"Skriva av sig"-tråd

[Nokia]

Men det var starkt av dig att gå dit, och skönt att du ändå såg dig som okej idag.

Förstår mig inte heller på det där med att ansiktet ändrar sig...

[CyanideCupcake]

Tack...du var också duktig igår!  Har sett det okej ansiktet i flera dagar nu och det bara pga att min hy börjar bli bättre...om det är "okej" att förbättra den och det leder till att jag kan leva någorlunda normalt, förstår jag inte varför det skulle vara fel att fixa till resten också. Jag förstår hur ni tänker men jag KAN inte hålla med...det går inte. Jag blir knäpp.

[CyanideCupcake]

Jga undrar om jag verkligen är sjuk? Allt det här kanske bara har varit en fas? Fotar nu och allt ser okej ut...inte vackert, men normalt och okej. Kanske var de senaste månaderna bara ett stressymptom? Kan man ha BDD periodvis?

[Hannah]

Nokia, vill bara säga en sak om den där killen som sagt så till dig, även om du nu tycker jag är en idiot och att jag inte kommer med något vettigt.

I efterhand, nu när mitt utseende inte är så laddat längre så inser jag en sak om vissa kommentarer jag fick när jag hade så mycket ångest kring mitt utseende. Det går inte direkt att lita på människor, vissa känner att de har något sorts överläge när det märks att någon är väldigt känslig kring ett visst ämne, och dom kanske uttnyttjar situationen. Vissa kanske gör sånna grejer utan att ens reflektera över det, ser det bara som en chans att antingen framhäva sig själva eller få någon sorts makt genom över dig att få dig att tro något som inte är sant och göra dig svag. En människa som slänger ur sig något sånt är inte ärlig.

[SpegelSpegel]

godessceline

Man kan ha perioder då man uppfattar sig som BDD-fri, jag har ofta det när mitt utseende förbättras på ett eller annat sätt. Men jag antar att huvudproblemet på ngt sätt finns kvar, eftersom man låter utseendet diktera humöret. Vad jag förstått är själva grundproblemet inte huvudsakligen att man anser sig ful/vanskapt, utan att man upplever att utseendet är viktigt och avgörande för det mesta i livet. Men jag undrar om jag verkligen har BDD, för när mitt utseende förbättras tänker jag mkt mindre på utseende, tolkar inte saker som relaterade till mitt utseende o s v.
Det kanske helt enkelt är så att jag är en jagsvag och osäker person som inte kan hantera min egen kropps fulhet.

Jag har tänkt mkt på hur ensam jag är t ex, jag har ett fåtal vänner som jag mkt sällan umgås med. Dessutom har jag dålig självkänsla och känner att jag egentligen inte har ngn personlighet, och det finns liksom ingen i mitt liv som kan bekräfta att jag har det. Visst, mina föräldrar tror sig väl veta hur jag "är" och fungerar, men deras uppfattning är ju grundad på saker jag gjorde som liten, och nu är jag ju vuxen. Av den anledningen tror jag det har blivit viktigt för mig att göra ett okej intryck på människor jag inte känner. Och då spelar givetvis utseendet en viss roll. Eftersom jag själv inte har någon direkt bild av vem jag är, vem jag vill vara och hur jag fungerar och eftersom jag inte har människor som bidrar med positiva bilder av mig känner jag att vad andra tycker om mig kan påverka hur jag ser på mig själv. De har liksom makt att tilldela mig en personlighet, för jag har ingen egen.  Jag är en sån där sorglig tjej som byter klädstil när hon byter pojkvän.

Det kanske kan handla om ngt annat psykiskt problem i grunden i vissa fall. Jag har läst en del om personlighetsstörningar och funderar på om det inte är flera personlighetsstörningar som kan utmynna i BDD-symptom.
Anankastisk eller tvångsmässig personlighetsstörning t ex, där man lider av ett tvång att vara "perfekt", att göra rätt och ha kontroll, histrionisk, där ett av symptomen faktiskt är att vara mkt mån om sitt yttre och använda utseendet för att tillkalla sig uppmärksamhet(stämmer inte på mig, men kanske på vissa BDD:are), paranoid personlighetsstörning, eftersom den paranoide ständigt tror att folk "vill åt" honom eller henne och upplever sig kritiserad och förföljd vore det väl ganska naturligt om han/hon upplevde att andra såg ner på och tyckte illa om honom/henne pga t ex utseendet(jag har i princip alla kriterier för paranoid personlighet så detta skulle lugnt kunna vara grunden till mitt problem) och även borderlinesymptom eller narcissistisk personlighetsstörning tror jag skulle kunna manifestera sig i BDD-liknande tankar och beteenden.

Har f ö haft en vidrig morgon. Sjukanmälde mig eftersom jag inte klarar av att gå till skolan med illrött kontakteksem i hela ansiktet. Inga hudvårdsprodukter funkar och jag får panik. Vill bara försvinna, vill vara ett litet barn och bara få gå runt och ha sommarlov och ta det lugnt. Har inget sommarjobb och vet inte hur jag ska klara de närmsta månaderna. Min enda chans är väl att bli förklarad arbetsoförmögen ett tag pga min panikångest och eventuella fibromyalgi eller cancer eller vad det nu kan vara för kul jag har. Hatar mitt liv så kopiöst mkt.

[Nokia]

Hannah, jo det brukar jag också säga till andra som har fått höra liknande saker.
Men han var bara ärlig mot mig, han ville göra mig glad på något sätt.

Jag mådde jättedåligt och berättade lite kort hur jag tänker kring mitt utseende. I samma veva säger en kille på msn "du är ju inte direkt den snyggaste tjejen i världen", vilket jag sen berättade för min killkompis, och det var då han sa så till mig.

Hade han sagt så utan någon närmare anledning, då hade jag nog kunnat fundera på det du säger typ självkänsla osv.. Men eftersom han sa så till mig i avsikt att få mig att må bättre så är det mycket tveksamt.

Jag menar, om det där ska få mig att må bättre, hur tänker han egentligen om hur jag ser ut?


Har inte kunnat lugna ner mig alls sen han sa så, jag hör hela tiden "du är bara inte tillräckligt fin" i mitt huvud.

Jag har tappat all motivation nu.

[CyanideCupcake]

Sådär känner jag också just nu, kan gå ut och känna mig nästintill normal till utseendet. Inte attraktiv, men normal. Det beror som sagt mycket på att min hy börjar bli bättre och på så sätt låter jag ju fortfarande mitt ansikte diktera hur jag mår och huruvida jag funkar, och det sägs ju vara så en bdd-are funkar emellanåt. Jag vet inte. Tror det är omöjligt att diagnostisera sig själv egentligen.

[Nokia]

Så vad det för mig när jag hade acne, och sanningen är att jag faktiskt mådde bättre över mitt utseende en kort period när acnen var borta och ärren började blekna.
Men lika fort som jag han må bättre, han jag hitta nya saker i mitt utseende som var fel, och nu mår jag lika dåligt igen.

[CyanideCupcake]

Ja, det är det jag är rädd för också. I och med att det inte bara är hyn som gjort att jag ansett mig själv som grotesk utan även dragen, kan det säkert vara mycket möjligt att jag lägger all fokus på dem igen. Känner ju så: hyn är snart bra, men munnen och näsan och ansiktsformen finns ju kvar. Och en massa annat. 'One down, 36464 to go', ungefär.

[CyanideCupcake]

Börjar bli mer och mer säker på att de senaste månaderna av bdd-tänk bara har varit en fas utlöst av stress -det kan utlösas av trauma, läste jag nånstans. Jag har funkat nästan normalt de senaste dagarna, känt mig en aning oattraktiv men inte mer än så. Och alla foton är normala...jag blir inte klok på det här.

[CyanideCupcake]

Min hypokondri gör mig galen. Skulle böja mig ner  på huk i morse och fick kanten av fönsterblecket i vänster tinning. Nu har jag huvudvärk, svårt att titta ut genom fönstret, illamående och trötthet och har fått för mig att jag har hjärnskakning. Men det krävs väl mer än ett sånt slag för det? Försöker tänka logiskt; klockan är elva och jag har inte ätit nåt idag, jag var helt slut imorse när jag vaknade, jag har solglasögon på mig så ofta, det kanske bara är spänningshuvudvärk eller migrän (har fått det ett par gånger det senaste) men det hjälper inte. Nån?

[emmaah]

nu har jag precis kommit hem ifrån skolan. när jag gick hemifrån i morse så tänkte jag ärligt "ok jag ser  ok ut idag, inget monster". sen under dagen gick jag in på toaletten och kunde såklart inte låta bli att kolla lite i spegeln, och poof så var jag ful och fet och mitt hår stod åt alla håll. Resten av dagen skämdes jag ihjäl när gick omkring i korridorerna och ville helst bara gå hem, men som vanligt måste man låtsas vara glad som om ingenting är fel. så är det alltid för mig. de gångerna jag känner att mitt utseende är normalt är alltid på morgonen men sedan blir jag förkrossad och känner mig så dum att jag ens tänkt tanken att jag ser ok ut, senare under dagen. jobbigt ville bara skriva det..

[studsbollen 87]

Blä! Jag låg och grät i typ 2h igår och är hemma från skolan idag. Jag orkar inte med min situation som den är nu, jag är helt förvirrad. MIn pojkvän är som två olika personer, så fort han blir arg så kallar han min massa taskiga saker ex ditt lilla as, idiot, ditt råttbo, du fattar ju ingenting, ditt lilla äckel, dumhuvud dumhuvud dumhuvud... Jag skriker ibland åt honom att han också är ett dumhuvud, eller så börjar jag gråta, eller försöker förklara att jag blir ledsen när han säger så. Han lovar att inte göra det igen.

Han är världsbäst på att sedan göra allt bra igen och be om ursäkt, kramar mig, klappar mig över håret och säger att han inte menade ngt av vad han sade, men jag minns det ju fortfarande och mår dåligt av det. Sedan säger han att han inte förstår varför jag vill starta bråk HELA tiden, men jag försöker säga att vi trappar upp det ihop - att han säger ngt som jag inte håller med om och då säger jag vad jag tycker och han tycker att man inte kan tycka så och säger att jag beter mig som en idiot...

Jag skrev ner allt ett tag på en lista i min sängbyrå - för att jag skulle kunna titta på det när jag och han inte var arga - då kanske han skulle förstå att det var väldigt taskigt och se hur mkt skit som det faktiskt var han hävde ur sig. Men han slängde listan ( och rotade fram den ur min byrålåda) och säger bara du säger taskiga saker till mig också.

Han brukar tappa humöret och slå på saker väggar, vår soffa, sängen när han blir arg. Jag tittar på honom bara och blir inte särskilt rädd för det. Han har även örfilat mig när han blivit arg och sagt efteråt att jag förtjänade det. Jag försökte hämnas en gång efter det - för att visa hur det kändes och slog honom lite på ryggen när jag var superledsen.

Ganske nyligen blev han skitsur för att han kallade mig ngt och jag sade ngt dumt tillbaka ( man vill inte bara ta emot skit hela tiden) då gick jag ut i vår hall och han kom efter och daskade till mig lite lätt med foten i ryggen ( jag satt ner och plockade i min väska). Jag sade "sparkar du mig", han sade "nej jag bara knuffar på dig med foten".

Då gick jag ut i köket och han började knuffa på mig och slå mig ganska löst på ryggen, då lade jag mig ner på golvet. Han började då "daska på mig med fötterna" ( det var inga riktiga sparkar- det var inte så hårt) och släpade in mig i vårt sovrum. Då började jag gråta och han satt och slog mig ( inte hårt) på ryggen och kallade mig ditt jävla lilla as, ditt äckel mm.

Jag sprang in på toaletten och satt och grät. Då var han supersnäll igen.

Jag ringde dagen efter och berättade vad som hänt för min syster, jag mådde väldigt dåligt av det. Sedan berättade jag för min pojkvän att jag berätatt det. Han blev väldigt upprörd och tyckte att jag hade behanslat honom dåligt och svikit honom och att min familj var idioter som tyckte att han misshadlat mig och att jag var en tjallare.

Nu har det gått tre veckor sedan det hände. Han drar upp hela tiden det taskiga som JAG gjorde mot honom och jag säger då att " men det var på grund av vad DU gjorde mot mig". Han tycker att jag har behandlat honom hur dåligt som helst och är i perioder skitsur över det, men snäll i mellanåt. Jättesnällm, supersnäll och min drömpojkvän.

Han tycker att jag verkligen ska be om ursäkt för vad jag har gjort och att jag ska ringa min familj och säga att jag ljög ihop allting, eller att de ska be honom om ursäkt. Jag säger tat det kommer de aldrig göra och det vill jag inte att de gör heller.

Han har bett om ursäkt för det han gjorde när jag har tjatat på honom om det, men visar ingen skam eller ånger utan säger bara att jag har svikit honom - jag frågar då vem han tycker det var som svek den andra först. Svek han inte mig när han gjorde så mot mig?

Jag bor med honom 40 mil från våra familjer och umgås inte med ngn utanför skolan här och vill inte ringa mina kompisar hemma och prata om jobbiga saker. Jag känner mig väldigt ensam med problemet, och har ständigt dåligt samvete och en nervös känsla för att jag har gjort ngt fel. Nu när jag skriver det här är jag rädd att han ska gå in och kolla på sidan och läsa vad jag har skrivit, då skulle han bli hur sur som helst. Men jag får ju inte prata med min familj om det ( vi har en liten lägenhet och han sitter precis i rummet brevid när jag pratar i telefon och lyssnar på vad jag säger lite grann).

Jag vet inte vad jag ville riktigt, kanske skriva att jag lider av dåligt självförtroende redan innan och känner mig ful och äcklig - och det blir ju inte precis bättre av det här.

[saga]

Han brukar tappa humöret och slå på saker väggar, vår soffa, sängen när han blir arg. Jag tittar på honom bara och blir inte särskilt rädd för det. Han har även örfilat mig när han blivit arg och sagt efteråt att jag förtjänade det. Jag försökte hämnas en gång efter det - för att visa hur det kändes och slog honom lite på ryggen när jag var superledsen.

Ganske nyligen blev han skitsur för att han kallade mig ngt och jag sade ngt dumt tillbaka ( man vill inte bara ta emot skit hela tiden) då gick jag ut i vår hall och han kom efter och daskade till mig lite lätt med foten i ryggen ( jag satt ner och plockade i min väska). Jag sade "sparkar du mig", han sade "nej jag bara knuffar på dig med foten".

Då gick jag ut i köket och han började knuffa på mig och slå mig ganska löst på ryggen, då lade jag mig ner på golvet. Han började då "daska på mig med fötterna" ( det var inga riktiga sparkar- det var inte så hårt) och släpade in mig i vårt sovrum. Då började jag gråta och han satt och slog mig ( inte hårt) på ryggen och kallade mig ditt jävla lilla as, ditt äckel mm.

Jag sprang in på toaletten och satt och grät. Då var han supersnäll igen.

Jag ringde dagen efter och berättade vad som hänt för min syster, jag mådde väldigt dåligt av det. Sedan berättade jag för min pojkvän att jag berätatt det. Han blev väldigt upprörd och tyckte att jag hade behanslat honom dåligt och svikit honom och att min familj var idioter som tyckte att han misshadlat mig och att jag var en tjallare.

Det är uppenbart att han har problem med att hantera sitt ilska. Din familj har rätt, det ser ut som misshandel, både fysisk och psykisk. Even om du tycker att han slår dig "inte så hårt". Det är bara tidsfråga när det hela problemmatik kommer att upptrappas.
Han behåver profesionel hjälp,men det är upp till honom att söka den.
Jag skulle föreslå till dig att du 

[saga]

Han brukar tappa humöret och slå på saker väggar, vår soffa, sängen när han blir arg. Jag tittar på honom bara och blir inte särskilt rädd för det. Han har även örfilat mig när han blivit arg och sagt efteråt att jag förtjänade det. Jag försökte hämnas en gång efter det - för att visa hur det kändes och slog honom lite på ryggen när jag var superledsen.

Ganske nyligen blev han skitsur för att han kallade mig ngt och jag sade ngt dumt tillbaka ( man vill inte bara ta emot skit hela tiden) då gick jag ut i vår hall och han kom efter och daskade till mig lite lätt med foten i ryggen ( jag satt ner och plockade i min väska). Jag sade "sparkar du mig", han sade "nej jag bara knuffar på dig med foten".

Då gick jag ut i köket och han började knuffa på mig och slå mig ganska löst på ryggen, då lade jag mig ner på golvet. Han började då "daska på mig med fötterna" ( det var inga riktiga sparkar- det var inte så hårt) och släpade in mig i vårt sovrum. Då började jag gråta och han satt och slog mig ( inte hårt) på ryggen och kallade mig ditt jävla lilla as, ditt äckel mm.

Jag sprang in på toaletten och satt och grät. Då var han supersnäll igen.

Jag ringde dagen efter och berättade vad som hänt för min syster, jag mådde väldigt dåligt av det. Sedan berättade jag för min pojkvän att jag berätatt det. Han blev väldigt upprörd och tyckte att jag hade behanslat honom dåligt och svikit honom och att min familj var idioter som tyckte att han misshadlat mig och att jag var en tjallare.

Det är uppenbart att han har problem med att hantera sitt ilska. Din familj har rätt, det ser ut som misshandel, både fysisk och psykisk. Even om du tycker att han slår dig "inte så hårt". Det är bara tidsfråga när det hela problematik kommer att upptrappas.
Han behöver professionell hjälp,men det är upp till honom att söka den.
Jag skulle föreslå till dig att du  kontaktar expertena på http://www.comunicera.se (terapisnack),eller din familj som kan hjälpa dig att ta sig ut från den situation.