"Skriva av sig"-tråd

[I_miss_the_sunshine]

Det känns så jävla sjukt, att jag vet att jag kommer sitta här hemma säkert ett helt år till.
Varför får jag ingen hjälp mamma å pappa? Måste jag säga till er för att ni ska förstå? Räcker det inte med att jag inte gått utanför dörren på flera månader, och säkert inte kommer göra det på flera till?
Och varför får jag ingen ny tid från hudmottagningen? Jag kanske måste ta det sista blodprovet först, men det vägrar jag, jag hatar att sitta mittemot en vuxen som sticker en nål i min vänstra arm, jag tänker alltid, du ska se min högra, då hade du nog inte sett så glad ut.
Jag måste nog ta det jävla provet snart endå, för jag vill för säkerhetens skull göra en roaccutan  behandling till, men om min hudläkare såg mig skulle hon säga att det inte behövs, och det kan jag hålla med om, för min hud ser bra ut nu, men hon ska veta vilket jävla slit jag måste lägga ner varje dag. Min smuts å svett fobi är nog värst, men jag håller mig oxå borta från godis helt, äter 4-5 nyttigare mål om dagen, och då håller sig min hud bra tills den dagen då jag tröstäter choklad eller allt annat jag håller mig borta ifrån just nu, då blir den direkt helt annorlunda, ingen annan kanske kan se det, men jag ser verkligen stor skillnad, jag väntar i stor skräck på den dagen jag vaknar upp och får se i spegeln en massa röda stora fula äckliga märken i hela ansiktet. Usch vad jobbigt vi acnedrabbade har det, jag vet att iallfall jag kommer leva som acnemärkt resten livet. Det värsta är att ingen här ute vet någonting. Ingen vill veta någonting heller det känner jag när jag går här hemma. Jag som ville bli framgångsrik, och ha ett känt namn, men jag är ingen och jag kommer aldrig bli det. Och det är helt mitt fel. Att jag inte visste allt det jag vet idag för 5år sen, attans alltså, allt hade kunnat bli så bra då.

[SpegelSpegel]

Jag orkar inte med det här vidriga jävla pisslivet. Det är så jävla hemskt att gå omkring och tänka svarta tankar och få höra av alla människor att det är ens tankar som är fel och destruktiva - för att nästa sekund uppleva att det man oroar sig för faktiskt händer. Min pojkvän som var den enda jag litade på, min enda vän som jag älskade över allt annat har varit otrogen, fast han visste att det var det värsta han kunde göra mot mig, det som skulle knäcka mitt självförtroende och såra mig mest. Tyvärr har jag inga tjejkompisar att ringa till heller, jag har bara mina föräldrar och det här forumet, eventuellt psykjouren.Vi gör antagligen slut nu, det kommer troligen inte fungera att fortsätta efter det här när mitt självförtroende redan var så kasst innan och han har visat att jag inte räcker till för honom eller åtminstone att han inte älskar mig nog för att välja att inte begå det värsta tänkbara sveket mot mig framför en meningslös egokick.

Som om det inte vore nog har jag börjat studera på högskolan och flyttat till en ny stad där jag inte känner ngn. Jag har varit väldigt nervös och mått dåligt i början, haft jättesvåra BDD-attacker mm, men han har ändå varit ett stöd för mig, jag har ändå känt mig älskad och trygg i tanken på att vi två hör ihop och har en framtid tillsammans. Är så fruktansvärt rädd att jag inte kommer att orka med studierna nu, har tidigare abrytit två utbildningar och hade precis skrivit ett snyftbrev till CSN, som inte vill bevilja mig studielån pga mina avbrott, om hur jag lider av bdd men att den här gången känns mitt psyke starkare och mitt sociala skyddsnät bättre(lögn, lögn, lögn-den enda jag hade var det där jävla aset). Det vore ett sånt misslyckande om jag hoppade av igen, men vad faan ska jag göra om jag bryter ihop helt, jag har ju faktiskt ingenting som ger mitt liv mening eller ngn som kan ge mig stöd i ngnting, ingen att dela någonsomhelst meningsfull samvaro med, bara mig själv, min kurslitteratur, en kropp och ett ansikte som handikappar mig och skrämmer livet ur mig samt två stackars föräldrar som bara önskar att jag kunde vara glad, vilket jag inte kan när jag inte har ngt att vara glad över. Jag försöker verkligen att sänka mina krav och förväntningar på livet, men hur jag än gör blir jag bara besviken ändå. Jag tror på allvar att det hade varit bäst för mig om jag fick avsluta det här livet, jag klarar inte av att hantera det, jag klarar inte av att göra det jag måste göra och har inget särskilt jag vill göra. Inte i den här kroppen iallafall.

[Malins mamma]

SpegelSpegel, jag är verkligen ledsen för din skull att det har blivit så här. Har du någon att prata med, dina föräldrar eller någon? Du borde inte va ensam i en sån här situation. Sök kontakt eller hjälp hos nån, om inte annat så ring psykakuten som du skrev. Jag tänker på dig.

hälsn. Malins mamma

[My]

Vad betyder skinpicka? Många som använder det ordet.

[Malins mamma]

Hej My!

Skinpicking innebär att man klämmer och pillar på finnar, ojämnheter eller annat i ansiktet. Det vanligaste är väl att man använder fingrar/naglar men det finns även de som använder "verktyg" som pincetter tex.

[SpegelSpegel]

Tack för omtanken, Malins mamma 

Stod inte ut med att vara kvar i mitt studentrum, det var så ensamt och så många minnen av honom överallt. Så jag åkte hem till mina föräldrar. Vi har pratat väldigt mkt om relationer, livet i allmänhet, utbildning och hur jag är, vad jag är bra på, vad jag vill med livet. Min numera expojkvän och jag har gjort slut över telefon och det gjorde naturligtvis svinont, han har tydligen kommit till insikt om att vår relation inte fungerar längre, mkt pga min BDD och att han inte kan vara den typ av kille jag behöver. På ngt sätt var det en lättnad för mig att få det konstaterat. Kommer sakna honom sjukt mkt och säkert gå igenom en hemsk sorgetid, men på ngt sjukt sätt känner jag mig också pånyttfödd. Allt jag värdesatte, fann trygghet i och levde för i mitt gamla liv har rasat ihop. Jag har ingen aning om vad jag gör på den här utbildningen, har inget socialt skyddsnät utöver föräldrarna, saknar trygghet i vem jag är och vad jag gillar, lever för att tillfredsställa andra och passa in, föraktar mig själv osv. Det är ohållbart. Jag har äntligen insett att jag inte kan fortsätta leva så här. Jag kan inte leva genom och för en pojkvän och vara beroende av hans gillande eftersom jag inte tycker om mig själv. Jag kan inte kasta mig in i utbildningar, jobb och intensiva sociala situationer för att andra tror att mina "små problem" ska försvinna om jag tvingas socialisera med en massa okända människor som skrämmer livet ur mig och utsätts för press att prestera. Jag kan inte leva som normala människor gör när jag inte ens är ett subjekt för mig själv utan bara ngt äckligt som jag ber om ursäkt för när folk tittar på det. Jag kan inte leva utan att ha en vänskapskrets som bekräftar min personlighet, utan kunskap om vem jag är och var jag står, utan tilltro till mina egna personliga egenskaper.

Så jag tänker hoppa av högskolan igen(CSN måste tro att jag är totalt rubbad) och försöka få en överbliven plats på en skrivarlinje på en folkhögskola, eftersom det är skriva jag vill göra innerst inne, oavsett om man kan "bli ngt vettigt" eller tjäna pengar på det eller ej. Jag tänker bara ägna mig åt att "utveckla mig själv" och dylikt flum. När man inte har något sammanhang längre måste man uppfinna sig själv på nytt.

[Robyn]

Hur mkt ska man lita på sina ögon? Vad man ser? Jag menar, jag kan ju se om en boll är röd eller blå. Varför skulle jag "inbilla mig" fulhet när jag inte är blind.

[memento]

Ni som är sjukskrivna och går på sjukpenning; behöver ni ha och träffa "boendestöd" en gång i veckan och handläggare en gång i månaden?

[memento]

Förresten, jag kan klicka på epostikonen och då ser man ju min mail? Jag vill helst inte det.

[Malins mamma]

Ett snabbt svar till Nemi. Det är bara du själv som kan se din e-mailadress. För alla oss andra är den dold.

/Malins mamma

[memento]

bra, tack!

[Malins mamma]

SpegelSpegel,
bra att du kan diskutera och prata med dina föräldrar. Ni verkar också ha kommit fram till en bra och rimlig lösning på vad du ska göra och så. Hoppas det finns nån ledig plats på en skrivarlinje, jag tycker verkligen att du behöver få utnyttja din stora skrivbegåvning. 

Robyn,
nej man kan inte riktigt lita på sina ögon. Det beror på att allt man ser går genom hjärnan först och bearbetas där innan man "ser det man ser". Neutrala saker som en boll, lampa eller en penna ser man antagligen ganska "rätt" hela tiden men om man lider av BDD så påverkar ens uppfattningar och tankar hjärnan så mycket när man tittar på sig själv och på andra personer att det man ser blir förvrängt. Resultatet är att man ser sig själv som "fulare än man är" och andra som "finare än de är".
Det finns även BDD-drabbade som faktiskt ser tex att näsan växer och blir större just när de står och tittar på den. Det händer naturligtvis inte i verkligheten men ändå SER de med sina egna ögon hur näsan blir större. Jag vet inte om "inbilla sig" är rätt ord för fenomenet men något konstigt är det som sker iaf.
BDD:are har också svårt att se helheten när de ser på sig själva utan fokuserar istället på detaljer i utseendet som de är missnöjda med vilket gör att den "fula" detaljen tycks synas och framträda mer och mer.   

Mvh Malins mamma
 

[Robyn]

Känns så jävla lugnande att du säger så, för precis så känner jag, att jag inte ser helheten, jag har förstått det, eftersom alla i min omgivning inte ser nåt fel på mig. Jag stirrar och stirrar, ser saker förvrängas fullständigt. Tack snälla för hjälpen här!

[Lovise]

Tycker också det är märkligt att man kan se så "fel", har faktiskt sett min näsa växa på två månader. Kan det vara möjligt?
För visst får man större näsa med åren, frågan är ju bara om jag ibillar mig dom här två månaderna. Är rädd att hela ansiktet ska förvrängas mer med tiden. Orkar inte detta!!

[vinterglas]

Just nu vill jag verkligen bara dö. Min hud är åt helvete, och jag har skinpickat den ännu värre. Jag ska till BUP och gaffla om 3 timmar, men jag kommer inte våga. Jag mår så jävla dåligt verkligen. Och mitt smink är typ slut, men jag vågar inte gå och köpa nytt, för de kommer ju bara tänka "hah, som att hon tror att smink hjälper?" and so on.

Jag vill isolera mig hemma. Jag orkar inte leva såhär. Varför i helvete kan jag inte sluta bry mig om hur jag ser ut, alternativt hålla på som nu MEN se bra ut?

Jävla skithelvete.