"Skriva av sig"-tråd

[Malins mamma]

Lovise,
nej det är inte möjligt att näsan kan växa så mycket på ett par månader att det skulle gå att se med blotta ögat.
Du är rädd att hela ansiktet ska förvrängas mer med tiden. Men om du upplever att din näsa blir större eller att ansiktet förvrängs, kan du då inse att det beror på BDD:n och att det INTE är en verklig förändring? Du behöver alltså inte bry dig om och bli bekymrad för vad du ser därför att det du ser är förvrängt av sjukdomen. Det verkar också vara så att desto viktigare man tycker/tror att ens utseende är desto mer förvrängs bilden. (Jämför med hur du ser ditt utseende om du ska va ensam hemma hela dan eller om du ska på nån "finare" tillställning med mycket folk.)

Mvh Malins mamma

[Lovise]

Jag har alltid tyckt att det varit så märkligt att jag ser som sämst ut när jag verkligen vill se som  bäst ut, t.ex första skoldagen. Då stod jag nästan tre timmar, och det blev värre och värre. Nu har det sin förklaring.

[Madde]

Jag hatar det här livet verkligen! Jag hatar att vara ensam med mitt fula ansikte, och att ingen förstår. Jag hatar att inte kunna samtala med människor på ett vettigt sätt, att hela tiden undra över hur fanman ser ut  det och det ljuset, normala människor tänker aldrig så. Dom lyssnar på vad den andre har att säga. Känner mig så egoistisk och självcentrerad men jag kan fan inte hjälpa det. Det går inte!!
Och jag tror inte att jag har BDD ibland heller för jag är missnöjd PÅ RIKTIGT med mitt ansikte, detär  inte bara ett påhitt.. samtidigt känner jag igen mig i alla andra "symtom."
Men jag vet inte, ingen som fattar vad jag går igenom på mornar å kvällar å dagar, jämt jämt jämt.. många som säger att jag ser bra ut och att jag tom är väldigt snygg.. men utifrån situationerna så har jag kommit fram till att dom inte talat sanning, mina föräldrar säger bara såklart vad dom vet jg vill höra, samma sak med min syster. Jag kan se på folk att dom RYGGAR när dom ser mitt ansikte, en del ryggar, andra småler, andra ser bara allmänt konfunderade ut, som om dom tänker "vem tror hon att hon är", vill att folk ska acceptera mig för hur jag ser ut och jag vill att alla ska förstå att jag är snäll och en ganska bra person.
Vet inte vart jag ska börja bara, ju mer jag speglar mig och tar kort och sminkar mig ju sämre mår jag verkligen!!

[Malins mamma]

Madde,
du skriver att du är missnöjd PÅ RIKTIGT. Men det är ALLA ANDRA BDD-drabbade också. Alla andra tycker sig också ha VERKLIGA problem med utseendet som INTE är påhittade/inbillade. Det är ju så den här sjukdomen är.

Du skriver att ingen fattar vad du går igenom, de säger att du ser bra ut och att du tom är väldigt snygg. Om du nu skulle vara så ful som du själv tycker att du är, då skulle väl folk förstå och fatta hur du har det, eller hur? Men det gör de inte därför att de inte kan se detsamma som du ser.

När någon säger positiva saker om ditt utseende så passar det inte in med din egen uppfattnig och därför tar du inte åt dig utan tänker ut en trolig anledning till att det inte stämmer, som att dina föräldrar och din syster ljuger och bara säger det du vill höra för att inte göra dig ledsen.
Men tänk om de faktiskt talar sanning och verkligen MENAR det de säger! 

Du tolkar folks beteende, OBEROENDE av HUR de beter sig, som en reaktion på ditt "fula" ansikte och du tycker dig veta vad de tänker. Men det är DIN tolkning och DINA tankar som du överför till andra. Det är inte sannolikt att någon okänd person skulle reagera negativt eller tänka nåt speciellt om just ditt utseende eftersom de inte kan se detsamma som du ser. Man kan inte heller veta vad andra tänker.

Du vill att folk ska acceptera dig för hur du ser ut. Är det faktiskt någon som INTE gör det, förutom du själv?

Du skriver att du inte vet var du ska börja för ju mer du speglar dig, tar kort och sminkar dig ju sämre mår du. En bra början är att minska ner på dom aktiviteterna för de är en stor bidragande orsak till att du mår dåligt.

Madde, det du skrev i ditt inlägg är verkligen såå typiskt för BDD-drabbade så enligt min mening är det nog ingen tvekan om att du lider av BDD men en riktig diagnos ska naturligtvis ställas av en BDD-kunnig psykiater (om du inte redan har en diagnos).   

Mvh Malins mamma

[memento]

Jag börjar tvivla allt mer på mig själv. Ofta går jag runt med en klump i halsen, jag vill vara ensam eftersom när jag har folk omkring mig känner jag mig så otroligt oönskad och rentav hatad, det är som att folk inte skulle kunna gilla mig även om de ville. Jag tycker mig se mamma nere och hon kan prata med vem som helst om vad som helst men med mig har hon aldrig kunnat säga någonting alls överhuvudtaget, när jag försöker prata med henne blir jag avvisad av någon som är så otroligt irriterad på någon jobbig och påträngande, det är åtminstone sån hon får mig att känna, trots att jag föga ofta närmar mig henne eller någon alls. Jag har varit isolerad minst ett år nu (innan dess var jag det i perioder), och det har ärligt talat varit skönt, jag har läst mina klassiker och börjat skriva men nu med folk från socialen, läkare osv. så kan jag inte fokusera på något annat än "mig själv inför andra", eftersom jag måste träffa personer (regelbundet) måste jag konfrontera den extrema rädslan jag har att inte vara omtyckt. Om kvällarna är jag som känsligast och kan inte hejda mig själv, de kan vara otroligt smärtsamma då jag tänker på personer jag älskar så oerhört men avvisas av. Jag var så sorglös då jag inte tänkte på andra men nu... jag klarar inte av folk, de får mig att känna mig vedervärdig.

[memento]

-

[fiiisen]

Blir så himla irriterad. Blir frustrerad när hela skiten bara är en enda rund cirkel: HATA!!!!

[Insatiable]

Så trött på allt... de senaste dagarna har varit ett rent kaos. Varit bortrest & allt var så himla bra dit jag åkte. Hade jätteroligt, träffade min bästa väninna, festade, träffade en massa nytt folk som visade sig tycka väldigt bra om mig- någonting jag aldrig upplevt i min hemstad. Att komma hem var därför väldigt jobbigt. Kanske är det därför utseendet hamnat så mycket i fokus? Vet inte riktigt, men har gått omkring och känt mig ful och äcklig ända sen jag kom hem, tagit hundratals om inte tusentals bilder av mig själv, haft diverse "mentala utbrott", inte velat gå & jobba och vägrat svara i telefon när jobbet ringt (tur att jag har en bra chef), sprungit hemifrån osv. Ikväll är det personalfest men jag stannar hemma, för jag vågar inte gå. Rädd för att hamna utanför och för att träffa gamla mobbare. Vet att det då är dumt att stanna hemma, man borde istället trotsa rädslan, men jag är för värdelös för att någonsin kunna göra rätt. Så jag lät rädslan vinna och nu sitter jag här och gråter. Inte för att jag direkt ville gå på personalfesten innerst inne och känner att jag missat nåt, men för att jag hade tänkt gå ändå men lät rädslan vinna. Jag blir så arg på att människor i mitt förflutna & den här jävla sjukdomen kan ha sån makt över mig!!! När ska helvetet ta slut? Folk i min ålder festar, utbildar sig, skaffar partner och/eller barn. Men jag bor hemma hos mina föräldrar, klarar knappt av att jobba, gråter för minsta lilla och blir trött av sånt som ungdomar i min ålder klarar med lätthet. 

[memento]

-

[Confundus]

jag klarar inte det här längre. hoppade av skolan, gick trean, för typ två-tre veckor sedan. sen dess har jag i stort sett bara varit hemma. mått hur dåligt som helst. tänker på självmord varje dag. skulle varit på ett ställe som heter ungdomscentrum på upprop för två veckor sedan, har bokat om tiden tre-fyra gånger för jag är inte kapabel att ta mig dit. eller jo, tog mig dit första tiden som var, men då visade det sig att jag fått fel dag och att det var torsdag om en vecka... dvs förra torsdagen. då orkadejag inte. skulle farit idag, var ända nere vid bussen, men pallade inte. segade så jag missade bussen, åkte hem igen. kastat sönder väckarklockan, kastat mobilen så batteriet åkt ur och försvunnit, är så jävla förbannad. vill slå ihjäl mig själv. vill skära sönder mitt vidriga jävla ansikte. hatar mina föräldrar som  inte kunde ha mer sympati än att skaffa barn, om man är så jävla ful får man fan tänka på barnet! kan man inte adoptera istället då? nejdå, men gör ett jävla barn som har alla förutsättningar att se ut som en jävla fitta, se ut som ett äckel som ingen kommer kunna annat än skratta åt.

klassen jag gick i är den första klass jag någonsin tyckt om, och nu har det här förbannade värdelösa jävla skitlivet fått mig att tvingas lämna den, isolera mig som nån jävla pundare. helt okapabel till någonting. ska börja praktisera dessutom, kommer inte palla det. aldrig. men om jag inte praktiserar, hur ska jag förklara för folk varför jag bara är hemma?

har ingen energi till att träna heller, och så är jag beroende av godis. är redan tjock, men kommer bli riktigt jävla fet. jag vill bara vara smal. om jag blev smal och söt skulle jag må bra. visst att livet skulle vara som det är men jag skulle klara av det, om jag var smal och söt skulle jag iaf gilla mig själv, skulle kunna stå ut med mig runt andra människor.

nu är jag bara ett äckligt jävla missfoster och jag funderar allvarligt på att ta livet av mig. det finns inget värt att leva för, inget värt att försöka ta sig upp för. det enda som är värt är att få somna och aldrig vakna igen. att min kropp skulle bli begraven och uppäten av maskar, det är det enda den duger till, som mat till likmaskar.

[memento]

 

[Confundus]

vet nu att jag inte har BDD. jag är bara skitful, helt enkelt, ser ut som ett missfoster.

tittade igenom en bildtråd. alla bilder jag hittade var på söta människor. jag menar det finns ju folk som ser normala ut, bara på noll, så söta, och fula. alla på bilderna var söta. så nu vet jag att alla de har verkligen bdd, men jag är ful. jag menar även om jag gick massa terapi är ju ändå mitt ansikte lika brett, mina ögon lika små, mina ögonbryn lika störda. funderar på ta bort mig härifrån, det hjälper ändå inte, inget kommer att hjälpa eftersom jag inte har bdd. isf skulle jag dessutom haft det sen sjuan, liksom hallå? helt orealistiskt! är verkligen redo/villig att ta livet av mig nu. mår så förbannat otroligt jävla dåligt. finns inte ett skit kvar att leva för. det enda som är ett ljus i tunneln är tanken på att jag kan ta livet av mig.

hej då.

[Synthesized]

Det var ett tag sedan jag skrev här på bdd-sverige. Jag läste alla svar jag fick efter mitt inlägg angående bl.a våldtäkten, jag har bara inte orkat svara... Men jag uppskattar verkligen er omtänksamhet.

Jag befinner mig i ett ständigt jävla korsdrag av känslor. Vet inte var jag har mig själv längre.

[Diana]

Inatt kommer jag sitta uppe och gråta.
Över tomheten som finns i bröstet, över ångesten som täpper till i halsen.
Över det ansikte jag aldrig kommer kunna älska.......

Tårar ser man... men vem ser när själen blöder?

[laktoos]

Det är bara det att jag behöver de där jävla ynkliga försörjningsstödet för att kunna betala min tandställning! Och mamma begär matpengar av mig och jag måste MÅSTE ha de jävla pengarna, vad ska jag göra åt de där "#¤%&! på socialen?

Jag vet ju inget om dina problem exakt, men i mina ögon är det få problem som är jobbigare än att lida av BDD. Jag vill verkligen inte låta påstridig, men det du, och alla andra som lider av BDD först och främst behöver är ordentlig hjälp. KBT-terapi och anti-depressiva mediciner ska enligt läkarvetenskapen fungera bäst och har fungerat för mig. I och med att BDD i mina ögon är en livshotande sjukdom är det viktigt att inte vänta för länge med att söka hjälp.

Jag vet hur svårt det är att berätta om sina tankar. Jag har levt i 6 år med BDD till 100 %, men nu är den nere på 10-20 % om man nu kan mäta BDD i procent, jag gör det i alla fall.

En sak är säker: BDD är ingen obotlig sjukdom. Nu är jag på god väg att bli helt frisk, men spolar vi tillbaka 4 månader till i början av sommaren var läget ett helt annat. Då var jag fullständigt övertygad om att jag aldrig, under några omständigheter, skulle kunna leva ett normalt och mestadels lyckligt liv. Nu, 4 månader senare, är det precis vad jag gör, och den enda jag kan tacka det för är mig själv.

Det gör så ont i mitt hjärta när jag läser vad många skriver här, jag kommer precis ihåg hur det kändes, och i viss men mycket mindre mån fortfarande känns att sitta fast i BDD-helvetet.

Det kanske inte hjälper någon som läser, men jag vill ändå skriva att jag håller på er och hoppas att ni nån gång tar tag i sjukdomen och slår er fria ifrån den.

BDD är en dödlig sjukdom om man inte gör något åt den. Inse det hemska och kalla allvaret i problemet att ständigt tänka på att man är värdelös som människa på grund av sitt utseende, och försök att söka hjälp.

Om någon vill prata med mig finns jag på MSN: rasstamutta@hotmail.com