"Skriva av sig"-tråd

[Insatiable]

Jag mår så psykiskt dåligt just nu att jag nästan kräks av illamående. Det är en klump i min hals som vill ta sig ut genom mitt system och kräkas upp. Inte för att jag ätit och vill spy upp maten som man kanske kunnat tro med tanke på hur rubbad min inställning till mat är, utan för att jag är så förbannat trött på att livet ska vara så här. De senaste dagarna har jag verkligen gått in för att fixa med utseendet, hålla mig fräsch och vara välklädd. Idag spenderade jag ungefär femhundra kronor på kosmetika, då menar jag inte smink utan hårprodukter och krämer- nej, jag ljuger, för jag köpte även en foundation. Med tanke på att det var rea på alla produkter blev det en hel del prylar. Nu har jag mest bara ångest för det: vad försöker jag egentligen lura i mig själv? Att jag kan se snygg ut med smink? Att jag kan se normal ut, normal som alla andra människor? Jag borde ha förstått att fulheten lyser igenom ändå: det gjorde den ju när jag kom hem och fotograferade mig i de värsta vinklarna.

Överhuvudtaget har jag fotograferat mig jättemycket de senaste dagarna. Säkert tagit femhundra bilder om dagen. Jag har knappt blivit nöjd med en enda och de få som varit NÅGORLUNDA normala, har redigerats kraftigt i photoshop. Endast så kan jag se ut som en människa och inte ett monster. Blir förbannad på mig själv som köper skönhetsprodukter som inte hjälper, när jag egentligen borde spara till mina plastikoperationer.

Blir inte av med mitt ex heller, det var han som dumpade mig och behandlade mig som skit, men nu plötsligt duger det att komma krypandes till mig och förvänta sig att allt ska vara som förut. Jag har sagt att jag inte vill ha mer med honom att göra, men han lyssnar inte, och jag förstår inte varför han gör så här. Så snygg är jag inte (snarare tvärtom), och heller inte så intressant. Men förmodligen är det en konspiration mot mig, alltihop känns som en sjuk jävla konspiration. De vill utnyttja mig på nåt sätt och få reda på saker om mig. Det är rätt uppenbart, för gamla klasskamrater som mobbat mig har också börjat söka kontakt, men inte på ett kul sätt liksom, inte så att de sagt: "vi borde fika nån dag" eller "vad gör du nu för tiden". Nä, de vill bara fråga om huruvida vissa rykten om mig är sanna eller inte, och så kommer de med påståenden om att de hittat mig på diverse communities- vilket i ett fall faktiskt kanske stämmer, men jag tänker inte berätta att det kan vara som de tror. Om jag gjorde det skulle de få bekräftat att jag är störd i huvudet och kommer då att sprida ut ännu mer rykten om mig- kan säga som så enkelt att det iaf handlar om bla. min borderline, mina psykvistelser, saker jag känner + en del annat. Jag vet att man inte är helt anonym på internet (därför skriver jag aldrig ut mitt namn eller vart jag bor, har aldrig bilder av mig själv och på just den communityn står inte ens min riktiga ålder med) och det är inte det att jag skäms eller inte kan stå för vad jag skriver, men jag vill verkligen inte att folk som behandlat mig illa ska få mer vatten på sin kvarn och kunna göra mitt helvetiska liv i den här stan ännu mer helvetiskt. Rätt ofta känns det faktiskt som jag mot stan- jag har inga vänner här och bara dåliga minnen härifrån. Och jag förstår bara inte poängen med att snoka efter mig på olika sidor.. vadå, sitter de där och tänker: "är detta hon? kan det här vara hon då? ja men DETTA då? ja, det måste vara hon, bäst att jag visar sidan för alla mina kompisar och sprider ut ett smaskigt rykte om henne!" Hur mycket hatar de mig egentligen och hur j--la intressant är mitt liv egentligen, då de uppenbarligen inte gör annat än att snacka om mig, leta efter mig på Internet och försöka luska ut vilket som är mitt mobilnummer? Jag börjar faktiskt känna mig förföljd av somliga, och med all rätt. Förut trodde jag att jag bara var paranoid, men nu har jag insett att jag faktiskt har anledning att vara det- när folk snackar skit om en, påstår att det går rykten om en på stan, snokar efter ens privatliv på Internet och ringer hem till en bara för att ta reda på en massa saker (vilket hänt flera gånger) är det inte så jäkla konstigt om man blir misstänksam. Jag bara undrar när detta ska ta slut. Ska de aldrig få nog? De är faktiskt vuxna nu, ÄNDÅ kan de inte sluta gotta sig i min olycka- den olycka som till stor del är deras "förtjänst" så att säga. En del människor förändras helt enkelt aldrig?! Eller hur ska jag annars tolka allt detta? Vet att mina BDD-tankar kan skena iväg med mig ibland, men den här gången är det inte Herr BDD som sitter på axeln och ber mig att vara på min vakt- den här gången är det mitt sanna jag.

Så tittade jag på friidrotts-VM. Jag gillar verkligen sport och kanske i synnerhet friidrott som jag även själv hållit på med, men det blev bara för mycket den här gången. Överallt en massa snygga, vältränade tjejer i små, tighta kläder. Tjejer som ser perfekta ut- och som inte bara SER bra ut, utan dessutom är bra på nåt! Herre Gud vad orättvis världen känns ibland. Det räckte inte med att jag skulle bli ful, nä, tydligen var jag tvungen att straffas med att vara talanglös, korkad och tråkig också. Jag skulle kunna döda för skönhet, intelligens eller någon annan "egenskap", känns det ibland som. Och jag är övertygad om att detta verkligen är ett straff. Gud eller någon annan högre makt straffar mig för någonting jag gjort som mycket liten, eller i ett föregående liv. Hur kan så här mycket gå snett för en människa och hur kan så många människor förakta henne, utan att det beror på henne?! Man hör jämt talas om att det är de andra det är fel på, men det kan väl inte vara fel på alla? För i det här fallet gäller det verkligen alla- åtminstone alla de människor jag omger mig med, förutom min syster, behandlar mig illa. Jag vill härifrån, fort som fasiken. Men vad gör man när det inte finns varken lägenhet, jobb eller utbildning i någon annan stad. Känns som om jag är fast här för evigt. Det måste kunna bli bättre, men så länge jag bor här kan det inte det. Kan inte begära att hundratals personer ska ändra på sig, det funkar inte... 

[Insatiable]

Hjälp, det blev visst ganska långt...  Det kändes verkligen inte som det, förlåt om ni blev trötta! 

[Malins mamma]

Hej Insatiable!

Citat från Dr C: "Desto mer tid, energi och pengar man lägger på sitt utseende ju värre blir BDD:n."
Kan du se sambandet mellan det du gjorde de senaste dagarna och hur du började må?

Du har skrivit om många saker som du har upplevt som jobbiga. Kan du ha gjort något av de vanliga tankefelen man gör när man lider av BDD? Som att dra förhastade slutsatser utan bevis, tycka sig veta vad andra tänker, tolka neutrala eller positiva saker negativt, allt- eller inget-tänkande, att se sig själv som fulare och andra som snyggare än de "är", att ta sina tankar på allvar och tro att de är sanna, att tro att andra vill en illa.

Om man tar bort och ändrar det som möjligen kan vara "tankefel" i det du skrev kan det bli så här:

"Blir inte av med mitt ex heller, det var han som dumpade mig och behandlade mig som skit, men nu plötsligt duger det att komma krypandes till mig och förvänta sig att allt ska vara som förut. Jag har sagt att jag inte vill ha mer med honom att göra, men han lyssnar inte, och jag förstår inte varför han gör så här. Men det verkar som att han gillar mig, och tycker att jag är snygg och intressant fast jag inte tycker det själv. Gamla klasskamrater som mobbat mig har också börjat söka kontakt, de ville fråga om huruvida vissa rykten om mig är sanna eller inte, de sa att de hade hittat mig på diverse communities- vilket i ett fall faktiskt kanske stämmer. Om jag berättar om min borderline och mina psykvistelse kan vi lära känna varann bättre och de kommer att förstå hur jobbigt jag har det. De har kanske också (liknande?) problem som de vill berätta om och jag kan få nya vänner. Att de tog kontakt med mig visar att de bryr sig om mig och är intresserade av mig.

Så tittade jag på friidrotts-VM. Jag gillar verkligen sport och kanske i synnerhet friidrott som jag även själv hållit på med. Det var en massa vältränade tjejer och killar i små, tighta kläder. De flesta såg inte speciellt bra ut, men de är iaf bra på sin idrott. Det känns orättvist att jag inte kan idrotta längre pga min BDD. Den gör att det känns som att alla föraktar mig och vill mig illa. Jag vet att det inte är så egentligen och om jag bor kvar här och får behandling för min sjukdom så kan jag återuppta kontakten med mina barndomskompisar. Vi hade ju så mycket roligt förr och vi har en massa gemensamma minnen också."

Tänk om det är så istället???

Mvh Malins mamma

[nackskott]

Det känns som om jag skriver för ofta i den här tråden, som nåt substitut till en dagbok, men jag har ingen annanstans att skriva av mig på. Där jag vågar vara ärlig.

Såhär missunnsam och självisk och bitter har jag känt mig dom senaste veckorna:

Vinst varje gång

Om livet håller för hög fart
så är det en bra ide att släppa det
bagage man så tryggt bär runt på
och göra sitt bästa för att
springa ifatt

släppa taget om depressionen
och lämna sitt gamla uttjatade
jag
på ett ställe man inte ens hittar
tillbaka till själv

du har stjärnor längst kanterna på dina skor
och röda små lackerade hjärtan vid dina
nagelband, du lutar dig fram och viskar att
du har sett ljuset
i en pojkes blygsamma ögonkast
du har följt en dröm
som inte följde dig hem igen
du är budbäraren som står högst upp
och kastar ner din ideologi i ett godisregn
du har kommit för att lära oss
att lycka är så enkelt bara man lär sig
tekniken
och
du vill så gärna få mig att förstå att det
inte är för sent att följa dina fotsteg mot
en ny start

Du kallar dig för överlevare
du har överlevt
det hårda och svåra i att vara
perfekt
du har överlevt
samma tonårstid som du
fortfarande saknar
du har tagit dig igenom
något som vi andra försöker
ta oss till

Det är lätt att resa sig upp och borsta av sig
när såren man fått inte skrapat mer än på
ytan
det är lätt att mirakulöst börja tillfriska från
sin sjukdom när man egentligen aldrig varit
sjuk
           
         och ps vill du veta en hemlighet?

          Du är bara älskad för att
          du aldrig mått så pass dåligt
          att ditt hjärta slagit i en otakt
          som tvingat dig att tänka på
          dig själv
           före alla andra


Du har börjat regissera en kärlekshistoria
trots att manuset inte ens gick förbi censuren
en sockersöt Hollywoodsaga
trots att ingen i publiken ens är redo för
ett lyckligt slut
och
som om det inte räcker med att du lärt dig
konsten att lämna fingeravtryck över någon
annans framtid
så var du tvungen att snubbla över ännu en
talang och höja din blick från marken med
tusen idéer om hur man skapar liv med
ett penseldrag
 
::du har levt efter vinst varje gång och vunnit
 högsta vinsten
du har fått allt man nånsin kan ha men ändå
kommit tillbaka med mer::


Jag har försökt hinna ikapp
men du har ett försprång
omöjligt att slå
jag har försökt fuska upp mig
mot framgång
men du har aldrig sjunkit ner
till min nivå av avund
jag provtestar din krona framför
spegeln
men hur mycket jag än
vrider och vänder
karvar och sliter
så tycks den inte passa lika bra
på mig
som den gör på dig


Jag känner hur du suger ut mitt värde
och använder det för att göra ditt lite högre
jag märker hur jag krymper till ett ingenting
alla gånger du snor min plats i solen
för att ge dig själv en chans att växa lite starkare

            Men ps vill du veta en hemlighet?

            Jag har aldrig känt mig lika liten
            bredvid dig som när du håller min
            hand och säger att du skulle ge allt
            för att se mig lycklig igen

.     .       .      .  .   


Jag står inte ut med människor som lyckas i allt, och på grund av att jag hamnat i den här helvetesavgrunden så har jag förlorat min bästa vän.
Vi talar inte längre samma språk. Lever inte i samma världar. Och jag kan inte ta mig in i hennes friska, lyckliga rosaskimrande värld. Jag är fast, här.
Vi har gått från att träffas varenda dag till att inte ha träffats sedan i maj.
Hon sa då en kommentar om min hud, att min hy inte var lika dålig och att det måste kännas skönt. Men det var den enda " bra veckan" jag haft under hela sommaren. Det har inte blivit bättre, snarare värre, och jag vill inte visa hur fel hon haft, vilken missbedömning hon gjort. Jag vill inte visa hur jävla misslyckad och "lat" jag är som inte ens kan hitta ett sätt att fixa till min hy.
Hon ringer, och jag avvisar henne. Ringer inte tillbaka. Kommer med undanflykter.
Dessutom så vet jag inte hur jag ska hantera det faktum att hon gått vidare i livet. Skaffat pojkvän, lägenhet och nya vänner. Jag klarar inte av det.
Jag hatar det. Att hon tog sig upp. Är lycklig. Är den som alla vill vara med. Och jag blev det stora misslyckandet. Monstret. Det avskräckande exemplet. Den skrämmande fula och äckliga och tråkiga.
Jag kan inte vinna i något. Och sedan hon sagt att hon ska ha en utställning med sin konst så vill jag bara falla ner och dö. Hon är alltid hundra steg före. Hur länge har inte jag tänkt att jag ska ge ut en bok? Men jag kan inte skriva längre, har ingen inspiration, tålamod eller ideer. Jag tar mig ingenjävlastans. Sitter fast i mina förbannade bojor och kan inte tänka annat på min hud, diverse lösningar och bristen på utväg ur skiten. Och hon som är sådär skamligt vacker och redan har allt, ska få slå igenom som konstnär också.

Åh, vad jag önskar att jag kunde vara rätt och slätt glad för hennes skull istället.

[Insatiable]

Om man tar bort och ändrar det som möjligen kan vara "tankefel" i det du skrev kan det bli så här:

"Blir inte av med mitt ex heller, det var han som dumpade mig och behandlade mig som skit, men nu plötsligt duger det att komma krypandes till mig och förvänta sig att allt ska vara som förut. Jag har sagt att jag inte vill ha mer med honom att göra, men han lyssnar inte, och jag förstår inte varför han gör så här. Men det verkar som att han gillar mig, och tycker att jag är snygg och intressant fast jag inte tycker det själv. Gamla klasskamrater som mobbat mig har också börjat söka kontakt, de ville fråga om huruvida vissa rykten om mig är sanna eller inte, de sa att de hade hittat mig på diverse communities- vilket i ett fall faktiskt kanske stämmer. Om jag berättar om min borderline och mina psykvistelse kan vi lära känna varann bättre och de kommer att förstå hur jobbigt jag har det. De har kanske också (liknande?) problem som de vill berätta om och jag kan få nya vänner. Att de tog kontakt med mig visar att de bryr sig om mig och är intresserade av mig.

Så tittade jag på friidrotts-VM. Jag gillar verkligen sport och kanske i synnerhet friidrott som jag även själv hållit på med. Det var en massa vältränade tjejer och killar i små, tighta kläder. De flesta såg inte speciellt bra ut, men de är iaf bra på sin idrott. Det känns orättvist att jag inte kan idrotta längre pga min BDD. Den gör att det känns som att alla föraktar mig och vill mig illa. Jag vet att det inte är så egentligen och om jag bor kvar här och får behandling för min sjukdom så kan jag återuppta kontakten med mina barndomskompisar. Vi hade ju så mycket roligt förr och vi har en massa gemensamma minnen också."

Tänk om det är så istället???

Mvh Malins mamma

Orkar inte besvara allt just nu, men jag tänker bara säga som så att jag absolut inte är sugen på att prata med f.d. klasskamrater som mobbat mig. Jag blir lätt illamående när mina f.d. mobbare "söker kontakt", och när folk säger att det går rykten om mig (vilket jag fått höra av flera personer.) Jag tänker inte sänka mig så djupt att jag låter dem gotta sig i det här, och hur ska jag kunna förlåta dem? Att jag har borderline och bdd är delvis deras fel. Borderline är ingenting man föds med, det är en störning man utvecklar som ofta har sin grund i saker som hänt i barndomen, tex. mobbning och jobbiga hemförhållanden med misshandel, våldtäkt, brist på kärlek, incest osv. Ironiskt nog kan just detta göra att man stöter bort folk i fortsättningen, folk som INTE gjort en nåt, och därmed sumpar chanserna att bli omtyckt bara för att man är så skraj sen tidigare. Det blir som en ond cirkel. Dock handlar det i det här fallet inte om att jag är misstänksam och rädd att bli bortstött, utan att jag helt enkelt vill akta mig för personer som tidigare gjort mig illa, eftersom jag av erfarenhet vet att de kommer att handla likadant igen.

Jag och mina "barndomskompisar" som du kallar dem för hade inte roligt tillsammans och våra gemensamma minnen är inte ljusa. Det finns ingenting vi skulle kunna skratta åt tillsammans. Eller visst, om man tycker att ett roligt minne är att ha sönder någons väska, trycka ner huvudet i toalettstolen, kalla personen för hora, sprida ut falska rykten om henne, tala om för henne hur ful och värdelös hon är, förstöra hennes böcker och fälla krokben för henne i korridorerna... då hade vi riktigt roligt tillsammans! Det beror väl helt och hållet på vem man frågar. "Vi var ju bara barn, det var ju bara på skoj, vi trodde inte att hon tog så allvarligt på det vi gjorde, och förresten var hon inte den enda som råkade ut för det tuffa gänget. Det var ju inte på allvar. Vi menade egentligen inte det vi gjorde. Barn är bara barn." Hört den förr? Ja, barn är bara barn. Synd att en del ska få just denna korta och ack så omtalat sorglösa period förstörd, och gjord till en inte alls så jävla sorglös period. 

Du vet inte vad jag gått igenom och därmed kan du inte förutsätta att det bara är min BDD som förstör mina tankar. Jag vet att du nog bara menar väl, men i just det inlägget jag skrev var det inte min BDD som talade (förutom när det gäller skönhetsgrejerna, som friidrotts-VM och sminkshoppingen) utan faktiska händelser som kommit att påverka mitt liv. Jag vet inte hur du fungerar, men skulle du bli GLAD när en f.d. mobbare började ställa nyfikna frågor om ditt privatliv (då samma person dessutom ställt frågor om ditt liv förut, för att när du svara berätta det för halva byn)? Då det hänt tidigare gånger har jag blivit glad och trott att vi kanske kan bli vänner och att jag kanske kan förlåta och gå vidare och att de äntligen ska acceptera mig, men sen har det visat sig att jag trodde fel och att de bara sökte nåt mer att "anklaga" mig för (typ vad som helst som kan ge dem en anledning att snacka skit om mig).

Så nä, den här gången handlar det inte om tankefel... Fast jag önskar verkligen att det var så.  Även fast BDD är en jävlig sjukdom, skulle det kännas så skönt att veta att det bara är mina tankar som spelar mig ett spratt, inte att kunna luta sig tillbaka på tidigare händelser och se varningslampan blinka rött. Det skulle kännas skönt att skylla på en äcklig sjukdom istället för en hemsk värld- för den här världen ÄR hemsk. Tyvärr.

Tack i alla fall för ditt svar, du gör ett bra jobb som lägger ner så mycket tid och engagemang på knasiga människor du inte ens träffat! 

[Insatiable]

Sen erkänner jag att det mycket väl kan vara så att mitt ex tycker att jag är snygg och intressant, fastän ingen annan eller jag själv tycker det- men det gör mig inte mer intresserad av att upprätthålla kontakten med honom. Det var han som behandlade mig illa för att sedan dumpa mig och säga att han inte ville ha mer med mig att göra. När han lite senare hörde av sig sa jag att jag inte ville ha med honom att göra, men det lyssnar han inte på. Och jag tänker inte bli illa behandlad igen. så det här bidrar väl ännu mer till att jag mår så dåligt just nu...

Ska i alla fall ringa min kontaktperson i morgon och fråga vad som egentligen händer med min terapi och om det finns fler sömntabletter att få utskrivna, för sömnen fungerar inte alls just nu. 

[Malins mamma]

Insatiable,

jag uppskattar att du läste och tänkte över det jag skrev. Jag vet naturligtvis inte nånting om hur ditt liv har varit och hur du har haft det, det jag ville visa var att det går att tolka vissa faktiska händelser på olika sätt. Jag vet att det är många som blivit svårt mobbade, slagna och utfrysta och att det förmodligen har medverkat till eller varit en stor orsak till att man har utvecklat BDD. Men det finns även många som inte har utvecklat BDD fast de blivit mobbade och utsatta för svåra saker. Jag tycker iaf att det är hemskt att sånt förekommer och jag lider med alla som har/har haft en tung och jobbig uppväxttid.

Jo jag har hört den förut, förklaringen från mobbare som försöker skylla ifrån sig. Jag har också hört fortsättningen från de som har kommit till insikt om varför de gjorde det. Att de var rädda för att inte få vara med i "tuffa gänget", att de var rädda för att själva råka ut för samma sak, att de kände sig starka och överlägsna när de såg rädslan hos den mobbade, att allt egentligen handlade om dem själva och att de inte hade en tanke på hur offret upplevde det hela.

De "barndomskompisar" jag syftade på var de kompisar du kanske hade i förskole- och lågstadieåldern. Jag förstår mycket väl att du inte vill vara kompis med de som mobbade dig och jag tycker du gör helt rätt i att undvika personer som behandlat dig illa.

De skriver att det inte handlar om BDD-tankar eller tankefel den här gången för världen ÄR hemsk. Men det är iaf ett tankefel. Vissa personer kan förvisso vara hemska, dumma, elaka eller otrevliga, men inte hela världen. De allra flesta människor är hyggliga personer som inte har något intresse av att förstöra livet för andra.

Mvh Malins mamma

[charlie]

Jag vet inte var jag ska börja, varför kan jag inte vara lika vacker som andra? Ibland så försöker jag att se positivt på mina 'brister' som dom så kallas, men när jag börjar fundera så passar dom egentligen inte in på vad jag anser "mig". Jag är en perfektionist instängd i något jag inte vill vara. Det är så att jag vill komma över det, folk försöker övertyga mig om att jag ser okej ut, att jag är attraktiv. Men det spelar fan ingen roll, det spelar ingen roll vad folk tycker eller nu bara säger, det handlar ju om vad jag tycker. Jag anser mig själv osmaklig, min näsa är det som förstör mitt ansikte mest. Något som jag har fått höra är, "operera inte din näsa, du kommer bara att börja störa dig på något annat." Jovars, det är säkert sant.. Men min näsa är det enda som jag anser 'onormalt' på mig själv, den känns som en defekt - Jag lider främst pga. den. Uh, jag vet inte var jag vill komma med det här.. Men det är väl det som kallas att skriva av sig. Jag tänker iallafall operera min näsa förr eller senare, jag kommer inte att bli världens snyggaste modell för det - Och det vet jag. Men! Jag kanske börjar anse mig själv mer acceptabel. Nu är klockan 06.59 och jag har inte sovit än, så jag ska göra det nu. Jag har varit uppe så länge att jag har blivit skelögd, en annan fin egenskap jag har.  Fyfan, jag vet inte varför jag håller på såhär - Fast jag vet att jag inte kan stoppa det. DET ÄR SÅ JÄVLA TRÖTTSAMT!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Hah, ibland så är jag så avundsjuk på folks utseende och vad det ger dom att jag har lust att döda dom.
GODNATT...

[Confundus]

som om det inte var nog med allting annat, som att jag redan varit borta en hel dag fast jag gått skolan en vecka, att jag förlorat kontakten med min fd. bästa kompis, att jag vill skjuta kompisarna i skolan för att de är såna jävla idioter, att BDDn är värre än någonsin och fick mig att nästan få en black-out av ångest i skolan för några dagar sedan, nu har jag också börjat med det självdestruktiva igen. brukade skära mig förut, men vågade aldrig skära djupt eller någonting så det var aldrig allvarligt. nu har jag börjat bränna istället, och alltså såren jag gjort är inte fina. kommer få skitstora ärr. det är stora äckliga brännsår som varar. hatar mig själv för att jag är så ful och dålig och misslyckad, och när jag har självdisciplin nog att trycka en het metallbit mot huden och hålla kvar fast det gör så jävla ont att jag typ gråter efteråt, då är jag stolt över mig själv. fattar ni? skadar mig inte längre bara för känslan och som straff utan nu även för att det är enda gången som jag inte skäms över allt jag är, enda gången jag kan vara stolt över mig själv, när jag pallar att skada mig på sätt som få människor skulle vara kapabla till.

när fan blev jag så jävla störd?

[BlackEyes]

Mia
Jag känner igen mig så otroligt mycket i det du skriver. För två veckor sedan började jag på Högskolan, jag trodde det skulle bli en vändpunkt i mitt liv, att jag bara skulle må bättre och bli fri från sjukdomen om jag hade människor runt omkring mig. Men det blev tvärt om i stället. Jag mådde så psykiskt dåligt att jag tvungen att åka hem. Det hela känns som ett misslyckande. Varför kan jag aldrig få lyckas med någonting? Varför är jag så jävla misslyckad? Jag kan knappt vara inne på msn längre, mina vänner skriver ofta om sina liv... de har flyttat till städer i hela Sverige och går på högskolor och trivs. De har lägenheter, pojkvänner, och de lever ett socialt liv. Jag har aldrig mått så dåligt i hela mitt liv som jag mår nu. Till på köpet så förlorade jag min bästa, äldsta och även ENDA vän på grund av att jag flyttade hem igen.. Känslan av att allt går åt helvete är överväldigande.
Mia, om du har lust så kanske vi kan prata på msn? Jag skulle behöva lite nya kontakter efter allt det här... Bara om du vill.

En stor kram till alla därute som kämpar mot den här sjukdomen...
//BlackEyes

[studsbollen 87]

Blackeyed:

Jag skriver gärna med dig på msn, om du känner för det ngn gång. Känner igen mig mkt i dig. Jag har nog addat dig redan, fast jag är ej säker på om det var du.

Kram

[BlackEyes]

Studsbollen 87
Gärna:)... Jag brukar aldrig våga lägga ut min msn här... men nu gör jag det ändå.. om folk känner igen den så bryr jag mig inte..
cutie109@hotmail.com

självklart får ni andra som vill också adda mig... Jag behöver verkligen någon att snacka med som vet hur det är och går igenom samma saker.

Puss på er..
//BlackEyes

[nackskott]

Mia
Jag känner igen mig så otroligt mycket i det du skriver. För två veckor sedan började jag på Högskolan, jag trodde det skulle bli en vändpunkt i mitt liv, att jag bara skulle må bättre och bli fri från sjukdomen om jag hade människor runt omkring mig. Men det blev tvärt om i stället. Jag mådde så psykiskt dåligt att jag tvungen att åka hem. Det hela känns som ett misslyckande. Varför kan jag aldrig få lyckas med någonting? Varför är jag så jävla misslyckad? Jag kan knappt vara inne på msn längre, mina vänner skriver ofta om sina liv... de har flyttat till städer i hela Sverige och går på högskolor och trivs. De har lägenheter, pojkvänner, och de lever ett socialt liv. Jag har aldrig mått så dåligt i hela mitt liv som jag mår nu. Till på köpet så förlorade jag min bästa, äldsta och även ENDA vän på grund av att jag flyttade hem igen.. Känslan av att allt går åt helvete är överväldigande.
Mia, om du har lust så kanske vi kan prata på msn? Jag skulle behöva lite nya kontakter efter allt det här... Bara om du vill.

En stor kram till alla därute som kämpar mot den här sjukdomen...
//BlackEyes

Jag har dessvärre utvecklat nån slags fobi mot msn, och har inte varit inloggad på över ett år. Men känner du att du behöver någon att prata med, om vad som helst eller när som helst, så är det bara att skicka iväg ett meddelande eller email

Ta hand om dig
kram

[Insatiable]

Jag är rädd att jag håller på att bli deprimerad, eller nåt. Fan! Får inte ske... men grejen är den att det mesta känns tråkigt numera, och jag blir trött hela tiden. Vill bara sova. Jag jobbar nu 75% men fixar inte ens det utan att bli helt knäckt. Och så börjar jag gråta för minsta lilla. Jaja, det kanske inte är någon depression, det kanske bara är ett tillfälligt depp som delvis har med mörkret att göra. Jag vet ju att jag kan vara glad också (i alla fall de stunder jag inte mår dåligt över mitt utseende).

Just nu är min kropp vad jag hatar mest, fast jag hatar förstås ansiktet också... ansiktet är alltid i fokus, speciellt då näsan. Men kroppen är jobbigare att hantera för tillfället. Jag blir bara fetare & fetare för varje dag och inte f-n blir det bättre av att jag vräker i mig godis + mat i alldeles för stora mängder. Idag har jag ätit tre mål mat, frukost och efterrätt. Ja, plus att det blivit en del småätande som jag inte har nån riktigt kontroll över. Tror att det blir svårt att stå emot matimpulserna ikväll eftersom jag är uttråkad & ledsen. FUCK! Hatar att det är så här, hatar min dåliga självdisciplin, hatar att jag kommer få fetma och att jag är ful som stryk. Varför kunde jag inte blivit normal som de flesta andra människor i världen?

Hela tiden vill jag krossa min näsa med en hammare, sticka ut ögonen på mig själv och krossa vartenda ben i min äckliga kropp. Har varit fylld av hat de senaste dagarna som inte bara gestaltat sig i hat mot mig själv utan en massa annat också. Tex. de som är snyggare än jag (i stort sett alla människor), min mamma (som jag iofs hatar annars också), diverse kändisar, arbetskamrater, jobbet, vädret, tidningar, reklam osv. osv. Vill bara spränga hela världen i småbitar. Äckliga, äckliga j---a skitvärld!!! 

[BlackEyes]

Mia
Okej, bara adda..