Men kardborre.

Kan faktiskt relatera till mycket av hur du känner och kan tänka mig att du hatar *henne*. Nåt djävulskt. Hur längesen är det allt det här hände?; att ni gjorde slut etc?
Är (som synes) hemma frå Paris, som var underbart. Hade ebstämt mig innan jag åkte att försöka att inte fota (hade ju haft en "bra" period en tid) och det gick nästan hela resan. Kände (och såg..tydligt) att folk på tunnelbanan stirrade och de tittade inte ens bort när jag mötte deras blickar. Hade de gångerna en okej dag som tur var, men dte blev riktigt jobbigt de sista två. Var på Franska Öppna med pappa och vet ju att dte är ett enormt evenemang men eftersom vi inte skulle int epå de tre största tennisarenorna utan bara hålla oss till de mindre läktarna på området så antog jag naivt att det inte skulle finnas några TV-kameror där. Upptcäkte en som satt högt och "pendlade" fram och tillbaka men tänkte, återigen, att just "vår" match nog inte var av så mycket intresse. (det är pappa som är tennistokig och inte jag så jag hade ingen aning om att spelarna vi tittade på var relativt kända namn). Som ni säkert redan kunnat lista ut blev matchen fiilmad; såg den på Eurosport när vi kom tillbaka till hotellrummet på kvällen. Givetvis hade kameran fångat in områded av läktaren där vi satt. Det var tack och lov inte inzoomat på bara oss; ca tio andra människor syntes också. Men jag såg mig själv, tydligt och länge. I profil. Och det jag såg....spenderade resten av den kvällen och de resterade två dagarna med att se till att jag inte syntes i profil. Tunnelbanan var ett rent helvete efter det. Fy fan...har fotat sen jag kom hem och jag ser det fula ansiktet igen. Inte det groteska, men nästan. Jag som mådde så bra, som var säker på att det här inte skulle hända igen eftersom min hy var på bättringsväg. Åh. Var på Célinekonserten (två kvällar i rad) och det var tack och lov innan allt det här. Det var varmt och sminked klibbade men när hon kom på slutade jag bry mig. Jag grät som ett barn och minnesbilder från de senaste nio åren (vilket är tiden som passerat sedan jag såg henne senast) flimrade förbi. Så mycket smärta, så mycket...uppgivenhet. Under "My Love" kunde jag inte kontrollera mig längre; grät öppet men jag brydde mig inte. Just den låten säger så otroligt mycket. Om hur jag mår, om hur jag känner över att inte kunna leva normalt, över vad HON betytt för mig genom åren...helt fantastiskt.
http://www.youtube.com/watch?v=FW8UNh6EKoI&feature=relatedMY LOVE
My love, we have seen it all
The endless confession, the rise and fall
As fragile as a child
Lately I'm sorry I can't hold a smile
But I stand tall to get by
No matter how hard I try to hide
Did you know, I'd take the time for you
Did you know that I would see you through
Did you know that I would play the part?
I must've made it clear right from the start
My love, can you give me strength
Somehow I've forgotten how to ease my pain
I know I'm right where I belong
Something from nothing never proved me wrong
But I stand tall to get by
No matter how hard I try to hide
Did you know, I'd take the time for you
Did you know that I would see you through
Did you know that I would play the part?
I must've made it clear right from the start
I would share my whole life with you
Would you do the same for me
I would give all I am to you
Would you do the same for me
And I will...
stand tall to get by
No matter how hard I try to hide
Could you see I could break
Did you notice all my mistakes
There were times I could feel you read my mind
How did you know, I'd take the time for you
Did you know that I could see right through
How did you know that I would play the part?
I know I made it clear right from the start...