"Skriva av sig"-tråd

[krupcheck]

jag är 17 men ser ut som typ en trött 4-barns mamma i 30-års åldern

[nackskott]

Det här är fan olidligt. Helt jävla fasansfull.
Ryggar tillbaka av min spegelbild och ramlar in i en tvättkorg. Herregud herregud. Jag kan inte ens gråta, jag är bara chockad. Hur kan någon vara så helt galet ful? Det borde ju tamefan vara olovligt!
Min hy ska inte ens nämnas, men som om det inte räckte med det så har jag totalt plockat sönder mina ögonbryn. Råkade förstöra det ena genom att tunna ut det till något knappt sebart, och då var jag sedan tvungen att förstöra det andra på samma sätt. Fyfan. Sen är mitt hår i samma kvalitet som en riskvast, efter ett tjugotal misslyckade färgningar, och det hjälper inte ens hur mycket balsam och hårvax och hårmousse och silikondroppar jag har i för det är lika förjävligt iallafall. Dessutom så är jag fortfarande inte nöjd med färgen, utan måste slita ner håret en gång till, förmodligen till den grad att jag varje hårstrå går av.

Jag ser ut som ett jävla snuskigt vårtigt BERGSTROLL som krypit upp ur sin håla. Ett äckligt dagsskyggt troll med lurviga ben som bor under nån mossabelagd sten. Elak och grymtande och ful och allmänt omänsklig.

I mellanstadiet hade jag smeknamn på klasskamrater i stil med
" gäddan" "trollet" "elefanten". En gång så bad jag en  klasskamrat att använda clearasil. Det här måste vara mitt straff.
Något som jag får igen tvåtustenfalt. Ja, fan vad alla gamla klasskamrater måste skratta åt mig nu.

[Anonym]

Just nu så är jag helt sjukt trött på mig själv. I rutinerade omgångar, säkert 10-20 gånger per dag så tar jag antingen foton på mig själv eller går igenom mina fel i spegeln. Jag kollar på modeller, som ser perfekta ut - Som har fått precis allt, bara för hur vackra dom är. Jag önskar att jag var en av dom, och inte den jag är. Det känns som att jag är straffad, en perfektionist i en ful människas kropp och ansikte.

Jag vet inte riktigt vad jag ska göra, längre.. Allt känns så hopplöst och jobbigt. Det tar minst 1 år innan jag är tillåten att göra en operation för mina föräldrar (jag vill fixa mina vidriga tjocka äckliga fula näsa) Jag har hört mycket "Ja, men sen då? Då kommer du att störa dig ännu mer på något annat!"

Jo, jag antar att det är delvis sant - Men sanningen är att jag bryr inte, det är centralen på mitt ansikte, om bara en del ändrades med näsan så skulle jag nog kunna orka leva iallafall. Resten överlever jag med, känns det som iallafall..

[Anonym]

Mia

Det är precis likadant för mig, jag kan inte gråta även fast jag vill. Jag vill liksom få ut all ilska och sorg på något vis, men jag känner mig bara patetisk och chockad och kan inte..

Kram på dig.

[nackskott]

Anonym: Jag önskar också att jag kunde gråta. Det var nog evigheter sedan jag grät över mitt utseende. Jag är bara chockad, frusterad och arg. Kanske är jag för ful för att gråta, kanske är tårar "alldeles för lite" för sådana som mig.

Kram

[nackskott]

Kollar på gamla videos av Avril Lavigne och upptäcker att det är precis sådär jag vill vara. Precis en sån där stil jag vill ha. Skate och street mode. Att dra på sig en t-shirt och ett par baggybyxor och en keps, och som högst dra på sig lite mascara innan man går ut. Att vara soft och cool, ha en obrydd attityd och ändå vara så himla avslappnat snygg.  Hänga runt med killar, utan att behöva göra sig till.
Slippa vara äckligt svettigt översminkad som inte ens är i närheten av att kunna dölja det fula, slippa försöka klä sig så normalt som möjligt för att inte dra till nån uppmärksamhet, slippa hänga upp sitt liv på speglar, vinklar, smink och inte bry sig om något annat än utseende. Bara kunna SLAPPNA AV.

Kollat runt på nätet efter coola kläder som kan omskapa mig, men la snabbt ner det projektet. Det kommer ju knappast göra mig snygg, och jag skulle aldrig kunna spela rollen som avslappnad och tuff. Alla, inklusive jag, skulle bara undra vem fan jag försöker lura.
Dessutom så skulle jag aldrig kunna använda en truckerkeps, för det gör mig bara ännu fulare och frisyren blir svårare att hålla i schack. Damslipsar får mig att se löjligt ut, som om jag trodde att jag var något. Och softa slitna T-shirtar kan jag ändå inte använda pga mina skärsår, och den avslappnade stilen passar knappast tillsammans med 10 kilo smink och extrem social fobi.
FAAN!

[nackskott]

...........

[nackskott]

Mitt all time ideal: Avril

[Insatiable]

Synthesized:

Herre Gud, jag vet knappt vad jag ska skriva. Jag får lust att ge dig en jättestor kram. Och jag blir så ledsen när jag läser vad du tvingats genomlida på sistone, det måste vara en enda röra för dig nu.

Jag tror att det är oerhört viktigt att du får stöd och hjälp nu, inte bara i form av benso, utan av människor. Hur är det med din familj, har du bra kontakt med dem och vet de om någonting av det som hänt nu på det sista? Din kontaktperson/terapeut/psykolog, vad gör han/hon? Kan du inte få gå i samtal lite oftare? Det känns som att det borde vara viktigt, för du verkar ha (missförstå mig inte nu, för jag menar inget illa) totalt brytit samman. Och det är helt mänskligt, det skulle vem som helst göra efter att ha gått igenom ett uppbrott och en våldtäkt på så kort tid. Så någon form av stöd borde du få.

Angående våldtäkten så är det ABSOLUT inte ditt fel att du blev våldtagen, och självklart var det en våldtäkt. Du ville ju inte ha sex med personen/personerna, eller hur? Som du säger sade du också nej. Det räcker med att någon utnyttjar ett hjälplöst tillstånd där man inte kan säga nej/försvara sig, eller att du sagt nej, för att det ska vara våldtäkt. Jag tycker att du ska anmäla den som gjorde så här mot dig, för INGEN förtjänar att bli våldtagen! Oavsett vad han eller hon tidigare gjort i sitt liv, eller hur personen mår, så har ingen rätt att tvinga sig till sex, eller på något annat sätt utnyttja en. Det finns inga "riktiga" vs "falska" våldtäkter, det finns bara våldtäkter. Alla är riktiga. Och är det inte en våldtäkt, kanske det är sexuellt utnyttjande/tvång. Helt klart är i alla fall att du blivit våldtagen och personen som gjorde det förtjänar ett straff. Om inte annat tror jag att det är viktigt för dig att göra en anmälan och få pratar om det som hänt dig, för att du ska kunna gå vidare.

Återigen: jag vill ge dig en jättestor kram, och jag hoppas att du mår bättre snart.

//Insatiable

[Anonym]

Hur gör man för att registrera sig? MammaMu

[Malin]

Här: http://www.bdd-sverige.net/forums/index.php?action =registernew

Mvh
Malin Sundqvist

[Superwoman]

Synthesized:

Jag  vill också skicka en kam eller kraft om det gick, till dig!

Du går igenom ett helvete och det ska ingen få göra på egen hand! INGEN är "värd" att våldtas!!! Du äger din kropp och ditt jag. Att må dåligt efter dina upplevelser är SÅ normalt. Jag tror också att det är viktigt att du får möjlighet till stöd och barbetning av det du har gått igenom, annars blir det bara ännu en skugga att slåss mot.

Det finns en organisation som heter HOPP www.hopp.org, som fokuserar på stöd för anhöriga och personer utsatta för sexuella övergrepp. Där kan man ta mailkontakt och få bra stöd till att börja med och råd om hur du kan gå vidare.

Vad som definitivt är viktigt är att i alla fall inte förtränga eller ge dig själv "skulden", alltså att du "förtjänar" det, ALDRIG! Du har ändå tagit ett stort steg som berättar om det här, ibland kan det betyda mycket att bara sätta ord på det. Det kan ju också vara så att anhöriga inte alltid är de bästa att prata med om sådana här saker och därför kan det vara bra att kanske till att börja med ta kontakt med någon utanför. Antingen anonymt, via mail eller telefon och så småningom kanske träffa någon. Men du behöver få det ur systemet i alla fall.

Åh, vad jag önskar dig all hjälp som är möjlig! Jag tänker på dig!

Kram kram kram

Superwoman

[Superwoman]

Synthesized:

Jag  vill också skicka en kram eller kraft om det gick, till dig!

Du går igenom ett helvete och det ska ingen få göra på egen hand! INGEN är "värd" att våldtas!!! Du äger din kropp och ditt jag. Att må dåligt efter dina upplevelser är SÅ normalt. Jag tror också att det är viktigt att du får möjlighet till stöd och barbetning av det du har gått igenom, annars blir det bara ännu en skugga att slåss mot.

Det finns en organisation som heter HOPP www.hopp.org, som fokuserar på stöd för anhöriga och personer utsatta för sexuella övergrepp. Där kan man ta mailkontakt och få bra stöd till att börja med och råd om hur du kan gå vidare.

Vad som definitivt är viktigt är att i alla fall inte förtränga eller ge dig själv "skulden", alltså att du "förtjänar" det, ALDRIG! Du har ändå tagit ett stort steg som berättar om det här, ibland kan det betyda mycket att bara sätta ord på det. Det kan ju också vara så att anhöriga inte alltid är de bästa att prata med om sådana här saker och därför kan det vara bra att kanske till att börja med ta kontakt med någon utanför. Antingen anonymt, via mail eller telefon och så småningom kanske träffa någon. Men du behöver få det ur systemet i alla fall.

Åh, vad jag önskar dig all hjälp som är möjlig! Jag tänker på dig!

Kram kram kram

Superwoman

[Ilona]

Synthesized

Ta hand om dig, jag tänker på dig.

[Beskyddaren]

Jag orkar inte med mig själv längre... Jag är en så sjukt tragisk person som bara ser fel, fel, fel på mig själv. Man hör folk som ligger sjuka i cancer och andra fruktansvärda sjukdomar blir då rädd får ångest och känner sig så oförtjänt och hemsk som sitter och inte "kan leva" pga några små plitor i ansiktet. Har så mycket visioner och drömmar jag bara vill leva ut, resa, se världen, börja jobba/plugga, kunna träffa mina underbara vänner, våga träffa killar/hitta en pojkvän, gå på roliga evenemang, konserter, spontana upptåg. Jag kan aldrig planera något eller se fram emot något för jag vet ju inte om jag kommer ha en bra eller dålig period just då (tyvärr är det dålig period 90% av tiden). På grund av att jag mår dåligt har min mamma blivit jättenere och är hemma på dagarna, alltså är jag bara ivägen för allt och alla och tillför inte mig själv eller någon annan ett skit. Det värsta är att jag trasslar in mig mer och mer. Det som började med fixering vid ansiktet har nu spridit sig enormt och även lett till ätstörningar. Egentligen är jag jättenöjd med mig själv, men jag har hela tiden den tanken att "om bara det var liiiiiiite mer sådär skulle jag vara nöjd" eller " nästa vecka kommer jag nog kunna göra roliga saker" Numera skrattar jag mest åt den tanken och har börjat acceptera att jag är ett stort tragiskt skämt. vart ska jag ta vägen, vart ska jag vara?