"Skriva av sig"-tråd

[SpegelSpegel]

Känner verkligen igen vad Insatiable skriver om att inte kunna greppa att man verkligen ser ut som man gör. Många med bdd verkar ha en bild i huvudet av sig själva som är väldigt oattraktiv och inte stämmer överens med vad andra ser eller ens vad de själva ser ibland, men jag tycker det verkar som om jag förskönar mig själv inne i mitt eget huvud för att skona mig från sanningen.

Inte så att jag går runt och tror att jag är snygg, det kan bara vara så att jag bestämmer mig för att gå ut osminkad och säger till mig själv att "jaja, du är ingen skönhet, men du ska ju bara till jobbet/handla/träffa en kompis, du ser ut som en alldaglig, plufsig tjej med dålig hy, big deal", och sen när jag kommer hem eller råkar se mig i en spegel blir jag helt stum och undrar hur jag ngnsin kunnat komma på tanken att jag ser normal ut. Har aldrig sett en människa som jag ngn gång. Jag har sett folk med finnar, rynkor, ögonringar, fet hy, torr hy, vårtor, brännskador...you name it. Men jag har aldrig sett ngt som liknar det som ska föreställa mitt ansikte. Som huden på ett grått, skrovligt, svampigt lik som ngn hällt flott på, kratrar och rynkor och ärr och bucklor, allt som vidrör mitt ansikte lämnar röda märken, blå jävla blodådror som ett vägnät under likhuden, vettskrämda vattniga ögon, borstiga, glesa diskvattenfärgade bryn som växer som ogräs. Verkar som om ansiktet håller på att lösas upp eller som om ngt gammalt resår i det håller på att ge upp. Och detta är bara ansiktet alltså.

Så jävla symboliskt att jag jobbar nattskift, monstret är aktivt på natten men skyr dagsljuset såklart. Mår så jävla illa när jag måste möta dagskiftsfolket med mitt vidriga osminkade fejs i lysrörsljuset där de sitter nyponfräscha och dricker kaffe i gemenskap och stirrar på mig som om de sett ngt övernaturligt. Jag hatar hatar hatar att jobba! Jag klarar inte av det! Alla jobb innebär ytlig socialisering med människor som troligen snackar skit om en bakom ens rygg, inte ens det ideala jobbet för mig, ensamt nattarbete, funkar ju, jag blir perse olycklig av att arbeta tror jag. Kunde lika gärna börja sno för att tjäna mitt levebröd istället, folk behandlar mig ändå alltid som en smutsig tjuv så det vore ju passande. Hade jag varit med i en film hade de nog castat mig som skurk.

[Insatiable]

Confundus:

jag klarar inte av snygga människor, vill bara döda dem, känner bara varför fick de bli snygga och smala och allting och jag fick INGENTING fördelaktigt till ytan?

Det är precis likadant för mig. Varför kunde jag åtminstone inte fått en fin kropp? Eller ett sött ansikte? Eller vackert hår? Inte ens mitt hår är fint. Torrt, slitet, kluvna hårtoppar & ojämnt. Verkar inte spela någon roll vad jag gör. Ibland vill jag också döda snygga människor. Egentligen skulle jag väl inte vilja det, men ibland känner jag mig så desperat att jag önskar livet ur min omgivning pga. att jag är så avundsjuk & deprimerad.

blir arg på alla som tittar på mig för det känns som att de antingen tänker att jag är ful eller ser konstig ut eller att de tittar utan att egentligen se.

Exakt så känner jag! Det känns som om de på något sätt ser igenom mig. Som om de inte vill titta på mig & därför tittar förbi/igenom mig, men försöker låtsas som om de verkligen uppmärksammar mig. Det känns som en ologisk tanke, dock, men så tänker jag..

och jag har också mkt hår på armarna och hår på överläppen som jag måste ta bort, och mörka hår. har väldigt mörkt hår för att vara svensk, alltså mörkbrunt

Mitt hår är också mörkt. Det skulle inte göra lika mycket om det var ljust, även om jag hatar hår, men när det är mörkt syns det så tydligt. Jag är svensk & därför känns det knäppt att ha så här mycket & mörkt hår. Tex. så har jag jättehåriga armar, typ som en kille.

är liksom jättestolt nu att jag inte är hungrig eller jättesugen på godis, att jag kunnat låta bli att vräka i mig. egentligen borde jag ju tänka "fan jag kan ju inte låta bli att äta blablabla" men så känns det inte. sån himla lättnad att ha ätit så minimalt och känna sig lite lättare.

Man kanske inte skulle känna så om det inte var för att man äter så extremt mycket annars. Jag tror att man skulle sluta, typ svälta, om man bara åt normalt annars. Tyvärr är det så svårt att motstå alla frestelser. & då får man för sig att banta, eller tappar bara aptiten, & så känner man sig jättestolt som ätit 100 kcal om dagen.

och det känns som vår relation är slut, som ett förhållande som tar slut, och det är hur jobbigt som helst.

Relationer kan ta slut, inte så mycket att göra åt. Det är ju ett rätt stort hopp mellan 14 & 18-19, men det är klart att man ändå blir besviken. Speciellt när personen skiter i en. :S & eftersom man har BDD tror man givetvis att det beror på att man är ful. Eller någonting med ens personlighet, eller både &. För man går ju inte bara & tänker på att man är/upplever sig ful, utan det drabbar hela självkänslan, upplever jag det som.

det tärde sönder det lilla självförtroende jag hade och jag mår fortfarande dåligt över det.

Jag blir så jävla arg på hur människor beter sig. Förstår de inte att deras beteende får konsekvenser? Eller vill de inte förstå? Eller förstår de, men mår bra av att såra & kränka andra? Det är så himla orättvist att bete sig som de gör, & att de kan gå lyckliga genom livet medan de som de behandlat illa förföljs av minnena resten av livet. Jag hoppas att de inte förstår hur illa de gör en, för hoppet om mänsklighetens skull. Jag kan fortfarande få ångest & gråta om nätterna när jag tänker tillbaka på hur jag blivit behandlad, & det har lämnat spår även idag, eftersom jag är så osäker i relationer.

är inte smart heller, har en kompis som är skitsmart och jag bara hatar henne för det, jag vet hur det låter, men jag bara önskar att jag kunde vara lika smart som henne och iaf känna att jamen jag har ju IQ iaf. nä, inte ens det, är bara korkad och störd och ful och allmänt värdelös.

Samma här. Jag är otroligt korkad. Jättedålig på matte, inga språkkunskaper att tala om, dålig på att se lösningar, dålig spatial förmåga.. Hatar att vara så här korkad.

[Insatiable]

Confundus (återigen):

jag känner mig otroligt ensam.

Du är i alla fall inte ensam om att vara ensam, om nu det är någon tröst.

jag är bara för tråkig och värdelös för att någon ska tycka om mig mest.

Jag vet precis hur du känner dig, men jag är säker på att du är en jättetrevlig person & att de andra är idioter. Fast jag blir sur när folk säger till mig att det är de andra det är fel på, inte mig. Eftersom jag ALLTID blivit illa behandlad, både på arbetsplatser, i skolan & på diverse aktiviteter (ridskola m.m.).. Om alla behandlar en person illa måste det vara fel på personen- i det här fallet jag-, för det kan ju inte vara fel på ALLA andra? Så tänker jag.

vill packa en väska och ta ett tåg härifrån, rymma.

Så känner också jag. Vill bara försvinna från allt det här. Börja om på nytt någon annanstans. Visst, jag skulle fortfarande må dåligt. Men jag skulle slippa påminnas om sådant jag varit med om i lika stor utsträckning som nu (går inte en dag utan att jag stöter på f.d. mobbare osv.) & jag skulle kunna lära känna nya människor. Börja ett nytt jobb, kanske återuppta studierna. Å andra sidan är jag rädd för att lämna detta: här vet jag vad jag får, även om det bara är en massa skit. Dessutom vill jag inte börja om någon annanstans förrän jag opererat min näsa, & för detta krävs pengar, vilka jag får genom att jobba på nuvarande jobb. Det kanske låter dumt, men jag vill verkligen inte sticka utan att ha fixat näsan. Jag är rädd att det tar för lång tid innan det blir av annars, & att folk i den nya staden inte ska vilja umgås med mig pga. min näsa. Att killar ska äcklas av mig.

skulle kännas så skönt att dö, och lämna brev till folk där man skrev vad man verkligen tyckte, så jävla skönt, rätt åt dem vore det.

Tänk om du skulle göra det & fortsätta leva? Personerna förtjänar säkert att höra både ett & annat, de behöver sig en tankeställare & även om du inte vill ha mer med dem att göra (?) kanske de borde fundera över hur de beter sig mot andra människor. Tänk vad coolt det varit om du vågat. Som du säger: rätt åt dem! Men du kan ändå fortsätta leva. Du skulle kunna berätta för folk precis vad du tycker om dem innan du flyttar till en annan ort. Om du ändå inte tänker komma tillbaka spelar det ju ingen roll om de vet vad du tycker, eller hur?

vill bara ha en burk sömntabletter och få somna igen

Äter du sömnisar nu?

[vinterglas]

SpegelSpegel

Inte så att jag går runt och tror att jag är snygg, det kan bara vara så att jag bestämmer mig för att gå ut osminkad och säger till mig själv att "jaja, du är ingen skönhet, men du ska ju bara till jobbet/handla/träffa en kompis, du ser ut som en alldaglig, plufsig tjej med dålig hy, big deal", och sen när jag kommer hem eller råkar se mig i en spegel blir jag helt stum och undrar hur jag ngnsin kunnat komma på tanken att jag ser normal ut. Har aldrig sett en människa som jag ngn gång. Jag har sett folk med finnar, rynkor, ögonringar, fet hy, torr hy, vårtor, brännskador...you name it. Men jag har aldrig sett ngt som liknar det som ska föreställa mitt ansikte. Som huden på ett grått, skrovligt, svampigt lik som ngn hällt flott på, kratrar och rynkor och ärr och bucklor, allt som vidrör mitt ansikte lämnar röda märken, blå jävla blodådror som ett vägnät under likhuden, vettskrämda vattniga ögon, borstiga, glesa diskvattenfärgade bryn som växer som ogräs. Verkar som om ansiktet håller på att lösas upp eller som om ngt gammalt resår i det håller på att ge upp. Och detta är bara ansiktet alltså.


Förlåt, men jag kan inte annat än skratta. Och det är inte på något sätt i ett syfta att håna, utan enbart för att du på pricken beskriver mig. Och när du beskriver det så låter det så absurt och jag vet att ingen förutom jag kan se ut sådär, och då är allt ännu mer absurt. och sedan

men jag tycker det verkar som om jag förskönar mig själv inne i mitt eget huvud för att skona mig från sanningen.
 ännu en klockren sak vi verkar ha gemensamt!

Thank god i'm not alone (och nej, jag önskar dig inte bdd, jag är bara glad att det finns likasinnade)

[snuttan]

Är det någon som vill prata med mig på msn.. jag känner mig så ensam och det skulle vara skönt att prata med någon som förstår...

[laktoos]

Finns en MSN-tråd lite längre ner på förstasidan, kolla där. Min msn är: rasstamutta@hotmail.com (dåligt mail-namn men men). Kille 20 år.

[Anonym]

jonniecb, är det ok om jag addar dig? vill inte göra det utan att du vet

[laktoos]

Inga problem

[Anonym]

så nu har jag addat . vågar inte lägga ut min egen här, är rädd att någon som vet vem jag är känner igen den, eller att vem som helst addar mig.

[Mörkgryning]

Jag hatar att vara kortväxt, hatar mina fula ben så mycke att jag vill skära bort dom.
Men det är ju ingen ide då kan jga ju inte gå sen.
Finns det inget man kan gör för o bli längre jga gör vad som hälst.
Jag orkar inte leva i den här äckliga kroppen längre.
Kan ingen hjälpa mej !!!!!!!
Jag vill ta mitt liv varje gång jag ser på det dära repet eller kniven.
fundera på att börja med droger för att jag vill känna mej bättre.
Jag vill bara dö, dö. försvinna jag orkar inte leva så här mera den här kroppen kväver mej.

[SpegelSpegel]

SpegelSpegel

Inte så att jag går runt och tror att jag är snygg, det kan bara vara så att jag bestämmer mig för att gå ut osminkad och säger till mig själv att "jaja, du är ingen skönhet, men du ska ju bara till jobbet/handla/träffa en kompis, du ser ut som en alldaglig, plufsig tjej med dålig hy, big deal", och sen när jag kommer hem eller råkar se mig i en spegel blir jag helt stum och undrar hur jag ngnsin kunnat komma på tanken att jag ser normal ut. Har aldrig sett en människa som jag ngn gång. Jag har sett folk med finnar, rynkor, ögonringar, fet hy, torr hy, vårtor, brännskador...you name it. Men jag har aldrig sett ngt som liknar det som ska föreställa mitt ansikte. Som huden på ett grått, skrovligt, svampigt lik som ngn hällt flott på, kratrar och rynkor och ärr och bucklor, allt som vidrör mitt ansikte lämnar röda märken, blå jävla blodådror som ett vägnät under likhuden, vettskrämda vattniga ögon, borstiga, glesa diskvattenfärgade bryn som växer som ogräs. Verkar som om ansiktet håller på att lösas upp eller som om ngt gammalt resår i det håller på att ge upp. Och detta är bara ansiktet alltså.


Förlåt, men jag kan inte annat än skratta. Och det är inte på något sätt i ett syfta att håna, utan enbart för att du på pricken beskriver mig. Och när du beskriver det så låter det så absurt och jag vet att ingen förutom jag kan se ut sådär, och då är allt ännu mer absurt. och sedan

men jag tycker det verkar som om jag förskönar mig själv inne i mitt eget huvud för att skona mig från sanningen.
ännu en klockren sak vi verkar ha gemensamt!

Thank god i'm not alone (och nej, jag önskar dig inte bdd, jag är bara glad att det finns likasinnade)

Tråkigt att du förstår hur jag känner, men ändå en tröst på ngtvis, som du skriver, att man inte är ensam om sina tankar, man känner sig helt otroligt konstig och udda och sen står det ngn i en annan del av Sverige och ser sig i spegeln och tänker exakt samma tankar. En mäktig känsla på ngt vridet sätt

[vinterglas]

SpegelSpegel

Ja, det är nästan lite coolt. Ungefär som att man har en grymt orginell sten, och helt plöstsligt finns det någon någon annanstans som har en nästan likadan.


Idag är det en jävlig dag. Senaste 2 veckorna har min hud råkat ut får någon typ av svacka. Har glömt att det kunde vara såhär dåligt. Jag gör det inte bättre genom skinpicking, men även innan den så är min hud förkastlig. Jag vet inte varför... Men jag känner lätt för att isolera mig.

[nackskott]

Vaknar upp och tror att det kanske kan bli en bra dag, eller iallafall en okej förmiddag. Familjen ska ut och handla och shoppa och jag har verkligen lust att shoppa bort lite ångest, så jag börjar göra iordning mig. Tror ni inte att det börjar klia och ploppa upp en jävla finne medan jag står framför spegeln? Ska man inte ens klara sig undan en enda jävla dag?
Det är ju lika bra att på en gång ge upp hela shoppingturen. Och så har jag hållit dom väntandes i tio minuter, för att sedan komma ut och påstå " Va? Jag har aldrig sagt att jag har tänk följa med"
( har vid det här laget blivit expert på att ge tvetydliga svar på om jag ska följa med eller inte. Bara mummel. Jag vet ju inte om jag kommer att ångra mig eller inte)

Jag har ju fan använt alla säkerhetsåtgärder. Inget godis. Inga snabba kolhydrater.Aberela. Fuktkräm. Linfröolja. Inte hjälper det ett endaste skit. Jag känner bara för att vräka i mig allt som kommer i min väg. choklad, ost, pizza, fettdrypande strips, baka kakor och ösa på med 6 dl socker. Äta och skratta rått medan fettet och finnarna frodas. Whatever. Jag får ju ändå finnar. Och är jag ful och äcklig, så kan jag ju lika gärna vara fet också.

Sönderskärd. Mörbultad. Så jävla otroligt arg, på att aldrig ha nån kontroll.
Förbannade skitsommar. Hur har det här kunnat bli mitt liv? Folk fattar inte hur lyckligt lottade dom är som kan planera. Dom fattar inte vilket privilegium det är, att kunna planera glatt för morgondagen utan att oroa sig för det dom ska se i spegelbilden.
Herregud, hade jag kunnat planera in resor, strandfester, sightseeing, bara en endast gång och VETA att jag den dagen/dagarna skulle må bra, så hade jag varit så himla lycklig.

Det här är helvetet. Det finns inte något värre.

[Insatiable]

SpegelSpegel:

men jag tycker det verkar som om jag förskönar mig själv inne i mitt eget huvud för att skona mig från sanningen.

Det är precis så jag känner det. Det är inte det att jag tror att jag är snygg, och det känns inte som om jag hela tiden tänker att jag är skitful. Ibland försöker jag helt enkelt intala mig själv att jag ser ut som vem som helst, men jag vet att jag bara försöker försköna min bild av mig själv.

säger till mig själv att "jaja, du är ingen skönhet, men du ska ju bara till jobbet/handla/träffa en kompis, du ser ut som en alldaglig, plufsig tjej med dålig hy, big deal", och sen när jag kommer hem eller råkar se mig i en spegel blir jag helt stum och undrar hur jag ngnsin kunnat komma på tanken att jag ser normal ut.

Precis så är det för mig. Jag försöker intala mig att så här ser de flesta tjejer ut utan smink & min kropp är väl som vilken kropp som helst! De flesta har väl problem med hyn någon gång i livet, och det finns ju många med stora näsor & inte har väl de mindre rätt än någon annan att visa sig ute? Det finns ju dessutom de som tycker att de personerna är snygga. Alltså kan det inte vara så hemskt att jag ser ut som jag gör. Men sen när jag kommer hem hatar jag mig själv för att jag trodde att jag kunde visa mig så där. Jag ser inte alls ut som "vem som helst".

Har aldrig sett en människa som jag ngn gång. Jag har sett folk med finnar, rynkor, ögonringar, fet hy, torr hy, vårtor, brännskador...you name it.

Jag har inte heller sett någon som jag. Det du nämner... Jag har också sett personer med ringar under ögonen, finnar, feta magar, osv. Grejen är bara den att jag verkar ha alla problem/defekter på en & samma gång.

Jag hatar hatar hatar att jobba! Jag klarar inte av det!

Jag hatar också att jobba. Det känns som om både kunder & kollegor skrattar mig rätt i ansiktet, och jag får ofta ångest på jobbet. Vissa dagar går jag inte ens dit. Så nä, jag klarar inte av att jobba. Och nu har vår chef sagt att han tröttnat på att det är så många som är sjuka hela tiden (det har visserligen varit rätt mycket sjukdomar på sistone, men ändå) & att om det inte får ett slut tänker han skära ner i personalen. Jag vet att jag kommer att ryka då. Dels för att jag är en av de senast anställda, dels för att jag är en av de som varit sjuk mycket. I snitt har jag väl varit borta en dag varannan vecka. Jag vet att det inte ser bra ut & jag skulle verkligen vilja fixa jobbet (om inte annat för att kunna spara ihop till min näsoperation, som jag känner att jag måste göra så snart som möjligt, annars orkar jag inte leva) men jag klarar det inte. Har funderat på att sjukskriva mig en längre tid nu, men jag vet inte om min chef skulle förlåta mig för det. Är så rädd att få sparken direkt jag kommer tillbaka, eller att bli utfryst på jobbet & anses som en svikare. Eller så säger jag upp mig, men jag måste hitta ett nytt jobb då. Vete fan vad mitt nuvarande jobb skulle vara att visa upp som referens. "Ja, det var hon den där som var borta så himla mycket..." Plus att det är förbannat svårt att hitta jobb där jag bor.

[Insatiable]

Hm, är jag den enda på det här forumet som sitter vaken om nätterna? Känns faktiskt som om jag är den enda i hela Sverige som sitter uppe den här tiden. Kanske gör några alkisgubbar också det om jag har tur. Men ingen normal människa med ett liv gör det. Egentligen borde jag sova, även om jag är ledig imorgon behöver jag sömnen. Dels för att jag får ringar under ögonen när jag sover för lite, dels för att oregelbundna sömnvanor gör mig ännu skörare. Men ändå kan jag bara sitta här vid datorn & göra ingenting vettigt alls. Hatar mig själv för det!

Hatar mitt jobb också, eller snarare att jobba. Det känns som om jag inte klarar av det, mår så dåligt av stressen & vissa dagar hindrar mitt utseende mig från att gå dit. Eller någonting annat. Hatar borderline & BDD. Tänk vilket liv jag kunnat leva utan dem. Ett NORMALT liv där jag är LYCKLIG & gör sånt jag vill göra. Inte ett liv där jag undviker att göra det jag vill för att rädslan är för stor. Inte ett liv där jag inte klarar av att göra vissa saker för att jag får ångest eller känsloutbrott.

Jag vet att jag inte kommer att fixa det här jobbet. Först var jag så glad som hade fått jobb, men sen märkte jag att det inte riktigt fungerade. Och då kom tankarna på att jag kanske misslyckas, så jag blev ännu skörare & mer oförmögen att klara dagarna. Allt har blivit som en ond cirkel. Jag har ångest över en massa saker så jag klarar inte att jobba vissa dagar, får mer ångest för att jag inte jobbar, kommer tillbaka & mår jättedåligt, så att jag måste sjukanmäla mig igen... Dessutom jobbar jag i butik, hur jäkla korkat är det inte att söka ett butiksjobb när man mår som jag?! Å andra sidan finns det inte så många andra jobb som jag är kvalificerad för. Hur som helst har jag nu varit borta så mycket att jag är övertygad om att jag snart kommer att få sparken.

Vet inte vad jag ska ta mig till. Jag vill ha ett jobb, för jag vill ha nåt att göra om dagarna, och jag vill kunna spara ihop till min näsoperation. Om jag inte kan fixa näsan snart orkar jag inte leva mer. Den begränsar mig verkligen i mitt dagliga liv. Ingen kan tycka att jag är snygg som jag ser ut. Ingen har någonsin tyckt det! Det första folk lägger märke till är min näsa. Tom. barn har pekat & kommenterat. Jag orkar inte med det här längre!!!! Jag hatar, hatar, HATAR den. Jag får lust att slå sönder den med en hammare!!! Men så förlorar jag kanske jobbet, och då kommer jag aldrig att få ihop pengarna som krävs. Så vad f-n gör jag då? Lägger mig ner & dör?

Det stör mig att jag är så negativ också. Varför kan jag inte tänka lite positivt åtminstone en enda gång? Nu är jag helt ensam hemma (bor annars fortfarande hemma hos mina föräldrar) & jag håller på att gå under. Men jag vill inte ringa till mina föräldrar & be dem komma hem som alla andra gånger de är bortresta. Och egentligen vet jag ju inte om jag vill träffa dem, eftersom de är en av orsakerna till att jag utvecklat borderline. Om inte de behandlat mig så illa hade jag aldrig blivit så här knäpp. Det är så irriterande. Jag vill inte träffa dem & jag hatar dem, men samtidigt är jag beroende av dem. Jag klarar ju inte av att ta mig till jobbet på egen hand & jag orkar inte ens laga mat vissa dagar. Hatar verkligen mitt liv. Man kan inte annat än skratta åt hur löjlig min existens är. Jag är tjugo år gammal & bor fortfarande hos mina föräldrar, har inte gått klart gymnasiet & klarar inte av ett jobb. Urlöjligt!!!