"Skriva av sig"-tråd

[Synthesized]

I ren jävla protest borde man egentligen bara gå upp till tvåhundra jävla kilo och operera sig till "missbildad" för att få alla jävla as att förstå att det inte spelar någon helst som roll. I REN JÄVLA PROTEST så funderar jag fan på att hetsäta utan hindra mig och utan att spy upp, i REN JÄVLA PROTEST funderar jag på att skinpicka, I REN JÄVLA PROTEST så funderar jag på att skita i hur jag klär mig, I REN JÄVLA PROTEST så funderar jag på att sluta rollspela och inte försöka bete mig "kvinnligt" vilket jag ändå inte lyckas med, I REN JÄLA PROTEST funderar jag på att gå emot alla jävla "reglar" för att få alla att förstå att attraktivitet inte är så jävla ytligt som de flesta verkar verkar uppfatta det som. För att få alla att förstå att de är ytliga svin. (Ja, jag vet att jag inte kan dra alla över en kam men byt ut ordet "alla" mot "de flesta" eller whatever, jag bryr mig inte, tillräckligt många är det i alla fall för att jag ska vilja dö.)

[kardborre]

Men du måste bliva kall, du må sluta att brinna,
innan livets tunga järnhand slår din ande ihjäl.
Låt gudar och djävlar ur din hjärna försvinna -
du måste bliva hård för att rädda din själ! /Dan Andersson

[SpegelSpegel]

Åh! Dan Andersson. I like. Så himla ironiskt att det där citatet sammanfattar så väl hur jag känner just nu. Som att jag måste välja mellan att hårdna och bli likgiltig och cynisk eller att fortsätta att låta saker betyda något och gå under. Det bästa för min fortsatta överlevnad vore antagligen om jag släppte alla mina drömmar och accepterade att kärlek och jag inte är kompatibla med varandra. Jag borde rycka upp mig, klä på mig ett ointagligt flin och begrava mig helt i något jobb och kanske ett fritidsintresse. Bli en sån där person som ser på livet som något som ska utföras helt enkelt, oavsett hur det känns. Men jag kan bara inte sluta släppa in livet under huden. Jag vill så gärna att det ska finnas något fint där, någonting större. Jag vill bara att livet ska vara vackert även om jag själv inte kan vara det.

Synthesized

Känner igen den känslan. Ibland kan jag nästan bli så trött på all utseendefixering att jag ser min fulhet som ett slags revolt. Jag orkar knappt ens försöka efterlikna en normal, välskapt tjej längre för jag vet att jag ändå aldrig kommer att räcka till. Jag kan fantisera om att göra som tjejen i "Kamalas bok", raka av mig håret och måla ansiktet grönt  med blod i mungipan.

[CyanideCupcake]

Har slut på foundation och inga pengar att köpa ny för. Har lånat så mycket pengar av min pappa och min pojkvän för resan och jag kan inte med att fråga. Det är fyra veckor kvar till nästa lön och jag visar mig inte osminkad en dag ens, jag vägrar. Det är sommarkväll så nu kommer ångesten. Jag hatar sommarkvällar. Hatar dem. Jag vet inte varför de ger mig sån rå-ångest, vet bara att jag hatar att känna såhär. Jag klarar inte av mer ångest, mer tankar. Jag har en sån otrolig obehagskänsla och jag vet inte var den kommer ifrån. Har haft en jättetrevlig kväll men nu helt plötsligt, verkligen från en sekund till en annan, så har jag ångest. Jag fattar inte. Var ute utan foundation idag men med enorma solglasögon på. Det var skitjobbigt såklart och jag tänkte på det hela tiden men det gick ändå rätt okej. Kan det vara det som gör att jag mår såhär nu? Typ...den omedvetna spänningen jag haft inom mig under dagen? Skrev ett brev på datorn igår om mycket jag varit med om och jag återupplevde på så sätt mycket i mitt huvud, kanske dröjer känslorna från det kvar? Jag vet inte.

[CyanideCupcake]

Jag funderar på det här med att tiden enligt ordspråket läker alla sår. Jag får ofta höra från folk som känner mig att jag är så stark, att de inte fattar hur jag har orkat med allt som jag har gått igenom. Min pojkvän sa en gång att jag är den modigaste människa han någonsin träffat. Men...om man inte läker? Om livet går så hårt åt en att man en dag inte klarar mer, vad gör man då? Jag sitter här med vad som får förmodas är bdd, jag har -två gånger- varit så deprimerad att jag varit apatisk och inte ens kapabel att ta livet av mig. Jag har social fobi och har så haft sen jag var liten, jag har självskadat, lidit av grav hypokondri, tvångssyndrom, panikångest, depersonalisering...och det får mig att undra. Är det möjligt att bl i så skadad inuti att man aldrig återhämtar sig?

[kardborre]

Vad är det för dag idag? Jag har inte betalat hyran eller några andra räkningar än.. Det är ny månad väl? Tror inte jag har inkomst nog som täcker alla utgifter 

Jag är vid liv
jag andas än,
men till vilken nytta?

Jag är ineffektiv, inaktiv, depressiv
men inte destruktiv nog
för att förflyttas

Jag lever spänd
jag har på känn,
ögonen för längesen
är nu som förbytta

Det fanns en glans
den föll i trans,
andetagen flämta

Döden tar sin chans,
är mörk som fan,
en trasig själ blir hämtad / Jag

[Synthesized]

Mmm, stora köttsår i ansiktet. Jag är så stolt över mig själv och mina onda små jävla fingrar som pillar sönder allt i dess väg.

[emmaah]

en enda dag kvar i skolan, EN ENDA DAG, skolavslutning imorn och allt är avklarat, till och med simningen (stolt över mig själv!) men ändå har jag panik. folk förväntar nu att man ska ha finare kläder än vanligt eftersom det är skolavslutning. vitt, gult, rosa ljusa färger, klänning, kjol men faaan jag har lust att komma i en stor svart tshirt som döljer allt.

jag ser så fet ut, men bara ibland. ibland ser jag normal men idag ser mina armar ut som deg, så jävla äckligt och vita är dem också trots att jag använder brun utan sol. jag vill spy när jag ser dem. och så är jag bred, min mage är bred och degig, mina ben är fula och låren gigantiska. jag borde åka in till stan och köpa någonting att ha på mig imorn men orkar inte klä mig. det går inte, jag önskar jag bara kunde slänga på mig någonting men jag har försökt med det och så sen när jag går på stan och råkar se mig i någon spegel eller ngt fönster så vill jag bara åka hem och ligga i min säng och gråta. när jag köper kläder ser jag normal ut i dem en enda gång sen ser jag ut som en uppstoppad korv, därför måste jag alltid köpa nya kläder, jag orkar inte med det längre!! jag har ju kläder!! igår var det inte såhär!! min mage var platt och alla andra kroppsdelar var normala osv..men idag ser jag ut som skit. jag vill tillbaka tills igår

[laktoos]

Det första jag lägger märke till hos andra personer är hur deras hy ser ut. Jag jämför med min egen hy och tycker alltid min ser värst ut. Det spelar ingen roll om det är i verkliga livet, på TV eller i tidningar, just nu handlar allting bara om en sak.

Om min hy skulle varit bättre än vad den är just nu skulle jag inte ha några problem med mitt utseende. Hyn ligger som en horribel mask över ett ansikte jag annars skulle varit nöjd med, men som nu bara framkallar ångest. Ofta kan jag skämmas över att jag tänker så här och känna mig utseendefixerad. I realiteten vet jag att en bättre hy inte är skillnaden mellan ett bra mående och min nuvarande depression, men jag hatar realiteten. Jag vill bara se normal ut.

I dag känns det som jag tänkt på min hy alla vakna timmar. Det är påfrestande men jag orkar inte kämpa emot. Det samma gäller speglandet som inte leder nån vart. Jag vet vad som väntar i spegeln varje gång jag är på väg till den.

[Beskyddaren]

laktoos.
Jag känner med dig. Samma här. Om man bara kunde ta av den där "masken" som döljer ansiktet man annars tycker bra om. Hatar huden i ansiktet och på mina ben. Har jätteljus hy. Att den är ljus i sig har jag absolut inget emot. Tycker det kan vara så otroligt vackert med blek vit hy. Som alverna i sagan om ringen. Sådan vit, jämn och fin hy vill jag ha. MEN! Det krävs då att det är såkallad PORSLINSHY. Inte fet glänsande hy med finnar, ytliga kärl och blåa ådror som ser ut som de är ritade med tusch på benen. Fan det är en plåga att känna att man inte kan gå barbent i den här hettan. 

[Synthesized]

På sistone har jag börjat må dåligt över mina tänder.. igen. För flera år sedan var jag fixerad vid tänderna men det gick över, ersattes av bl.a huden, som fortfarande är mitt största problem men jag ORKAR inte börja bry mig om tänderna igen. Försöker tänka att tänderna kan väl inte vara SÅ illa som jag tror eftersom jag knappt har brytt mig på länge. Eller har jag bara varit för upptagen av huden för att inse hur vidriga mina tänder är? Okej, jag vet att mina tänder verkligen är sneda och ojämna, det har även tandläkaren sagt. Men jag fick aldrig någon tandställning eftersom det enbart är ett estetiskt "fel" och inte besvärande på något annat sätt, för jag kan bita ihop bra osv. Och även om jag skulle få tandställning idag (vilket jag inte får) så vore det för sent känns det som. Och jag har verkligen inte råd att lägga ut 20 000-30 000 kr för den saken. Jag önskar helt ärligt bara att jag skulle sluta bry mig om mina tänder för jag klarar inte av ifall det blir min nya stora fixering. Klarar inte av ännu en sak som ska suga ut varenda liten smula av min energi.

[CyanideCupcake]

Jag såg Céline igårkväll, igen. Då jag inte hade tid att vänta utan för hennes hotell hade jag skrivit ett brev istället; där jag helt enkelt beskrev vad hon hjälpt mig igenom (det är en del så det blev inget kort brev, direkt.) Då jag såg showen två gånger i Paris visste jag ungefär hur hon skulle röra sig på scen och när hon skulle komma att stå vid scenkanten. Några av låtarna visste jag dock skulle bli utbytta, men under "Because You Loved Me" chansade jag. Dels stod hon precis vid kanten; dels kändes ögonblicket rätt då låten beskriver väldigt väl vad jag känner för henne. Jag satt på tredje raden och började ursäktandes (med ansiktet vänt från folk) ta mig längst fram. Det var avspärrat med rep som vanligt och vakter satt bakom, men jag var tvungen att göra ett försök. Tog ögonkontakt med vakten som satt närmast när jag böjde mig ner under avspärrningen och försökte visa honom brevet på håll. Och sen stod jag där. Framför henne. Hon märkte att någon stod nedanför. Och jag kommer att låta totalpsykotisk nu, men jag lovar att allt är som det ska. Men i det ögonblicket...stod tiden stilla. Tio år blixtrade förbi framför mina ögon och när hon tittade ner på mig och log...jag skulle gjort allt, allt, allt för att stanna tiden. Hon såg igenom mig. Jag höll upp brevet innan jag la det på scenkanten och sen bara stod jag där. Jag kommer att minnas värmen i hennes ansikte så länge jag lever, vänligheten som strömmade från hennes utsträckta hand och hela henne. Jag vet inte om någon tog hand om det eller om säkerhetsvakten kanske till och med tog ner det från scen, men jag hoppas att hon fick läsa det. Jag har spelat de där få sekunderna om och om i mitt huvud och jag minns inte. Såg jag in i hennes ögon, mötte jag hennes blick? Log jag mot henne eller verkade jag allvarlig? Sjöng hon fortfarande eller sa hon sitt "thank you" mellan verserna? Jag vet inte. Har spenderat hela dagen med att undra vad hon såg när hon såg ner på mig. Reagerade hon på hur jag ser ut? Berodde henens otroliga värme och den ömhet som strålade från hennes ansikte på medlidande, på samma sätt som en skadad kattunge eller ett vanskapt djur väcker ömhet i oss? Vad tänkte hon när hon såg mitt ansikte? Jag vill verkligen inte ha sådana här tankar förknippade med det ögonblicket, men jag kan inte hjälpa det. Och nej, jag är inte psykotisk. Jag såg inget ljus runt henne, hörde inga röster.  Hon betyder bara så otroligt mycket för mig. Under otaliga svårigheter under tio år, men speciellt det senaste då henens röst oftast varit det enda sällskap jag haft i min lägenhet då jag inte klarat av att gå ut och visa mig för någon. Céline. <3.

[CyanideCupcake]

Jag börjar bli hypokondrisk igen, det är så fruktansvärt jobbigt. Cancer. Jag är så sjukt livrädd. Klart att alla är rädda för den men det här är annorlunda. Kan man ha cancerfobi? Jag har en massa knölar på halsen, de är olika stora och sitter olika djupt. Vissa svullnar och blir ömma när jag pillar på dem, andra inte. Jag vet att man har mycket körtlar och så på halsen, men...så många? Olika? Har varit hypokondrisk så mycket och länge innan så jag minns inte ens om jag haft knölarna förut eller hur länge. Åh.

[CyanideCupcake]

Det är studenter överallt och det gör mig skitnere. Min student var ett totalt misslyckande på många sätt: ingen fick dricka för då kom vi inte in på skolan, vi satt i sex timmar och gjorde ingenting förutom att vänta på att få gå ut -och då menar jag verkligen GÅ ut. Inget glädjespringande här inte utan lugnt och värdigt sjungandes studentsången. Det ösregnade och jag kände inte direkt nån i min klass så nån kortege blev det inte heller. Festen med släkt och familj var jättemysig och den är jag jättenöjd med. Men jag kände inget av den feststämning och totala eufori alla pratar om. Känner inte att jag haft nån tonårstid heller, då mina föräldrar alltid varit så överbeskyddande mot mig och mina bröder, och speciellt mot mig som tjej. Min sjuttonåriga systerdotter ska utomlands i sommar med sexton (!) av sina vänner, något sådant hade jag aldrig fått. Visst fick jag gå ut i alla fall en del (har aldrig varit mycket för festande ändå) men jag känner inte att jag haft nån typisk tonårstid. Ingen revolt, ingen bekymmerslöshet...inget av det där, och det gör mig bitter. Jag har alltid känt mig som en gammal själ, ända sen jag var liten. Vart tog mitt liv vägen?

[kardborre]

Känner igen det mesta av det du skriver. Studenten var hemsk. Jag hade vantrivts i klassen sedan start då jag blivit både utstött och hånad. Det fanns ingen samhörighet alls att tala om. När jag tänker på den tiden känner jag fortfarande att jag blir a r g .

Vid det laget (gymnasieåren) hade jag varit deprimerad sedan 14 års ålder och blivit så inbunden att jag även förlorat förmågan att kommunicera. Kämpade med att få ur mig nåt att säga då tystnaden bland dessa elever (fixar inte att skriva klass"kamrater" för det är fel ord) kändes plågsam (men jag förblev för det mesta tyst; språket hade försvunnit!). När jag sa nåt eller svarade folk blev det som oftast helttokigt; fel ord/tokig mening, vilket gjorde mig till en perfekt kandidat att nonchalera och skratta åt.

Under högstadiet var jag omgiven av kompisar som känt mig i många år och som i princip fortsatte att se mig såsom de alltid hade gjort; en liten glad, modig tjej som var omtyckt - trots att jag förändrades så markant i åttan och uppåt.

I gymnasiet var både skolan och eleverna nya. Dom hade ingen bakgrundsinformation om mig som jag kunde stötta mig emot. Minns att vi skulle göra "ett kollage av foton" till skolkatalogen och bilder valdes ut på oss i klassen. Det fanns ett fotografi på mig som jag bara älskade! Jag har nog aldrig blivit så bra på kort som just den ggn! Önskade kopiera det för egen del (det var inte taget med min kamera) men av någon anledning fick jag inte låna negativet för att göra en kopia.

Några i klassen utvaldes att ansvara för kollage_görandet och därefter trycktes det i skolkatalogen. Fotot på mig (som jag tyckte så mkt om) såg nu h e l t annorlunda ut. Dom hade klippt bort hela mitt hår och ritat en snara runt min hals. Jag såg inte klok ut på bilden som "flintskallig" (och var djupt besviken men det struntade de i). Övriga elever på (kollage-)fotot hade inte behandlats på nåt elakt sätt. Mig hängde dom.

När jag ser eller hör bilarna åka förbi med studenter som sjunger och skriker för full hals med livlig musik i högtalarna väcks de gamla minnena till liv och jag får k r a f t i g ångest. Obehaget äter sig in i kroppen.

Men precis som du (godessceline) hade jag en jättefin sammanslutning med min familj som firade mig senare under (student-)dagen.