"Skriva av sig"-tråd

[Bamse]

Inbillldad snygghet ! Lika kast som inb fulhet 

[Eva]

Gud vad skönt med en skriva-av-sig-tråd. Har inte läst inläggen innan så hoppas inte det var någon disskusion om jag nu kapar.


Jag står inte ut med mitt liv. Jag känner mig så maktlös. Jag vill verkligen förändra men jag vet inte hur.

Jag känner mig som världens mest ensamma människa. Och väldigt patetisk också. Jag har väldigt lågt självförtroende och alla mina osäkerheter  och problem stör mig så till den grad att de nästan äcklar  mig, hur mycket stör de då inte andra personer?

Jag har mått dåligt i hela mitt liv, visst har jag haft bra perioder men de har aldrig varat mer än ett par månader och sen har det dröjt flera år innan det kommit en bra period igen.

Jag lider av depression, ångest, social fobi och BDD. Jag är sjukskriven sen länge men utremitterad från psyk eftersom att de känner att de inte kan göra något mer. De har gett upp. Hur deprimerande är inte det egentligen?

För det mesta är jag bara hemma. En vanlig dag ser ut så här: gå upp. äta. se på film.kanske läsa. kanske skriva. äta. se på film. äta. se på film. sova . På utsidan alltså. På insidan är det känslor av ensamhet, äckel för mig själv. ångest. hopplöshet och maktlöshet. skam.
Jag har inte särskilt många vänner kvar, jag har tappat kontakten med så många på grund av sjukdomen. Jag vill komma ut mer men jag vet inte hur för jag vill inte att nån ska se mig, jag blir så nervös i sociala sammanhang , inbillar mig att allt jag säger är fel, känner mig utanför och är hela tiden på helspänn för att se hur folk reagerar på mitt utseende. Blir så besatt verkligen. Jag vill bara slappna av och umgås med folk och inte känna mig så utanför och patetisk och ensam!

Men de flesta av de vänner jag lyckats samla på mig under åren har jag tappat kontakten med. Jag vet inte hur jag ska bygga upp relationerna igen eller försöka närma mig personer jag träffat t.e.x på fester eller i de andra sociala sammanhang jag trots allt - och mycket tack vare alkohol - lyckats befinna mig i. Jag är rädd att folk ska se mig som desperat och konstig. Jag vet inte riktigt hur man gör för att närma mig folk mer än det vanliga ytliga som jag ofta lyckas med eller snarare det verkar som om jag lyckats prata med folk på ett normalt små-prats- sätt. Dock mår jag skit varje gång och går alltid därifrån med ångest över att jag har visat mitt ansikte för folk och dessutom pratat med dem som om jag vore en av dem när det är uppenbart hur annorlunda jag är.

Jag känner mig så enormt utanför och isolerad. Jag vill verkligen ha fler vänner.
Men så har jag en elak, elak röst i huvudet som säger att jag är så självupptagen och tråkig att ingen egentligen vill umgås med mig. Att jag helt enkelt borde hålla tyst och försvinna. Helst ta livet av mig, fast det är egentligen för uppmärksamhets krävande och stör andra människor. Helst ska jag bara hålla tyst och hålla mig för mig själv så jag inte besvärar andra människor.

Det känns som om jag håller på att ruttna inombords.

[Eva]

Dessutom kan jag inte komma åt mitt konto här på forumet utan får vara anonym. Ännu mer känslor av att vara utanför och isolerad.

Jag hör verkligen själv hur bitter jag låter.

/ Eva alias Elsa

[Moonlight]

Jag har heller inga vänner. Du är inte ensam. Kram

[Eva alias Elsa]

Tack Moonlight  

[Moonlight]

 

[Intheflesh]

Hej allihopa, jag är ny här på forumet. Ja vad ska jag börja.. är en 21 årig ensam tjej som har isolerat mig under hela min tonår i princip dels pga depression, ångest, social fobi och för att jag hatar hur jag ser ut. Min fulhets hets över mig själv har blivit värre och värre. Det är så mycket som jag vill ändra på mig själv tex få bort alla finnar, få bort alla acneärr, få bort min konstiga näsa, få bort att mitt ena öga sitter högre än det andra, få bort mina fula ögonbryn.. ja listan kan ju bli lång. Jag vågar inte gå in till frisörer eller smink affärer och fråga om hjälp för jag är livrädd att dom ska tycka att jag är lika ful och ovårdad som jag själv tycker. Detta gör så att min sminkning är väldigt kass och täcker inte mina fula brister. Jag vågar knappt kolla mig i spegeln när jag ska gå ut, utan tar en snabb titt långt ifrån spegeln så jag ser att jag "typ ser okej ut", tackar nästan att min syn är dålig så jag inte ser allt det fula i detalj och jag vägrar bära glasögon ute.

Jag blev så jävla ledsen idag, hade efter många om och men fått mig själv till och gå till frisören (dock i sällskap av min mamma så jag kände mig något lugn) för och klippa till mitt hår så det skulle smälta in snyggt med mitt löshår. Jag blev jätte nöjd med resultatet och åkte glatt hem igen och började göra mitt hår fint. Vad jag såg i min spegel gjorde mig faktiskt väldigt glad, fastän min hy och allt det där är det värsta jag vet, så jag var dum nog och började och ta bilder som jag hade tänkte och lägga upp på min facebook. Men på bilderna så var det en helt annan människa än vad jag hade sett i min spegel. Håret och frisyrer som jag hade gjort såg sjukt dumt ut och mina ögon var såklart ojämna, och röda prickrar och ärr över hela fejset. Så jag har suttit och gråtit i eftermiddag/kväll och förbannat mig själv, förbannat mina gener, förbannat hela världen. Jag är så trött på det här, jag vill vara snygg för med min snygghet så hade jag faktiskt vågat möta människor, jag hade vågat att plugga upp mina gymnasiebetyg, jag hade vågat att försöka skaffa vänner, jag hade vågat och skaffa gymkort och börjat träna.  

[Malin]

Dessutom kan jag inte komma åt mitt konto här på forumet utan får vara anonym. Ännu mer känslor av att vara utanför och isolerad.

Jag hör verkligen själv hur bitter jag låter.

/ Eva alias Elsa

Hej! Har du glömt ditt lösenord? Det var längesen jag gjorde den här proceduren men jag tror jag kan göra ett nytt åt dig, som jag e-mailar till dig, så kan du använda det för att logga in och byta till vilket lösenord du vill sen. Ska jag göra så?

Mvh
Malin

[Wolfie]

Hej allihopa, jag är ny här på forumet. Ja vad ska jag börja.. är en 21 årig ensam tjej som har isolerat mig under hela min tonår i princip dels pga depression, ångest, social fobi och för att jag hatar hur jag ser ut. Min fulhets hets över mig själv har blivit värre och värre. Det är så mycket som jag vill ändra på mig själv tex få bort alla finnar, få bort alla acneärr, få bort min konstiga näsa, få bort att mitt ena öga sitter högre än det andra, få bort mina fula ögonbryn.. ja listan kan ju bli lång. Jag vågar inte gå in till frisörer eller smink affärer och fråga om hjälp för jag är livrädd att dom ska tycka att jag är lika ful och ovårdad som jag själv tycker. Detta gör så att min sminkning är väldigt kass och täcker inte mina fula brister. Jag vågar knappt kolla mig i spegeln när jag ska gå ut, utan tar en snabb titt långt ifrån spegeln så jag ser att jag "typ ser okej ut", tackar nästan att min syn är dålig så jag inte ser allt det fula i detalj och jag vägrar bära glasögon ute.

Jag blev så jävla ledsen idag, hade efter många om och men fått mig själv till och gå till frisören (dock i sällskap av min mamma så jag kände mig något lugn) för och klippa till mitt hår så det skulle smälta in snyggt med mitt löshår. Jag blev jätte nöjd med resultatet och åkte glatt hem igen och började göra mitt hår fint. Vad jag såg i min spegel gjorde mig faktiskt väldigt glad, fastän min hy och allt det där är det värsta jag vet, så jag var dum nog och började och ta bilder som jag hade tänkte och lägga upp på min facebook. Men på bilderna så var det en helt annan människa än vad jag hade sett i min spegel. Håret och frisyrer som jag hade gjort såg sjukt dumt ut och mina ögon var såklart ojämna, och röda prickrar och ärr över hela fejset. Så jag har suttit och gråtit i eftermiddag/kväll och förbannat mig själv, förbannat mina gener, förbannat hela världen. Jag är så trött på det här, jag vill vara snygg för med min snygghet så hade jag faktiskt vågat möta människor, jag hade vågat att plugga upp mina gymnasiebetyg, jag hade vågat att försöka skaffa vänner, jag hade vågat och skaffa gymkort och börjat träna.  

Det är inte *snygghet* som är problemet utan din hjärna som är negativ mot dig.
 Om du inte hade granskat dig eller tagit kort på dig efter, hade du inte varit nöjd då och sluppit ångesten? Ge inte in för det försök att undvika att kolla dig i spegeln(Alltså undvik att granska, kolla dig i spegeln bara för att göra det du ska göra t ex borsta tänderna, kamma, sminka etc) och absolut inte ta kort. Om hjärnan letar fel så kommer också hjärnan hitta fel. Om man undviker att stå och stirra på sig själv och dylikt försvinner ju också mycket av ångesten varje dag i och med att den är värst när man granskar.
Om jag bara hade varit snyggare så hade allt gått så mycket lättare och blivit så mycket bättre, jo den tanken har jag nog haft en miljon gånger Men den stämmer inte, man kan göra mycket bättre själv man behöver inga operationer eller liknande. Allt sitter i psyket.

[Synthesized]

...

[Sociopat]

2 år till operation

[Sociopat]

2 långa år

[Wolfie]

http://www.psychwiki.com/wiki/Sociometer_Theory

Med andra ord har personer med bdd, dåligt kalibrerade mätare och tar upp för mycket(för känsliga mätare) om teorin stämmer. Därför fungerar att utsätta sig för socialt umgänge, för att kalibrerar sin mätare till det *verkliga* läget. Så att sitta inne och stirra sig i spegeln förstärker bara den snedvridna mätaren. Kan man ju tänka det samma om operationer. Någon som har någon tanke om sociometer teorin?

[Wolfie]

1 av 40000 kvinnor år 1990 nånting har samma storlek som en *modell*(en del av dem lider väl också då av sjukdomar tex anorexia) så varför strävar ni efter att se ut som dem, när så stor mega majoritet inte ser ut som dem?
Upplever ni att det är mer som ser ut som dem i media, eller är det er självbild som skapats i barndomsår som helt enkelt är megasvår att ändra?

[Antipod]

1 av 40000 kvinnor år 1990 nånting har samma storlek som en *modell*(en del av dem lider väl också då av sjukdomar tex anorexia) så varför strävar ni efter att se ut som dem, när så stor mega majoritet inte ser ut som dem?

Jag skulle säga att väldigt få BDD-drabbade strävar efter att se ut som en "modell", de flesta söker normalitet, och vad det innebär är ju rent individuellt och beroende av vilken kroppsdel BDD:n valt att fixera sig vid.