"Skriva av sig"-tråd

[CyanideCupcake]

Men kardborre. Kan faktiskt relatera till mycket av hur du känner och kan tänka mig att du hatar *henne*. Nåt djävulskt. Hur längesen är det allt det här hände?; att ni gjorde slut etc?


Är (som synes) hemma frå Paris, som var underbart. Hade ebstämt mig innan jag åkte att försöka att inte fota (hade ju haft en "bra" period en tid) och det gick nästan hela resan. Kände (och såg..tydligt) att folk på tunnelbanan stirrade och de tittade inte ens bort när jag mötte deras blickar. Hade de gångerna en okej dag som tur var, men dte blev riktigt jobbigt de sista två. Var på Franska Öppna med pappa och vet ju att dte är ett enormt evenemang men eftersom vi inte skulle int epå de tre största tennisarenorna utan bara hålla oss till de mindre läktarna på området så antog jag naivt att det inte skulle finnas några TV-kameror där. Upptcäkte en som satt högt och "pendlade" fram och tillbaka men tänkte, återigen, att just "vår" match nog inte var av så mycket intresse. (det är pappa som är tennistokig och inte jag så jag hade ingen aning om att spelarna vi tittade på var relativt kända namn). Som ni säkert redan kunnat lista ut blev matchen fiilmad; såg den på Eurosport när vi kom tillbaka till hotellrummet på kvällen. Givetvis hade kameran fångat in områded av läktaren där vi satt. Det var tack och lov inte inzoomat på bara oss; ca tio andra människor syntes också. Men jag såg mig själv, tydligt och länge. I profil. Och det jag såg....spenderade resten av den kvällen och de resterade två dagarna med att se till att jag inte syntes i profil. Tunnelbanan var ett rent helvete efter det. Fy fan...har fotat sen jag kom hem och jag ser det fula ansiktet igen. Inte det groteska, men nästan. Jag som mådde så bra, som var säker på att det här inte skulle hända igen eftersom min hy var på bättringsväg. Åh. Var på Célinekonserten (två kvällar i rad) och det var tack och lov innan allt det här. Det var varmt och sminked klibbade men när hon kom på slutade jag bry mig. Jag grät som ett barn och minnesbilder från de senaste nio åren (vilket är tiden som passerat sedan jag såg henne senast) flimrade förbi. Så mycket smärta, så mycket...uppgivenhet. Under "My Love" kunde jag inte kontrollera mig längre; grät öppet men jag brydde mig inte. Just den låten säger så otroligt mycket. Om hur jag mår, om hur jag känner över att inte kunna leva normalt, över vad HON betytt för mig genom åren...helt fantastiskt.


http://www.youtube.com/watch?v=FW8UNh6EKoI&feature=related

MY LOVE

My love, we have seen it all
The endless confession, the rise and fall
As fragile as a child
Lately I'm sorry I can't hold a smile

But I stand tall to get by
No matter how hard I try to hide
Did you know, I'd take the time for you
Did you know that I would see you through
Did you know that I would play the part?
I must've made it clear right from the start

My love, can you give me strength
Somehow I've forgotten how to ease my pain
I know I'm right where I belong
Something from nothing never proved me wrong

But I stand tall to get by
No matter how hard I try to hide
Did you know, I'd take the time for you
Did you know that I would see you through
Did you know that I would play the part?
I must've made it clear right from the start

I would share my whole life with you
Would you do the same for me
I would give all I am to you
Would you do the same for me

And I will...
stand tall to get by
No matter how hard I try to hide
Could you see I could break
Did you notice all my mistakes
There were times I could feel you read my mind

How did you know, I'd take the time for you
Did you know that I could see right through
How did you know that I would play the part?
I know I made it clear right from the start...

[Nokia]

Åh härligt att det blev så pass bra godessceline!

[Nokia]

Jag känner bara för att lägga mig ner och aldrig vakna igen.

Har ingen aning om hur jag ska leva igenom morgondagen. Har nämligen lovar att gå på middag och att komma hem till några andra lite senare. Problemet är att dom jag ska träffa har delst sagt några negativa kommentarer om mitt utseende en gång, och dels så kommer massa tjejer dit som ser ut som modeller.
Jag kommer förmodligen att ställa in allt så jag slipper förnedra mig själv ännu en gång.
Varför var jag tvungen att bli så här ful?!!!!!! Jag är så trött på att leva så här...

[CyanideCupcake]

Off topic egentligen(även om jag skriver av mig  ) men jag måste....så jävla underbart. Det är inte jag som filmat, men det är från samma kväll. Det fanns så mycket kärlek i det rummet, så mycket...blir helt gråtfärdig. Åh.


http://www.youtube.com/watch?v=I7-aZOyW52o

http://www.youtube.com/watch?v=Ez6W9uwVAsA

http://www.youtube.com/watch?v=iE5967pBxiU

http://www.youtube.com/watch?v=FW8UNh6EKoI

[nikey]

lägg av! jag har följt franska öppna varje dag på eurosport förutom nån dag som regnade bort, å så har du suttit på plats å kollat . fan va mega! jag e aviiis lol... kommer du ihåg vikken match ni såg, lr gick ni runt å kika på alla möjliga?

[CyanideCupcake]

Se där ja! vi var på plats hela söndagen men vet inte vilka vi såg då. På måndagen såg vi en match med en fransman och en...tjeck, tror jag det var? En lång kille. Det var den matchen som fick avbrytas efter andra set pga regnet. Som sagt...det är pappa som är tennisfreak och inte jag. :p

[nikey]

hehe.. okej då var de nog Llodra-Berdych du såg(den långa fölora). det var nog tur att de blev regnavbrott i den macthen för den gick till 5 set å höll säkert på i 4 timmar, så de hade väl inte du pallat med

vive la france

[CyanideCupcake]

Hehe jodå. Pappa väntade utanför célines hotell med mig i en och en halv timme så jag hade allt gjort det för hans skull. Vi såg en annan match på måndagen också, en väldigt jämn som även den fick avbrytas. Tror det var en fransman och en...amerikan? Väldigt spännande match faktiskt.

[kardborre]

Men kardborre. Kan faktiskt relatera till mycket av hur du känner och kan tänka mig att du hatar *henne*. Nåt djävulskt. Hur längesen är det allt det här hände?; att ni gjorde slut etc?

Det var över fyra år sedan! Jag har verkligen försökt gå vidare (men om jag inte hade blivit så skrämd och svartsjuk då (pga det som hände) så hade jag kunnat kämpa för att förstå, acceptera och fortsätta att (öppet) älska istället. Nu gick vi skilda vägar under ohygglig smärta (iaf för mig) och jag blev utbytt på två veckor !!! "Nu har jag äntligen hittat henne (och hennes namn)... och bla, bla bla", stod det väldigt snabbt på hemsidan. Varför skriver man så om inte för att såra ?!!!!! Klart jag sprang in på hemsidan då och då efter vår separation.

Jag fixerade mig så klart vid ord såsom "äntligen", mer sårad än nånsin -och skrämd- (vad var JAG då, en tröst tills nåt intressantare dök upp?). Tvingades se de hångla på krogen därefter. Var inte i kontakt med mina försvarsmekanismer utan rasade pladask ihop i trappan och låg där gråtandes som ett utsatt litet barn i timmar (tog mig inte ens ut från h-vetes krogen), undangömd i ett hörn från den som tillfogat mig smärta (som tack och lov inte såg mig!).

I samband med den separationen satte mina panikångestattacker fart. Jag har isolerat mig i nästan fem år och livet har blivit ett större helvete än det tidigare varit. (Då kunde jag iaf LÅTSAS må bra mellan varven). Har både dejtat och haft ett förhållande efter detta men jag vågar inte känna längre, mina erfarenheter (av kärlek) är riktigt, riktigt dåliga.

När jag läser mina tidigare anteckningar upptäcker jag att den sociala fobin alltid beskrivs i form av någon sorts skam över hur jag ser ut (upplevelser av fulhet; "Nej, titta inte PÅ MIG"). Jag kämpade dagligen med att ta mig till universitet, vilket jag fixade trots återkommande panikattacker varenda dag. Nu har jag tappat drivkraften att kämpa, det är således en skillnad. Tidigare kunde jag förlora kampandan men tvingade mig ändå ut för att möta världen och låtsas utstråla något som gjorde andra människor bekväma. Jag har helt och hållet tappat den motivationskraften/möjligheten eller lusten nu! Varför ska jag göra mig till? Varför är det så viktigt för mig att mötet med andra människor innebär att jag invaggar de i trygghet och trivsel där min närvaro i deras liv är något positivt som de kan må bra av när de traskar hem?

Åt helvete med alla, känner jag just nu! När jag tappade alla mina normala funktioner och helt slutade fungera i vardagen försvann de "vänner" jag anförtrott mig till och min familj vände mig ryggen. Det är så skamligt eller obehagligt eller ointressant eller smaklöst att se en människa i hennes fullständiga utsatthet och svaghet så man försvinner hellre så långt bort man kan än att stanna kvar som ett stöd.

Jag är besviken på psykiatrin som enligt mina mått mätt rent konkret brister i mångt och mkt. Jag är helt ensam i alla de livsviktiga bitar som jag inte längre klarar av att hantera i vardagen (som att betala mina räkningar/överhuvudtaget att hitta avierna som kommit med posten). Stressen är hög men går inte att jämföra med den skyhöga ångest som jag kämpar med (varje dag/timme/sekund är ett helvete).

Får jag några mediciner då, som kan ta udden av ångesten när det är som värst? Nej, absolut inte! Jag har en psykiatriker med benfasta principer som hon vägrar att rucka på. Om ni bara visste vad jag fick kämpa för att bli sjukskriven - stred FÖR MITT LIV för att få en månad accepterad.. ("du ser för frisk ut"; sjukt!) - men därefter har den biten fungerat. Under första mötet med min psykiatriker (som är väldigt ung) ställde hon på några sekunder diagnosen tvångssyndrom (pga av min oförmåga att städa) och beroendeproblematik beträffande mediciner, vilket är helt uppåt väggarna galet (något som också min terapeut håller med om). Jag blir så förbannad när jag tänker på det och tycker det är oförskämt och tragiskt att man kan dra så snabba slutsatser efter ett enda möte. Hon hade liksom bestämt sig redan innan vad jag var för en person (det är min upplevelse). Jag vann den djävligt jobbiga kampen jag hade med henne ang sjukskrivning, men när det gäller mediciner (som hon -psykiatriker- är emot) har jag inte kommit ngn vart! Vad gör man?

Jag L I D E R verkligen och min längtan efter självmord är oerhört stark! Varför ger hon mig inte chansen att dämpa min ångest (som är o l i d l i g) genom den medicin som faktiskt finns?.. (Har ALDRIG proppat i mig tabletter eller på annat sätt försökt ta mitt liv!).

Jag är både arg och besviken! Känner mig maktlös och söndertrasad. Står inte ut med volymen i de smärtsamma känslor, upplevelser och vrede jag kämpar med just nu!! Men det är jag och det är mitt och det är den enda verklighet jag känner till. Jag är SÅ trött på att leva.

När (framför allt) psykiatrin motarbetar en, vad gör man då?

[CyanideCupcake]

Tror ni jag får några mediciner som kan ta ner ångesten då? Nej, absolut inte! Jag har en psykiatriker med benfasta principer som hon vägrar att rucka på. Om ni bara visste vad jag fick kämpa för att bli sjukskriven - stred FÖR MITT LIV för att få en månad accepterad.. (sjukt!) - men därefter har den biten fungerat. Under första mötet med min psykiatriker (som är Väldigt ung) ställde hon diagnosen tvångssyndrom (pga av min oförmåga att städa) och beroendeproblematik beträffande mediciner. Jag blir så förbannad när jag tänker på det och tycker det är oförskämt_tragiskt att man kan dra så snabba slutsatser efter ett enda möte. Hon hade liksom bestämt sig redan innan vad jag var för en person (det är min upplevelse). Jag vann den djävligt jobbiga kampen jag hade med henne ang sjukskrivning, men när det gäller mediciner (som hon -psykiatriker- är emot) har jag inte kommit ngn vart! Vad gör man?

Byt psykolog. Jag vet att köerna är galet långa men kanske kan du stå på kö hos någon annan under tiden? Nu vet inte jag varför hon inte anser att du är lämplig runt mediciner (eventuellt kemiskt beroende...?) men att hon personligen -eller som yrkeskvinna- är emot medicin i behandlingssyfte borde inte få påverka, enligt mig. Jag vet som sgat inte vad du har för historik angående tabletter och det gör att jag har lite svårt att ta ställning. Är du så deprimerad att du inte kan sköta din lägenhet eller ekonomi bör du bli inlagd.

[Nokia]

Åh låt mig dö! Idag skulle jag ha tagit studenten om det inte hade varit för det här jävla ångesthelvetet.
jag är så förbannad på socialen också som passade på att omhänderta mig (LVU) när jag var sjuk i ätstöringar. Hur i fullaste helvete hade dom tänkt att ett paragraf 12 hem skull hjälpa mig?! Enligt dom var jag där på utredning. Men för att utreda vadå?! Dom visste ju redan vad problemet var! Efter det så fortsatte jag flyttas runt i ca 1 års tid, jag fick inte gå i skolan eller plugga på distans. Och sen när jag äntligen kom hem var jag i så dåligt skick att jag inte klarade av att gå till skolan. När jag äntligen trodde att jag började komma på fötter igen så börjar bdd:n plåga mig också.

Jag vill bara bli av med det här!!!!!!!!!!!!!! Finns det ingen snabbare väg ut? Jag vill inte slösa en sekund till på det här, jag vill inte se det liv jag kunde ha haft passera framför mina ögon längre. Jag kan inte ta tillbaka den förlorade tiden, men jag kan göra något av den tiden som kommer.
Har iaf fått remiss till ångestprogrammet nu....

[kardborre]

Hej godessceline!

Hon är inte psykolog, hon är en ung psykiatriker (läkare med inriktning psykiatri), och min terapeut (psykolog) vill jag inte byta bort, hon känns både sund och bra.

Har letat i flera timmar efter psykiatriker på nätet och ringt några stycken. Jag bemöts av tfnsvarare som säger; "jag kan inte ta emot några nya patienter" eller "ring igen på tisdag mellan 11:30-12, då har jag tfntid"... Men jag behöver hjälp nu Hatar det här! På akutpsyk har jag bekanta som jobbar och vill därför inte vända mig dit.

[laktoos]

Jag hatar min hy.

Den är infekterad och uppsvälld. Varför kan den aldrig se normal ut?

Jag skulle utan att tveka kapa en fot för normal hy. Det finns bra proteser idag.

Men varför ens hoppas? Den här satans jävla hyn som jag hatar av hela mitt hjärta kommer fortsätta förstöra mitt liv så länge jag tillåter det, och just nu kan jag inte sätta några gränser alls. Avskyn för min spegelbild står mig upp i halsen och kryper i benen och spänner över bröstet. Allt känns så onormalt. Det går inte att vänja sig vid att leva så här.

DISGUST

[CyanideCupcake]

Jag känner mig grymt besviken på mig själv. Min pojkvän nämnde tidigare idag att han och ett par tjejer från jobbet ev. skulle på afterwork ikväll och att jag kunde hänga på om jag ville. Jag har slut på foundation men tänkte att ja, kanske om det känns okej. Skulle kunna ta ut det sista jag har på kontot och köpa ny foundationtub och då skulle det vara okej. Men bankomaterna funkade inte så det blev inget med det, och han kom precis hem från jobbet för att byta om. Han ville verkligen jättegärna att jag skulle följa med men jag gjorde (uppenbarligen) inte det för att jag inte vill gå ut såhär. Han går inte heller "ut" (klubbar och så) så ofta för ingen av oss har egentligen nåt större intresse av det, men när han nu gör det så skulle jag så gärna vilja följa med. Vi sågs på hans lunch förut och låg i gräset vid vattnet och solade och hade det underbart och att gå ut ikväll hade blivit en så fin avslutning på dagen. En av tjejerna som ska med ikväll hade tydligen sagt häromdagen att hon tyckte jag såg bra ut. Försökte pumpa min pojkvän på mer information (exakt hur sa hon, vad pratade ni om innan, etc.) men han vet hur jag funkar så han gav inte efter, och det var nog lika bra för annars hade jag spenderat kvällen med att analysera sönder varenda ord. Men det gör mig skiträdd. Jag hade solglasögonen på den gång jag träffade henne och de döljer ju rätt mycket, plus att hon ju faktiskt kan ha sagt så för att vara snäll. (man säger ju inte direkt "fan vad din tjej är ful"). Hon såg mig inte så himla nära heller och jag tror mycket väl att det kan ha varit min "stil" (kläder etc) som hon fann attraktiv men det har ju inget med MIG och mitt utseende att göra. Plus att det faktum att hon sa så (även om det egentligen är en positiv kommentar) gör mig supernervös för det visar att hon tänker på sånt och det gör mig rädd att hon ska studera mitt ansikte i detalj. Jag är så rädd att mina känslor inför hur jag ser ut ska förstöra mellan mig och min pojkvän för att jag inte kan göra saker. Gå ut, umgås med andra. Livrädd. Det FÅR inte förstöra mellan oss, får bara inte. Jag älskar honom så jävla mycket och jag vill inget hellre än att leva med honom resten av mitt liv.

[Living_in_the_past]

Om runt 3 veckor skulle jag tagit studenten. Det hade varit riktigt skönt att ha det stadiet avklarat. JAg vet inte hur länge jag måste läsa på komvux för att kompensera 2års gymnasium. Och sen när man är klar med det är inte det alls samma sak som detta skulle ha varit. Det känns värkligen som att jag varit bort ett bra tag. Jag vet inte vem jag har varit. NU är jag iallfall en annan person än jag var innan hela denna tiden. Och även en annan person en vad jag var under det hela. Jag vet inte om jag är  bättre eller sämre. Jag känner olika hela tiden. Det går upp och ner varje minut ibland.

Det känns som att jag alltid tagit allt för givet. Det har jag fan gjort. Och jag gör så gott jag kan nu och orkar för att gengälda det. Å jag har så svårt att få fram det jag tänker. Det finns så mkt som inte kommer fram för jag vet inte hur jag ska skriva det.

Fan vad fort det går. UNdra om jag kommer hinna allt. Det finns så mkt. Men tiden är så dum. Jag har försummat en sånn lång tid. JAg vill inte dö. JAg vill leva och vara lycklig med min familj. VAd fan ska man ta sig till.