"Skriva av sig"-tråd

[nackskott]

Hm, är jag den enda på det här forumet som sitter vaken om nätterna? Känns faktiskt som om jag är den enda i hela Sverige som sitter uppe den här tiden. Kanske gör några alkisgubbar också det om jag har tur.

Jag är arbetslös och har alltid riktigt konstig dagsrytm. Ibland vaknar jag tolv på natten och äter frukost och går och lägger mig nån gång på dan. Det kan vara skönt emellanåt, att vara vaken på natten. Mörker och tystnad och ingen som ställer krav.

Jag är tjugo år gammal & bor fortfarande hos mina föräldrar, har inte gått klart gymnasiet & klarar inte av ett jobb. Urlöjligt!!!

Jag är 21 och bor fortfarande hemma, har aldrig gått på gymnasiet och klarar inte heller av ett jobb.

[laktoos]

Jag bor hemma jag med och fyller 21 i höst. Har vänt dygnet helt och hållet men var uppe i 30 timmar i sträck och somnade klockan 01.00 igår, så hoppas det vänder tillbaka lite mer "normalt" nu. Kan också tycka det är skönt att vara uppe på natten, men när det börjar ljusna så kommer ångesten som på beställning och då vill man bara sova fast kan inte.

[Insatiable]

Mia & jonniecb:

Ska vi bilda klubb?

Men, hur känner ni inför att fortfarande bo hemma? Är det okej för er eller känner ni bara hur ni vill komma bort? Så känner jag. Jag vill bara vara ifred & framför allt vill jag slippa träffa mina föräldrar dagligen. Det känns så falskt, för jag tycker inte alls om dem & kan inte förlåta dem för vad de gjort mig som barn. Speciellt inte mamma. Vi kommer inte alls överens i dagsläget.

Jag skulle så gärna hitta en lägenhet, men det är svårt här. Saken blir inte bättre av att man känner sig värdelös som bor hemma. Folk ifrågasätter hela tiden det. "Va?! Bor du fortfarande hemma? När jag var i din ålder/om jag hade varit du hade jag velat flytta hemifrån så snart som möjligt! Man kan ju inte bo hos sina föräldrar när man är så gammal!" Ungefär som om jag skulle vilja bo hemma & som om det känns bättre av deras tjat!

jonniecb:

Har du inget jobb?

Jag är dumt nog uppe om nätterna trots att jag jobbar. Så jag blir trött, vilket leder till ringar under ögonen, och då hatar jag mitt utseende ännu mer. Man blir ju inte direkt snyggare av att se trött & hängig ut med mörka ringar under ögonen.

Hoppas iaf att du lyckas vända ditt dygn någorlunda rätt. Det suger verkligen att inte kunna somna på morgonen. För det är faktiskt rätt svårt när det börjar ljusna & folk börjar föra oväsen för att de ska till jobbet eller skolan.

[nackskott]

För mig känns det helt fruktansvärt att bo hemma. Precis som du säger så ifrågasätter folk det hela tiden, typ " vill du bo hemma för alltid eller?"
Försöker att få en egen lägenhet men eftersom jag aldrig jobbat så är det svårt, och jag är helkass på att ta itu med myndigheter.

Dock så, hur mycket jag än drömmer om en egen lägenhet, så har jag riktigt svårt att tro att jag skulle klara mig bra själv. Fixa vuxengrejer som räkningar och bankärenden. Fixa att gå ut och handla själv. Jag menar, tänk om kylen om tom och cigaretterna är slut, och jag inte vågar visa mig ute?
Därför är jag ganska beroende av mina föräldrar.

Gud vilken hemsk situation du befinner dig i. Att bo hemma, må dåligt och samtidigt ha problem med dina föräldrar. Är dom något stöd för dig överhuvudet?

På det viset har jag tur, eftersom jag kommer överens med mina föräldrar. Även om dom snokar och lägger sig i och det känns som om jag alltid måste dölja mitt mentala tillstånd.

[Insatiable]

Mia:

Försöker att få en egen lägenhet men eftersom jag aldrig jobbat så är det svårt, och jag är helkass på att ta itu med myndigheter.

Ja, det är väl socialen som du måste kontakta i sådant fall, och jag förstår om det känns jobbigt. Dels anses det nästan lite fult att leva på soc. Men det kanske man kan bortse från. Dock är det ju så jobbigt att prata med myndigheter. Jag har verkligen telefonskräck, i synnerhet när det gäller myndigheter & företag. Så jag förstår om du tycker att det är jobbigt.

Dock så, hur mycket jag än drömmer om en egen lägenhet, så har jag riktigt svårt att tro att jag skulle klara mig bra själv.

Precis så känner jag det! Du beskriver mina farhågor. Fast för mig gäller det även andra saker, jag vet inte om det är likadant för dig, men vissa dagar har jag jättesvårt att "rycka upp mig" & ens klara av att laga middag, tvätta & duscha. Det känns som om jag inte har någon energi eller lust alls, det enda jag kan göra är att ligga i min säng eller sitta vid datorn. Nu när mina föräldrar är bortresta är det verkligen extremt. Klockan är snart åtta & det enda jag lyckats med idag är att handla lite. Någon middag eller dusch har det inte blivit. Det har inte ens blivit frukost! Jag skulle ha gjort några ärenden i stan också, men det orkade jag inte med, inte heller att diska undan gårdagens porslin. För igår orkade jag faktiskt hetsäta!! Jag är så rädd att det ska vara så här varje dag om jag bor själv.

Är dom något stöd för dig överhuvudet?

Nä, pappa tycker typ att jag borde skärpa mig. Han menar på att jag kan bestämma mig för att må bra & börja göra saker för att förbättra mitt mående, men det funkar inte så, och det är så himla okänsligt av honom att prata på det viset. Jag har verkligen försökt att göra saker men det spelar ingen roll om jag lyckas eller misslyckas, jag mår lika dåligt ändå. Det gör det extra svårt när man inte har några vänner, det är så jobbigt att känna sig alldeles ensam. Jag har försökt att tänka positivt också, men när man är psykiskt störd funkar det inte riktigt som så att man bara kan säga till sig själv att rycka upp sig & sen blir allting bra.

Min mamma blir typ hysterisk om jag börjar förklara hur jag känner, så jag har givit upp försöken att få henne att förstå. Förut pratade vi lite om en del av det hon utsatte mig för under min barndom, men hon tyckte mest att jag inte ska älta det förflutna & att hon inte kan anklagas för det hon gjorde, eftersom hon var sjuk då. Medan jag tycker att om hon var så sjuk skulle hon inte ha skaffat barn, eller så kunde pappa tagit henne till psyket så hade vi sluppit hennes galenskaper. Ibland brukar hon också säga att jag hade sånt humör som liten, som om det skulle rättfärdiga hennes beteende. Brukar då fråga om också min bror hade ett hemskt humör som liten, eftersom hon var lika knäpp mot honom...

En fråga bara: har du fått någon diagnos på BDD & går du i terapi eller så?

[nackskott]

Ja, det är väl socialen som du måste kontakta i sådant fall, och jag förstår om det känns jobbigt.

Jag har redan en kontaktperson på socialen ( eller ungdomsslussen som det kallas), fast eftersom jag redan får 3000 i månaden så känner jag mig bara jobbig och krävande som tjatar om pengar till en lägenhet också. Dessutom innebär tjat och kamp och myndighetssamtal ( har också telefonfobi) att man måste "rycka upp sig" och det orkar jag inte med just nu.


Precis så känner jag det! Du beskriver mina farhågor. Fast för mig gäller det även andra saker, jag vet inte om det är likadant för dig, men vissa dagar har jag jättesvårt att "rycka upp mig" & ens klara av att laga middag, tvätta & duscha. Det känns som om jag inte har någon energi eller lust alls, det enda jag kan göra är att ligga i min säng eller sitta vid datorn. Nu när mina föräldrar är bortresta är det verkligen extremt. Klockan är snart åtta & det enda jag lyckats med idag är att handla lite. Någon middag eller dusch har det inte blivit. Det har inte ens blivit frukost! Jag skulle ha gjort några ärenden i stan också, men det orkade jag inte med, inte heller att diska undan gårdagens porslin. För igår orkade jag faktiskt hetsäta!!  Jag är så rädd att det ska vara så här varje dag om jag bor själv.

Precis. Och mina föräldrar var också bortresta förra veckan, det var då jag på allvar upptäckte hur svårt jag faktiskt har att klara mig själv. Hur lite jag verkligen orkar. Dushade nog inte eller lagade mat nån gång under tiden dom var borta. Mina föräldrar brukar laga mat annars, och när dom inte gör det, är det väldigt sällan jag orkar ta mig till köket för att börja dona med mat. Det är samma här, den enda energi jag tycks ha är till att ligga i sängen, lyssna på musik, kolla på tv eller sitta vid datorn.
Och fyfan vad alla tycker att man är tråkig. Som om att det hela handlade om allmän tråkighet och lathet.
Samma dag dom skulle komma hem från resan var brutal. Det var en extrem fulhetsdag som jag kände på mig skulle räcka i flera dar, och både cigaretterna, kaffet, och all mat var slut men jag kunde ju omöjligt handla. Dom kom hem vid åtta på kvällen och då var det verkligen THANK YOU JESUS, men också, herregud när jag flyttar hemifrån så kommer jag inte ha någon räddning alls.


Nä, pappa tycker typ att jag borde skärpa mig.

Sådana där ryck upp dig-fasoner är så sjukt jobbigt. och förnedrande. Är det så otroligt krävande att ens försöka förstå?
Använder folk det som nåt slags skydd för att dom helt enkelt inte vill inse lidandet? Slippa anklaga sig själva? Eller vill dom helt enkelt tro att man är lat? Ska man behöva skära sönder pulsåderna och kasta stolar i väggen för att bli taget seriöst?
Liksom nej nej och åter nej. Hurtiga promenader eller ett jobb och en sund dagsrythm förvandlar inte en automatiskt till en livsglad harmonisk människa.

Det känns alltid som om vuxna och föräldrar agerar helt fel. Säger helt fel saker. Om dom inte kör på skärp dig-stilen så är dom alldeles för neutrotiska, sentimentalt kletiga, reagerar med ilska, eller försöker tala om för en hur man mår. Trots att dom inte har en enda aning.
Jag verkligen hatar påträngande okänsliga kommentarer så som
" Jaha, du använder svettband. Har du skär dig där under eller?"
eller
" Jasså, nu sitter du här och tröstäter igen. Är det för att du tycker
att du är ful?"

Förut pratade vi lite om en del av det hon utsatte mig för under min barndom, men hon tyckte mest att jag inte ska älta det förflutna & att hon inte kan anklagas för det hon gjorde, eftersom hon var sjuk då.

Nu låter det här säkert som nån slags doktor phil wannabe-kommentar, men med tanke på eran historia och det som du varit utsatt för så är ju det ju grymt viktigt med bra komminukation
( ehh..hur stavas det egentligen?)
Det är klart att du ska älta det förflutna! Det är ju så man går vidare! Du har ju all rätt att anklaga henne, och det borde hon förstå.
Har ni funderat på familjesamtal? terapi? Det låter überlöjligt kanske, men kan vara nödvändigt för att få en bättre relation, eller helt enkelt för ens egen självkänsla. Och om inte du kan få dom att förstå, kanske en psykolog kan det?



En fråga bara: har du fått någon diagnos på BDD & går du i terapi eller så?

Har träffat en antal läkare och psykologer man har aldrig kommit någon vart. Är usel på att prata. Tror inte heller att jag har BDD eller att en läkare skulle vilja ge mig den diagnosen. Det närmaste jag kommit är en läkare på Bup som sagt att felet är att min mamma inte gett mig tillräckligt komplimanger

Får du någon hjälp? Kpt?

[laktoos]

Jag vill också gärna flytta hemifrån och har börjat titta så smått på utbudet av lägenheter där jag bor. Vet inte om jag har tillräckligt bra ekonomi för att klara att bo ensam, i höst blir det bara CSN-bidrag på 2500 i månaden. Det skulle kännas fel om mina föräldrar skulle behöva hjälpa mig med att betala hyra när jag då lika gärna kan bo hemma. Men jag vill inte bo kvar här hemma, jag vill kunna vara helt i fred när jag vill vara helt i fred utan att ha andra människor omkring mig. Drömmer om en egen lägenhet med balkong där jag kan sitta i höst och läsa böcker. Ska försöka ta tag i problemet så drömmen kan bli sann.


Jag var ensam hemma förra veckan och det var verkligen skönt. Jag fick bo själv utan att ta hänsyn till andra, vilket är just vad jag behöver. Den enda jag behöver ta hänsyn till just nu är mig själv när jag så länge gått och hatat mig själv. Kunde känna en viss glädje när min föräldrar kom hem då det var kul att träffa dem igen. Glädjen varade i ungefär en timme.

Insatiable: Nej, jag har inget jobb. Det förbättrar ju inte sömnen direkt när man inte har några som helst rutiner, men till hösten blir det Komvux och då kanske det blir mer struktur i mitt kaos.

[nackskott]

jag vill kunna vara helt i fred när jag vill vara helt i fred utan att ha andra människor omkring mig.

Samma här. Jag behöver verkligen ensamheten. Även om jag har svårt att klara mig sj'älv, så älskar jag ändå att ha lägenheten för mig själv. Bara behöva ta hänsyn till mig själv. Det är till och med skönt att kunna må dåligt ifred.

[Insatiable]

Mia:

fast eftersom jag redan får 3000 i månaden så känner jag mig bara jobbig och krävande som tjatar om pengar till en lägenhet också.

Jag tycker absolut inte att du ska känna så, även om jag förstår känslan. Men du mår inte bra & du har rätt att få den hjälp & det stöd som behövs för att klara ett självständigt liv. Så jag tycker att den dag du känner att du har energin som krävs för att "rycka upp dig" & klara av att ringa ett telefonsamtal, då ska du ringa dit det första du gör.

Och mina föräldrar var också bortresta förra veckan, det var då jag på allvar upptäckte hur svårt jag faktiskt har att klara mig själv.

Nu kan jag inte låta bli att le lite, men det är inte av elakhet utan för att det nästan känns som att vi är samma personer. Tom. att vi nästan lyckades matcha våra föräldrars bortresanden! Och det känns faktiskt ganska skönt att det finns andra som jag, även om jag så klart inte unnar dig att ha det så jobbigt. För jag känner verkligen igen det där som du beskriver. När mina föräldrar är hemma äter vi ofta tillsammans, och då faller det oftast på pappa att laga maten. Så jag behöver inte tänka på det där med maten så ofta. Dessutom vill jag ju inte visa dem hur jag verkligen mår eller vara jobbig, så jag försöker att fixa så mycket som möjligt själv & inte ligga i sängen hela dagarna när jag är ledig. Utan istället städa rummet, tvätta, titta på TV osv. Fastän jag helst bara vill dra mig undan.

Poängen är att hur illa jag än trivs med mina föräldrar & hur gärna jag än vill flytta hemifrån, är de ironiskt nog en sorts "livlina" för mig. Inte så att jag skulle ta mitt liv om jag inte bodde hemma, men jag skulle nog begränsa mig väldigt mycket & inte klara av det dagliga livet. Förmodligen skulle min lägenhet vara ostädad, kylskåpet tomt & räkningarna bara samlas på hög. Som jag kanske nämnt tidigare har jag också borderline, och patienter med borderline är ofta väldigt disträ på nåt sätt, eftersom man är så upptagen med att må dåligt & ha ångest & svänga i humöret. Det stämmer in på mig, för jag glömmer möten & att avboka tider & betala in räkningar osv. Jag är rädd att jag skulle få problem med Kronofogden om jag flyttade hemifrån, och att jag inte skulle komma iväg till jobbet. En dag tog jag helt fel på tid & kom en timme sent. Alla var jättearga & jag kände mig som en skolkare.

Ska man behöva skära sönder pulsåderna och kasta stolar i väggen för att bli taget seriöst?

Ibland känns det som det, både när det gäller omgivningen & vården. Du anar inte hur mycket jag fått tjata på "mitt" psyk om att de ska hjälpa mig, och hur ofta JAG (well, snarare min syster) fått ringa & påminna dem samt uppdatera om mitt mående. Och:

Har träffat en antal läkare och psykologer man har aldrig kommit någon vart.

Det är så jäkla typiskt. Nu säger du visserligen att du är dålig på att prata, men sånt borde en psykolog förstå, tycker jag. Du har ju inte sökt hjälp/blivit remitterad för inte, liksom.

Om dom inte kör på skärp dig-stilen så är dom alldeles för neutrotiska, sentimentalt kletiga, reagerar med ilska, eller försöker tala om för en hur man mår. Trots att dom inte har en enda aning.
Jag verkligen hatar påträngande okänsliga kommentarer så som
" Jaha, du använder svettband. Har du skär dig där under eller?"
eller
" Jasså, nu sitter du här och tröstäter igen. Är det för att du tycker
att du är ful?"

Vad okänsligt. Om det nu är så att man skär sig, vill man knappast prata om det, och verkligen inte på det sättet. Vad förväntar de sig förresten att man ska svara?

Min mamma frågar ofta: "Är du deppig?" Alltid detta deppig hit & deppig dit. Jag blir så trött! Speciellt eftersom hon ändå inte vill prata om mitt mående ifall jag väl svarar.

Får du någon hjälp? Kpt?

Jag ska börja i KBT/DBT men det handlar mest om borderline då, och inte BDD. Jag har ju inte ens diagnostiserats med BDD. Min psykolog vill visserligen inte ställa diagnoser på unga personer, men jag tycker att det skulle kännas skönt om jag kunde få veta att upptagenheten & tvångandet kring min fulhet är en sjukdom. Allting känns så luddigt & diffust nu. Hon vill inte ställa diagnos, men hon har konstaterat att jag lider av överdriven upptagenhet & ett starkt tvång kring mitt utseende. Jag undrar om hon ens vet att det finns en sjukdom som kallas för BDD? Jag vågar i alla fall inte ta upp det med henne. Jag är rädd att hon ska skratta åt mig, eller säga att nåt sånt finns då inte. Eller att hon ska tycka att jag är hypokondrisk. Å andra sidan har hon konstaterat att jag även har problem med tvångsmässighet när det gäller andra saker. Tex. ordning, kontroll, tankar osv. Nä, jag förstår inte mycket av det här...

Tror inte heller att jag har BDD eller att en läkare skulle vilja ge mig den diagnosen.

Varför tror du inte att du har BDD?

//Insatiable

[Insatiable]

jonniecb:

Vet inte om jag har tillräckligt bra ekonomi för att klara att bo ensam, i höst blir det bara CSN-bidrag på 2500 i månaden

Kan du inte ta studielån? Eller pluggar du för lite för att det ska vara möjligt?

Drömmer om en egen lägenhet med balkong där jag kan sitta i höst och läsa böcker.

Det gör jag också. Jag läser visserligen inte så mycket böcker, men att kunna lyssna på musik & bläddra i tidningar. På min egen balkong i min egen lägenhet. Det hade varit mysigt.

Men jag vill inte bo kvar här hemma, jag vill kunna vara helt i fred när jag vill vara helt i fred utan att ha andra människor omkring mig.

Det är precis så jag känner det. Vill man ha sällskap kan man skaffa ett husdjur, eller bjuda in eventuella vänner. Jag har förstås inga vänner, men om jag flyttar kanske jag lyckas skaffa några i den nya staden.

Det förbättrar ju inte sömnen direkt när man inte har några som helst rutiner, men till hösten blir det Komvux och då kanske det blir mer struktur i mitt kaos.

Hoppas att det går bra för dig! För mig gick det käpprätt åt skogen, men alla är vi ju olika. Jag lyckades inte hålla en regelbunden dygnsrytm & klarade sällan av att komma iväg till skolan. Fast jag ska fortsätta plugga nu till hösten. Jag ska läsa klart två av de kurser som jag inte slutförde förra terminen. Jag hoppas att jag fixar det nu.

[nackskott]

När mina föräldrar är hemma äter vi ofta tillsammans, och då faller det oftast på pappa att laga maten. Så jag behöver inte tänka på det där med maten så ofta. Dessutom vill jag ju inte visa dem hur jag verkligen mår eller vara jobbig, så jag försöker att fixa så mycket som möjligt själv & inte ligga i sängen hela dagarna när jag är ledig. Utan istället städa rummet, tvätta, titta på TV osv. Fastän jag helst bara vill dra mig undan.

Det är också karln i huset som lagar mat här
Och det är precis samma för mig. Försöker alltid att dölja hur jag egentligen mår. Drar på mig en likgiltig attityd, när jag egentligen bara vill skrika och falla sönder. Tittar på Tv istället för att stirra upp i taket. Det händer till och med att jag spelar glad pop på hög volym för att lura dom om mitt mentala tillstånd.

Poängen är att hur illa jag än trivs med mina föräldrar & hur gärna jag än vill flytta hemifrån, är de ironiskt nog en sorts "livlina" för mig.


Ja, mina föräldrar är också en livlina, på gott och ont. Utöver att jag behöver dom för att det jag inte klarar av själv att göra, så hindrar dom också mig från att ta mitt liv. ( jag vill liksom inte att det blir dom som hittar mig.)
Men i stort sett vill jag ha en egen lägenhet för att kunna dö där. Eller iallafall kunna falla ihop, ifred. Må dåligt utan att behöva klistra på mig en massa leenden för deras skull. För jag HATAR att aldrig våga och kunna vara arg, att aldrig kunna få utlopp för ilskan.
Samtidigt så drömmer jag ändå om att bli frisk, eller iallafall någorlunda bättre. Ha en söt lägenhet i stan med en hund eller tamråttor. Kunna bjuda hem vänner på en drink, eller filmkvällar, eller anordna middagar. Sitta ifred och skriva. Köpa en massa häftiga och söta inredningsprylar som alla andra har. Och kanske blir det lättare att träffa vänner när man bor själv.
Jag vet inte. Det är så himla många paradoxer och motpoler.

Faktiskt så har jag också funderat på om jag har borderline. Har varit helt besatt av tanken på att få en diagnos ett tag. Ha något att gömma mig bakom. Kunna visa alla att jag inte bara är allmänt konstig, kunna säga att det inte är mitt fel att beter mig som jag gör, att det inte är mitt fel att jag är alldeles för beroende av folk och stöter bort folk, att det beror på min borderline.
Så jag sitter uppe på nätterna och läser patientinformation om borderline, ser på girl interupded och läser " sänder från tusen kanaler".
Kanske låter jag helt genomknäpp. Jag har ju inte ens fått en diagnos. Det finns ju så många som inte ens vill ha en diagnos, för dom undrar vart dom själva tar vägen i allt det där. Men jag vill ha något eller någon som bekräftar att det är fel på mig.

Men sen tänker jag att det kanske är onödigt att ha en diagnos på borderline, jag kanske till och med skulle bli feldiagnosierad, för det finns ju hur många som helst som uppfyller kriterierna för bordeline. Som inte ens tänker tanken på att det skulle vara något sjukt.
Och sen vet jag ju inte mina humörsvängningar, känslighet, paranoia, osv osv bara beror på bdd-tankarna, min spegelbild eller om det ligger något annat där bakom också. Hur skulle jag varit som person om inte utseendet varit åt helvete? Jag försöker att komma ihåg mina problem och hur jag var innan jag blev riktigt ful, men det känns omöjligt att analysera mig själv.

Ibland känns det som det, både när det gäller omgivningen & vården. Du anar inte hur mycket jag fått tjata på "mitt" psyk om att de ska hjälpa mig,

Hur fick du din borderlinediagnos? var det inom psyk?
Jag har ingen respekt alls för vården. Varje gång jag har varit i kontakt så har jag sprungit iväg nånstans för att gråta. Jag har fruktansvärt svårt för bakslag, och när ingen tar en seriöst.
Det är typ
- Hej, jag håller på att gå under av ångest
- jaja, men lite ångest har aldrig skadat. Gå hem och vila.
eller
- Jag har inte gått ut på flera veckor, ligger i sängen hela dagarna och klarar inte av någonting.
- Jaja, men vad gör du om dagarna?. Man kan ju inte ligga i sängen i hela dan. ha.ha.
Liksom, eh?


Jag ska börja i KBT/DBT men det handlar mest om borderline då, och inte BDD.
Jag tycker absolut att du ska ta upp Bddn på terapin. Eftersom kbt specialiserar sig på att förändra beteende och tankemönster, så tror jag också att det kan kännas enklare att ta upp Bddn i en sån behandlingsplan, än att sitta rätt upp och ner hos en psykolog som kan slinka in med egna åsikter, inte veta vad han/hon ska säga och kanske fråga för för mycket "varför känner du så?" På kbtn är det mer en nu ska vi banne mig förändra-attityd.
( men om din psykolog har konstaterat att du har ett tvångsmässigt beetende angående ditt utseende, så tror jag verkligen inte att hon skulle avfärda bdd, och skulle hon inte känna till det så kanske du kan ta med dig några utskrifter om sjukdomen?)

Varför tror du inte att du har BDD?

Därför att jag verkligen är ful på riktigt. Det här känns mest som en naturlig reaktion på fulheten. Vem som helst hade mått skit och förmodligen tagit livet av sig för länge sen om denne såg ut som mig.

Nä, nu ska jag sluta nattsvamla

[Insatiable]

Mia:

Det är också karln i huset som lagar mat här

Vad är det jag säger? Haha, det är som att samma person pratar. Eller skriver då, förstås.

Det händer till och med att jag spelar glad pop på hög volym för att lura dom om mitt mentala tillstånd.

Men Gud, samma här. Jag är inte ens särskilt förtjust i glad pop. Men om jag spelar arg eller ledsen musik kan de ibland fråga om jag är deppig (alltid detta deppig!) & det är bara så irriterande. Dessutom vill jag inte oroa dem i onödan. Jag menar, jag är ju inte alltid ledsen eller arg bara för att jag spelar den typen av musik.

Men i stort sett vill jag ha en egen lägenhet för att kunna dö där.

Jag tycker inte att du ska dö. Jag förstår att det kan kännas hopplöst, men jag tror ändå att det är värt att fortsätta leva. Det måste kunna bli bättre! Och jag tror inte att du egentligen vill dö, för:

Samtidigt så drömmer jag ändå om att bli frisk, eller iallafall någorlunda bättre. Ha en söt lägenhet i stan med en hund eller tamråttor. Kunna bjuda hem vänner på en drink, eller filmkvällar, eller anordna middagar. Sitta ifred och skriva. Köpa en massa häftiga och söta inredningsprylar som alla andra har.

Du har drömmar & visioner om framtiden. Du gillar att göra saker, även om du inte kan göra dem just nu. Alltså vill du väl egentligen leva, för att kunna göra allt det du vill & njuta av livet? Det handlar kanske mer om att du bara vill slippa allt det jobbiga & bli fri från dina problem? För så kan jag känna, i alla fall. Egentligen vill jag inte dö, det är bara så jobbigt att leva ibland att det känns som om jag inte orkar mer, och hur ska man då bli kvitt problemen på annat sätt, om nu psykvården inte hjälper en & man inte möter någon förståelse av sin omgivning?

Faktiskt så har jag också funderat på om jag har borderline.

Ta upp det med din läkare eller psykolog. De flesta brukar väl inte självmant vilja ha en diagnos, men det finns exempel på folk som förstått/anat att de har en sjukdom/störning & sedan fått diagnos på den. Du kan ju i alla fall berätta om dina aningar, för tänk om det visar sig att du har rätt? Det skulle kanske öka dina möjligheter att få rätt hjälp & därmed bli frisk, eller åtminstone friskare.

för det finns ju hur många som helst som uppfyller kriterierna för bordeline.

Det är däremot sant. Jag tror inte att alla som misstänker sig ha borderline verkligen har det, speciellt inte om de befinner sig i nedre tonåren. Då kan ju humöret svänga ganska mycket. Ett sådant där test kan passa in på många. Men en del av de som gör sådana där Internet-test tror jag absolut kan ha störningen, bara att de inte vill inse det. Jag gjorde också nättest, mest för skojs skull, och sen viftade jag bort de hundraprocentiga resultaten med att "äh, det är ju bara ett fånigt Internet-test!"

Hur fick du din borderlinediagnos? var det inom psyk?

Ja, det var genom psyk.

- Jag har inte gått ut på flera veckor, ligger i sängen hela dagarna och klarar inte av någonting.
- Jaja, men vad gör du om dagarna?. Man kan ju inte ligga i sängen i hela dan. ha.ha.

Åh, jag hatar när folk gör så. Vadå inte KAN ligga i sängen hela dagarna? Det är ju det man gör i perioder.

och skulle hon inte känna till det så kanske du kan ta med dig några utskrifter om sjukdomen?

Det skulle kanske vara en bra idé. Då slipper jag prata så mycket om det & förklara, hon kan läsa i lugn & ro, och ser att det inte bara är nåt trams utan verklighet, att det finns en sådan sjukdom. Å andra sidan känns det lite som: "hej, kom & ge mig en diagnos, jag vill så gärna vara störd!"

Därför att jag verkligen är ful på riktigt.

Är det relevant att du är ful på riktigt? Och om du verkligen är ful, ska det få hindra dig att göra sådant du tycker om & leva ett s.k. normalt liv?

Det här känns mest som en naturlig reaktion på fulheten. Vem som helst hade mått skit och förmodligen tagit livet av sig för länge sen om denne såg ut som mig.

Så känner jag också, så jag kan verkligen säga att jag förstår dig på den punkten. Jag tänker att man inte kan ha BDD om man är ful på riktigt, och att folk borde förstå att man mår dåligt om man ser ut som jag. Men, samtidigt: om du & jag verkligen skulle vara skitfula, betyder väl inte det att vi har mindre rätt att leva än någon annan? Att vi fäster så stor vikt vid vårt utseende, oavsett vi är fula eller vackra i andras ögon än våra egna, kan kanske vara ett tecken på att vi är sjuka? För det finns ju folk som enligt omgivningen är fula, men ändå lyckas leva ett normalt liv.

Det är så jag försöker tänka när jag tänker: "äh, jag har inte BDD, jag är ful på riktigt."

Och jag tycker absolut inte att du ska ta ditt liv, för du verkar vara väldigt vettig & trevlig, och du verkar ha empati vilket är en bra egenskap. Även om det inte är någon som ser det nu (jag vet inte hur du har det med vänner? men det verkar som om du är rätt ensam), borde det komma människor i framtiden som förstår att du är en bra människa!

//Insatiable

[Insatiable]

För övrigt är hela mitt ansikte prickigt & flammigt idag. Hatar att det är så här! Varför? Jag har alltid haft så bra hy. Ända fram till för cirka ett halvår sedan. Ibland känns det som om det är ett slags straff för någonting jag gjort eller tänkt. Nu är min foundation slut också, och jag förbannar mig själv som inte var förutseende & köpte en förra veckan. Jag måste verkligen köpa foundation & concealer idag! Det är hyn som är det värsta just nu. Och att jag fått munsår pga. stress.

Igår gick jag förresten & handlade trots att jag ansåg mig vara för ful för att visa mig ute. Fast jag blev arg på mig själv när jag kom in igen, som hade visat mig så där. Det regnade också så mitt smink hann kletas ut ordentligt innan jag kom hem. Men jag gick i alla fall ut. Försöker tänka så. Även om det kändes som att killen i kassan skrattade åt mig & tänkte att man inte borde gå ut om man ser ut som jag.

[nackskott]

Men Gud, samma här. Jag är inte ens särskilt förtjust i glad pop. Men om jag spelar arg eller ledsen musik kan de ibland fråga om jag är deppig (alltid detta deppig!) & det är bara så irriterande.

Jag är inte heller särskilt peppad på glad pop. Men nu i sommartider har det hänt att jag svalt min stolthet och dragit på med Per Gessle för att framstå som sådär glassochsolnormalglad
Det lustiga är ju att man inte ens mår dåligt av "mörk" musik. Det tröstar, och får en att må bättre. Folk drar tex bindestreck mellan Marilyn Manson och självmord, jag undrar snarare hur många han har räddat genom kriser och tonåren.


Alltså vill du väl egentligen leva, för att kunna göra allt det du vill & njuta av livet?

Du har helt rätt. Egentligen älskar jag livet, och det är nog det som är problemet. Jag står inte ut med allt som jag missar, jag står inte ut med att stå utanför och titta på medan alla andra lever. Och jag hatar att inte komma någonvart, se hur mitt liv passerar inne på mitt flickrum, när alla andra fixar volvo, villa, vovve, pojkvän, barn och helt enkelt går vidare och växer upp.

Dock så har jag haft "tvångstankar" om att dö sen jag var typ 14, men jag antar att ifall jag lyckades komma mig ut ur det här, så skulle dom tankarna kunna gå att leva med.

och hur ska man då bli kvitt problemen på annat sätt, om nu psykvården inte hjälper en & man inte möter någon förståelse av sin omgivning?

Kanske man aldrig kommer möta den där hjälten, den perfekta läkaren eller psykologen som säger alla de perfekta sakerna och drar upp persiennerna och visar att himlen finns och att den är inom räckhåll. Kanske omgivningen aldrig kan förstå. Kanske måste man vara sin egen hjälte? Plocka fram sin vilja och hålla fast vid den. Inse sitt eget värde, och lära sig att älska den man är. Oavsett om det verkar som om hela världen inte tycker att man har rätt till det.


"hej, kom & ge mig en diagnos, jag vill så gärna vara störd!"

Haha, bästa kommentaren! Det där ska jag säga nästa gång jag är på psyk


Och tack för dina fina lovord och uppmuntran. Du verkar också väldigt vettig och trevlig och empatisk och klok och jag hoppas att du snart blir fri från dina bdd-tankar och får det liv som du vill ha

[nackskott]

Föresten, är det någon som har navelpiercing här och vet hur länge det tar innan hålet läker igen?
Jag tappade bort min piercing igår och är livrädd för att det ska börja läka ihop. Shit, jag känner inte ens igen min mage utan piercingen.