HATAR ATT VARA FUL!

[Malins mamma]

Nej, du behöver inte ta upp dina defekter här.
Jag menar så här:
De som har BDD har olika saker som sammantaget verkar som att det finns bevis för att de är fula.

Det vanligaste är att man säger att man kan se det själv i spegeln. Men när man har BDD så har man en förvrängd självbild. Dina ögon ser en sak, sen tolkar hjärnan bilden på så sätt att vissa saker blir förstorade, förminskade eller på annat sätt förvridna. En bra ledtråd är att när man har BDD så brukar utseendet förändras tex av att man tittar sig i olika speglar och ljus.

Ett annat "bevis" brukar vara att man känner sig ful. Men en känsla är inget faktum. Det finns de som känner sig äckliga även om de är nyduschade. Då stämmer känslan inte överens med verkligheten. Det är lika med fulhet, man behöver inte vara ful bara för att man känner sig ful.

Hur andra reagerar på ens utseende är också ett vanligt "bevis"  som BDD-drabbade har. BDD fungerar så att den drabbade tolkar andra människors blickar, beteende och kommentarer som att det gäller hans/hennes utseende.
Hör man tex ordet ful nånstans så tar man för givet att det gäller en själv. Om någon tittar på en så tolkar man det till att de tittar för att man är ful. Om någon inte tittar på en så tolkar man det som att de inte tittar för att man är ful.

När man har BDD tycker man också att man vet vad andra tänker, man tycker sig se hat och avsky i andras blickar och att det beror på ens utseende även om de man möter egentligen inte ens lägger märke till hur man ser ut.

I sjukdomen BDD ingår också att om någon säger att man ser bra ut så tror man inte på det men om någon säger något negativt så tror man att det är sant. Man har också sk selektivt minne, det betyder att man kommer ihåg allt det negativa man hört men inte det positiva.

Ang. vad folk säger. Om någon har sagt att du är ful, eller att du är fin så är det inget bevis för hur du ser ut, det är bara bevis för att de har sagt det. Det är så många BDD-drabbade som har kvar nån kommentar i tankarna som de har fått i skolan och tar det som bevis för att de är fula. Det är det inte.

Du behöver inte besvara frågan. Om du har BDD så tror jag att det är ungefär det jag har skrivit om som har fått dig att tro på att du har ett fult utseende. Men INGEN av dessa saker är något bevis för att du skulle vara ful.

Hälsn. Malins mamma

[Anonym]

Hej...har långsamt ramlat tillbaka i gamla tankebanor igen, det vill säga hemska tankar och ångestattacker över min hy. Är så ledsen...har fått ytliga blodkärl i ansiktet som gör mig helt desperat. Vågar inte sola, dricka alkohol eller ens dricka något varmt längre. Känner panik inför midsommar med fest på landet med vännerna...sova över hos andra, dricka alkohol, vara i solen, basta och bada...ångest....alkoholen kan jag såklart skippa, men resten...
Någon som vet något om ytliga blodkärl i ansiktet? Kan man ta bort dem? Förhindra att nya uppkommer???
Har mått så bra ända tills jag upptäckte detta spindelnät på kinder och näsa...vill bara dö...ser äcklig ut...blå/röd...
Hjälp......

[Anonym]

Svar: Kolla upp "IPL" på internet. Man kan ta bort sådana blodkärl som du har.

[Malins mamma]

Hej!
Jag förstår så väl svaret här ovanför, men om du vill bli fri från BDDn med ångestattacker och hemska tankar så ska du inte göra det.
 
Det bästa du kan göra är att inte låtsas om att du har sett nåt ovanligt alls. Bete dig som om ingenting har hänt, sola, bada, drick både varmt och kallt, sov över hos andra. Undvik speglar ett tag.
Hjärnan lär sig av våra handlingar så om du beter dig som att det inte är nån fara så kommer du att märka att det inte var så farligt som du trodde.

 Vägra att se och bry dig om det som BDDn vill. Tänk efter vad BDD har gjort med dig förut och vad den gör med alla drabbade här. Enda sättet är att inte bry sig om och inte lägga så stor vikt på det man ser eftersom den bilden ändå är "förvrängd " på ett eller annat sätt.

Jag hoppas du kan inse att det är BDD som är orsaken till det du ser och att de blodkärl du ser säkerligen är osynbara för andra.

Jag upprepar vad Dr C skrev (igen):
Ju mer energi, tid och pengar du lägger på ditt utseende desto värre blir BDDn.
 
Det betyder alltså att ju mindre du bryr dig om hur du ser ut desto friskare blir du.

Jag vet att det finns en hake i detta annars vore inte BDDn så svårbotad. Haken är just ångesten och paniken man får om man bara skulle gå ut utan att kamouflera "defekten" eller vidta andra åtgärder för att inte andra ska upptäcka ens "fulhet".
 
Det är bla därför KBT-terapin kan vara till hjälp så att man gradvis får utsätta sig för lite ångest i taget och vartefter man gör det så kommer den att minska mer och mer.

Å andra sidan... ang ångest så får man ju panik och ångestattacker när man har BDD också.

Då måste det ju vara bättre att utsätta sig för lite ångest och så småningom bli frisk än att få jättemycket ångest och panikattacker och bara bli sjukare och mer begränsad i sitt liv.

Jag antar att du har svårt att ta till dig och kunna tro på det jag skriver men tänk på det i alla fall. BDD är en psykisk störning, inte en defekt i utseendet.

Hälsn. Malins mamma

[Anonym]

Tack så mycket för ditt svar Malins mamma!
Jag försökte "skärpa" mig på midsommar men mådde fruktansvärt dåligt. Var den enda som inte klädde av mig för att basta och bada, sprang ständigt till speglar och kontrollerade mitt ansikte, spacklade mer och mer tills jag kände mig äcklig. De andra tjejerna sminkade sig inte ens!!! Jag fick panik, grät, gömde mig på mitt rum. Det var det värsta jag varit med om på länge. Var övertygad om att alla såg ner på mig pga mitt spackel och trots det, fula, röda äckliga hy. Kände mig mindre värd, tappade t.om min sociala förmåga. Allt jag sa och gjorde kändes fel och dumt. Hemskt!
Vet att jag inte borde spackla mig mer. Vet att jag borde strunta i det och bara utsätta mig för andras blickar, men jag klarar det inte. Måste ta puder i ansiktet innan jag ens äter frukost på morgonen trots att jag är ensam hemma. Annars känner jag hur det börjar krypa i huden och den blir röd och flammig. Vidrigt...
Går i KBT, men vet inte om jag vågar fortsätta då målet förmodligen är att inte sminka mig alls. Det klarar inte jag.
Kram från ledsen

[Anonym]

Hej!

Vill berätta lite om GBTn på Karolinska. Jag har nu träffat en terapeut en första gång. Terapin börjar först efter sommaren.

Vi pratade omkring lite olika saker denna första gång, bla att jag är lite rädd för terapin för att jag är rädd att terapeuten skall göra mig illa känslomässigt etc. Bara så han vet. Men personen verkade ha väldigt bra energi/vibration, var ingen konstig person (vissa psykologer lever av andra människors problem men han var inte sån) och han fick t.o.m. tårar i ögonen när jag berättade saker som gjorde ont för mig, så personen/terapeuten verkade vara både känslofull och respektfull på samma gång.

Han verkade samtidigt ganska "nyter" och inte så flummig som många andra terapeuter jag träffat. Undertiden vi pratade gick han upp och skrev på en liten vit tavla med en spritpenna för att förklara saker, ungefär som i skolan. Så terapin verkar vara mera i huvudet än i känslorna som ju vanlig terapi är.

Det första jag sade var att jag inte ville att han skulle hålla på och försöka övertyga mig om att min defekt var "inbillning", för det skulle jag aldrig gå på. Då sade han att det var inte det det gick ut på. Det det verkade gå ut på är att få mig att tänka vidare lite själv inför alla dessa tankar som gör mig jätteledsen och hindrar mig. Tankarna är bland annat:

"Jag är inte alls lika fin som innan defekten, den gör jättestor skillnad. Det är en jättehemsk defekt som gör att jag borde sluta leva och att mitt liv är värdelöst. Alla mina tidigare mål är omöjliga eller passar dåligt i mitt liv nu med defekten, vilket gör att jag inte kan vara mig själv längre eller göra det jag älskar. "

Jag antar att det är ungefär den klumpen av tankar som behöver bearbetas. Det som måste förändras är inte främst min syn på vad defekten gör för skillnad hos mitt utseende rent estetiskt, utan vilken betydelse den får/har i mitt liv. Och jag bestämmer ganska mycket själv vilken betydelse den får. Jag kan personligen tycka att defekten förstör ganska mycket, men det är inte säkert att andra bryr sig lika mycket om den, eller bryr sig om hur jag ser ut. Vissa kanske bryr sig och i vissa fall spelar det kanske mer roll hur jag ser ut. Hur hanterar jag det då, om sådana situationer som jag är mest rädd för skulle komma upp, så att jag endå kan göra det jag vill OCH känna mig bekväm? Enda sättet att ta reda på det är ju att göra det man är rädd för, så man får fler verklighetsbaserade svar istället för en massa rädslor.

Terapin verkar gå ut på att utmana massa gamla vanetankar som man har och öppna sig för alternativa tankesätt. Inte nödvändigtvis att säga vad som är "fel" utan öppna upp för flera sätt att tänka.

Nu kom det igen upp här på forumet det där med att vissa brännskadade har BDD-symptom och "det är inte inbillning" (till skillnad från icke brännskadades BDD?) . Är BDD inbillning? Menar du då Malins mamma att bara för att vissa estetiskt missprydande defekter har uppstått på naturlig väg så är det inbillning om man bryr sig om det?

Människor kan få alla möjliga konstiga hudproblem. När man åldras kan man åldras mindre snyggt eller snyggt. Tex min älskade mor och far ser inte kloka ut egentligen om man tittar efter. Jag älskar dem, de är båda charmfulla människor med snyggt grundutseende populära hos motsatta könet under hela sitt liv. Men min mamma har gått igenom 3 skilsmässor och en annan ytterligare stor kris och gråtit varje dag under flera år. Hon har "jättemycket" rynkor runt ögonen. Abnormt mycket. Hon har gråtit sönder skinnet. Mycket mer än andra i hennes ålder, eller mer t.om än jättegamla tanter. Min pappa har nattvakat och levt ett extremt ohälsosamt liv med missbruk i flera år. Han har jättepåsar under ögonen, på ett sätt som inte heller ser klokt ut egentligen. Ingen av dem har BDD och ingen har varit med om en brännskada. "Normalt åldrande"?

Njae.... det har hänt av sig själv. Men de har levt på ett jättekonstigt destruktivt sätt och inte alla i deras ålder ser ut så. Så jag menar att det kan uppstå saker i ansiktet som inte ser så snyggt ut, även fast ingen brännskada har uppkommit. Jag menar att det är normalt att bryr sig lite om det. Det är först när man blir självdestruktiv som det är sjukt.

Varför kämpar vissa som går i KBT med att sminka sig mindre? Varför måste Malin tex,  lära sig att gå ut omsminkad?  Jag tycker det är viktigt att hon fattar att hon inte alls ser ut som ett träskmonster när hon är omsminkad, det är viktigt. Men varför är det så viktigt att tvinga Malin (och tjejen här ovan) att gå ut osminkade om de tycker det är jobbigt? Är det inte bättre att de får lära sig att lägga en snygg make-up på 10-15 minuter som de känner skyddar och gör att de mår bättre, men samtidigt prata med dem så att de fattar att de inte är träskmonster utan make- up?

Det finns massor av tjejer som aldrig går ut osminkade, eller som spenderar långt på att göra sig i ordning, utan att ha BDD. Att göra sig i ordning kan faktiskt vara något lustfullt, och man sminkar sig för att framhäva det som är vackert, och smink kan också göra att man känner sig mera "skyddad", vilket är viktigt om man är känslig eller osäker på sitt utseende.

Att säga att BDD-drabbade inte skall få ägna sig det allra minsta åt sitt utseende, är som att lägga fokus på utseendet i alla fall. Då tänker man bara jättemycket på hur man INTE får bryr sig. Det blir lika krampaktigt, och jag tror inte det botar i längden. Man måste ju trots allt förhålla sig till sitt utseende på något sätt, vare sig man är frisk eller har BDD.

Personligen tycker jag att plastikoperationer, där går gränsen för vad som är bra. Jag har alltid tyckt Sofia Loren var så vacker, men när jag fick reda på att hon opererat sig tyckte jag faktiskt att det var lika läskigt som jag tycker att visst mindre vackert åldrande är.

Så min personliga åsikt är: bättre naturligt "gammal" eller "ful" än onaturligt vacker.

IPL är dock en form av ljusbehandling som kan ta bort kärl som har brustit.  Jag tycker inte det är en plastikoperation. Man gör inte något jättekonstigt med huden, sticker ingen kniv i den eller tar bort skin eller så.

Om man är ung, eller tillbringar mycket tid i en omgivning som bryr sig mycket om utseendet så krävs det större styrka, personligt mod att orka med en synlig utseendedefekt. Och något som i mindre nogräknade miljöer inte är en defekt är kanske en defekt i den miljön.

Det är lätt för en KBT psykolog och en tonårs mamma att sitta och tycka att en ung tjej inte skall bry sig om sitt utseende. KBT psykologen har sin examen, sin höga lön och sin respekt bland kollegor oavsett hur han/hon ser ut och det är inte så att dennes kollegor varje dag han/hon går ut och går  i korridoren kollar in honom/henne jättemycket i dennes detaljer.

Tonårsmamman är ofta gift sedan många år tillbaks, kanske med en man som är väldigt van vid henne, så van att han knappt vet hur hon ser ut längre, och älskar henne som hon är (förhoppningsvis). De är medelålder människor som har barn och bilar och hus och släktingar och grannar att tänka på. De kanske har ett jobb, en invand roll som de sitter säkert i och har gjort länge. Ingen stirrar särskilt mycket på hur de ser ut.

Ni måste förstå att för en ung tjej kan det vara helt annorlunda. Folk lägger mycket mera märket till hur man ser ut i en omgivning, t.ex.,  med många unga människor på fest som inte känner varandra.  Samhället i stort lägger också mycket större vikt vid unga kvinnors utseende än någon annan del av en kvinnas liv. Det är dessutom den tiden man får allas blickar på sig.

Då krävs det MYCKET större styrka att orka med en synlig defekt. En synlig defekt i ett sånt sammanhang kan faktiskt störa ens möjligheter att deltaga på ett sånt sätt som man skulle önska i situationen ÄVEN om man inte försöker bry sig om defekten själv.

Det är naturligtvis annorlunda om de unga människorna träffas runt ett intensivt intresse eller känner varandra verkligt väl. Då blir det viktiga allas deltagande i intresset, inte hur man ser ut i detalj.

Tyvärr är det inte många unga människor (eller äldre med för den delen) som träffas runt ett genuint bra intresse eller syfte.  Många  människors liv är relativt tomt, eller innehållet deras liv växlar med vad omgivningen tycker. Och då KAN det bli jobbigt med synliga smådefekter. Oavsett om man själv inte bryr sig.

I och försig vet jag inte om tjejen här ovan inbillar sig totalt, hon kanske har helt perfekt hy. Och då kommer den jobbiga känslan/hennes problem från att hon inte är nöjd med sig själv innuti. Men hennes hud kan också vara röd på något sätt, och tro mig det är jättejobbigt om man är en ung tjej som vill se bra ut. I alla fall när man är i situationer då man bara vill/behöver kunna visa upp en snygg fasad.

Varför skall målet vara att inte sminka sig? Ursäkta men det tycker jag låter helt urbota puckat av den terapeuten. Varför skall man "utsätta sig för andras blickar"?

T.o.m. om hudproblemen är helt innbillade, men om man känner sig lite bättre och inte lika utsatt om man har lite smink på sig, varför skall man inte kunna ha det?

Det  enda är ju om sminkandet tar flera timmar, eller om man är övertygad om att man är ett groteskt monster utan. Då måste man ifrågasätta de vanorna och tankarna. Men jag menar däremot inte att man inte skall kunna sminka sig alls. Kanske tror man att det är omöjligt för tjejen att sminka sig med måtta, att man gör henne en tjänst genom att tvinga henne att inte göra det alls, eller tvinga henne att inte alls tänka på sitt utseende, men hon lever trots allt i detta samhälle och kommer alltid att få andras reaktioner på sitt utseende och kommer att behöva ha något slags förhållande till sitt utseende även då hon blivit frisk.  

Man tvingas alltid bry sig lite om sitt utseende sålänge man lever. Det är normalt att man blir lite påmind om sitt utseende då och då ibland, även om man inte bryr sig alls själv. Vi syns, vi består av kött och blod. Vi ser olika ut.


Tjejen ovan borde fatta att hon inte är mindre värd för att hon har hudproblem (om hon nu har det)

[Anonym]

aj aj där klipptes min långa uppsats av. Skrev flera förklaringar till vad jag menade som jag glömt bort. Men menar alltså att tjejen kan sminka sig och skall inte tänka negativt om det, om hon fattar att hon sminkar sig för sin egen skull, för att hon skall känna sig bättre, inte för att dölja att hon skulle va hemsk eller nått. Hon kanske bara vill dölja hudproblemen för dem hon känner på sig kommer att stirra ut henne, så hon inte behöver oroa sig för det. Spelar ingen roll vad hon har under sminket, hon är lika mycket värd som andra för det.

Vad jag vill säga är att BDD är som en slags propaganda i huvet på den BDD-drabbade. Då tror jag inte botemedlet ligger i att köra men någon lika fanatisk motpropaganda, ungefär som kommunism mot kaptialism. Botmedlet är att öppna upp alla svartvita tankar mot något mera nyanserat.

[Anonym]

Rättelse: "Målet är inte att köra meD någon lika fanatisk motpropaganda".

[Malins mamma]

Hej!
Tack för din rapport från KBT-terapin på Karolinska!
Roligt att du fick en terapeut som du trivs med och som verkar mycket kunnig.
Du skrev ett par bra saker om terapin:
*Att den INTE går ut på att diskutera defekten.
(Dr C skriver att han aldrig diskuterar utseendet med sina patienter.)
*Att terapin går ut på att undersöka de tankar man har och genom att göra det man är rädd för. På så vis får man istället realistiska verklighetsbaserade fakta och alternativa tankegångar istället för den rädsla man har.

Ang brännskadade:
Eftersom jag inte har någon egen kunskap om BDD utan bara vidarebefodrar den kunskap som forskare (K. Phillips) har så kan jag, när frågan om "verkligt fula personer" kommer upp, bara hänvisa till vad som har skrivits om detta.
Brännskadade var det enda exempel som K. Phillips gav om BDD-symptom hos de som är fula på riktigt.
Kriterierna för att ha BDD är ju att man har "ingen eller minimal (slight) defekt", objektivt sett. Detta kriterium kan inte avgöras av den drabbade själv eftersom han/hon inte ser sin defekt som "ingen eller liten". Isåfall skulle han/hon inte ha BDD.
 
Jag tror nog att de flesta håller med om att en brännskadads defekt är större och mer synlig än vad man kan kalla minimal. Och jag tror också att de flesta som har sett Malin, Helen, Mattias, de som har sina foton på galleriet på BDDCentral  eller de som har visat bilder här på forumet, håller med om att BDD-drabbades defekter är små eller inte syns alls, i andras ögon.

Likheten mellan en brännskadad och en BDD-drabbad är det psykiska lidandet.
Skillnaden är den fysiska defekten.

Om man skulle jämföra med kroppen istället för psyket så skulle det vara tex att man känner samma smärta när man blir myggbiten som om man skulle bryta benet. Lidandet står inte i nån rimlig proportion till orsaken.

Du frågar om jag tycker det är inbillning om man bryr sig om en estetiskt missprydande defekt som har uppstått på naturlig väg.
Det tycker jag absolut inte.
Det finns flera delar i den här frågan.

* Att få en missprydande defekt av naturliga orsaker eller av någon annan orsak. Eller att ha något i sitt utseende man inte gillar.
Jag vet ingen statistik på detta men jag är ganska säker på att de flesta, förr eller senare, råkar ut för något sådant. I ungdomen är det finnar, man kan ha olika hudproblem, man får rynkor, och påsar under ögonen, man kan bli tjock eller få gråa hårstrån. Man tycker kanske att man är för lång eller kort, att näsan är för stor eller liten, att ögonen sitter för långt ifrån varann eller för tätt. Det finns alla möjliga varianter på saker man kan vara missnöjd med. Inget av detta är inbillning. Det är verkliga saker som de allra flesta människor upplever under sin livstid. Jag håller helt med dig i det du skrev att ?det är normalt att bry sig lite om det, det är först när man blir självdestruktiv som det är sjukt?.

*Att bry sig om defekten.
--Det finns de som nästan helt struntar i hur de ser ut. Att ha en stor näsa, glugg mellan tänderna eller vara tunnhårig (tex) är inget som bekymrar vissa. De lever sina liv med övertygelsen att utseendet inte spelar någon roll och låter sig inte hindras av att deras utseende inte är perfekt. I deras liv är kanske det viktigaste att tjäna mycket pengar, ha en framgångsrik karriär, vara duktig i nån sport, "göra rätt för sig", vara en bra förälder, föra fram sina politiska åsikter, ha en häftig bil eller vad som helst där inte utseendet har någon betydelse.

--Det finns de som bryr sig om hur de ser ut. (Jag tror att de flesta hör till denna grupp).
Man gör sig iordning, sminkar sig, köper hudkrämer, går till frissan, tränar, bär smycken, äter nyttigt, färgar håret, klär sig snyggt osv.
Man vill se ut så bra som möjligt och man tycker det är jobbigt om det händer nåt med utseendet, finnar, rynkor eller nåt annat. Man är ledsen för det, MEN man fortsätter ändå att leva sitt liv som vanligt eftersom man vet att nån defekt i utseendet ändå inte har någon avgörande betydelse för ens liv.

--Det finns de som har BDD.
De ser ingen möjlighet att leva som vanligt och göra sånt de vill pga defekten. De tycker att defekten förstör deras liv. Då bryr man sig om defekten så mycket att det påverkar hela ens liv.  

Du frågar också om BDD är inbillning. Som jag har skrivit förut så tycker jag inte att inbillning är rätt beskrivning av det som BDD-drabbade upplever. Alla har ju sin egen unika variant av sjukdomen.
Endel har en självbild som inte alls stämmer överens med det andra ser och endel har faktiskt en verklig defekt. (Enligt kriteriet ?ingen eller MINIMAL defekt?). Det faktum att man har en verklig defekt betyder inte att man har BDD, isåfall skulle de flesta ha det. Det är när man ger defekten så stor betydelse så att man inte kan leva som man skulle önska som det blir ett problem, man har BDD.

Ang att i KBT-terapin lära sig att gå ut osminkad.
Jag håller med dig där. Att ha som mål att gå ut helt osminkad är nog att ta i lite för mycket, speciellt för den som är van att alltid vara sminkad. (Tom jag, som inte bryr mig särskilt mycket om mitt utseende, sminkar mig alltid när jag ska ut nånstans). Målet borde vara, som du skrev, att sminka sig på 10-15 minuter, det är helt normalt och orsakar inte nåt hinder för att leva normalt.
Sen tror jag inte det funkar med Malin och andra BDD-drabbade att ?prata med dem så att de fattar att de inte ser ut som monster utan make-up?. Jag har gjort det men det hjälper inte.

Ang KBT-terapeuter och tonårsmammor.
Jag är medveten om den stora fokuseringen på utseendet som råder idag, speciellt bland yngre och jag är glad att jag inte är ung idag utan medelålders. Och jag vet det är lätt för mig att säga att man inte ska bry sig så mycket om sitt utseende.

Det jag menar är att om man bryr sig så mycket om en detalj i utseendet att det försämrar hela ens tillvaro så ska man undersöka dels vad det finns för fördelar och nackdelar med att bry sig så mycket och dels ta reda på om det är så att de farhågor man har verkligen är sanna, så att man vet.

Du skrev att även om man själv försöker att inte bry sig om defekten så kan det vara jobbigt med vad andra tycker. Det är också en tanke som är värd att undersökas.

Du har skrivit många bra saker och jag förstår vad du menar. Jag hoppas att du vill fortsätta att berätta om KBT-terapin när den fortsätter efter sommaren.
(Ursäkta mitt sena svar, jag har inte varit hemma).

Hälsn. Malins mamma

[Anonym]

Hej igen Malins mamma!

Tänk efter, vad är en "defekt" egentligen? Jo, det är en liten sak, ett litet fel eller avvikelse hos en sak. T.ex. en sak man köper.

Om en sak man köper har en defekt kan man antingen hävda att den borde sorteras bort, eller att den inte är värd sitt ursprungliga pris. Så är det när det gäller saker. Så känner människor som har BDD inför sig själva.

Det spelar ingen roll om det är en liten detalj eller om hela ansiktet bränts bort. Poängen är att helheten är förstörd. Tja det låter kanske konstigt men det är så jag tänker. (Och många andra BDD-are också verkar det som).

Vad jag reagerar på är att man menar att det är en skillnad mellan BDD-drabbade med en i läkarens, mammans kompisens etc åsikt "lätta defekt" och en brännskadad persons reaktioner. Den brännskadades reaktioner skulle "inte vara inbillning"och den personen skulle ha mera rätt att känna som den gör än andra BDDdrabbade?. Okej, hela den personens utseende är förändrat på ett avgörande sätt som andra inte kan undgå att lägga märket till. Och då kan man anta att den som är brännskadad får många flera starka reaktioner på sitt utseende som inte är inbillning än den som har en "lätt defekt". Är det så ni menar?

Men jag tror det stora problemet för många BDD-drabbade är inte vad andra tycker, utan vad de själva tycker. Om man själv inte godkänner sitt utseende, det är det som är jobbigt. Dessutom ligger ribban för hur bra man måste se ut och hur noga det är med utseendet olika högt hos olika personer och i olika omgivningar.  Det är det jag tycker att man missar många gånger. De sakerna jag är rädd för, de konfrontationer med livet som jag är rädd skall göra ont, de är kanske verkliga för mig, något som kan hända i mitt liv. Det är inte så att jag är rädd för något som är totalt inbillning.


Men då gäller det att våga göra det endå. Man får i alla fall leva och man både njuter och det gör lite ont samtidigt. Ett bra exempel är när Lasse Gustavsson i sin bok "Leva vidare" berättar hur det är när han första gången går på restaurang efter sin allvarliga brännskade olycka. Han väntar på sin bordsdam utanför restaurangen när folk viskar och tittar bort och han känner som han bara vill gå därifrån, men sen går han in själv i förväg ensam in i restaurangen och letar upp bordet. Han tvingar sig till det.  Avsnittet slutar:

- Scampin var utsökt!

Han fick alltså upplevelsen att gå på restaurang och äta god mat, blandat med den smärtsamma upplevelsen att folk viskade och stirrade på honom. Hade han gömt sig i garderoben hade han inte fått någon upplevelse alls.

Jag menar att man behöver inte vara brännskadad för att uppleva situationer där man kan få ont av sitt utseende. Ribban för hur man förväntas se ut ligger olika högt i olika miljöer, samt olika högt beroende på vem man är. Människor granskar varandra på olika sätt och dömmer varandra efter utseendet hela tiden. Det är verklighet.

(Ja, jag råkade hitta boken om Lasse på biblioteket, det är om den där fd brandmannen som åker runt och håller föredrag, ganska intressant faktiskt).

" I deras liv är kanske det viktigaste att tjäna mycket pengar, ha en framgångsrik karriär, vad som helst där utseendet inte spelar någon roll".

Aj aj, utseendet spelar mer roll än någonsin i dag, speciellt för en framgångrik karriär!  Det finns t.om. kvinnliga idrottsstjärnor som är mer kända och tjänar lika bra/bättre än andra som presterar bättre än dem bara för att de ser bra ut!  Till och med författare måste vara unga och se snygga ut nu för tiden.  Det var inget bra exempel.....

Jag vet inte, det här är invecklat, men jag tycker inte man kan göra skillnad på en brännskadad person som har fått BDD eller en annan BDD:are. Föresten, vem är det som säger att brännskadade är fula? (Den där doktorn?). De ser rätt konstiga ut, men de är inte direkt fula, det tycker i alla fall inte jag.

Kan tänka mig att det är jäkligt jobbigt att få sitt utseende förändrat så drastiskt.  BDD betyder att man känner sig främmande för sig själv på något sätt. Man accepterar inte sig själv.

Om du säger till Malin om och om igen att "utseendet inte spelar någon roll" tror du inte risken blir att hon feltolkar det som om hon skulle ha något problem med utseendet fast hon inte har det?

Du har rätt i att det går inte att prata henne tillrätta. Hon skulle behöva komma ut och ha kul, göra vanliga saker. En avundsjuk tjejs elaka kommentar nådde henne i ett läge då hon var alldeles för känslig och öppen, och nu sitter hon i garderoben i stället för att leva sitt liv. För hon är rädd att det skall göra ont igen. Det är så jag tolkar situationen. Och ja, du har rätt, hon har inga defekter, och kan inte själv peka ut något fel på sitt utseende. Jag tror bara hon är rädd för att det skall göra ont att leva, att någon skall göra henne illa.

I mitt fall lider jag av en djup osäkerhet att inte vara accepterad av andra människor och rädsla att vara eller att bli ensam och övergiven (vilket varit verklighet i mitt liv) kombinerat med vissa krav och önskemål angående mitt eget utseende som jag ställer på mig själv.

[Malin]

Hej!

Jag har haft ganska mycket att göra på sistone och det är egentligen en hel drös med andra meddelanden som jag borde läsa/svara på (jag hoppas ingen tar illa upp för att jag inte tar det i rätt ordning) men jag såg att jag var omnämnd här och känner att jag vill kommentera lite kort (jag borde egentligen gått och lagt mig för länge sen för jag ska åka till Kreta imorgon.

Tro mig, jag har defekter. Man behöver inte vara "defekt-lös" för att ha BDD (och finns det öht någon som inte har någon defekt alls egentligen..?). Jag inser dock att jag lägger onormalt mycket vikt vid dem. Anledningen till att jag inte varit så specifik om mina defekter i en del intervjuer är dels att jag inte vill dra mer uppmärksamhet till dem, men främst för att jag tycker det är onödigt att en stor del av artikeln ska gå åt till att räkna upp defekterna.

Jag håller med dig om att det kan vara dumt av en terapeut att sätta upp "totalt osminkad" som mål, i synnerhet om sminkandet är ritualiserat. Det är något som jag och min förra psykolog var oense om (han trodde jag bara ville komma undan från att vara helt osminkad). Jag försökte gång på gång förgäves förklara att inte sminka sig alls bara skulle vara en form av undvikande av ritualen. Man kan jämföra det med att säga till en ocd-patient med tvättvång att han helt ska sluta tvätta händerna, det löser ju inget egentligen. Lösningen ligger snarare i att lära sig göra sysslan på ett normalt sätt.

Jag följde vid flera tillfällen med min lillasyster till hennes förra psykologer på barnpsyk, de var specialicerade på tvångsproblematik och förstod direkt vad jag menade. De sa att målet helt enkelt var att fungera normalt - att kunna sminka sig normalt. Att gå omkring på stan utan smink är ju faktiskt något som även väldigt många normala tjejer tycker är jobbigt. De insåg också att man kan behöva praktisk hjälp med att lära sig sminka sig på ett annat sätt, för har man haft en ritual länge kan man glömma bort och inte ha den blekaste aning om hur man ska gå tillväga för att göra det på ett normalt sätt (så är fallet för mig). De gjorde hembesök och målade min lillasysters ögonbryn, varpå hon fick försöka att måla på samma sätt och lika snabbt efteråt.

Jag tycker verkligen det är jättebra att du har fått komma till Karolinska. Vad heter din terapeut? Har han/hon tidigare erfarenhet av just BDD? Håll oss underrättade.

Mvh
Malin Sundqvist

[Anonym]

Äh Malin, jag har sett bilder på dej och du har inga defekter. Jag håller inte med din mamma om att alla skulle uppleva att de hade  defekter. Jag har upplevt perioder i livet när jag inte hade en enda utseendedefekt, och jag har också umgåtts med personer som inte alls haft någon som helst negativ upplevelse av sitt utseende eller oro för det. Med det menas inte att de struntade i hur de såg ut, utan bara att de helt enkelt inte hade någon anledning att oroa sig.

Pyttesmå födelsemärken kan knappt kallas en utseendedefekt. Du skrev något någon gång om din näsa som jag måste kommentera.
Du skrev att den skulle vara en näsa som inte anses som attraktiv eller gängse norm i vårt samhälle eller något sådant.

Det är ett missförstånd från din sida, och jag förstår hur du fått det missförståndet. I dag har alla artister i alla musikvideor och alla kända skådespelerskor (nästan) samma raka lilla näsa. Det är typskt för sent 90-tal och vår tid, och har inte alls alltid varit så.

Det finns faktiskt snygga personer med lite mer variation på näsan än så. Ett bra exempel skulle då vara Jessica Parker i Sex and the city.

Din näsa ligger inom variation på vad som är en snygg normal men personlig näsa. Det finns fok som har en näsa som ligger utanför normen till vad samhället anser är snyggt eller "vanligt". Men det är inte din näsa, anser jag .  Det skulle du nog uppleva och förstå om du vore lite mer utåtriktad.

Du har också skrivit att du tycker dina ögon är väldigt omarkerade när du inte är sminkad. Också det är väldigt vanligt och ingen direkt defekt. Finns många människor som har blonda ögonfransar tex, och som du sade, massor av människor som helst sminkar sig innan de går ut.

Nu vet jag av erfarenhet att det går att sminka över hudproblem, så jag kan förståss inte veta, men du verkar inte ha några stora eller allvarliga problem med huden, utan en avundsvärd jämn och slät hud med fin kvalitet. Var glad för det!

Terapeuten heter Andreas Karlsson. Vad jag förstår har de en specialitet på Karolinska på BDD. Så det finns säkert flera terapeuter där som kan något om det.

[Malins mamma]

Hej!
Vill bara svara snabbt på en sak du skrev:

"Vad jag reagerar på är att man menar att det är skillnad mellan en BDD-drabbads "lätta" defekt och en brännskadads reaktioner. Den brännskadades reaktioner skulle "inte vara inbillning" och den personen skulle ha mera rätt att känna som den gör än andra BDD-drabbade."

Jag förstår inte riktigt hur du har fått den uppfattningen. Efter allt jag har läst som BDD-drabbade har skrivit så VET jag att reaktionen på utseendet och lidandet är minst lika stor (i många fall mycket större) än reaktionen och lidandet hos brännskadade.

Jag kan tänka mig att en som inte vet något om BDD kan ha den inställningen att "du kan väl inte må dåligt för den lilla grejen", men det är inte alls min inställning.
Som jag skrev i förra inlägget:
"Likheten mellan en brännskadad och en BDD-drabbad är det psykiska lidandet."

När man pratar om "inbillning" hos BDD-drabbade så är det inte reaktionen som skulle vara inbillad, utan isåfall det utseende som den drabbade upplever att han har.

Jag skulle gärna svara mer ingående på resten av ditt inlägg men jag hinner inte nu.
Min man har byggt en husbåt så vi kommer att vara ute med den nästan hela sommaren + "dragspelsstämman" och "Country och Westerngala i Ransäter. Jag kommer nog att vara hemma ibland men det blir inte så långa stunder.

Hoppas ni alla får en så bra sommar som möjligt!  

Hälsn. Malins mamma

[Anonym]

Hej!

"Däremot så har man noterat BDD-symtom hos några (inte alla) som har varit i en eldsvåda och brunnit i ansiktet. Du har kanske sett hur de ser ut.  Men de har inte BDD eftersom deras defekt är verklig".

Det var det jag syftade på, särskilt sista meningen. Jag menar att jag själv lider av BDD för jag har en verklig defekt. Alla som har BDD har dock inte en defekt. Malin, tex, har ingen defekt enligt mig.

Hoppas ni får en jättehärlig sommar!

[Malins mamma]

Då förstår jag. Ordet "verklig" är inte riktigt rätt ord.
Jag skulle ha skrivit "brännskadade har inte BDD eftersom deras defekt är stor (och synlig för alla andra)."

Kriteriet för BDD är som sagt att man har "ingen eller en minimal defekt".
 
Om defekten är stor, som hos brännskadade eller andra mycket vanställda personer så står det psykiska lidandet i rimlig proportion till defekten. Det är ingen psykisk störning om mycket vanställda personer försöker att kamouflera sin defekt eller helst inte vill visa sig.

Hos BDD-drabbade däremot är lidandet lika stort fastän defekten är "ingen eller minimal".  Det beror på att man UPPLEVER sin defekt som stor, verklig och betydelsefull.
 
Malin skrev att hon HAR defekter, du skriver att din defekt är verklig, andra berättar om sina utseendedefekter. ALLA är säkra på att de har nåt fel på utseendet, men om man har BDD-symptom och inte är mycket missbildad eller vanställd så har man BDD.
Att ha BDD är att ha en psykisk störning som gör att man pga en upplevd defekt i utseendet inte kan leva som man skulle önska.

Du tycker inte att Malin har nån defekt i utseendet (det tycker inte jag heller) men Malin SJÄLV tycker det, det är därför hon lider av BDD.

--------

Jag vill också tala om att den nya upplagan av "The Broken Mirror" av K. Phillips har kommit ut nu, för er som har väntat med att beställa den.

Hälsn. Malins mamma