"Skriva av sig"-tråd

[kardborre]

Jag tittade på Kalla Fakta ikväll. Programmet handlade om att självmordsnära personer kan hitta "recept" på nätet om hur man tar sitt liv utan att misslyckas. Ur en objektiv synvinkel tycker jag hela företeelsen är mkt motbjudande och förskräcklig. Ur en subjektiv synvinkel (och då enbart ur mitt eget perspekiv) blir känslan dubbel. På min dator finns dessa sidor med "recept" sparade. Jag hittade de lätt på nätet för länge sedan. För min del handlade det om att jag inte vill misslyckas om jag tar mitt liv, då det är min största rädsla. Nu vacklar jag (fram och åter) och avvaktar därför.

Min psykolog uttrycker då och då; "Du har ett så tråkigt liv". Det är jobbigt att höra henne säga det (jag mår ofta sämre efteråt). Det besynnerliga är att jag inte känner så själv. Det enda jag längtar efter som levande är lugn och ro, vilket sjukskrivningen till viss del hjälper mig med. Jobbade jag skulle det vara det enda jag orkade med. Men i mina öron betyder hennes ord; "Du är värdelös, ointressant och tråkig. Bara så du vet (att jag tycker) det!"

Kanske är det så att jag inte är i kontakt med mina känslor av tristess precis som jag inte är i kontakt med mina behov av ett socialt liv? Jag har ingen aning faktiskt. Min enda längtan är möjligheten att få sova eftersom jag är så slut. Men för en person med en normal energinivå måste det vara fullständigt omöjligt att förstå! Tyvärr hamnar jag återigen i skammens vrå och hennes ord ("Du har ett så tråkigt liv") omvandlas till; "Du är så tråkig att lyssna på! Jag tappar energi bara av att ha dig här! Usch..."

Jag är trött på känslan av att aldrig riktigt duga (överlag).

[CyanideCupcake]

Det handlar inte om att jag är "utbränd" utan det här är mitt normaltillstånd. Ett avskyvärt tillstånd som jag står helt maktlös inför och som aldrig släpper sina vedervärdiga klor om mig.

Det här låter väldigt, väldigt konstigt. Det må ha blivit "normalt" för dig för att det pågått så länge att du inte känner till något anant, men "normalt" (jävla töntord, egentligen) som så låter det inte. Läste att du har fått sköldkörteln och så kollad, har du gjort några andra tester?

Min psykolog uttrycker då och då; "Du har ett så tråkigt liv".

Men vad i helvete?  Har hon sagt så? Det övergår mitt förstånd många gånger hur många rötägg dte verkligen finns i sjukvården. Helt otroligt!

[Malins mamma]

Godessceline,

Ja, jag postade om boken här för ett tag sedan.

Javisst ja, det gjorde du ju, det var därför jag tyckte att jag kände igen titeln...

Att hon tydligen jobbade som modell under sin BDD-tid finner jag....konstigt. A lot. Men vad vet jag.

Nu är jag inte så jätteinsatt i hur hon har haft det men av det jag läst så var det väl så att hennes mamma anmälde henne att delta i en skönhetstävling för att hon skulle överbevisas om att hon inte var så ful som hon trodde. Och att hon gick med på det var ett steg i rehabiliteringen; att göra det man är mest rädd för. Det var år 2004 och hon var då ca 80% bättre efter att hon själv, genom dagliga övningar i små steg hade gjort det hon var rädd för. (Hon fick ingen hjälp av sin doktor.)

Jag blir bitter gentemot vackra människor över huvud taget, för de fattar inte. De fattar int eoch de kan omöjligt ens försöka förstå hur dte känns att vara ful, få sämre service (för det HAR jag fått, minst tio gånger i sommar, på ställen alla jag känner går till och har fått problemfri service varenda gång), att stå ensamma i ett hörn på krogen...de fattar inte, och det kommer de aldrig att göra. Om då en människa som har upplevt alla de där positiva sakerna kommer och säger att de är groteska...jag vet att de har en sjukdom, men jag ser rött.

Nu blir jag lite fundersam ... det verkar som att du har missat en jätteviktig grej:
Det är ju alla dessa "vackra" människor som i inlägg efter inlägg berättar om hur illa de blir bemötta/behandlade, om hur folk pekar, stirrar och fnittrar, om att de får höra att de är fula, att de blir ignorerade, utstötta och utanför, att de blivit mobbade och retade för sitt utseende, att folk viskar och pratar om deras "fula" utseende och att de faktiskt ÄR "fula" på riktigt och att de verkligen HAR "defekter" medans att alla andra är fina osv. Varenda en är övertygad om att just han/hon är undantaget som bekräftar regeln.
Alla som har BDD vet och fattar hur det är att vara ful, och det oberoende av hur vackra de än är i verkligheten.  
 
På BDDcentral, där många har lagt ut sina bilder i foto-tråden, kan man läsa (i andra trådar) hur folk upplever att de ständigt blir utsatta för att folk har reagerat negativt på deras "fula" utseende, men sen när man kollar hur de ser ut så förstår man att det är nåt som inte stämmer. Andra kan ha reagerat, visst, men knappast på deras "fula" utseende, eftersom alla ser helt normala ut och de flesta har ett "väldigt bra" utseende.

Kardborre,

Min psykolog uttrycker då och då; "Du har ett så tråkigt liv". Det är jobbigt att höra henne säga det (jag mår ofta sämre efteråt). Det besynnerliga är att jag inte känner så själv.

Konstigt att hon säger så. Hon vet väl inte vad som är tråkigt för dig. Det är ungefär som att jag skulle påstå att bergsklättrare har ett tråkigt liv eftersom jag tycker att det vore det tråkigaste jag kunde tänka mig att klättra uppför ett berg. Men det betyder ju inte att bergsklättrare själva tycker det är tråkigt.
Däremot tror jag inte att hon menar att det är du som är tråkig, tror du inte att du gör en feltolkning där?

Mvh Malins mamma

[kardborre]

Kardborre,

Konstigt att hon säger så. Hon vet väl inte vad som är tråkigt för dig. Det är ungefär som att jag skulle påstå att bergsklättrare har ett tråkigt liv eftersom jag tycker att det vore det tråkigaste jag kunde tänka mig att klättra uppför ett berg. Men det betyder ju inte att bergsklättrare själva tycker det är tråkigt.
Däremot tror jag inte att hon menar att det är du som är tråkig, tror du inte att du gör en feltolkning där?

Mvh Malins mamma

Rent logiskt förstår/antar jag att hon menar just det hon säger ("Du har ett så tråkigt liv") och inget annat, men känslorna i mig tar över och tolkar hennes ord utifrån mina inplanterade mönsters beskaffenhet/filter. Även detta handlar i grunden om min sjukliga trötthet; rädslan för att inte klara av att vara tillräckligt glad och pigg när jag interagerar med människor, då det krävs så mkt energi för mig att uppbåda kraften att verka alert (fast jag är dödstrött), vilket kan tillföra den jag umgås med trivsel.

Under min gymnasietid (men också innan) hade jag blivit så inbunden att jag förlorade förmågan att tala. Och som knäpptyst tjej blev jag förstås utstött och ett lätt byte att skratta åt och håna. Men mina vänner (utanför skolan) fanns kvar till viss del. I dessa sammanhang fick jag istället höra att jag blivit såå tråkig (och tystlåten). Jag blev kvar i kamratkretsens periferi på nåt sätt men prioiterades bort om det fanns "roligare" kompisar att umgås med. Det blev en flerårig kamp för mig att (träna på att) hitta tillbaka till orden.

Så jag antar att min terapeuts påstående väcker dessa minnen och obehagskänslor till liv (en möjlig teori)? Jag blir iaf på ngt sätt sårad när hon uttrycker sig så. Sen finns det säkert även andra aspekter på varför jag reagerar på hennes ord?, men det här är de tankar och associationer jag får just nu.

[CyanideCupcake]

Godessceline,
Nu är jag inte så jätteinsatt i hur hon har haft det men av det jag läst så var det väl så att hennes mamma anmälde henne att delta i en skönhetstävling för att hon skulle överbevisas om att hon inte var så ful som hon trodde.

Hon är modell också...klipp här:

http://www.youtube.com/watch?v=VyEqnJ9gJTs

Nu blir jag lite fundersam ... det verkar som att du har missat en jätteviktig grej:
Det är ju alla dessa "vackra" människor som i inlägg efter inlägg berättar om hur illa de blir bemötta/behandlade, om hur folk pekar, stirrar och fnittrar, om att de får höra att de är fula, att de blir ignorerade, utstötta och utanför, att de blivit mobbade och retade för sitt utseende, att folk viskar och pratar om deras "fula" utseende och att de faktiskt ÄR "fula" på riktigt och att de verkligen HAR "defekter" medans att alla andra är fina osv. Varenda en är övertygad om att just han/hon är undantaget som bekräftar regeln.
Alla som har BDD vet och fattar hur det är att vara ful, och det oberoende av hur vackra de än är i verkligheten.

Jo, men jag menar bara att har man jobbat som modell/fått erbjudanden om att göra det så har man ju fått "yttre" bevis på att man har den typen av ansikte som eftersträvas och anses som ideal. De av oss som inte har det har ju då ännu svårare att identifiera oss med dessa mäönniskor, oavsett om de har BDD eller inte.
 

[Malins mamma]

Hon är modell också...

Ja nu är hon tydligen det och så har hon en modellagentur (TRUE) där hon driver en kampanj som hon kallar S0S, Stop 0 Size.

Jo, men jag menar bara att har man jobbat som modell/fått erbjudanden om att göra det så har man ju fått "yttre" bevis på att man har den typen av ansikte som eftersträvas och anses som ideal. De av oss som inte har det har ju då ännu svårare att identifiera oss med dessa mäönniskor, oavsett om de har BDD eller inte.

Jag förstår vad du menar men grejen är ju att när man har BDD så tar man inte åt sig såna yttre bevis. Man skyller på alla möjliga saker, att de inte vet hur man egentligen ser ut, att "skönheten" bara är ditsminkad, att man inte alls skulle se lika bra ut i ett annat ljus eller en annan vinkel osv. (La ni förresten märke till att i Racheals galleri där hon har en massa foton på sig själv så var ALLA foton tagna från hennes vänstra sida?)

Du tycker kanske att det är skillnad på om det är nån professionell inom modebranchen som tycker man ser bra ut än om det är "vanligt" folk som gör det. (tex släkt, föräldrar, läkare, partner, vänner). Men som jag har förstått det så verkar det inte spela nån roll vem som säger det eller hur många det är som tycker man ser bra ut. Tvärtemot så förvärrar det istället BDDn iom att man får "påfyllning" av dosen "utseendet är viktigt". Man börjar studera sitt utseende ännu nogare och blir ännu räddare för att folk ska upptäcka hur man egentligen ser ut.

Kardborre,

Så jag antar att min terapeuts påstående väcker dessa minnen och obehagskänslor till liv (en möjlig teori)?

Jo det tror jag också. Jag förstår att det måste ha varit jobbigt att börja prata igen efter den tysta perioden. (Har lite samma problem jag också eftersom jag sällan pratar med nån utanför familjen.)

Mvh Malins mamma



 

[CyanideCupcake]

Ja nu är hon tydligen det och så har hon en modellagentur (TRUE) där hon driver en kampanj som hon kallar S0S, Stop 0 Size.

 

...vilket ju är bra, men jag kan samtidigt känna att vad fan...jag mår ju lika dåligt av att se modeller med et stereotypt vackert ansikte som överviktiga gör av att se någon med en kropp som är size zero. Är det en "alternativ" modellagentur med vanligt folk som hyrs ut till reklamfilmer och så (typ Telia, Burger King...såna saker) eller är det en "traditionell" modellagentur?

Jag förstår vad du menar men grejen är ju att när man har BDD så tar man inte åt sig såna yttre bevis. Man skyller på alla möjliga saker, att de inte vet hur man egentligen ser ut, att "skönheten" bara är ditsminkad, att man inte alls skulle se lika bra ut i ett annat ljus eller en annan vinkel osv

Jo, jag kan förstå det, men jag kan ändå inte relatera till dessa människor eftersom de (oavsett om de tror på det eller inte) har ett stereotypt attraktivt utseende (och har fått det bevisat av den mest insatta bransch av alla; mdoellbranschen) medans jag bara har fått höra att jag är ful. Det måste väl ändå vara värre och få mig ännu mer säker på att det inte är BDD jag har? (och jag menar INTE att det är en tävling i lidande på något sätt.)

[CyanideCupcake]

Nån jag känner sa igår att hon tror att det största som gör att jag mår så dåligt över mitt utseende är min rosace och att när jag väl har fått bukt med den mår jag nog bättre, samt att "det kanske var det folk syftatde på när de sa att de tyckte du var ful". Toppen...inte bara bekräftar dett att min hy är så dålig att den är värd att må dåligt över, tydligen ska det få mig att må bätrte över att ha blivit kallad ful nu när jag vet orsaken.  Hon sa även att det "finns viktigare saker än ens utseende", att hon är "glad att hon inte sitter i rullstol, att hon är frisk och inte sitter med kroppen full av cancer och väntar på att dö". (hennes moster dog nyligen på det sätett så jag förstår hennes tankar, men ändå.) Jag hatar när folk säger såhär för det får mig att känna mig som en hemsk människa, ytlig och med skuldkänslor för att jag har brist på perspektiv och "insikt om vad som är viktigt i livet." Jag vet att hon bara försökte hjälpa till men det blev bara värre. Nu känner jag mig inte bara grotesk, utan dessutom skyldig för att jag gör det. 

[Insatiable]

Jag blir så ledsen!  Jag kan inte hjälpa det och det spelar ingen roll att han är världens bästa pojkvän, att han säkert inte menar någonting illa, att ingen är perfekt och att om jag hade bättre självförtroende & självkänsla skulle jag säkert inte bli ledsen av det eller ens tycka att han gjort fel... men när min pojkvän snackar om vilka skådisar som är snygga när vi sitter och tittar på en film har all logik i världen ingen som helst betydelse.

Situation ikväll:

När jag frågade honom varför sade han att han bara fick lust att säga det... jag frågade varför han fick lust till det och vad nyttan med det skulle vara, att jag inte vill veta vilka kändisar han tycker är snygga... men då hade han inget svar och så sade han att han älskar mig. Och då sade jag att jag hatar honom.

Som sagt har logiken ingen betydelse i en sådan situation. Det är bara mina känslor som då spelar roll- och jag blir jätteledsen. Dels för att han liksom "hyllar" andra tjejers utseenden (typ: "hon är jättesnygg", eller "nä, hon är inte snygg, men XXX däremot är det.")- det gör det inte mer rätt att det är en ouppnåelig skådis, det känns för min del lika dåligt som om han skulle tycka att granntjejen är snygg. Inte ens om han säger att jag är snyggare än den skådisen hjälper det mig att se ljusare på saken, för fröet är redan planterat hos mig: tänk om han tycker att jag ser sliten ut, tänk om han skäms över mig ibland, tänk om han ALLTID skäms över mig!, tänk om han önskar att jag hade varit någon annan, tänk om jag har för många finnar, för sladdrig röv, för ärrade ben, för liten haka... osv. Vad är det hos henne som gör att hon är snygg? Vad är det hon har som jag saknar? Duger jag inte? Varför är jag så ful? Osv. osv. osv.

JAG HATAR ATT LEVA! Även om han nu tycker att andra tjejer är snygga så behöver han väl inte säga det? Det kanske är väldigt vanligt att man trånar efter andra eller uppskattar andra människors utseenden trots att man har en partner?! (För min del har jag bara ögon för min partner men jag kanske är udda på nåt sätt...) Jag vet inte, men även om det är det så måste man väl inte göra sin partner uppmärksam på att man vet andra än partnern som är snygga? 

Sen blir jag ledsen för att jag blir ledsen, för att det känns som om jag kanske överreagerar och för att jag sätter ut mina problem över honom när jag inte liksom nöjer mig med att bli ledsen, utan tom. måste säga att jag hatar honom när han försöker försonas genom att säga att han älskar mig. Men det känns inte lika bra som annars att höra de tre orden i den stunden, inte när han just lovordat en kändis utseende. Jag kan helt enkelt inte ta till mig av det och självhat blandat med en massa hat mot världen är det som sköljer över mig och får mig att säga någonting jag egentligen inte menar... för jag hatar inte honom. Han är det bästa som hänt mig. Däremot hatar jag att han säger som han gör, liksom jag hatar tystnaden som uppstår när jag sagt det hemska. Hur han tittar med tom blick framför sig. Hur det sagda aldrig kan göras osagt. Hur han kanske inte litar på mig hur mycket jag än kommer att förklara för honom att jag inte menade att jag hatar honom. Hur jag kommer att oroa mig för att detta skall ta död på vårt förhållande, att jag skall fortsätta bli så upprörd att jag säger dumma saker varje gång han säger nåt positivt om en annan persons utseende- hur det redan känns som om det kommer att göra det. Den enorma ångesten som infinner sig i kroppen. Hur jag inte förmår mig att säga någonting åt honom, inte ens förlåt för att jag sade att jag hatar dig, eftersom ångesten och närheten till tårar gör att det stockar sig i halsen. Hur jag bara vill skrika, skära, kasta sönder saker och dra långt bort åt helvete. Jag vill verkligen vara med honom men det känns inte som om jag förtjänar honom eftersom jag är både ful & ond. Han skulle kunna vara med någon bättre. Han KOMMER att hitta någon bättre och lämna mig för snart kommer han att inse för gott vilket äckligt patrask jag är. Att jag inte förtjänar någonting annat än att dö. Tankar som rör sig i huvudet på mig nu... jag antar att det har lite med min borderlinestörning att göra också, men det som utlöste allting är ju BDD:n och jag blir så förbannad över att den skall störa mitt liv, samtidigt som jag växlar mellan den ilskan och ilskan över att min pojkvän hyllar andra tjejers utseenden.

JAG HATAR MIG SJÄLV! Varför skulle just jag bli ful och varför räcker det inte med att jag är ful, utan också elak? Vidrigare människa än jag får man leta efter.

Är det bara personer med BDD som reagerar så här? Reagerar 'vanliga' överhuvud? jag har kompisar som kan bli ledsna, men inte så här ledsna... fast de kanske också har BDD utan att jag vet om det? 

[Malins mamma]

Godessceline,

Är det en "alternativ" modellagentur med vanligt folk som hyrs ut till reklamfilmer och så (typ Telia, Burger King...såna saker) eller är det en "traditionell" modellagentur?

Jag tror att det är en vanlig modellagentur.

Jo, jag kan förstå det, men jag kan ändå inte relatera till dessa människor eftersom de (oavsett om de tror på det eller inte) har ett stereotypt attraktivt utseende (och har fått det bevisat av den mest insatta bransch av alla; mdoellbranschen) medans jag bara har fått höra att jag är ful. Det måste väl ändå vara värre och få mig ännu mer säker på att det inte är BDD jag har?

Då undrar jag vad du tror att det är att lida av BDD?
Och vad tror du att det innebär att vara frisk, alltså att inte ha BDD?

Nån jag känner sa igår att hon tror att det största som gör att jag mår så dåligt över mitt utseende är min rosace och att när jag väl har fått bukt med den mår jag nog bättre, samt att "det kanske var det folk syftatde på när de sa att de tyckte du var ful". Toppen...inte bara bekräftar dett att min hy är så dålig att den är värd att må dåligt över, tydligen ska det få mig att må bätrte över att ha blivit kallad ful nu när jag vet orsaken

Det här är ett exempel på hur folks kommentarer tolkas till det värsta. Det hon sa betydde ju att hon inte kunde se nån rimlig orsak till varför någon skulle ha sagt att du är ful och att hon försökte hitta en förklaring till det... "kanske var det rosacean de syftade på". Det hon sa var ju egentligen en komplimang men du ser det tyvärr som en bekräftelse på att du är ful.

Jag hatar när folk säger såhär för det får mig att känna mig som en hemsk människa, ytlig och med skuldkänslor för att jag har brist på perspektiv och "insikt om vad som är viktigt i livet." Jag vet att hon bara försökte hjälpa till men det blev bara värre. Nu känner jag mig inte bara grotesk, utan dessutom skyldig för att jag gör det. 

BDD är, i sin svåra form, en mycket allvarlig sjukdom. Att folk som inte känner till sjukdomen inte vet om det är beklagligt men ingen orsak för dig att känna dig skyldig. Jag tror nog att alla BDDare är medvetna om att det finns krig, fattigdom och elände här i världen men det förminskar inte er sjukdom på något vis.
(För att nu ingen ska tro att BDD alltid är en livshotande sjukdom så vill jag bara tillägga att BDDn kan vara alltifrån mild, då man kan leva sitt liv rätt så normalt, till mycket svår, när man isolerar sig helt och bara vill dö.)

Insatiable,

Dels för att han liksom "hyllar" andra tjejers utseenden (typ: "hon är jättesnygg", eller "nä, hon är inte snygg, men XXX däremot är det.")-

Tänk på att när "icke-BDDare" pratar om utseenden så lägger de inte samma värdering i det de säger som ni pga BDDn gör. Den tolkning som du gör....

tänk om han tycker att jag ser sliten ut, tänk om han skäms över mig ibland, tänk om han ALLTID skäms över mig!, tänk om han önskar att jag hade varit någon annan, tänk om jag har för många finnar, för sladdrig röv, för ärrade ben, för liten haka... osv. Vad är det hos henne som gör att hon är snygg? Vad är det hon har som jag saknar? Duger jag inte? Varför är jag så ful? Osv. osv. osv.

.... är inte riktig. Jag förstår att det kan vara svårt men vägen ur det här är att inse att du inte ska tro på dina tankar och inte lita på dina känslor. Att säga att någon är snygg är inte detsamma som att hylla, lovorda, tråna efter och uppskatta den. Det är bara ett konstaterande som inte innebär något annat än att man tycker att någon ser bra ut. 

Om din kille hade nöjt sig med en tjej som inte hade nåt annat än "skönhet" så kunde han bara ha köpt sig en tavla med nån som ser bra ut och suttit och tittat på den dag ut och dag in. Men han har tydligen valt att vara med dig, inte bara pga ditt utseende utan för hela den person du är.   

/Malins mamma

[CyanideCupcake]

ag tror att det är en vanlig modellagentur.

Jag är ledsen, men det tycker jag i så fall är helt fel av henne. Jag vet att dagens skönhetsindustri inte har något att göra med BDD (alltså att det inte är den som skapat sjukdomen) men självklart blir det värre att som BDD-drabbad leva i ett samhälle som är så utseendefixerat som dagens ändå är. Att ha lidit av BDD och sett sig själv som så grotesk och att ständigt bli påmind över vackra ansikten överallt i samhället, och sedan så fort man blir friskare BIDRA till det genom att öppna en agentur med precis samma skönhetskrav, mall och ideal som de övriga...jag förstår inte det.

Då undrar jag vad du tror att det är att lida av BDD?
Och vad tror du att det innebär att vara frisk, alltså att inte ha BDD?

Jag vet vad BDD är, det är bara det att jag ofta inte känner att det är det jag har för att jag ser det jag ser. Det är därför inte så konstigt att jag i de stunderna blir oerhört provocerad av vackra människor, speciellt om de anser sig fula -även om jag innerst inne vet att de har BDD. I de stunderna har jag ingen sjukdomsinsikt och då kan jag alltså inte tänka som så att "de har ju samma känslor om sig själva och sina ansikten som jag har om mitt" och relatera till dem (som jag kanske borde) för det enda som existerar i min (väldigt trånga) värld just då är att de är vackra (och ändå "klagar") och jag är grotesk och då har jag  ta mig fasen rätt att "klaga" över det och dra mig undan för jag ser inte ut som dem. Vet inte hur jag ska förklara, hoppas ingen tar illa upp....jag VET att det man ser som BDD:are aldrig stämmer och jag förstår också -logiskt sett- att en människa som lider av BDD kan se ut precis hur som helst för det är inte hur man ser ut som är problemet utan hur man TROR att man ser ut. I get that. Det är bara det att jag skulle finna det lättare att relatera till en BDD:are som ser alldaglig ut eftersom jag ju innan jag blev sjuk hade en så pass "normal", objektiv bild av mig själv att jag kunde konstatera och "veta om", på rätt objektiva grunde, att jag ju inte är modellsnygg. Inte jätteful heller, men alldaglig. Vanlig. Alltså känns steget till en BDD:are som är snygg/vacker ÄNNU längre bort eftersom de är mer än alldagliga. logiskt sett borde jag känna att vi har massor gemensamt (tankar, känslro om våra ansikten etc) men jag KAN bara inte relatera till en vacker BDD:are och få så mycket sjukdomsinsikt att jag slutar få det att handla om deras ansikte vs. mitt. Deras (bra) utseenden kommer i vägen, på nåt sätt. Logiken försvinner när känslorna kommer. Menar absolut inte att förminska någons problem eller göra någon upprörd, försöker bara förklara...

[Malins mamma]

Att ha lidit av BDD och sett sig själv som så grotesk och att ständigt bli påmind över vackra ansikten överallt i samhället, och sedan så fort man blir friskare BIDRA till det genom att öppna en agentur med precis samma skönhetskrav, mall och ideal som de övriga...jag förstår inte det.

Hon har inte precis samma skönhetskrav och ideal, de modeller som söks ska ha "inner beauty" och hon hoppas att hennes agentur -"provide better role Models for the children of today", och de får inte vara för smala men i övrigt håller jag med dej, att hon vill stanna kvar i den branschen och bidra till skönhetshysterin verkar konstigt. Men jag antar att hon har sina skäl.
-"I am also finally showing the people who bullied me through out my child hood that they no longer hold me back!."

de är vackra (och ändå "klagar")

Tyvärr är det så en oinsatt omgivning reagerar på BDDare, dessvärre är det också vanligt mellan BDDare själva så du är inte alls ensam om att reagera på det sättet.

jag VET att det man ser som BDD:are aldrig stämmer och jag förstår också -logiskt sett- att en människa som lider av BDD kan se ut precis hur som helst för det är inte hur man ser ut som är problemet utan hur man TROR att man ser ut. I get that.

Första delen är rätt men inte slutet. Det var därför jag också skrev frågan om vad du tror att det innebär att vara frisk.
Jag har inga siffror på detta men jag tror inte det är nån överdrift att säga att en ganska stor del av mänskligheten vet om/tror/tycker att de inte ser ut som nån fotomodell, eller att de inte ser speciellt bra ut eller att de är fula och en ännu större andel är missnöjda med ett eller annat i sitt utseende. Men det betyder inte att de lider av BDD, att tycka att man är ful är ingen sjukdom.
 
Det är inte förrän man tror att utseendet spelar en stor roll som det är BDD och det är alltså DET som är problemet som leder till allt det lidande ni genomgår. (Fast egentligen händer det hela i omvänd ordning, först får man på olika sätt uppfattningen att ens utseende är viktigt, för en del tar det många år att bilda sig den uppfattningen och för somliga kan det hända på ett ögonblick, sen får man den förvrängda synen på sitt eget utseende).
På tal om den "förvrängda synen", "BDD-glasögon" eller att man "inbillar sig" hur man ser ut så betyder inte det att man ser sitt utseende som i en dimma utan tvärtemot att man ser alldeles för tydligt alla små detaljer så att de tycks framträda mycket mer än vad de gör, detta gör också att man inte ser helheten på samma sätt som andra.

Alltså känns steget till en BDD:are som är snygg/vacker ÄNNU längre bort eftersom de är mer än alldagliga. logiskt sett borde jag känna att vi har massor gemensamt (tankar, känslro om våra ansikten etc) men jag KAN bara inte relatera till en vacker BDD:are och få så mycket sjukdomsinsikt att jag slutar få det att handla om deras ansikte vs. mitt. Deras (bra) utseenden kommer i vägen, på nåt sätt.

Synd att det är så men tänk på att andra BDDare förmodligen har lika svårt att relatera till DITT utseende, eftersom de ser sig själva som fula och dig som fin. 

Mvh Malins mamma 

[CyanideCupcake]

Jag har inga siffror på detta men jag tror inte det är nån överdrift att säga att en ganska stor del av mänskligheten vet om/tror/tycker att de inte ser ut som nån fotomodell, eller att de inte ser speciellt bra ut eller att de är fula och en ännu större andel är missnöjda med ett eller annat i sitt utseende. Men det betyder inte att de lider av BDD, att tycka att man är ful är ingen sjukdom.

Fast om man tycker att man inte bara är "ful" utan så ful att man inte går att titta på? Om det andra har sagt visar att de också tycker så om sättet man ser ut på, är det då självinsikt eller BDD att inte vilja gå ut? Om jag, efter att ha gjort mig i ordning och allt, får höra (det eviga exemplet jag vet, men det är så tydligt) att någon anser att min pojkvän måste vara blind som är tillsammans med mig, inte vill visa mig sen, är det så konstigt/sjukt? De personerna har ju precis bekräftat att det ÄR jävligt viktigt hur man ser ut eftersom de sa att han måste vara blind som är med mig, vilket udnerförstått betdyer "hur kan han ha en fullt fungerande syn och ändå vara med henne, ser han inte hur hon ser ut" vilket i SIN tur betyder "hon ser hemsk ut, hur kan han älska nån som är ful". Jag förstår evrkligen inte skillnaden elelr hur jag INTE skulle kunna gömma mig efter att ha fått höra sådana saker. Fåe man höra nånting tillräckligt ofta börjar man ju tro på det, oavsett vad det är, eftersom andra människors tolkningar av oss bidrar till sättet vi ser oss själva (och världen) på.

[Malins mamma]

Om jag, efter att ha gjort mig i ordning och allt, får höra (det eviga exemplet jag vet, men det är så tydligt) att någon anser att min pojkvän måste vara blind som är tillsammans med mig, inte vill visa mig sen, är det så konstigt/sjukt?

Det hade inte varit så konstigt om du hade blivit ledsen just då, inte heller om du hade blivit fly förbannad men att du tar den här killens ord som en absolut sanning som gäller för alla andra människor för all framtid och dessutom rättar dig efter det han sade och inte vill visa dig sen gör att det blir sjukt och att du mår dåligt av det.

De personerna har ju precis bekräftat att det ÄR jävligt viktigt hur man ser ut

Nej, tvärtemot. De bekräftade att utseendet är så oviktigt att man kan säga vad som helst om det. Om folk skulle inse hur allvarligt en som har, eller är på väg att få BDD tar kommentarer om utseendet skulle varje normalt funtad person akta sig väldigt noga för att säga nåt. Men det vet de ju inte eftersom de själva inte ser det som nån betydelsefull grej.

[CyanideCupcake]

Jag kämpar verkligen emd mig själv här. På en "bra" (vad det nu är) dag skulle jag säkert kunna förstå att du antagligen har rätt, men just nu...kan jag bara inte det. Förlåt, men jag kan inte.