"Skriva av sig"-tråd

[kardborre]

Studsbollen 87, bra att du skrev hit och berättade! Det du upplever är mkt allvarligt, även om det ibland kan vara svårt för dig (som är mitt i det) att inse det. Det du berättar om din pojkvän är inte ett acceptabelt beteende !!! Mitt råd till dig är att googla på tjejjouren eller kvinnojouren i den stad där du bor och ta kontakt med dem (ringa eller skriva mejl - du kan ju tex kopiera det du skrivit här på forumet och använda det). På tjejjouren jobbar tjejer och kvinnor som är insatta i den problematik som du beskriver och de kan vara ett stöd, en hjälp, för dig att se mer objektivt på det som händer mellan dig och din pojkvän samt att fungera som ett "tryggt näste" om din pojkväns våldsamheter trappas upp. Det är mitt råd till dig, och vänta inte med att ta kontakt. Lycka till!

[CyanideCupcake]

Jag vet att det är lättare sagt än gjort men du måste bort från honom. Måste. Att han är så ångerfull efter är ett textboksexempel och det kommer inte att bli bättre. Kan du åka hem till dina föräldrar? Det faktum att ni bor så långt från den känns säkert utmärkt för honom, då han kan isolera dig. Det faktum att han har problem med att du berättar för folk visar att han vet att han beter sig fel men inte vill bli påkommen. Jag får ont i magen av det du skriver, du ska inte behöva ha det såhär. jag känner dig inte men ingen förtjänar att bli behandlad så. Inte du, inte någon. Och det är INTE ditt fel. Ärligt talat skiter jag högaktningsfullt i hur mycket någon provocerar en för friska människor slår inte i alla fall, oavsett. Vet inte hur gammal du är men är du under arton kan du ringa bris. Annars kan du försöka prata med en lärare eller allra helst din familj. Jag vet att det är svårt men de kan hjälpa dig. Kanske kan ni bestämma en dag och tid i smyg då de kommer och hämtar dig? Att komma hem och bort kanske kan hjälpa dig att se klart på situationen. Stor kram!

[CyanideCupcake]

Jag fotade precis, och nu är friden slut. Det händer igen, det är på väg tillbaka. Jag ser inte grotesk ut, men jag är ful. Jag orkar inte gå igenom det här en gång till, jag gör verkligen inte det. Fan.

[CyanideCupcake]

Mådde ju bra i lördags och klarade av att gå på privatfest. Tack vare det ruckade jag på min regel att undvika kameror och var med på två kort tillsammans med min pojkvän. Det skulle jag inte ha gjort...såg dem precis och även om jag har solglasögon ser jag hemsk ut. Han blev jättefin men jag förstörde bilden. Mina drag är så orena.

[CyanideCupcake]

Jag känner mig så jävla ful och äcklig. Förstår inte hur nån kan ta i mig, hur min pojkvän kan vara fysiskt nära mig och inte känna äckel eller i alla fall se hur ful jag är. Har haft en okej dag men har tänkt rätt mycket på ett samtal jag hade och det har gjort mig ledsen...antar att mina fulkänslor är ett symptom på de känslorna och stressen de orsakar. Det är så orättvist, så fruktansvärt orättvist. Jag har fått så jävla många smällar i mitt liv och jag behöver inte fler. Jag kan hantera sånt som direkt gäller mig personligen, men när folk jag älskar behöver tackla smärtsamma saker...det är så jävla jobbigt. Hon förtjänar inte det här. Ingen gör det, men allra minst hon. Jag tror inte på högre makter men snälla gud, låt henne slippa. Hon har haft ett så hårt liv som det är, snälla låt henne slippa det här. Snälla. Jag älskar henne så jävla mycket, vill så desperat att hon ska vara lycklig. Hon är värd det så jävla mycket. Jag är livrädd...förlamande jävla ont-i-magen-rädd. Jag vet ju vad det gör med folk. Fan.

[CyanideCupcake]

Tre dagar kvar...sen står hon framför mig. Det är nio år sen sist. Nio år av glädje men också av djupaste sorg och obeskrivlig smärta. Av livet. Hon kommer att stå framför mig i all sin skönhet och hennes röst kommer att kännas i varje cell av mig. Mjuk, lugnande, läkande. I totalt sex timmar spridda över tre veckor kommer jag att känna mig hel. Jag kommer att sjunga, skratta, gråta, sörja, läka...glömma. Min kropp kommer att dansa, min själ kommer att flyga. Rösten med stort r. Hon. Céline.

[CyanideCupcake]

Ska till göteborg idag och har plockat och sminkat i två timmar. Blev nöjd men precis när jag skulle åka började det ösregna. Skyfall. Lyckades rädda det mesta med hjälp av solglasögon och hög krage men det känns ändå inte bra längre och alla stirrar. Min pojkvän ska springa göteborgsvarvet idag och det kommer att vara fyrtiotusen pers där. Helvete.

[kardborre]

godessceline, tänk på att du antagligen aldrig någonsin kommer att stöta på dessa människor igen... Eller tänk på hur de ser ut och upptäck att de, precis som alla andra, är operfekta... De tankarna får jag när du skriver...

[CyanideCupcake]

Jag försöker, men det går inte. Jag kan se folk som kanske inte har så vackra eller rena drag men det hjälper inte för jag anser inte att nån av den har drag som ser ut som mina. Jag har så många konstiga drag i kombination med varandra. Höll på att få panik på tåget och ville bara av, av, av. Min pojkvän märkte att jag speglade mig i allt (höll på att krocka med folk) och det känns skönt att han inser att jag gör sånt...kanske kan han förstå att det faktiskt är ett problem då.

[nikey]

har möte me arbetsförmedlingen imorrn å jag börjar känna mej ängslig. jag måste verkligen se till att ta mej dit å komma i tid så de inte börjas strula me pengarna. de finns inget värre å de har hänt alltför många ggr. en hjälp skulle vara om vädret håller i sej så jag kan ha vårjacka på mej. att visa mej i t-shirt känns just nu som en alldeles för stor utmaning.. wish me luck

[Malin]

Lycka till nikey! Det kommer allt gå bra och jag kommer hålla tummarna för dig Det lär inte bli t-shirtväder imorgon, oavsett vart du bor. Brr! Verkar ju nästan bli vinter igen.

[nikey]

tack, de gick bra

nemas problemas

[kardborre]

Jag mår för dåligt för att orka tänka på hur jag ser ut. Tvingade mig ut idag. Undvek alla speglar och försökte få mitt ärende gjort. Människor sprang in i mig och jag i dom, tillslut var jag så vimsig i blicken att allting snurrade när jag tittade på nåt. PANIK. Jag orkar inte med mig själv längre. Till skillnad från tidigare år har jag nu gett upp. Jag trampar inte vatten längre, jag sjunker.

[emmaah]

jag pratade nyss med min kille på telefon. jag nämner för honom att jag har läst att rött te är bra för huden och att jag ska börja dricka det. då säger han "om du håller på med din hud så mycket kanske du förstör den till slut" för enligt honom pratar jag alltid om hur jag ska göra den bättre. och jag tog plötsligt åt mig jättemycket och får panik och vi börjar bråka lite om det. och självklart känner jag sorg som kommer över mig och jag börjar gråta. jag fattar ingenting varför dettta händer ibland. jag bara blir så ledsen. nu efteråt inser jag ju att jag blir ledsen efter som jag VET att jag är besatt av min hud, jag vill ju bara inte erkänna det. gud så jobbigt.. dessutom gick jag inte till skolan idag på grund av ångest, jobbigt!!!

[kardborre]

emmaah, det enklaste är väl att du faktiskt säger till din kille att du har problem med din hy och att det påverkar dig mentalt?