"Skriva av sig"-tråd

[Wolfie]

Jag vet att jag är i en tillfällig dipp just nu, att det känns mycket värre än det normalt gör och att jag antagligen kommer tycka imorgon att jag var hemskt melodramatisk när jag skrev det här inlägget. Men ändå. Jag är aldrig lycklig och de perioder när jag ändå klarar av att bete mig normalt och inte må allt för dåligt så skjuter jag egentligen bara problemen åt sidan, trycker undan alla känslor. Och så kommer de tillbaka rätt vad det är och jag spenderar en hel dag åt att gråta hysteriskt och titta igenom alla tusentals bilder jag tagit på mig själv genom åren. När jag mår riktigt dåligt som jag gör nu så känner jag iallafall att jag är mej själv. Jag är ingen slags låtsasperson, en produkt av samhällets förväntningar på mig. Jag måste inte verka som att allting är okej utan jag kan bara tillåta mej själv att må skit. Det är ändå skönt på ett sätt.

Ärligt talat så vet jag bara inte vad det ska bli av mej. Orkar inte söka jobb och känns inte som om mina studier leder någonstans. Jag har liksom inte kvar några drömmar eller visioner. Det är svårt då att slå sig framåt. Eller det klart, jag önskar det vore annorlunda. Men jag tror inte riktigt på att det kommer bli så. Det är inte bara det att jag är ful och lider av BDD, att ingen tjej vill ha mig och så. Det är allt annat också som är jobbigt. Hela min uppväxt var jobbig, pappa drog, vi var fattiga, blev mobbad i skolan osv. Och min familj är så konstig och påfrestande, en del av dem iallafall. Och jag är så ensam nu har inga vänner kvar. Tvingar mig själv att göra det mest grundläggande för att klara mig (hade jag haft någon som kunde försörja mig hade jag antagligen bara dekat ner mig totalt) men nu har jag inget val. Men det är också allt jag orkar. Mest sitter jag bara hemma och får tiden att gå. Det händer att jag gör något eller åker någonstans men det är sällan och jävligt jobbigt.

Livet känns bara så fruktansvärt orättvist och meningslöst att jag inte längre ser någon större anledning att kliva upp på morgonen. Jag har lidit av BDD i snart 6 år nu och det blir inte bättre, snarast sämre. Jag är fullvuxen och ser ut som jag gör, det kommer inte ändras till det bättre heller. Kanske jag hade kunnat mått bättre och tagit mig fram karriärsmässigt ändå om jag bara kunnat lägga undan tanken på kärlek. Men det går inte. Jag är 22 år och har aldrig haft en flickvän, aldrig gjort "det" heller. Jag kan inte leva resten av mitt liv ensam. Men det är så det kommer bli. För det finns ingen som kan älska mig sammantaget med allting - mitt utseende, min personlighet, min livssituation. Ingen är så desperat eller korkad att dom skulle falla för mig när det finns tusentals bättre killar. Även om jag hade någon, skulle jag må bättre? Jag tror det fast i slutändan handlar det ändå om hur jag ser mig själv. Och om jag hatar mig själv så kommer jag ändå aldrig kunna bli lycklig.

Jag vill inte dö eller ta självmord. Men jag vill inte leva så här heller. Jag är livrädd för att en dag vara gammal och aldrig ha gjort någonting, veta att jag missat hela mitt liv och allt jag skulle gjort.

Suck...

Haha fan vad coolt. Du låter EXAKT som jag i 22 års åldern. Jag är 29 nu har familj och halvnöjd med saker
Fan vad jobbigt det är att känna som du beskriver, men livet har en förmåga att vända bara man håller ut.

[somebody]

Nästan konstant finns tankarna om att jag borde se till att se annorlunda ut, förändra mig, även om jag ändå rätt sällan låter tankarna ta över mitt humör och dagliga liv. Jag vill fråga min pojkvän hur bra jag måste se ut enligt honom, för att vara ok och accepteras av honom. Jag vill inte vara styrd på det sättet av många och uppenbara anledningar men visste jag exakt hur mycket som krävdes skulle jag kunna känna lugn och lättnad när jag uppnått detta.

[Wolfie]

I morgon ska jag träffa en psykolog för första gången i mitt liv, fuck jag är nervös, har ont i magen, kan i och för sig vara pizzan jag åt nyss
Vad ska man säga? Har aldrig bett någon om hjälp i hela mitt liv....jobbigt

[Wolfie]

nervös

[Malins mamma]

Wolfie, jag förstår det kan vara nervöst första gången men jag tror att du vet så pass mycket om din sjukdom så det är snarare psykologen som har anledning att va nervös, om han/hon inte är väldigt BDD-kunnig. Lycka till nu och berätta gärna hur det gick!

[Wolfie]

Det var en sköterska jag träffade, han i sin tur skulle ha något möte med lite folk där han skulle rekommendera en remiss. Skulle få svar om en vecka, känns gött att man tagit det steget, men sa ingenting om bdd utan jag låter dem komma fram till det själva, tror det blir bäst så. Men det var rätt enkelt att prata faktiskt, kan rekommendera er där ute som inte vågar ta steget....gör det! Jag skulle gjort det för länge sen.
Jag skulle inte veta det jag vet utan det här forumet, är jättetacksam för ert engagemang

[Hallonet]

Jag har gjort ett framsteg. Har börjat skippa shortsen och dynorna under byxorna som jag har varit beroende av i ca 2 år. Jag har alltid tyckt att jag ser förjävlig ut utan dom, har alltid behövt mitt "underställ" som har utvecklats lite genom tiderna. Förr kunde jag ha 3 par jeans på mig samtidigt. Bara för att dölja mina spinkiga ben och okvinnliga figur som jag tycker att jag har. Men nu under dom senaste veckorna har jag endast kört med 2 tunna tights under byxorna, och snart försvinner dom också! 

[Malins mamma]

Wolfie, det låter som en mycket bra början! Jo, det bästa är ju om psykologen själv får ställa diagnos, det sägs ju att det inte är så värst populärt att man ställer diagnos själv. Hoppas du får remiss till nån som kan det här.
Tack!

Hallonet, va strongt gjort!! Grattis! 

[Wolfie]

Ska träffa en överläkare så är nog lite crazy Gött att något händer.

[Wolfie]

Kämpa,kämpa,kämpa och sen är men död. Whats the fucking point

[Confundus]

så jävla besviken på min pojkvän. att ha ett förhållande öht med depression är mer eller mindre hopplöst. känns som att enda anledningen att vi är ihop är att vi har distans så större delen av tiden ses vi inte så jag kan må dåligt ifred. men nu är jag och hälsar på. och innan jag kom sa jag att jag inte tror att jag kommer orka fara in till stan något pga att bddn gör det för jobbigt. allt folk och skit. och speciellt väder som får håret att blåsa ur ansiktet och när man inte kan ha solglasögon. vi skulle träffa en kompis och de föreslog att vi skulle göra något i stan men jag bad om att vi bara skulle vara hemma hos min pv så jag skulle slippa vara i stan, att bara träffa denna kompis (kille) var nog jobbigt. sa till min pv att jag orkar inte gå runt i stan med allt folk och skit, är för jobbigt.

vi har varit ihop i 3.5 år och jag har varit sjuk hela tiden. men han glömmer fortf ständigt hur jobbigt det är med bddn för mig. insåg att jag skulle måsta sitta och vänta på honom i fyra hela dagar medan han jobbar så funderade på att åka hem tidigare än planerat. så föreslår han att jag ska åka in på stan och göra saker för att inte ha tråkigt. vilket jag flera gånger sagt att jag inte orkar. och jag känner mig nog ledsen över hur isolerad och begränsad bddn gör mig. vilka saker jag måste göra för att klara mig. hur vissa väder gör att jag inte kan gå ut. liksom jag är mer eller mindre apatisk av sorg och utmattning över hur jävla jobbigt och skit allt är. och när han inte fattar efter så lång tid känns det så jävla hopplöst. blir så jävla avtänd öht, asexuell, av depressionen, och helt avtänd gentemot honom när han glömmer bort ett problem som gör hela mitt liv till ett helvete. så igår när han föreslog det bröt jag bara ihop och grinade i flera timmar men orkar inte ens berätta för honom varför jag blev ledsen för det känns som att någon jävla gång borde han väl fan lära sig hur jag funkar. och om han inte fattat det efter såhär lång tid lär ju ingen göra det. känner mig distanserad från alla människor. känner det som att man aldrig på riktigt kommer känna eller kännas av någon person för alla är så upptagna med sitt. blir så arg och ledsen när han bara glömmer, och så när jag väl blir skitledsen ska han sitta och stryka på mig som att det ska trösta mig när jag eg. bara vill dö, så till slut vill jag inte att han ska ta i mig öht för jag blir bara äcklad. av honom coh mig själv.

[Lyckofågel]

Tänkte ta och uppdatera lite. Det var ju faktiskt ett tag sedan.

Då jag var aktiv här som mest mådde jag också USELT.
Jag har iofs mått uselt till och från i hela mitt liv(dock tenderar jag att överdriva detta de gångerna jag inte mår bra men ändå) MEN
sen typ September 2012 har jag börjat må bättre. Precis innan detta blev jag inlagd på psyk(augusti 2012) pga djup depression, självmordstankar och planer. Med tanke på hur fullständigt övertygad jag var då om den olidliga slentrian mitt liv var och alltid skulle vara, känns det väldigt surrealistiskt att idag säga att livet faktiskt inte är hemskt, trots alls. I alla fall inte idag.

Efter tiden som inlagd på psyk justerades min medicin, jag blev sjukskriven och fick chansen att börja på en dagsverksamhet istället för att antingen gå hemma som arbetslös eller studera/jobba för att få en inkomst och sysselsättning. Nu har jag precis blivit beviljad aktivitetsersättning + bostadstillägg, och slipper därmed gå på soc.

Jag har idag en pojkvän, vi blev officiellt ett par ungefär någon månad efter min utskrivning ifrån psyk. Jag har kommit upp ur depressionen så pass att jag klarar av att hantera den ångest och de destruktiva tankar som dyker upp med jämna och ojämna mellanrum. Försöker vara medveten om min "sjukdom" som jag gärna kallar det.

Nu i sommar SKA jag flytta till Linköping(jag bor nu i Eskilstuna) där min pojkvän bor. Jag har hittat en lägenhet men vet ännu inte helt säkert hur det blir. Det är först när jag hämtat nycklarna som jag vågar tro på att det faktiskt sker.

[gammal medlem]

Hej,
Förlåt att jag skriver i denna tråden, men den är mest aktiv, och som ej inloggad kan jag inte skriva privat till Malins Mamma.
Jag skulle behöva logga in på mitt konto igen. Jag har en vän som också vill hitta sitt konto, och det kan hen göra om jag loggar in och läser min gamla inbox. Hen vet varken användarnamn, lösen eller mailadress men jag hette Jane Doe alt. Kahlo.
Försökte skicka lösenpåminnelse via min mailadress men det gick inte. Hur ska jag göra? (om jag inte vill skriva min mailadress helt öppet här)
Tack snälla

[Malin]

Hej!

Du har tillgång till e-mailen du använde när du registrerade användaren Kahlo/Jane Doe va? Jag kan skapa ett nytt lösenord åt dig och skicka det till den adressen

Mvh
Malin

[Wolfie]

Folk verkar mest vara deprimerade av bdd. Jag blir inte det visst jag blir nere men inte deprimerad. Nån gång kanske.
Däremot blir jag förbannad ca 50 gånger (känner för att slå ihjäl hela världen och mig själv) per dag när jag tänker på mitt utseende.
Nån som känner lika dant? (Vi kan anordna bdd street fighting matcher)
Så jävla trött på att vara arg vill bara ta en paus............men det går inte