"Skriva av sig"-tråd

[Wolfie]

Jo snurra runt på självkänsla lite, menade inte bdd mässigt. Finns ju andra faktorer att stärka, psyket är ju mer komplext än bara *bdd* Men ska hålla mig till bdd då det är ett forum för det

[Hallonet]

1 av 40000 kvinnor år 1990 nånting har samma storlek som en *modell*(en del av dem lider väl också då av sjukdomar tex anorexia) så varför strävar ni efter att se ut som dem, när så stor mega majoritet inte ser ut som dem?
Upplever ni att det är mer som ser ut som dem i media, eller är det er självbild som skapats i barndomsår som helt enkelt är megasvår att ändra?

Jag skulle nog säga att "modell kropp" idealet har dött ut lite. Det finns såklart kvinnor som vill vara lika smala som dedär pinnsmala modellerna, men jag har nog stött på fler kvinnor som vill ha kurvor (jag syftar inte på mullighet, utan kvinnliga former). Jag kanske bara inbillar mig, eftersom ett av mina största komplex är att jag själv är jävligt smal, och mer än gärna skulle vilja ha större bröst, rumpa och bredare höfter samt större lår. Eller så är det ett nytt, kurvigt ideal, som kommer med den yngre generationen. Jag är bara 16 år så jag har lite erfarenhet i vad som är "mode" bland oss tonåringar.

[Wolfie]

Jo du har nog rätt tror det är rätt mättat genom tiden har det ju bara blivit mindre och mindre. Vad är nästa skrik operera in implantat så man får större haha ops har nog redan hänt. Ja människan är alldeles för intresserad av att passa in så man tappar synen på vad som är verkligt viktigt för en själv, med tanke på att stort har varit sexigt precis som litet. Om det blir stort igen eller om vi opererar in vingar och grejor ska bli intressant att se. Skulle själv vilja ha cyborg händer så jag kunde öppna en öl utan större ansträngning.
Handlar väl inte hur stor eller hur liten man är, utan hur man *tror* att majoriteten av mänskligheten vill se en. Människan är det smartaste djuret på jorden, så smarta att vi fördummar oss själva, är övertygad att när marsianerna kommer, kommer dem skratta ihjäl sig

[abcdefghi18]

Min pojkvän har precis gjort slut med mig på grund av min BDD och det gör så ont det gör så ont så ont och jag kan inte andas

[Nokia]

Min pojkvän har precis gjort slut med mig på grund av min BDD och det gör så ont det gör så ont så ont och jag kan inte andas

Hur gick det till? Vad var det som gjorde att någon av er inte orkade mer? 
BDD är som en psykopat i ens huvud som vill få en att hata sig själv, kontrollera en och styra ens liv. Jag lider med dig.

[Nokia]

Jag har gjort en hel del framsteg på senaste och känner att jag vill ventilera det lite, känner mig så stolt.

1. Klarar av att visa mig bland folk när jag har glasögon (gick hellre runt blind förut)
2. Har använt samma hudvårdsprodukter och smink under en lång period (testade nya jämt i hopp om mirakel)
3. Klarar av att vinkla upp persiennerna på dagtid (brukade vinkla ner dem helt och dra för gardinerna också)
4. Duschar på bara 10 minuter (brukade duscha på 30 minuter)
5. Slänger soporna i trappuppgången (väntade tills pappa kom hem så han fick göra det)


Hur går det för er? Framsteg eller bakslag?

[Wolfie]

Jag har gjort en hel del framsteg på senaste och känner att jag vill ventilera det lite, känner mig så stolt.

1. Klarar av att visa mig bland folk när jag har glasögon (gick hellre runt blind förut)
2. Har använt samma hudvårdsprodukter och smink under en lång period (testade nya jämt i hopp om mirakel)
3. Klarar av att vinkla upp persiennerna på dagtid (brukade vinkla ner dem helt och dra för gardinerna också)
4. Duschar på bara 10 minuter (brukade duscha på 30 minuter)
5. Slänger soporna i trappuppgången (väntade tills pappa kom hem så han fick göra det)


Hur går det för er? Framsteg eller bakslag?

Kanon kompis!
Går hellre blind, jag gjorde det i massa år, sen gjorde jag en laseroperation för att inte behöva glasögon så jag vet hur det känns. Jävligt starkt av dig . Utan glasögon med glasögon spelar ingen roll, men jag klarade fan inte av det.

[Hallonet]

Känner för att skriva av mig lite, mitt i natten...

Jag är 16 år och helt besatt av hur jag ser ut. Jag har länge känt att något är fel med mig. Jag har i flera år suttit och googlat på olika diagnoser och sjukdomar i hopp om att hitta något som träffar in rakt på mig. Nu vet jag att det är BDD som jag lider av, och jag ska snart börja gå KBT-terapi och få mediciner. I dagens läge kan jag hantera mitt utseende, även om det tar väldigt mycket av min energi. Min dagliga rutin ser ut såhär: Jag vaknar vid 7, sätter mig direkt vid spegeln (jag har ingen tid för frukost). Jag sminkar mig sedan i 3 timmar, och jag använder nog allt slags smink som finns. Lite mascara räcker inte för mig, då ser jag grotesk ut. Mina ögon är ganska rejält målade. Men mest tid ägnar jag nog åt min hud i ansiktet. Jag hade väldigt mycket acne för 2 år sedan, vilket satte igång en besatthet av min hud. Huden är jävligt mycket bättre nu, men även fast jag vet det så nöjer jag mig inte. Jag äter piller för acne, och brukar emellanåt fräta min hud i ansiktet där jag tycker att det är missfärgat. Puder är jag beroende av, eftersom jag tycker att min hud ser glansig och därmed svettig ut. Jag kommer nästan varje morgon en hel lektion försent till skolan, jag bor bara 5 minuter ifrån, men att göra i ordning mig tar så lång tid och mitt utseende går tyvärr före allt annat. Jag är alldeles för smal tycker jag. Min underkropp (ben, höfter och rumpa) kan jag bara inte acceptera. Jag ser ut som en liten 10 åring utan former. Jag hade ätstörningar när jag var 11-12 år, vilket resulterade min spinkiga kropp som jag idag inte står ut med. Men jag mår illa av mat så att gå upp i vikt är nästan omöjligt. Jag hade perioder för nått år sedan när jag hade 3 par jeans på mig. Det gjorde att mina ben såg lite fetare ut. Det var jävligt varmt och stelt men det fick jag betala. Jag hade även jeans under mjukisbyxor. Jag kan fortfarande inte ha bara 1 par byxor på mig. Detta finns under mina jeans i nuläget: 2 par tights, jeans-shorts och urklippta BH-kupor (som jag placerar som rumpskinkor innanför shortsen). Jag skäms så ut i helvete för detta. Jag är aldrig med på idrotten eftersom det innebär att jag måste byta om, och det är ett absolut NEJ att någon får reda på att jag har allt dedär på mig. Jag vågar heller inte byta om på toaletten eftersom folk då skulle börja undra varför jag gör det, då kanske dom skulle börja misstänka att något är missbildat på min kropp. Jag är så grymt avundsjuk på alla andra tjejer som kan skutta omkring i bara ett par jeans. Endast JAG ser helt förfärlig och onormal ut utan mina "underställ". Det är ett stort handikapp. Det är mycket som jag begränsar pga det. Jag dricker så lite vatten (eller annat) jag kan, för att slippa bli kissnödig. Tiden på toaletten tar nämligen nästan 1 år, då jag fastnar i att känna efter ojämnheter på benen och rumpan, det blir ju knöligt med allt som är under jeansen. Det jobbigaste är när andra väntar på en utanför toan.

Jag känner ett stort tvång att kolla i allt som man kan reflektera sig i. Bilrutor, fönsterrutor ect. Jag fastnar väldigt lätt framför speglar. Tänker "Okej nu är det sista gången jag checkar mig själv i spegeln" 5 sekunder senare tänker jag "Nej eeen gång till, detta är sista gången!" och så håller det på i evigheter. Jag har även en slags trikotillomani, jag spenderar ca. 5 timmar varje dag att rycka bort klyvna hårtoppar. Jag har ett starkt förstoringsglas som jag jämt tittar på mina hårstrån med. Detta krockar med min BDD eftersom mitt hår har blivit väldigt slitet och förstört, vilket jag har komplex för. Jag känner även ett tvång att ständigt ta bilder på mig själv. Jag har över 4000 bilder (på mig) på min telefon. På bilderna granskar jag mitt utseende. Nån stans innerst inne så vet jag dock att jag egentligen ser rätt bra ut. Jag får komplimanger för mitt utseende nästan dagligen (dock blir jag ledsen av komplimanger), jag har flera killar som hundar efter mig, tjejer som har sagt att dom skulle dö för mitt utseende och jag har alltid varit tjejen med högst status i de skolor jag gått i. Jag är ganska bra på att spela normal, jag har endast berättat om min BDD för 1 kompis. Jag skäms för BDD'n. Jag har dessvärre nästan inga vänner, och jag är nästan aldrig utomhus (verkligen inte i dagsljus).

Btw (till er personer över), så ska jag egentligen också ha glasögon. Optikern hotar med att jag kommer vara halvblind vid 30 års ålder om jag inte bär dom. Men jag ser helt enkelt ut som ett monster i dom, jag blir hellre blind och slipper se mitt helvete till utseende.

[Jane Doe, ej inloggad]

Det var karleken som andrade allt. Att hitta nagon som forstar och accepterar mig pa ett satt som ingen nagonsing gjor forut och att antligen slippa dolja min sjukdom har andrat allt helt. Inte bara har jag varit i princip helt bekvam runt kameror sedan jag traffade honom; jag har till och med varit den som FORESLAGIT att en bild tas da jag varit i sociala situationer och kameror varit narvarnde. Mitt ansikte ser for mig helt normalt ut och ofta till och med attraktivt. Da han bor langt borta har vi passat pa att gora sma exponeringsovningar tillsammans, da jag fotar mig sjalv eller spelar in sma videoklipp jag skickar till honom. Visst har det funnits ganger da jag gratit och haft angest for att det jag just den dagen har sett har varit fult (dock inte missbildat, vilket ar en enorm skillnad bara det), men da har vi jobbat igenom det tillsammans, och i slutandan har jag alltid skickat den i alla fall. Jag har aldrig backat ur, och efterat har det alltid kants fantastiskt. Bara att veta att det ar OKEJ for mig att fa panik och saga 'jag klarar det inte' och lata bli att skicka den om jag vill, gor enorm skillnad. Han vet precis allt om hur min sjukdom (som jag nu insett att det ar) har paverkat mitt liv men han har aldrig domt. Han bara forstar, accepterar, och alskar, och nar jag bryter ihop forstar, accepterar och alskar han annu mer. Han ar allt jag nagonsin dromt om men aldrig trodde att jag skulle finna. Jag hatar inte mig sjalv langre, och det kanns helt fantastiskt. Vi vill passa pa att kontakta Karolinska medan jag forfarande mar sahar bra och faktiskt har sjukdomsinsikt, for det ar inte sakert att vi klarar att halla sjukdomen i schack sjalva, och det ar dumt att chansa. Bara det faktum att han ar beredd att kora mig sex timmar enkel vag en gang i veckan for behandling fullkomligt overvaldigar mig. Jag blir rent gratfardig bara av att tanka pa att han faktiskt ar min. 

Jag kunde inte sova och kom att tänka på det här forumet som jag senast var inloggad på för 1,5 år sedan. Jag kunde dock inte komma in på mitt konto för jag har glömt lösenordet.
Jag gråter aldrig, men nu när jag läser det här mitt i natten kommer det glädjetårar. Jag minns när jag var medlem här, att du mådde så fruktansvärt dåligt och verkligen led. Helt fantastiskt att få se det här nu!

Till alla på det här forumet; Det GÅR att bli bättre! Jag lovar!
Jag brukade stanna hemma i månader utan att gå ut, (mamma fick handla mat) med persiennerna neddragna. Jag kunde inte ens se på filmer som utspelade sig i dagsljus, för att jag fick ångest av bara tanken på att vara i ljuset för att jag var så ful.
10 000 bdd-tvångstankar och handlingar, ständigt plågsamt äcklad av mig själv. Totalt socialt inkompetent och isolerad.

Nu tar jag igen gymnasiet och går på komvux, bor tillsammans med min kille, vi ska snart åka på en resa väldigt långt bort tillsammans i en vecka, träffar mina vänner och tar dansklasser. Allt det här jag skrev nu skrev jag på min lista när jag tillslut fick behandling för bdd. En lista över saker som jag skulle vilja göra helst av allt men som jag absolut inte ens kunde föreställa mig.
Jag skriver detta för att det är ett bevis på att det går att ta sig upp från botten.
Det låter säkert väldigt hurtigt nu och känns säkert väldigt långt bort för många av er. Men det gjorde det för mig med och jag var säker på att jag skulle dö i ett mörkt rum eller helt enkelt dö av äckel.
Jag har dåliga dagar och känner mig låg ibland. Men jag FUNGERAR och det är så oerhört skönt!
Snälla lita på mig! Ni är så starka allihopa.

[girloutside]

Känner för att skriva av mig lite, mitt i natten...

Jag är 16 år och helt besatt av hur jag ser ut. Jag har länge känt att något är fel med mig. Jag har i flera år suttit och googlat på olika diagnoser och sjukdomar i hopp om att hitta något som träffar in rakt på mig. Nu vet jag att det är BDD som jag lider av, och jag ska snart börja gå KBT-terapi och få mediciner. I dagens läge kan jag hantera mitt utseende, även om det tar väldigt mycket av min energi. Min dagliga rutin ser ut såhär: Jag vaknar vid 7, sätter mig direkt vid spegeln (jag har ingen tid för frukost). Jag sminkar mig sedan i 3 timmar, och jag använder nog allt slags smink som finns. Lite mascara räcker inte för mig, då ser jag grotesk ut. Mina ögon är ganska rejält målade. Men mest tid ägnar jag nog åt min hud i ansiktet. Jag hade väldigt mycket acne för 2 år sedan, vilket satte igång en besatthet av min hud. Huden är jävligt mycket bättre nu, men även fast jag vet det så nöjer jag mig inte. Jag äter piller för acne, och brukar emellanåt fräta min hud i ansiktet där jag tycker att det är missfärgat. Puder är jag beroende av, eftersom jag tycker att min hud ser glansig och därmed svettig ut. Jag kommer nästan varje morgon en hel lektion försent till skolan, jag bor bara 5 minuter ifrån, men att göra i ordning mig tar så lång tid och mitt utseende går tyvärr före allt annat. Jag är alldeles för smal tycker jag. Min underkropp (ben, höfter och rumpa) kan jag bara inte acceptera. Jag ser ut som en liten 10 åring utan former. Jag hade ätstörningar när jag var 11-12 år, vilket resulterade min spinkiga kropp som jag idag inte står ut med. Men jag mår illa av mat så att gå upp i vikt är nästan omöjligt. Jag hade perioder för nått år sedan när jag hade 3 par jeans på mig. Det gjorde att mina ben såg lite fetare ut. Det var jävligt varmt och stelt men det fick jag betala. Jag hade även jeans under mjukisbyxor. Jag kan fortfarande inte ha bara 1 par byxor på mig. Detta finns under mina jeans i nuläget: 2 par tights, jeans-shorts och urklippta BH-kupor (som jag placerar som rumpskinkor innanför shortsen). Jag skäms så ut i helvete för detta. Jag är aldrig med på idrotten eftersom det innebär att jag måste byta om, och det är ett absolut NEJ att någon får reda på att jag har allt dedär på mig. Jag vågar heller inte byta om på toaletten eftersom folk då skulle börja undra varför jag gör det, då kanske dom skulle börja misstänka att något är missbildat på min kropp. Jag är så grymt avundsjuk på alla andra tjejer som kan skutta omkring i bara ett par jeans. Endast JAG ser helt förfärlig och onormal ut utan mina "underställ". Det är ett stort handikapp. Det är mycket som jag begränsar pga det. Jag dricker så lite vatten (eller annat) jag kan, för att slippa bli kissnödig. Tiden på toaletten tar nämligen nästan 1 år, då jag fastnar i att känna efter ojämnheter på benen och rumpan, det blir ju knöligt med allt som är under jeansen. Det jobbigaste är när andra väntar på en utanför toan.

Jag känner ett stort tvång att kolla i allt som man kan reflektera sig i. Bilrutor, fönsterrutor ect. Jag fastnar väldigt lätt framför speglar. Tänker "Okej nu är det sista gången jag checkar mig själv i spegeln" 5 sekunder senare tänker jag "Nej eeen gång till, detta är sista gången!" och så håller det på i evigheter. Jag har även en slags trikotillomani, jag spenderar ca. 5 timmar varje dag att rycka bort klyvna hårtoppar. Jag har ett starkt förstoringsglas som jag jämt tittar på mina hårstrån med. Detta krockar med min BDD eftersom mitt hår har blivit väldigt slitet och förstört, vilket jag har komplex för. Jag känner även ett tvång att ständigt ta bilder på mig själv. Jag har över 4000 bilder (på mig) på min telefon. På bilderna granskar jag mitt utseende. Nån stans innerst inne så vet jag dock att jag egentligen ser rätt bra ut. Jag får komplimanger för mitt utseende nästan dagligen (dock blir jag ledsen av komplimanger), jag har flera killar som hundar efter mig, tjejer som har sagt att dom skulle dö för mitt utseende och jag har alltid varit tjejen med högst status i de skolor jag gått i. Jag är ganska bra på att spela normal, jag har endast berättat om min BDD för 1 kompis. Jag skäms för BDD'n. Jag har dessvärre nästan inga vänner, och jag är nästan aldrig utomhus (verkligen inte i dagsljus).

Btw (till er personer över), så ska jag egentligen också ha glasögon. Optikern hotar med att jag kommer vara halvblind vid 30 års ålder om jag inte bär dom. Men jag ser helt enkelt ut som ett monster i dom, jag blir hellre blind och slipper se mitt helvete till utseende.

åh det kunde vara jag som skrev det här, jag har också "underställ" för att min kropp är så jäkla ful, jag vill heller inte gå på toaletten för speglarna som finns där och jag orkar knappt gå på toaletten pga BDDn som tar all energi, så jag dricker heller inte mycket, men jag ska sluta med det för min hy  blir ju värre av för lite vätska, DET LÅTER UNDERBart att folk säger att dem skulle dö för ditt utseende ta åt dig av det dem säger och försök att bli glad      folk har sagt att jag är vacker men det är helt omöjligt för mig att förstå så jag förstår dig.

du borde absolut söka hjälp och prata med en psykolog,  det är det enda råd jag har tyvärr.

[Wolfie]

Känner för att skriva av mig lite, mitt i natten...

Nu vet jag att det är BDD som jag lider av, och jag ska snart börja gå KBT-terapi och få mediciner.

Det är jättebra att du sökt hjälp, du är 16 år har hela livet kvar, du vänder det.

[Wolfie]

Jag kunde inte sova och kom att tänka på det här forumet som jag senast var inloggad på för 1,5 år sedan. Jag kunde dock inte komma in på mitt konto för jag har glömt lösenordet.
Jag gråter aldrig, men nu när jag läser det här mitt i natten kommer det glädjetårar. Jag minns när jag var medlem här, att du mådde så fruktansvärt dåligt och verkligen led. Helt fantastiskt att få se det här nu!

Till alla på det här forumet; Det GÅR att bli bättre! Jag lovar!
Jag brukade stanna hemma i månader utan att gå ut, (mamma fick handla mat) med persiennerna neddragna. Jag kunde inte ens se på filmer som utspelade sig i dagsljus, för att jag fick ångest av bara tanken på att vara i ljuset för att jag var så ful.
10 000 bdd-tvångstankar och handlingar, ständigt plågsamt äcklad av mig själv. Totalt socialt inkompetent och isolerad.

Nu tar jag igen gymnasiet och går på komvux, bor tillsammans med min kille, vi ska snart åka på en resa väldigt långt bort tillsammans i en vecka, träffar mina vänner och tar dansklasser. Allt det här jag skrev nu skrev jag på min lista när jag tillslut fick behandling för bdd. En lista över saker som jag skulle vilja göra helst av allt men som jag absolut inte ens kunde föreställa mig.
Jag skriver detta för att det är ett bevis på att det går att ta sig upp från botten.
Det låter säkert väldigt hurtigt nu och känns säkert väldigt långt bort för många av er. Men det gjorde det för mig med och jag var säker på att jag skulle dö i ett mörkt rum eller helt enkelt dö av äckel.
Jag har dåliga dagar och känner mig låg ibland. Men jag FUNGERAR och det är så oerhört skönt!
Snälla lita på mig! Ni är så starka allihopa.

Gött att höra

[Hallonet]

Ursh.. igårkväll och hela idag har varit hemsk. Jag har tagit bilder på mig själv i timmar. Har ingen aning om varför jag ens gör det, jag VET ju redan att jag bara kommer bli ledsen av bilderna. Jag strävar efter ett mirakel att jag plötsligt skulle se bra ut på en bild, en enda bild. Men nej, jag ser lika hemsk ut varje gång. Just detta med att ta bilder på mig själv har varit ett starkt tvång sedan flera år tillbaka. Minns att mamma och pappa brukade vara oroliga för mig, att jag höll på med något fuffens (kanske sexuella bilder..? Jag vet inte).

Någon som har lust att bli min chatt kompis? Jag behöver verkligen någon som vet hur jag känner. Jag använder bara Skype (inga video samtal eller mikrofonsamtal.. endast chatt). Skriv er Skype i PM isf, så addar jag er. 

[whirlwind]

Jag vet att jag är i en tillfällig dipp just nu, att det känns mycket värre än det normalt gör och att jag antagligen kommer tycka imorgon att jag var hemskt melodramatisk när jag skrev det här inlägget. Men ändå. Jag är aldrig lycklig och de perioder när jag ändå klarar av att bete mig normalt och inte må allt för dåligt så skjuter jag egentligen bara problemen åt sidan, trycker undan alla känslor. Och så kommer de tillbaka rätt vad det är och jag spenderar en hel dag åt att gråta hysteriskt och titta igenom alla tusentals bilder jag tagit på mig själv genom åren. När jag mår riktigt dåligt som jag gör nu så känner jag iallafall att jag är mej själv. Jag är ingen slags låtsasperson, en produkt av samhällets förväntningar på mig. Jag måste inte verka som att allting är okej utan jag kan bara tillåta mej själv att må skit. Det är ändå skönt på ett sätt.

Ärligt talat så vet jag bara inte vad det ska bli av mej. Orkar inte söka jobb och känns inte som om mina studier leder någonstans. Jag har liksom inte kvar några drömmar eller visioner. Det är svårt då att slå sig framåt. Eller det klart, jag önskar det vore annorlunda. Men jag tror inte riktigt på att det kommer bli så. Det är inte bara det att jag är ful och lider av BDD, att ingen tjej vill ha mig och så. Det är allt annat också som är jobbigt. Hela min uppväxt var jobbig, pappa drog, vi var fattiga, blev mobbad i skolan osv. Och min familj är så konstig och påfrestande, en del av dem iallafall. Och jag är så ensam nu har inga vänner kvar. Tvingar mig själv att göra det mest grundläggande för att klara mig (hade jag haft någon som kunde försörja mig hade jag antagligen bara dekat ner mig totalt) men nu har jag inget val. Men det är också allt jag orkar. Mest sitter jag bara hemma och får tiden att gå. Det händer att jag gör något eller åker någonstans men det är sällan och jävligt jobbigt.

Livet känns bara så fruktansvärt orättvist och meningslöst att jag inte längre ser någon större anledning att kliva upp på morgonen. Jag har lidit av BDD i snart 6 år nu och det blir inte bättre, snarast sämre. Jag är fullvuxen och ser ut som jag gör, det kommer inte ändras till det bättre heller. Kanske jag hade kunnat mått bättre och tagit mig fram karriärsmässigt ändå om jag bara kunnat lägga undan tanken på kärlek. Men det går inte. Jag är 22 år och har aldrig haft en flickvän, aldrig gjort "det" heller. Jag kan inte leva resten av mitt liv ensam. Men det är så det kommer bli. För det finns ingen som kan älska mig sammantaget med allting - mitt utseende, min personlighet, min livssituation. Ingen är så desperat eller korkad att dom skulle falla för mig när det finns tusentals bättre killar. Även om jag hade någon, skulle jag må bättre? Jag tror det fast i slutändan handlar det ändå om hur jag ser mig själv. Och om jag hatar mig själv så kommer jag ändå aldrig kunna bli lycklig.

Jag vill inte dö eller ta självmord. Men jag vill inte leva så här heller. Jag är livrädd för att en dag vara gammal och aldrig ha gjort någonting, veta att jag missat hela mitt liv och allt jag skulle gjort.

Suck...

[Wolfie]

Kollade på mig själv i ett provrum. Tyckte inte jag var överdrivet ringaren i notredam ful bara hyfsat ful för tillfället, men vilka jävla ångest känslor som kom ändå. Känslorna hänger inte med hjärnan, måste betyda att jag är på bättringsväg iallafall.