"Skriva av sig"-tråd

[nackskott]

Tvingade ner mig själv på Noliamässan med pappa. Jag får skylla mig själv som gör upp planer de dagar då jag känner mig okej. Då får jag fan stå mitt kast, när jag varit en sån jävla naiv idiot. Då har jag mig själv att skylla när jag vaknar och vill kräkas ångest över spegeln och över allt som är jag.

Pappa trodde sig ha tappat bort sin plånbok vid ingångarna, och jag bad till gud att det skulle vara sant, att vi kunde få vända hem igen.

3 timmar i ett mardrömstillstånd av 25 plusgrader och hundratals människor. Blickar. Äckel. Skratt bakom ryggen. Trängsel. Kroppar alldeles för nära inpå.
Som en jävla cirkusattraktion. Stirra då. Jag vet att jag inte har någon rätt att vara bland er. Jag vet att det är fel av mig att vistas på en sådan allmän plats. Jag vet att ni är så jävla perfekta och har all rätt att kolla snett på sådana som mig.

Herregud, pappa hade till och med planer på att lämna mig ensam. Hur kunde han inte se? att vi var mitt i ett jävla krig? Och han ville lämna mig bakom.
" Du, vi kan ju mötas här om två timmar så kan vi gå och shoppa bland våra egna intressen"
Som om jag överhuvudtaget hade några planer på att handla något. Som om jag skulle våga sträcka fram pengar till någon och tro att jag är värd något.

Så jag hänger efter som ett förbannat släptåg medan han slösar tid på onödiga demonstrationer och skämtar med försäljare. Gömmer mig bakom hans rygg och börjar gråta mitt på öppen gata.

I Dont Want To Live This Life.

[Insatiable]

Mia:

Det tröstar, och får en att må bättre. Folk drar tex bindestreck mellan Marilyn Manson och självmord, jag undrar snarare hur många han har räddat genom kriser och tonåren.

Jag tror att det är många! Jag har också tänkt på det här. Om man är arg eller ledsen känns det på något sätt som om man får ut känslorna genom musiken, och även om alla artister inte själva upplevt det de skriver om, tror jag att det tröstar en hel del. Att man känner igen sig, att någon annan vet hur det kan kännas. Att man känner att man inte är ensam.

Jag står inte ut med allt som jag missar, jag står inte ut med att stå utanför och titta på medan alla andra lever. Och jag hatar att inte komma någonvart, se hur mitt liv passerar inne på mitt flickrum, när alla andra fixar volvo, villa, vovve, pojkvän, barn och helt enkelt går vidare och växer upp.

Så känner också jag. Det är just känslan av att livet går förbi en, som är jobbig att stå ut med. Andra tar sig vidare i livet, de pluggar vidare & skaffar familj. Själv står man & stampar på samma fläck. Ibland kan jag bli så förbannad när jag tänker på att hela min barndom tagits ifrån mig, och hela min ungdom gått till spillo för att folk behandlat mig illa + att jag mått dåligt över vad som hänt i min barndom + att jag är fast i min fulhet. Jag önskar att jag hade kunnat leva som alla andra. Ibland är det allt jag vill: även om Svensson-livet verkar tråkigt, skulle jag hellre leva det än det liv jag lever nu. Samtidigt känner jag mig så otacksam som inte kan uppskatta det jag har. Inte för att det är mycket, men på nåt sätt känns det som om jag borde vara nöjd med livet & trivas med att jag åtminstone har ett fast jobb.

Dock så har jag haft "tvångstankar" om att dö sen jag var typ 14,

Vad då för slags tvångstankar, eller känns det för privat att skriva om på ett Internet-forum? Jag kan i alla fall säga att jag har haft dödsångest sedan jag var 9-10, samtidigt som jag ibland kan längta efter att bara slippa allt. Men egentligen är jag rädd för att dö, och för själva döden. Dessutom bygger en del av mina tvångshandlingar på att om jag inte gör det eller det, kommer jag eller någon jag bryr mig om att dö.

Kanske måste man vara sin egen hjälte? Plocka fram sin vilja och hålla fast vid den.

Ibland känns det som om man inte orkar. Nu är jag visserligen rätt pessimistisk & tror verkligen inte att någon någonsin kommer att tycka om mig för den jag är, eller "rädda" mig. Men när man mår dåligt & vet om att ingen tycker om en för den man är, är det svårt att orka hålla fast vid sin vilja & rädda sig själv. Tyvärr.

och lära sig att älska den man är.

Det är bara så svårt att göra det, när man lärt sig att man inte är värd att älskas. :cry

Tvingade ner mig själv på Noliamässan med pappa.

Jaså, du är också norrlänning.


3 timmar i ett mardrömstillstånd av 25 plusgrader och hundratals människor. Blickar. Äckel. Skratt bakom ryggen. Trängsel. Kroppar alldeles för nära inpå.
Som en jävla cirkusattraktion. Stirra då. Jag vet att jag inte har någon rätt att vara bland er. Jag vet att det är fel av mig att vistas på en sådan allmän plats. Jag vet att ni är så jävla perfekta och har all rätt att kolla snett på sådana som mig.

Jag känner igen de tankarna, det kunde lika gärna ha varit jag som skrev det där. En dag skulle jag handla smink, och upplevde precis vad du upplevde på Noliamässan. Folk stirrade, det kändes som om de skrattade bakom ryggen på mig, och jag visste att jag inte skulle befinna mig där. Expediterna hjälpte bara de snygga tjejerna, och tittade inte ens åt mig. De bar sig också snorkigt åt när jag betalade. En tjej & hennes pojkvän stod och viskade med varandra, tittade på mig & fnittrade. Och jag förstod inte varför. Jag hade på mig vanliga kläder, mitt hår var rent och... Ja, det förstås. Jag var ful, som vanligt. Och de skrattade för att de tyckte det var lustigt att en så ful människa ens gick utanför dörren.

Frågan är bara om ens tankar verkligen är relevanta? Personerna som skrattade bakom din rygg, kan de egentligen ha skrattat åt någonting annat, som gamla barndomsminnen eller en lustig pryl eller ett skämt? De som tittade på dig, tittade de för att de avskydde eller äcklades av dig, eller tittade de av nyfikenhet, eller kanske tom. för att de tyckte att du var söt? Tittade eller stirrade det? När folk bara tittar, kan de egentligen lika gärna titta på någonting annat. Det är rätt svårt att avgöra om en person tittar på en, såvida människan inte rent ut sagt stirrar.

gråta mitt på öppen gata.

Det är du i alla fall inte ensam om att ha gjort. Jag vet inte hur många gånger jag börjat gråta offentligt det senaste året. På jobbet, på krogen, på centralen i Stockholm, i gallerior...

I Dont Want To Live This Life.

Kanske inte nu, men kanske om en vecka, en månad eller ett år?

[Insatiable]

Alltså, jag pallar inte mer... Jag är så jävla, hemskt, inihelvetes skitful. Jag har lust att krossa mitt ansikte med en hammare. Eller svälja alla sömntabletter i burken. Överallt läser jag om folk som träffar någon, om par, om kärlek. Överallt ser jag lyckliga par som håller varandra i handen. Alla jag träffar på verkar ha pojkvän eller flickvän. Men jag är oälskad. Ska det vara så svårt att älska mig? Alla säger att man inte kan bli älskad av någon om man inte älskar sig själv, men vad fan, när jag var liten var jag en glad unge som älskade livet & mig själv, inte fasiken var det nån som tyckte om mig för det. Så varför anklaga MIG för att jag är oälskad, när det egentligen är de andras fel? De har ju lärt mig att jag inte är värd att tyckas om!

Jag blir så trött när jag läser om folk som har någon som gör dem lycklig. Jag blir så avundsjuk att jag får lust att slita dem i stycken. Varför ska de vara lyckliga när jag inte får vara det? Varför ska alla andra få allt jag vill ha? Samtidigt äcklas jag av mig själv som är så avundsjuk & missunnsam. Det är oattraktivt med folk som är på det sättet. Det räcker tydligen inte med att jag är ful, nä, tydligen har Gud eller någon bestämt sig för att jag även måste vara korkad, avundsjuk, tråkig & störd.

Hata hata hata detta jävla skitliv. Hata att jag någonsin föddes. Jag hoppas att jag blir överkörd av en bil på väg till jobbet idag. Egentligen vill jag inte ens gå & jobba. Vill inte sitta där i kassan & känna hur alla stirrar ut mig, hur de tänker att jag är ful, hur de äcklas av mig & tycker att en så ful person inte borde jobba i butik där andra människor måste stöta på människan, eller förlåt, monstret.

Ni är inte som jag. Ni är snygga. Ni har BDD. Men jag är ful på riktigt. Och jag vet att alla säger så, men när jag säger det är det sanningen jag säger. Jag ÄR ful. Jag har otaliga gånger fått det bekräftat. Jag skulle göra omvärlden en tjänst om jag dog. De skulle slippa äcklas av mig. Och det här forumet... Är det verkligen någon idé att skriva här? Blir man verkligen hjälpt? Det är ju ingen som kommer med några konkreta råd, egentligen, för hur man ska göra för att ta sig upp. Allt är bara: jag mår si, amen okej jag förstår jag känner likadant, livet suger... Inte särskilt upplyftande. Och den där jäkla rehabtråden där jojje postar bilder på sig & alla bara: åh, du är så snygg. Jag får lust att skrika. För jag är inte ett dugg jävla snygg. Ni skulle skratta om jag postade bilder, men eftersom alla ska vara så snälla med varandra skulle ni givetvis säga att det inte är något fel på mig. Om jag däremot postade bilder på mig efter att ha genomgått sisådär tio plastikoperationer, då skulle ni kunna mena det ärligt när ni sa att jag var snygg. För jag kan bara bli snygg om man fixar till allt som är fel med mig. Dvs.: i princip allt.

Fan fan fan, nu håller jag på att få en ångestattack också, KUL att det blir så när det är en halvtimme kvar till jag börjar jobbet. Verkligen... Börjar gråta snart, och det känns som om jag ska spy. Jag kan knappt andas. Och hela tiden maler det inom mig att det hade aldrig blivit så här om jag inte varit så förbannat ful. Allting som någonsin drabbat mig kan på något sätt härledas till mitt utseende.

Jag hatar mitt liv. JAG HATAR MITT ÄCKLIGA, MENINGSLÖSA SKITLIV!!!!

[nackskott]

Vad då för slags tvångstankar, eller känns det för privat att skriva om på ett Internet-forum? Jag kan i alla fall säga att jag har haft dödsångest sedan jag var 9-10, samtidigt som jag ibland kan längta efter att bara slippa allt. Men egentligen är jag rädd för att dö, och för själva döden. Dessutom bygger en del av mina tvångshandlingar på att om jag inte gör det eller det, kommer jag eller någon jag bryr mig om att dö.

Hehe, att skriva om döden och "tvångstankarna" är nog det minst privata som finns att skriva om för mig
Kanske är tvångstankar fel ord. Jag vet inte. Jag har alltid haft döden som ett mål. Bestämt mig för att jag ska vara en sån som tar livet av mig. Även när jag har mått bra så har jag planerat mitt självmord. Och jag har hatat mig själv de gånger då jag släppt taget om döden för en stund, eftersom det är ett svek mot mig själv. Ett misslyckande. Jag måste ha döden.
Men precis som du, så är jag också egentligen riktigt rädd för att dö. Men främst inför vad som händer efteråt. Jag är rädd för att straffas för mitt val, för att det kanske inte går att fly, för att uppleva samma smärta ända in i evigheten, eller för att återfödas i nåt annat liv. Och jag tror att orsaken till att all den här skiten händer mig, är för att jag är besatt av onda krafter som vill locka ner mig till nån slags avgrundsdimension. Eller att det här är mitt straff för något jag gjort. Eller att någon där "uppe" vill att jag ska komma hem.

När och varför tror du att dina tvångstankar började?
Varför skulle någon du bryr dig om dö om du inte gör det?
Är det inte större chans att någon dör om du gör det? :/


Själv står man & stampar på samma fläck.

Våran tur att leva kanske kommer snart? Den som spar han har?
Vi kanske får bli fjortisar på nytt, upptäcka hur jävla kul livet kan vara, medan alla andra kvävs av deras medelmåttiga liv av knakiga förhållanden och räkningar?

Nu är jag visserligen rätt pessimistisk & tror verkligen inte att någon någonsin kommer att tycka om mig för den jag är, eller "rädda" mig

Jag förstår precis dom tankarna. Men du är värd att räddas. Att älskas för den du är. Och du är värd att tycka om dig själv, utan att ha behövt genomgå en massa plastikoperationer.

Att man inte kan bli älskad av någon annan innan man älskar sig själv - är skitsnack. Men även om någon har försökt trycka ner dig, förminska ditt värde, så har du all rätt att tycka om dig själv. Det är deras idioti, det säger ingenting om om den du är. Det är ingen universell sanning.

Jag har all förståelse för att du upplever det som om att du är oälskad, men jag har svårt att tro att det är sant. Jag tror att du har människor i din närhet, som oavsett om dom gjort och sagt saker som kan ses som negativa, älskar dig för precis den du är.


Jaså, du är också norrlänning.

Yes, helt igenom. Har du också bott här uppe förut?


Personerna som skrattade bakom din rygg, kan de egentligen ha skrattat åt någonting annat, som gamla barndomsminnen eller en lustig pryl eller ett skämt

kanske uppfattade jag inte så mycket som just skratt, ändå. Det var nog mer chockat uppspärrade ögon, händer för munnen och säkert ett mummel av " herregud" och " vad fan vad det där?"


Det räcker tydligen inte med att jag är ful, nä, tydligen har Gud eller någon bestämt sig för att jag även måste vara korkad, avundsjuk, tråkig & störd.

Precis så känner jag också. Jag är helt sjukt avundsjuk. Står inte ut att vara runt lyckade människor. Jag hatar och fattar inte varför dom har fått allt, och jag ingenting. Och jag känner mig som en bitter kärring. När man är lika ful som jag är, så borde man verkligen inte ha en lika kass och missunnsam personlighet som jag har. Då borde man ha en genomsnäll personlighet för att kompsentera det fula.

Och jag kan säga att du inte var den enda som fick ångest när du läste jojjes bildtråd.

Är det verkligen någon idé att skriva här? Blir man verkligen hjälpt?

Kan man verkligen bli bättre av goda råd? Kan man bli bättre genom en internetsajt?
Kanske inte. Men hjälpen kanske ligger i att det är befriande att skriva av sig. Att "vara runt" personer som på ett eller annat sätt går igenom samma sak. Att kunna läsa någons tankar som om det vore ens egna. Och kanske kan det få en att känna sig bättre för en liten stund.

Jag hatar mitt liv. JAG HATAR MITT ÄCKLIGA, MENINGSLÖSA SKITLIV!!!!

Och jag hatar att du känner så. Att du mår så dåligt att du känner så.

[Confundus]

Insatiable
det kan hjälpa att skriva av sig. i alla fall tillfälligt.

jag mår verkligen hur skit som helst. alltså i åttan ville jag verkligen dö. då tänkte jag på självmord varje dag. fast sen blev det bättre, jag mådde förvisso dåligt, har mått dåligt uppochner med endast små uppehåll sen sjuan någon gång, men mellan nian och nu i tvåan någon gång har jag inte haft den där dödsönskan som jag har nu. vill verkligen inte leva. har så mkt att ta itu med som jag aldrig kommer att orka. insåg att under hela sommaren har jag umgåtts med två kompisar. TVÅ KOMPISAR. fattar ni? är ovän med två kompisar, eller ja, ovän, relationen med min f.d. bästis är väl egentligen helt över. det lämnar ett svart hål i mig som ingenting kan fylla. vill inte tillbaka till skolan. stämningen i gruppen kommer vara så jävla jobbig. och mitt ex, som jag nu är ovän med, har sån jävla dålig attityd. sen ettan har det inte känts som att hon ens tycker om oss tre andra utan bara ser ner på oss och tycker att hon är över oss och att hon bara är med oss för att vi går i samma klass. känner inte att jag har någon riktig kompis längre. ingen vän så. finns ingen i hela jävla världen som ringer och saknar mig och frågar om vi ska umgås. hade såna jävla hopp för gymnasiet, då skulle allt bli bra, och istället är allt mkt värre än högstadiet trots att jag blev mobbad då. alltså om jag fick välja hade jag utan att tveka vevat tillbaka tiden till högstadiet. tagit nian om och om igen tills jag orkade ta itu men hur jävla ännu värre och ännu tommare och ännu jobbigare mitt liv har blivit. vet att jag inte kommer orka trean, vet att jag måste gå till kuratorn eller till en psykolog men hur ska man börja? när det är så jävla mkt? hur ska man orka spilla allt allt allt tusen kilo ångest och hela klumpen i bröstkorgen som man burit på i flera år?

ska till utlandet om två veckor och jag kommer fan inte kunna njuta ett skit. bada, gå runt i badkläder, smink som försvinner i vattnet, bad oundvikligt. sen är sommarlovet slut och fan JAG ORKAR INTE. JAG ORKAR INTE LEVA.

komplex komplex komplex. har varit ganska okej med min vikt nu i sommar, eftersom jag undvikit att bada och som sluppit tänka på det, men nu har det kommit tillbaka full force. känner mig hur tjock som helst. speciellt låren. som att jag bär runt på stora potatissäckar runt låren. samtidigt kan jag bara inte sluta äta godis. äter typ aldrig chips, fika längre. dricker mkt mindre dricka. men äter lika mkt godis. MÅSTE ha det. blir helt tokig om jag inte får godis när jag är sugen. blir skitirriterat på allt och tappar helt tålamodet och blir helt rastlös och konstig. sen när jag får godis så är det som världens största lättnad.

fan. har verkligen inte mått såhär dåligt sen i åttan. vet inte hur jag ska orka. får lust att slå sönder ett skyltfönster eller misshandla någon och bli skickad till ungdomsanstalt och inlåst eller någonting så man slipper tänka. lägga hela sitt liv i någon annans händer och bli isolerad från allting, vet ni hur skönt det vore. och jag hör väl hur stört det låter att VILJA bli inlåst men det är så, det vore en lättnad att bli inlåst och ansedd som instabil. fan vilken lättnad.

[Confundus]

sminkat sig i en timme för att åka ner en tio minuter på affärn, ser ut som ett jävla missfoster. inte ens en timmes jävla sminkning kan få mig att se det minsta minimala bra ut. små fula ögon, fula ögonbryn, hemsk hy, störd missbildad form på huvudet... så jävla jävla jävla ful... hur fan ska man orka ha det så här varje dag? vill bara ta livet av mig och slippa se alla snygga, smala människor som går omkring och bara vet hur snygga de är. känna mig konstant skamsen över hur ful jag är, veta att ingen ens ser åt ens håll... äcklig... idag är det iaf sol så man kan ta på sig stora solglasögon och dölja sig. men så vill man inte ta av dem inne på affärn och då undrar ju folk om man är helt störd eller...

[Ilona]

Jag ser många som har solglasögonen på inne i affären.

[Insatiable]

Åh, jag blir så trött. I går var jag, som den okvinnliga människa jag är, tvungen att raka bort håren på magen för annars äcklades jag så mycket av mig själv. Givetvis slant jag med rakhyveln & skar mig. Jag borde ha lärt mig att det är hårborttagningskräm som gäller! Men framför allt hade det varit oerhört skönt att slippa se ut så här. Att slippa slösa en massa pengar på rakblad, hårborttagningskräm & vax.

Allting är fel just nu. Jag har världens fulaste näsa, mina ögon ser trötta ut & under dem finns ringar, jag har finnar & utslag i ansiktet, min hud är full med eksem... Inte ens mina naglar kan vara snygga! Nä, de går av hela tiden & det är gropar i dem. Jag har alltid haft problemnaglar. Men trött av jobb & minimalt psykiskt välbefinnande som jag är, orkar jag aldrig fixa till dem.

Just nu äter jag 500-600 kcal/dag & försöker att undvika godis. I kväll misslyckades jag dock, vilket ledde till världens ångest för att jag ätit en liten portion tacos & några godisar. Jag har säkert tryckt i mig 500 kcal totalt bara i kväll (egentligen vet jag att det är en orealistisk tanke, snarare rör det sig om 300-400) & då måste jag lägga till de 250 kcal jag intagit tidigare i dag. Totalt 750 kcal & jag hatar mig själv för det- jag kommer att bli en tjock gris av den mängden, det vet jag. Jävla skitliv!

[vinterglas]

Insatiable

Man ska äta ungefär 1500 kcal/dag så.. Men yeah, jag vet hur det är...

För övrigt var jag på modevisning idag. Jag hade 10 minuterpå mig att göra mig iornding fråna tt vara osminkad, sunkig och hemsk till att se respektabel ut. Lite stolt att jag faktiskt inte bangade ur... men eh, råångest hela kvällen.

Hursom, på modevisningen... varken modellerna eller folket som var där var hysteriskt snygga eller perfekta. tjejmodellen hade faktiskt ganska kass hy - men hon var ju hur snygg som helst ändå!

[Anonym]

min vän tror att jag har bdd. jag vet inte, hon anser min näsa helt normal men för mig är den en freakshow. den gör mig fulast i världen. det är inte så att den är "krokig" eller liknande, den är bara tjock och ful, osymmetrisk (inte framifrån men i båda halvprofilerna)

jag är 16 år och mina föräldrar tillåter mig inte att göra en operation, dom tycker att jag borde vara 18 år. men jag vill göra det nu! jag hatar den. jag går och tänker på det hela dagarna, och till slut så kommer jag till en punkt då jag inte riktigt vet vad jag ska ta mig till. då jag har lust att dö, sen så går det över.

folk finner mig attraktiv ändå, folk säger att den är "okej" osv, men ingenting hjälper. det handlar om vad jag tycker, och jag måste verkligen göra något åt den. jag kan inte leva med den.

allt började med anorexia, jag brukade vara väldigt fet. under en lång tid när jag var fet så tänkte jag aldrig på mitt utseende, jag brydde mig inte. jag var glad ändå. sen så började jag banta, som ledde till svält. och när jag blev smal, så började jag fundera på mitt ansikte, och det duger ju inte heller.

det här är så jobbigt. ibland så undrar jag om det finns någon annan utväg än plastikoperation? men jag tror verkligen inte det. prata om det? men snälla, det spelar ju liksom ingen roll vad folk tycker.

sådär. nu är jag klar. ville bara skriva av mig.

[Synthesized]

Har inte skrivit så mycket här på sistone. Mitt liv är en bisarr jävla mardrömsröra. För ett par veckor sedan tog det slut mellan mig och min pojkvän efter ett av och till kaotiskt förhållande. Men jag älskar honom så djävulskt mycket trots allting (orkar inte beskriva mer ingående vilka problem vi hade). Min första reaktion var hysteriskt gråt, men sedan övergick det till ett apatiskt tillstånd. Jag kunde göra saker, men jag mådde inte direkt dåligt, jag mådde ingenting alls. Sedan, ett par dagar sedan, kom helvetesångesten. Starkare än någonsin. Jag har sällan upplevt en sådan ångest. Allt på en gång. Fulhet, ensamhet, otillräcklighet, misslyckande, äckeläckeläckel. Åkte in till psykakuten, det blev en del läkarbesök fram och tillbaka och till slut fick jag benso utskrivet vilket jag antar blivit min räddning under dessa veckor. Jag vill inte bli beroende, men jag behöver det verkligen för att kunna leva. I alla fall just nu. Jag pendlar mellan ångest, fullkomlig likgiltighet, argressivitet, upprymdhet, nästintill mani. Jag orkar inte. Till råga på allt blev jag våldtagen för någon vecka sedan. Jag känner mig helt sjuk i huvudet, jag brydde mig inte ens om det förrän häromdagen då jag insåg vad som verkligen hade hänt. Men jag vet inte, det kanske inte ens räknas som en riktig våldtäkt om det inte innefattar våldsamhet osv. Men jag ville ju inte, jag sa nej, men jag var oförmögen att göra speciellt mycket motstånd. Jag antar att jag får skylla mig själv. Jag har bara berättat detta för mitt ex, som jag fortfarande är vän med som tur är, och nu även här på forumet. Men jag kan inte berätta för någon annan. Jag vill bara glömma. På ett sätt bryr jag mig inte ens. Jag har varit med om så jävla mycket skit att det känns inte som att jag ens bryr mig om ifall någon utnyttjar mig något mer, jag har till och från blivit utnyttjad på olika vis under hela mitt liv och jag förmodar att jag förtjänar det. Hur som helst bryr jag mig inte ens längre, jag har väl ingen självrespekt. På måndag börjar skolan och jag vill till och från skjuta skallen av mig, till och från tänker jag att allt ordnar sig, till och från skiter jag fullständigt i allt och alla och framförallt mig själv. Jag känner mig bara så jävla uttömd och befläckad, sönderriven och förstörd. Alla har lurat mig. Allt är en konspiration. NÄR ska någon meddela mig om att allt bara var ett stort skämt och sedan ge mig ett nackskott. När ska allt ta slut. Jag vet inte om jag tror på att något kommer bli bättre. Bara för att jag lever nu och dämpar ångesten med droger innebär det inte att något är på väg åt rätt håll. Allt är ju bara ett äckligt jävla sinnesrubbat inferno. Söv ner mig, ta bort mig, hjälp mig. Jag vill bara att någon ska älska mig, hålla fast vid mig. Varför blir jag alltid lämnad i slutändan. Varför är jag inte värd kärlek och respekt och allt jävla nonsens som människor talar om är värt att leva för. Vart fan finns allt detta? Jag har ibland trott att jag haft dessa tillgångar, att jag varit en del av det vackra, en del av världen, varit berättigad en plats på jorden. Men allt tyder på motsatsen, allt ger mig tecken om att jag har felfelfel, att jag är menad helvetet och allt vad det innebär. Jag kan inte sova, ligger sömnlös om nätterna och önskar att jag slapp ligga där ensam. Kramar om en äcklig jävla kudde och låtsas att det är någon som älskar mig. Gråter örngottet alldeles genomvått. Alltid. Och fyfan vilken jävla gnällkärring jag är. Det här var allt. Förlåt för ingen styckeindelning osv, men jag antar att det ändå inte är någon som läser så vad spelar det för roll. Jag orkar ju fan bara inte.

[vinterglas]

Synthesized

Jag finner inga ord. Ingen ska behöva stå ut med allt det där, om ens något av det. Du är fantastisk och stark som fortfarande är i livet, jag antar att jag inte skulle...

Det gör mig ont att du måste bära allt det där. Verkligen. Varför får vissa all skit, medan andra klarar sig nästintill hela livet?

Okej, det här var ett jävligt tunt inlägg, men jag vet inte vad jag ska skriva, för jag finner inga ord... men jag önskar av hela min själ att du kan bli lycklig med tiden.

ps. Angående våldtäkten... så länge du uttryckt att du inte ville så har du rätt. Du ska inte behöva slåss för ditt liv för att det ska räknas... så försök kanske ta tag i det? För även om du inte bryr dig nu, kan du komma att göra det i framtiden och då är det svårare att göra något åt. Gud, jag hoppas verkligen att det löser sig för dig.

Kramar
Johanna

[amav]

Synthesized

Det framgår inte av ditt inlägg om du fortfarande har kontakt med vården (annat än ev. för att få recept på Benzo). Jag tror att det är mycket viktigt att du har det.

Jag tycker att du ska försöka hitta någon som du har förtroende att prata med.

Vidare är våldtäkt ett brott, och det ska räcka med att man uttrycker att man inte vill för att det skall vara straffbart. Alla sådana handlingar, där en part säger nej och den andre negligerar det, är "riktiga" våldtäkter.


/Amav

[Confundus]

usch. jag mår illa. kom av en slump in på en person på bilddagboken som såg hur bra ut som helst, typ modellutseende. alltså usch. och jag sminkade mig i säkert fyrtio femtio minuter idag, ska utomlands och liksom flygplatser och grejer, jättekul, hur mkt folk som helst. tänk att se ut sådär, bara ta lite puder och mascara typ och sedan kunna gå ut. fy fan. känner mig spyfärdig av äckel. sådär perfekt utseende, exakt så skulle jag vilja se ut. då hade man kanske orkat engagera sig i att träna sig smal också. nu känns det så meningslöst, jaha, vadå om jag går ner i vikt, jag kommer ju ändå vara hur ful som helst. jag blir inte sötare bara för att jag blir smal. så då orkar jag inte ens engagera mig i träning, tröstäter massa godis varje dag istället. fan. och jag som just kände mig okej, inte "idag ser jag bra ut" eller något, men liksom iaf som att jag kan åka till flygplatsen utan hur mkt ångest som helst, så ser man det där, liksom PERFEKT utseende, och jag önskar att jag varit hemma själv. bryta ihop. gråta ut inälvorna och slå sönder något i ilska och depression och bara blä. skära sig. spy. någonting. mår verkligen fysiskt illa. så jävla orättvist att vissa både ska vara smala och se hur bra ut som helst och vissa ska vara korta, knubbiga, ha världens fulaste mest missbildade ansikte som inte ens blir sött med en timmes sminkning. fan fan fan fan fan fan fan. jag hoppas blir matförgiftad utomlands och dör, så jävla skönt det skulle vara att bara slippa hela den här jävla skiten som ska kallas "liv." jag har inget liv, jag känner mig inte levande, jag bara går omkring och är en meningslös, äcklig köttklump som tar plats och slösar energi och utrymme.

[krupcheck]

ibland tror jag att gud hatar mig för jag råkar alltid ut för all skit

det känns så hemskt för ikväll ska jag gå på fest, eller sånt disco, och förra gången vi var på sånt så var vi flera stycken och då kände jag också såhär innan, nervös, men den gången hade jag min bästis med mig och då kände jag mig trygg för vi dansade tillsammans och hon skulle aldrig lämna mig ensam för en kille, men båda vi hittade killar den gången och dansade med dom och det var bra för ingen blev ledsen, men den här gången ska inte hon följa med, och jag sak gå med endast 2 av mina kompisar. och den ena av dem ska ta med sig sin kompis som jag inte känner, och då är jag rädd att hon ska sticka iväg med henne, och att min andra kompis som är med, ska dra med första bästa kille (för hon är sån typ långt blont hår o så så hon vet alltid i förväg att honkommr gå hem med en killes telefonnummer) men för mig känns det alltid som attjag abra haft tur om jag har råkat få en kille, och det spelar ingen roll aatt alla säger till mig att jag ärsöt, jag mår illa i alla fall och det känns som att mina 2 kompisar kommer typ börja reta mig o tycka att jag är barnslig eller nåt :s

jag vet itne vad jag sak göra