Skinpicking, uppbackning.

[L i n d a]

Ja eller hur måste liksom rätta till det som inte finns innan det förmodligen ser för djävligt ut och det resulterar i att det som kanske inte skulle vars så jäkla illa att jag skulle tvingas låsa in mig med redig ångest blir åt helvete vidrigt. Dom få dagarna i månaden då jag känner mig hyfsat ok och har energi till annat än att oroa mig för när jag kan titta mig i spegeln nästa gång brukar det slå mig att jag nog är galen. Att jag skulle behöva någon som höll koll på mig dygnet runt. Vore skönt att ha någon som kunde dra bort en från spegeln.. Äh jag fattar inte, det låter ju som den enklaste saken i världen att bara låta bli.

Lycka till allesammans!

[Aurora]

Hej igen!

Hyn har blivit något mindre söndrig, fick ett återfall igår och det känns jobbigt men det var inte fullt så illa som det kan bli ibland. Låter jag det vara några dagar kanske det inte blir värre.. Kanske, kanske skulle hyn till och med kunna bli fri från sår, det vore så skönt..

TACK alla ni fina människor som skriver att ni förstår och känner igen er!

LINDA, du skriver att det borde vara den enklaste saken i världen att låta bli, så tänker jag ofta också och så känner man sig så fruktansvärt, outgrundligt kass som inte klarar av att stå emot! Men det är väl inte så enkelt för då hade vi ju klarat det.. Men det MÅSTE vara möjligt att klara det!! Eller hur? Jag hoppas på det, för oss alla!

KARDBORRE, tack för tipsen! Tror det ligger mycket i det du skriver..
Semesterresan blev förstörd för att jag var så oerhört tvångig när jag var borta, pillade massa och fick jätteångest och kunde inte uppskatta alla saker som var planerat, skämdes så över hur jag såg ut så jag ville helst bara gömma mig (vilket jag gjorde stundtals med..)
Intervjun gick jag tillslut på efter sömnlöshet och superångest och massa beslutsångest. Bestämde mig bara nån timme (och massa sminkförsök) innan (hade jättestora sår i ansiktet ). Men även där skämdes jag så över hur jag såg ut så jag var jättenervös, sa fel saker och ville bara därifrån, fastän jag väntat så himla länge på att få en sådan jobbchans.. Känns så väldigt trist att det blev så..

Kram på er!


 

[elsa]

Varför gör jag såhär?

Hyn har blivit bättre, jag har slutat pilla och klämma så mycket, ärren och de röda märkena har börjat blekna. Jag har känt mig gladare och lättare, sluppit dra håret för aniktet och vända det mot marken när jag går. Ibland till och med sluppit vrida på huvudet när jag märkt att min pojkvän vaknat. Att utan att vrida sig undan, osminkad på morgonen kunna möta hans ansikte är vad jag längtar och strävar efter.

Sen fick jag tre ganska djupa hormonfinnar, jag tog till hela arsenalen (basiron, tea tree, citron, neutrogena) när jag kände att huden började ömma. Det hjälpte inte, men jag tog det lugnt. Väntade ut dem, tog på lhp-salva för att minska det röda. Nu är de nästan borta, bara litet rött sår kvar, på två av dem
Den tredje, på ena näsvingen av alla ställen var stor och hudfärgad (!), bara lite röd. Det störde mig, den ville inte ner, så jag började pilla. Efter en halvtimme med nålar och pincetter, alsolsprit osv. fick jag ut en massa var (förlåt), men den var fortfarande lika stor. Jag förstår inte. Nu har jag rivit upp i princip hela huden på näsvingen men det är fortfarande en bula där finnen satt.
Jag ser hemsk ut, jag ska vara i skolan om 10 minuter men kan nte gå, jag vet inte hur jag skall bortförklara mig. Min pojkvän har inte vaknat än och jag sitter med en bomulltuss indränkt i alsolsprit på näsvingen, det bara vätskar och varar.
Jag gråter och hatar mig själv mer än någonsin. Varför gör jag såhär?
Sedan jag var 13 så har jag mått dåligt och bara pillat och klämt, i år fyller jag 22.

Jag planerar att inte fira 10-årsjubileum i denna dåliga vana och dåligtmående. Jag har varit hos hudläkare några gånger och fått krämer och dylikt som hjälper föga. Det är ju inte finnarna i sig som är problemet. De läker ju ut.

Första gången jag läste här börjat jag gråta. Jag visste, och önskade inte, att det fanns fler som led av att riva upp sitt ansikte.

Förlåt att detta blev långt, men jag vet verkligen inte vad jag ska ta mig till. Kände att jag behövde skriva ner det någonstans.
Allting jag känner när jag tänker på dethär är en besvikenhet och en ångest som värker långt ner i magen, jag står inte ut med mig själv!

Tack för att ni går mig att inte känna mig ensam, även om jag inte önskar detta till någon annan.

[Living_in_the_past]

Så gjorde jag alltid förut. JAg rev å grävde in i huden med både naglar och pincett. Och sen tvätta jag med alla medel jag hade. Ryggen har varit värst, där är det ju även en större yta. Har hur länge som hälst inte kunnat visa min rygg i duschen efter gympan eller på stranden. Ett tag rev jag mig oxå där på huden över bröstet. Så jag var hela tiden tvungen att tänka på att jag inte kunde ha tröjor som visade där. Men nu längre behöver jag aldrig tänka på det. Roaccutanen har värkligen gjort vad den lovade. Ärren är läkta så gott som. Dom mörkaste har ändrat skepnad till leverfläckar. Men jag har endel jack som inte ser ut som finnärr egentligen men det är det. Eller det var nog mer pormaskar jag klämde ut ur dom. Pormaskar dom inte alls var menade att klämma ut. Varför klämmer man å grejjar så egentligen. Tänk om man bara låtit bli från första början då hade ju huden varit finare lr? Men hållar man på så å river för att man är nervös och stressad typ. Det tror jag. Jag river väldigt gärna i hårbåtten nu för tiden. Det tillåter jag mig. Ibland går det ner bakom öronen men det försöker jag avstyra genast. Och ibland kan jag riva av ¨nån plita på armen eller på låren. Men jag slutar sen. Jag börjar inte hets riva. Varför gjorde jag det förr. Jag minns redan innan tiden då jag började få finnar, då rev jag av sårskorpor alltid. Helt sjukt. Det är typ nån skön kännsla. Man gör det även fast man vet följderna. Hmm som vanligt vet jag inte varför jag skriver det jag skriver på dom trådarna jag skriver. Hoppas ingen blir arg på mig.

[Beskyddaren]

Fyfan! Den här sjukdomen är verkligen till för att trycka ner en totalt. Trycka ner och tala om för en att du klarar minsann inget din värdelösa, svaga, patetiska individ.
Huden var fin, jämn, läkt och lite solfräsch. Skönt. Kanske skulle passa på att våga mig ut bland folk ikväll. Det är ju ändå Fredag. Ett förslag kom från en kompis. Krogen...Nja...Kanske lite väl hardcore ändå. En annan kompis. Utställning med lite underhållning. Låter ju rätt trevligt, visst vill jag följa med på det! Ja tack.

Tanken på att jag skulle ut bland folk gjorde mig dock stressad. Tänk om jag inte blir nöjd när jag ska göra mig i ordning...
Stressen triggade som vanligt igång en jävulsk skinpicking-session. Ser ut som om jag har röda hund i hela pannan nu. Och det svider. Svider och bränner och gör ont i knäveckan som jag omedvetet stretchat lite väl mycket när jag lutat mig fram mot badrumsspegeln och förstört mig själv i trans. Blev tvungen att komma på en dålig nödlögn till kompisen. Känns förjävligt att behöva bete sig på det viset. Hatar själv att bli besviken. Med en klump i halsen går jag tillbaka till badrummet och smetar på lite läkande kräm men hittar då fler saker att pilla på. Telefonen ringer igen. En annan kompis som undrar om jag vill hitta på något denna vackra sommarkväll. "Tyvärr, jag är upptagen ikväll, men jättegärna en annan dag". Ska man skratta eller gråta åt sig själv? Man försöker framstå som en hipp, upptagen person som tyvärr har viktigare stuff för sig, men gärna klämmer in något när man har tid i sitt fullproppade schema av balla aktiviteter. Sanningen lyder ju " Tyvärr, jag kan nog inte hitta på något ikväll för jag ska umgås med pincetten, nålen, krämerna, ångesten och sömntabletterna denna vackra sommarkväll, men jättegärna en annan dag"

Varför förstör man för sig själv? Medvetet, undermedvetet?

[CyanideCupcake]

Sanningen lyder ju " Tyvärr, jag kan nog inte hitta på något ikväll för jag ska umgås med pincetten, nålen, krämerna, ångesten och sömntabletterna denna vackra sommarkväll, men jättegärna en annan dag"

you said it.

[Psilome]

Ah gud jag orkar inte mera..

ni skulle see mitt ansikte just nu, jag menar glömm allt some jag pillat.. men nu så växer det t.o.m stora bulor överallt.
Jag menar ja jo vi åt en del skräpmat för 3 veckor sen så det e ju att vänta sig att see ut som en pizza efter.. men det har vart 3 veckor nu!

sen så hjälper det inte att jag inte har möjlighet att köpa en endaste kräm som jag religiöst använder.
inte ens face wipes!

jag snackar aldrig självmord, för jag skulle aldrig gå så långt.. men fy fan vad det värker i bröstet.

[Beskyddaren]

Tydligen så kan man skaffa sig acne på egen hand. Min mamma har alltid sagt till mig att jag skapar fram mina plitor själv när jag håller på och klämmer och pillar. Jag har då blivit helt vansinnig och skrikit att " jag skulle ju inte pilla om jag inte hade dålig hud från början".

Uppenbarligen så finns det en form av acne som kallas "Acne excoriata" (hemgjord acne) Läste det nu på nätet. Det stod att det oftast börjar med någon helt normal liten plita som vem som helst får då och då. Men det övergår till att patienten tvångsmässigt letar efter minsta lilla ojämnhet i huden att klämma och skrapa på vilket i sin tur leder till att en inflammation i huden uppstår. Låter ju i och för sig logiskt...
Frågan är hur många med hud-BDD (inklusive mig själv) som själva skrapat sin (eventuella) problemhy. Jag får panik av att tänka att det mycket väl är jag som orsakar hela kalaset och att jag inte kan låta bli att pilla ändå. Men nu får det fan vara nog. Ska inte, ska inte, ska inte, ska inte, ska inte SKA INTE! Pilla.

[Psilome]

*räcker upp handen*

Jag har en sån trevlig morgon stunds ritual, jag sakta men säkert fingrar varje uns av ansikts hud med mina fingrar (ungefär en sekund efter att jag vaknat) och kollar om det finns minsta littla sak. Om ja blir medveten om minsta lilla så kommer jag ju självklar kolla om och om igen kanske 10 gg innan jag ens kommer ur sänger, och ungefärlight 30 gg under dan tills det finns en rejäl finne där.
Jag slutade göra detta av ingen större anledning förra nov-dec, och vet du vad.. gissa hur många finnar jag hadde då?
Vad som hjälper mig bäst är att värma lite havregryn med vatten i micron och smeta på min fejja, ingen anledning att pilla då.
Sen när jag har finnar så e jag noga med att smeta på mudd mask, HMs e rätt ok.. den e svart-grön och igen meningslöst att pilla på finnarna då, sen så har dom tendens att tömma sig efter nåra timmar med mudd mask på. Vilket leder till att dom försvinner rätt fort och inga ärr för jag behöver inte tömma dom på ett 'klämma ut' sätt.

Havregryns smet och mudd mask for the win!

Men detta funkar inte alltid för ibland så skämms jag ju, gå kring sådär med min kille här hela tiden, rent emotionellt.

[kardborre]

Det stod att det oftast börjar med någon helt normal liten plita som vem som helst får då och då. Men det övergår till att patienten tvångsmässigt letar efter minsta lilla ojämnhet i huden att klämma och skrapa på vilket i sin tur leder till att en inflammation i huden uppstår. Låter ju i och för sig logiskt...

Det stämmer nog rätt bra det du skriver, Envis... Kanske din mamma har lite rätt i det (även om hon ev uttrycker sig på ett mindre bra sätt)?

Personligen får jag ytterst sällan någon "plita" i ansiktet, men om jag får det och låter den vara (tvättar ansiktet bara) så försvinner den vanligtvis inom ett dygn. De gånger jag istället börjar klämma på den irriteras området, finnen blir stor och mycket mer synlig. Det tar minst en vecka innan den försvinner.

[Aurora]

Hej på er alla!

Jag känner igen mig så mycket i det som ni alla skriver.. Det är så konstigt att vi är så många som har det så här..

Har inte skrivit på länge.. Handlar nog mest om att jag är så fruktansvärt trött på att jag gång på gång halkar tillbaka i mitt beteende att jag inte längre orkar med att tänka på det jag gör.. Vilket bara gör att det är ännu lättare att halka dit, eftersom man låtsas att man har situationen under kontroll..

Längtar efter en tillvaro utan skinpickingen som en tickande bomb som hela tiden hotar att sprängas och förstöra de möjligheter till en stund av lycka som då och då dyker upp..

Kram på er! /Aurora

[Synthesized]

Det där med att man skapar sin akne själv stämmer mycket bra in på mig. Ibland kan jag få lite mer finnar än "normalt" utan att det beror på att jag har pillat, men i de perioder då det varit som allra värst, då har det varit helt och hållet mitt eget fel. Det känns väl både bra och dåligt.. Bra för att jag vet att jag inte behöver ha extrem akne om jag bara lär mig sluta pilla i huden, och dåligt för att det känns hemskt att ha orsakat helvetet på egen hand.

[Aurora]

Det har gått hyfsat de senaste dagarna, inte felfritt men jag har inte blivit lika destruktiv som jag ibland kan bli.. Alltid nåt litet steg på vägen..

Synthesized, håller med om att det är dubbla känslor inför att förstå att man förvärrat sin akne själv.. Tror egentligen att min hud var ok innan jag för flera år sedan började med detta.. Saker som andra tyckte var normala i huden, som att den inte är exakt slät, kunde göra mig galen och sätta igång ett väldigt massivt skadande av huden för att få bort den där lilla, knappt synliga ojämnheten.. Och det är fortfarande så ibland..  Men nu är min hy värre än vad den var då (plus en massa fula ärr och fläckar) eftersom den blivit så hårt åtgången under många år..

[Aurora]

Hej på er!

Återigen ganska längesedan jag skrev.. Har gått upp och ner sista tiden. Ibland har det gått bra rätt länge, men så skapar jag ett återfall och så blir jag så besviken på mig själv och känner mig så ful. Och så är jag inne i den onda cirkeln igen. Hoppas varje gång på att jag ska låta bli att komma in i detta beteende igen, men hittills har jag inte lyckats..

Just nu ser min hy inte alls fin ut, massa ärr och pigmentfläckar OCH ojämnheter, men jag har faktiskt (nästan) låtit den vara i några dagar och märker att hyn -trots allt- är finare om den är hel, även om det finns ojämnheter, än när den är sårig och jag skäms och försöker dölja det..

Hoppas att det går ok för er andra!

Kram på er alla!   

[stargazeboy]

Wow, alltså, jag är ny i det här forumet, och att läsa den här tråden var nästan som att läsa sin egen dagbok.
Lite otäckt att den enda plats där man stöter på människor med "gemensamma intressen" och "liknade tankesätt" är i ett forum
för tvångshandlingar.

Jag har skinpickat i 12 år men det är först de senaste 2 åren jag vetat om att det är en tvångshandling. Det känns som att så
många jag ändå berättat det för, så borde nån kunnat hjälpa mej, om de vetat att det var BDD eller OCD (lite osäker på termerna i det här fallet), men mamma o kompisar har bara sagt: Du måste sluta med det där.
Som om man gjorde det för att det var kul på nåt sätt.

Ett problem jag har är att jag alltid delar badrum med andra - annars hade jag helt klart tagit bort badrumsspegeln.
Det finns något rituellt över att låsa badrumsdörren - som att gå in i en lugn, trygg bubbla där omvärlden inte spelar nån roll
och fast man vet logiskt sätt att man ska ut därifrån sen, så hamnar man i det där eskapistiska transtillståndet.
När jag står där lutad en halv cm från spegeln och ryggen värker och jag egentligen bara vill sova så låter jag tankarna fara runt och bearbeta alla möjliga problem eller vad man ska kalla det, och klämmandet och rivandet blir som symboler för verkliga problem som man "löser" genom att "ta bort" dem.
Jag tänker att om jag inte vore så konflikträdd o kunde slappna av mer i vardagen o med andra människor, skulle jag inte fly till toan för att få vara ifred, men det är ju lättare sagt än gjort.
Jag tycker att de värsta ställena är toaletter med såna där starka lysrörsspegellampor där man ser exakt varenda por, lutar man sig över en sån kan man stanna i flera timmar.

Jag hörde en gång att en tvångshandling är kopplad till lyckocentrat i hjärnan. Precis som att en heroinist måste få heroin för att utlösa endorfinerna, så måste en skinpickare klämma sina finnar för att bli tillfredsställd. Så när vi bestämmer oss för att sluta måste vi verkligen göra det helt, och vi kommer att vara som "nyktra alkoholister", kanske hela livet, d.v.s. vi får inte bara "pilla litegrann" som andra får.

I alla fall så har jag börjat föra protokoll över varje dag, men även över varje finne.(jag har ritat upp en karta över ansiktet o märkt ut dem) Jag vill se hur lång tid det tar för ett sår att gå från skorpa till fin, ärrlös hy. Men detta kanske också kan ha en negativ effekt, att jag tänker på det för mycket, jag vet inte.

För mig hjälper det i alla fall att:
Sminka över alla finnar så fort jag gått upp, för jag klämmer inte på sminkad hy under dan. De dagar då jag tänkt vara hemma o gå runt i mysbyxor o va osminkad är ofta de dagar jag hamnar framför spegeln. Så bättre att sminka sig då, även om det kan verka ohälsosamt på ett sätt.

Som ni redan nämnt, gå på toa med lampan släckt. Om ni bor själva - ta bort alla lampor nära speglar. Ta bort spegeln på toa om ni kan.

Inte acceptera att känna på hyn eller "bara" riva på armen eller ryggen. Fan, en natt undvek jag spegeln men fick kramp i armen efter att inte klarat av att ta ner den från ansiktet på flera timmar, o då låg jag ändå i sängen.

Kommer ni ihåg hur ni började? Jag var typ i sena tonåren o hade inga finnar alls när en dag min mamma sa till mej nåt i stil med:
Kläm inte nu, men du har en jättestor pormask på näsan.
Jag som aldrig sett en pormask sprang genast till toaspegeln o tittade. Först såg jag inget men när jag lutade mig närmre märkte jag att näsan var alldeles grå. För första gången i livet klämde jag där o ut kom en stor gul sak.  Jag var fascinerad. Efter det ville jag se om det fanns fler saker jag kunde klämma ut, och jag började titta efter varje gång jag gick på toa. Tyvärr så är det nog så  med mej att jag fortfarande tycker det är roligt att klämma en stor, perfekt mogen finne. Eller i alla fall tillfredsställande.
Men sen kan jag ju inte sluta, och de flesta saker jag klämmer är ju inga finnar...
Nu är jag definitivt inte lika besatt som jag var förr, men min hy är också sämre, och i sena tjugoårsåldern läker hyn långsammare
än i tonåren, så varje liten grej jag river på stannar mycket längre, eller i alla fall känns det så.

Det värsta är nästan att veta att detta påverkat mitt liv o min personlighet så att jag blivit blyg o osäker o inte gillar när folk tittar på mitt ansikte.

Oj, nu har jag skrivit jättemycket, det blev visst allt på en gång. Tack Aurora för dina inlägg o Malins mamma för dina tips.
Det där med 50 tvångsfria dagar ska bli mitt nya mål.
Lycka till, alla!
p.s. är det nån som har nåt tips på nån olja eller kräm som är bra för ärrig, sårig, torr hy?