som gör att dom misstolkar ens signaler ?
Men det är inte heller någonting som bara skapas vid födseln , det är något man lär sig att vara.

 Trött på att slitsamt lidande bland människor.

[Jaa]

Någon mer än jag som känner att de har flera ansikten? Svårt att förklara men vissa dagar "lyckas jag med sminkningen", och då ser jag bra ut, dessa dagar händer dock väldigt sällan. De flesta dagar har jag ett osymetriskt ansikte med fula ansiktsdrag.

[Vinge]

Jag kan känna precis likadant ibland. Vissa dagar är ansiktsdragen avskyvärda och andra helt okej.
Mest är det de förstnämnda.

[CyanideCupcake]

Någon mer än jag som känner att de har flera ansikten? Svårt att förklara men vissa dagar "lyckas jag med sminkningen", och då ser jag bra ut, dessa dagar händer dock väldigt sällan. De flesta dagar har jag ett osymetriskt ansikte med fula ansiktsdrag.

Japp. Hra kommit fram till att jag hittills upplever sex ansikten totalt: ett när jag är sminkad och ett helt annat när jag är osminkad (vet att alla ser annorlunda ut md smink men det här är verkligen två helt olika ansikten), ett som är groteskt och så fult att det inte ser friskt/normalt ut (vilket är så illa som det bara kan bli på skalan), ett som ser normalt ut (absolut inte vackert men inte fult heller), ett som "bara" är fult och ett som är ganska attraktivt men som jag bara ser en gång av tusen. Det kalllas att morpha, har jag hört. (fråne ngelskans "morph" som ebtyder typ förvandlas). Ibland ändras mina drag också.

Jag har min första tid hos psykolog imorgon...fick tid hos en underäare på psyk i måndags morgon men bangade för att jag inte klarade av att vsa mig. Sköterskan kom på hembesök som vi bestämt en vecka tidigare och "kidnappade" mig i princip. Det var skitjobbigt men tack och lov hade jag en någorlunda okej dag; hade jag sett det groteska ansiktet hade hon aldrig fått ut mig ur lägenheten oavsett vad hon gjort. Pratade med läkaren i typ en o en halv timme o han skulle försöka få tag på Sergej Andreewitch men det lyckades inte. I och med att det är sån ruljans på läkare nuförtiden kommer jag inte få träffa den här läkaren igen då han "ska vidare". Så är det alltid, jag antar att man vänjer sig...han skulle i alla fall prata med psykologen som jag ska till imorgon och där är vi nu. Har ont i magen....börjar även jobba imorrn igen efter mina två veckors sjukskrivning, måste visa mig för cheferna igen vilket känns riktigt jobbigt. Har i alla fall sluppit att se det groteska ansiktet på länge nu, vilket är skönt. Ska även börja på tetralysal om ett par veckor, äntligen.

Jag höll min brorson första gången idag.  Har inte hållt i en baby sen jag var fem och var jättenervös för att vara nära honom. Jag vill vara en så bra faster jag kan men han är så liten och oskyldig och jag är så cynisk och  så fruktansvärt skadad, jag vill inte smitta av det på honom.

[smalajag]

jag försöker att inte tänka på det. försöker överhuvudtaget inte att inte fokuser på mitt utseende. försöker ignorera tankarna, känslan när den kommer.
men då och då kan jag inte låta bli att tänka på det. blir frustrerad och känner mig...aggressiv. vill slå sönder saker eller skada mig själv. är så trött på detta. varför kan jag inte se normal ut?

[CyanideCupcake]

Var hos psykologen i en timme och fyrtiofem minuter igår. Berättade allt och hon antecknade en del, sa inte så mycket mer än några följdfrågor. Gav henne mailet från Sergej men hon tittade inte ens på det utan sa att hon ville träffa mig en gång till och få sin egen bild av mig och att jag "ju vet att kontakten med honom finns, om jag skulle känna längre fram att jag behöver den". Vilket får mig att tänka atrt hon kanske kände till BDD men inte tror att jag har det, vilket i så fall skulle betyda att jag är ful på riktigt. Jag fick tillbaka mailet och det känns inte som att hon hade något intresse av att kontakta honom, alls. Så....jag vet inte. Ska dit nästa vecka, vet att det är svårt att avgöra efter bara en gång men hon känns inte som någon jag skulle kunna gråta eller bryta ihop inför. Vi får se.

Skulle följt med min systerdotter till ett "party" för hudvårdsprodukter igår, sa att jag skulle ta bussen efter att jag sminkat om mig varpå hon säger (via sms) "nämen du behöver inte sminke dig så mycket, du ska ju ändå ta av dig sminket när vi kommer dit". Ursäkta? Nej. Nej, nej, nej. Den delen hede jag helt missat; jag trodde att man kunde komma dit, tjejen pratar lite om produkterna och man får ta hem dem och prova hemma en vecka. Men nähä, då skulle tydligen alla sminka av sig för att tjejen i fråga skulle kunna prova produkterna på en och prova ut en foundation som passar. Sa till min systerdotter att jag var ledsen men att det var helt otänkbart, och då var det kört. Hon blev skitförbannad och sa (fortfrande via sms) i princip "men för helvete. Glöm att jag nånsin kommer fråga dig om någor mer". Hon sa vidare det nu var hon som fick skämmas inför den här tjejen som tagit med en massa produkter för just min hy, (min systerdotter hade sagt att vi ville sitta lite avsides eftersom hon vet att jag har svårt för folk vilket jag uppskattar,men det GICK bara inte ), att hon aldrig mer skulle bjuda med mig på något kul och att hon skulle sluta anstränga sig för att hjälpa mig för att man ändå inte får något tillbaka. Jag sa att jag försöker så gott jag kan men det höll hon inte alls md om, jag "fokuserar ju bara på allt som är negativt och dåligt, hur ska jag nånsin komma vidare när jag inte försöker övervina mina rädslor". (ge mig "var-glad-att-du-inte-sitter-i-rullstol-talet när du ändå är igång, SNÄLLA gör det  ) Sa att jag övervinner mina rädslor varje jävla dag bara genom att gå ut, att jag förstår att hon bara ville hjälpa mig samt att jag verkligen ville gå men det GICK bara inte och då mjuknade hon lite. Hon sa förlåt för att hon blev så arg och det känns ju bra så klart, men...allt det andra var ju redan sagt, och det gjorde ont. På riktigt. Aj.

[Insatiable]

Herre gud... jag är så otroligt värdelös, det är det enda som skriker i mina öron just nu... värdelös, värdelös, värdelös. Idag skulle jag och min pojkvän tittat på en bostad men på grund av en sak som hände blev det inte av.. Han säger att det är för han mår dåligt, men jag tror honom inte utan förutsätter att det har med mig att göra och att det som hände enbart är mitt fel (trots att det inte behöver vara någons fel). Jag kände mig värdelös, äcklig, dum och i vägen så självklart var jag tvungen att fråga om det var så han betraktade mig. Han sade att det inte är mitt fel utan att han känner så idag men jag tar att han inte vill göra saker som att han inte vill göra saker med MIG. Förklarade att det är ett tankefel från min sida men han verkade inte riktigt tro på mig, så efter lite tjafs frågar jag honom om han tycker att hans ex är bättre än jag? SOM VANLIGT! Okej, det händer inte varje gång, men det är säkert fjärde gången det händer. Jag började säga att han säkert tycker att de är snyggare, sötare, snällare och intressantare än jag. Han tog väldigt illa upp av det och blev ledsen, arg osv. Logiken säger att han blev ledsen för att jag inte tror på honom och fortfarande använder hans ex som argument i vissa diskussioner, medan känslan säger mig att han visst tycker bättre om dem, att han inte kommit över den senaste och att det är därför han reagerar. För om han inte haft känslor för henne och fortfarande funnit henne attraktiv så hade han väl inte blivit så upprörd? Den visste var den tog, liksom?

Och samtidigt blir jag så arg på mig själv som tänker så. Som inte litar på honom. Men tankar som hon är snyggare än jag, han har fortfarande känslor för henne, han kommer att lämna mig osv. rör sig i huvudet och då är det svårt att vara logisk & förnuftig. Jag hatar mig själv för att jag är värdelös, inte duger för honom och för att jag är så ful. Om jag var snyggare hade dessa problem inte funnits. Jag försökte förklara för honom hur jag tänker men jag vet inte om han förstår, kanske extra svårt att förstå nu när han inte mår bra. Kanske ingen idé alls att diskutera när båda tar illa upp av allt... men mitt inre bara skriker: han kommer att lämna dig! Du är ful! Dum! Korkad! Elak! Värdelös!

Kan det inte bara vara tyst, mitt inre? Jag orkar inte mer!! Tänk om min paranoida sida och min rädsla att bli lämnad faktiskt kommer att göra att jag blir lämnad, bara för att jag freakar så mycket? Nu bor vi inte ens själva utan är inneboende hos hans morbror och jag vågar inte gå utanför dörren till vårt rum ifall han hört nåt och tycker att jag är en hemsk person som behandlar hans systerson dåligt. Tänk om jag blir utkastad? Tänk om vi inte får bo här mer? Tänk om min pojkvän då tycker att allt är mitt fel?

Emelie: Om du vill prata kan du skicka meddelande till mig så kan du få min msn. Jag känner igen mig i mycket av det du skriver. Själv har jag diagnosen borderline, men inte bdd. Tror mig däremot lida av bdd. Det kanske kan vara skönt att prata med personer som har liknande problem? Sköt om dig och fortsätt kämpa!

[smalajag]

inatt drömde jag en jobbig dröm igen. jag vet inte varför, men på sista tiden drömmer jag flera ggr i veckan om att jag försöker ta livet av mig och att jag mår jättedåligt över mitt utseende. fastän jag tycker det känns bättre nu än innan. jag undrar om drömmarna är undertryckta känslor eller om jag bearbetar det som varit förut? på ngt otäckt sätt påminner dem om sånt jag drömde på mellanstadiet, fastän jag då inte kände att jag mådde dåligt. men jag gjorde det, förträngde mina känslor. jag hoppas inte det är så nu. det är svårt, när man inte vet vad man känner. ngt bara känns fel. 

[kardborre]

-

[CyanideCupcake]

Malins mamma: ska försöka göra det nästa gång, tack för att du svarar...ota hjälper det att bara "prata" om det, med någon här t.ex, för att ångesten ska släppa lite. Jag är absolut sådan (iaf när jag är som värst) att jag inte klarar av att lita på läkarna. Är lugn i fem minuter men sen börjar jag tro/oroa mig för att de ska ha missat något och sen är det igång igen. Låg inne ett dygn för ett parå sen för misstänkt propp i lungan (kunde inte andas etc) och har nog aldrig varit så lugn som då: låg på en specialistavdelning med larmknapp, sköterskor precis utanför dörren och kontroller med jämna mellanrum. Det var alltså så mycket som kräves för att min hypokondri inte skulle ta öer: att få vara så omgiven av sjukvård. Hypokondri och dödsångest är fruktansvärt och jag skulle inte önska det på någon.

[emme]

Hej

Jag är ny här på forumet, och jag skulle verkligen vilja prata med någon/några som förstår hur jag känner mig. Jag har aldrig fått diagnosen BDD. Men för ca ett halvår sedan så såg jag en dokumentär som handlade om BDD, och jag kunde känna igen mig i väldigt mycket. Jag kommer ihåg hur jag grät, och verkligen förstod att jag inte var ensam om detta. Varje dag så plågas jag utav mitt utseende, och jag gråter väldigt ofta för hur jag ser ut. Jag kan stå framför speglen i timmar och bara kolla på hur ful jag är. Och varje gång någon tittar på mig, så är det som om min hjärnan berättar vad dom tänker om mig. T:ex hur ful/äcklig jag är.

För en vecka sedan så fick vi ut skolfotot och jag grät hela dagen ,och jag hade svårt att gå till skolan. Jag hatar att vara med på kort, på det sättet så blir jag påmind om hur ful jag är.

Jag drömmer ofta mardrömmar om att jag är ute bland folk, och har ofixat hår och är osminkad. Varje dag är en plåga, och det går inte en enda dag utan att jag kritiserar mig själv.

Min mamma försöker att få mig att förstå att det bara är inbillning, men jag kan aldrig lita på henne. Jag vet att det är hennes "jobb" att älska mig, och tycka att jag är söt, hur ful jag än är.

Jag har även börjat att prata illa om mitt utseende med mina kompisar, bara för att visa att jag inte tror att jag är snygg/söt. Och konstigt nog så blir jag bara nöjd om dom håller med mig, om någon försöker att säga emot, så blir det bara omvänt, och jag vet att dom bara säger så för att göra mig glad.

Är det någon som känner som jag?