"Skriva av sig"-tråd

[vinterglas]

Confundus

Samma här angående ögonbrynen. De är inte bättre idag egentligen, men jo, lite, de ser mer normala ut nu... men still, hemska!

Jag brukar tänka på hur min familj behövt skämmas för mig. Det är jobbigt.

[Anonym]

Jag går i en special klass. Alltså jag är inte dum i huvet eller nåt. E bara lite osmartare än andra. Plus att jag e skitful, Så alla kallar mig för störd. Jag blir jätteledsen, Ingen vill vara kompis med mig. Jag vill bara dö!

[Anonym]

Jag har också ärr på näsan, Men jag har ett annat problem som är mycket  större än erat...

[Anonym]

Jag skulle hellre ha ansiktet täckt med fräknar istället för finnar.

[Insatiable]

Hatar de senaste dagarna.. Jag har fått ett heltidsjobb, fast anställning. Fick det för cirka tre månader sedan. Vet inte riktigt. Men varje dag förbannar jag mig själv som var så jävla dum att jag trodde att jag skulle klara av ett heltidsjobb, att jag skulle fixa att vara så vuxen. Jag som inte ens klarar att gå utanför dörren vissa dagar! Under de här tre månaderna har jag haft sex sjukdagar då jag låtsats vara förkyld, men egentligen mått så psykiskt dåligt att jag inte klarat av att jobba. Det handlar om strödagar också: en dag här, & en dag där. Inte någon sammanhängande sjukdomsperiod. Därför är jag övertygad om att jag snart kommer att få sparken. Är bara provanställd, så de kan egentligen göra som de vill med mig.

Det värsta just nu.. Det går inte ens att sätta fingret på, men allting känns otroligt jobbigt. Jag är så trött på mig själv och mitt liv, att mina aggressiva tendenser mer & mer börjat ta överhanden. Jag kan bli så arg att jag kastar någonting i golvet, eller knyter nävarna så hårt att naglarna skär in i skinnet. Jag sparkar på saker, jag får utbrott & springer ut i skogen & skriker. Hatar mina föräldrar, som jag bor med, för de förstår ingenting (+ att min morsa gjort saker mot mig som inte går att förlåta, & som jag påminns om varje gång jag ser henne, men det är en annan historia) & tycker att jag borde rycka upp mig.

Nu har jag fått diagnosen borderline också. Jag har inte diagnostiserats med BDD, men min psykolog har konstaterat att jag har ett tvångsmässigt beteende kring mitt utseende. Terapin verkar dock aldrig komma igång och om jag ska vara helt ärlig är jag tveksamt inställd till hur det skulle kunna hjälpa mig. Jag kommer aldrig att bli av med de minnen jag har, och jag kommer aldrig att bli snygg. Egentligen vet jag inte ens om jag vill bli snygg. Jag vill bara slippa vara så anskrämligt ful!

Mina matproblem har också ökat. Ett tag bantade jag intensivt, sen började jag att kräkas upp maten, och nu gör jag inget av det- jag bara hetsäter. Stoppar i mig allt jag kommer över, och mår på sikt bara sämre av det. Jag äcklas av finnarna som ploppar upp tack vare sockret jag vräker i mig, äcklas av fettet på min mage och av att vara otränad. Men jag orkar inte göra någonting åt skiten. Orkar inte ta mig till gymmet, orkar inte ge mig ut i motionsspåret. Det är som en ond cirkel och jag undrar när den ska upphöra??! Jag orkar inte längre.

[BlackEyes]

jag mår skit... hatar mitt utseende och har en massa personliga problem som spär på min ångest och dåliga självförtroende. Ska utomlands men jag funderar på att skaffa läkarintyg och stanna hemma... Jag orkar inte. Har röda ärr efter akne som definitivt inte kommer att läka på länge. Det kan ta flera år. Äter Diane och b-vitaminer och zink och allt som finns att äta och det har blivit något bättre, men det är fortfarande kvar. ärren kommer alltid att finnas där...... suck... det är inte vita ärr utan röda, som syns lång väg.. jag orkar inte...

[Confundus]

samma här. är så otroligt trött. har knappt rört mig alls i sommar och är helt godisberoende, vill ha det hela tiden, och är så jävla PATETISK som typ bara är på bra humör när jag vet att jag snart ska få godis, då känns det bättre, fast jag har gått upp i vikt och jag är fet och så jävla vidrig. tjocka ben, tjock rumpa, tjock mage, stora överarmar som gör att jag aldrig kan ha linnen och blablabla.vill bli träningsnarkoman och träna sönder kroppen, få anorexi så jag slutar äta. har ingen självdisciplin och bara äter och äter och när jag inte äter så vill jag hela tiden göra det. längtar efter ngt när jag inte tuggar och äcklas av mig själv när jag äter. usch, vill bli smal, ser ju hur jag går upp, och min hud är så vidrig.

så ansiktshuden, hur mkt jag än pudrar är den ojämn, och när jag svettas bleks sminket bort runt ögonen, så har jag alltid en sjal för att hålla håret på plats (luggen) och det blir jättevarmt, och bara BLÄ. jag orkar verkligen inte leva. varför kunde inte jag få bli antingen smal eller snygg. har umgåtts med min kompis nu sen igår kväll och imorse för nya HP-boken, vi köade... och hon har ljus jämn hy, älskar sitt utseende, älskar sig själv, är värsta narcissistisk (alltså inte öppet sådär men hon har ju sagt det) och är längre än mig. liksom min hud är ojämn och äcklig, jag är tjock, jag är ful. jag mår så dåligt med henne för då understryks allting.

det är förnedrande att vara ful och tjock, folk tittar ner på folk som är; fula, tjocka, handikappade, invalida... såna tittar folk ner på och det är så förnedrande att veta att ingen kommer tänka "åh hon är så snygg!" för blä. ÅH. livet är så jävla värdelöst. vill bara sluta leva. så jävla jobbigt att spela glad och låtsas att man mår bra och bla bla bla, blir så jävla less på allt och alla och mig själv. vill bara skära armarna fulla med sår men kan inte, fan.

[Insatiable]

Confundus: Känner igen det där.. Brukar också hoppas att jag ska få anorexi. Eller att jag ska bli fysiskt sjuk så att jag går ner jättemycket i vikt. Jag är inte så fixerad vid siffrorna på vågen, men jag ser hur min kropp ser ut. Allt på mig är tjockt: låren, överarmarna, ansiktet, magen, brösten som bara hoppar och skuttar.. Det enda som INTE är tjockt är rumpan, men hur kul är det att som tjej ha platt rumpa? :S Äcklas av hur jag äter, men precis som du tänker jag på mat hela tiden och är bara lycklig när jag vet att jag, typ, ska få godis. Jag har flera gånger försökt sluta med godis och chips men sen känner jag mig låg och efter jobbet handlar jag, fyller kundkorgen med chips och dip och godis och grädde och bakingredienser och gud vet vad. Sen sitter jag ensam hemma och trycker i mig så att jag mår illa, önskar att jag kunde spy upp det som jag gjorde förut, men inte ens det kan jag längre. Samtidigt känns det så löjligt att tänka "inte ens det kan jag" om att spy upp maten, för jag vet att ingen skulle tycka att det är ett normalt beteende. Men förut kände jag att jag hade lite kontroll iaf: jag kräktes upp det jag hetsätit, nu gör jag inte ens det. Är livrädd att bli ett sånt där fetmafall. Det ser man ju på TV hur de moffar som grisar borta i USA och sen rullar de fram med sina tvåhundrafemtio kilon.

Min hy är också ojämn, men jag kan inte använda sjal för jag ser ÄNNU värre ut då. Som en gammal gubbe, typ. Jag mår också dåligt med mina kompisar (eller förlåt, jag har inga, men med de jag umgicks med förr och med mina arbetskamrater) för de är så mycket snyggare än jag. På mitt jobb finns en nästan perfekt tjej: välskött och "levande" hår, jämn och ljus hy, vältränad, rak och fin liten näsa, bra proportioner i ansiktet... Och så kommer jag med mina finnar, utslag, skidbacksnäsa och deppringar. För att inte tala om allt fett.

Håller med, alla säger att alla är lika mycket värda, men folk tittar VISST ner på fula, tjocka, handikappade. Och på folk som är jättesmala (för smala enligt andra), eller brednästa, eller finniga. Hatar mitt jävla skitliv. Men önskar att det finns nån lösning någonstans. Att det går att bli glad. Frisk har jag svårt att prata om, för jag tycker inte att jag är sjuk. Eller visst, det finns de som är fula och inte fäster så stor vikt vid det (å andra sidan verkar det bara vara de som tycker att de är fula, andra tycker att de är snygga och kanske är det därför som de inte behöver bry sig) men jag är liksom ful OCH olycklig. Dessutom får jag bekräftat av andra att jag är ful, så det är inget jag inbillar mig. Men jag önskar att jag bara kunde bry mig mindre om det, typ: "so what att jag är ful, jag är åtminstone smart och bra på ---". Men jag är inte bra på nåt.

Hoppas iaf att det går framåt för dig. Det måste finnas nåt ljus i tunneln. Går du i terapi eller nåt? Jobbar du? Pluggar?

[Insatiable]

Okej, känner mig gnällig nu, men seriöst: formen på mitt ansikte är som formen på en alien. Min näsa är jättestor och formad som en j--la skidbacke, mina ögon ser alltid trötta ut, jag har deppringar under ögonen, hyn är ojämn och finnig, jag har massor av finnar på ryggen, mina handleder är för smala, min kropp är tjock, min rumpa är platt och ful, ögonbrynen olika jämna, jag ler fult, min överläpp ser ofta ut som att jag snusar, mina framtänder är gula.. Kort sagt: jag HATAR mitt utseende! Det finns ingenting fint med mig. Jag har aphåriga armar också, och hår på magen och överläppen. Vidrigt. Är mörka hår dessutom, så att det syns. Jag måste plocka överläppen med pincett dagligen och det gör så jävla ont. Önskar att jag fick dö och bara slippa allt.

[Confundus]

Insatiable

känner igen mig i typ allt du skriver... jag klarar inte av snygga människor, vill bara döda dem, känner bara varför fick de bli snygga och smala och allting och jag fick INGENTING fördelaktigt till ytan? blir så jävla arg. blir arg på alla som tittar på mig för det känns som att de antingen tänker att jag är ful eller ser konstig ut eller att de tittar utan att egentligen se. och jag har också mkt hår på armarna och hår på överläppen som jag måste ta bort, och mörka hår. har väldigt mörkt hår för att vara svensk, alltså mörkbrunt, så då blir ju allt annat hår så också...

typ nu, har jag varit i en stuga min pappa just köpt, varit där sen söndags. vanligtvis är jag som sagt alltid hungrig och sugen men sen jag vaknade igår har jag ätit detta; en skiva bröd, en liten bit lasange, en kaka typ... ja, jag tror det är allt. är liksom jättestolt nu att jag inte är hungrig eller jättesugen på godis, att jag kunnat låta bli att vräka i mig. egentligen borde jag ju tänka "fan jag kan ju inte låta bli att äta blablabla" men så känns det inte. sån himla lättnad att ha ätit så minimalt och känna sig lite lättare.

jag har kompisar nu, men ingen som jag är nära med. min bästis, hon som BRUKADE vara min bästis, typ skiter i mig. visst, det är annorlunda eftersom vi bor hundra mil ifrån varandra och träffades på nätet, men hon har varit hos mig och jag hos henne och vi har känt varandra sen i åttan. (ska börja trean nu.) och det känns som vår relation är slut, som ett förhållande som tar slut, och det är hur jobbigt som helst. sen är jag inte nära med ngn annan här, fast jag har kompisar som jag kan umgås med. men ändå. skolan har alltid varit jobbig, har alltid varit utanför. min bästis sen tre år övergav mig i femman och sen fick jag magkatarr vilket gjorde att jag typ jämnt var borta. blev mobbad i högstadiet och hade en kompis. det tärde sönder det lilla självförtroende jag hade och jag mår fortfarande dåligt över det. har haft en jättejobbig relation med min pappa som inte förrän nu börjar kännas trygg, om även alla minnen ligger kvar och skaver och gör att jag ibland kan överväldigas av en slags motvilja mot honom igen. känns som man aldrig haft någonting till sin fördel, problem med pappa, problem i skolan, jättefåkompisar, ful, tjock, godisberoende, deprimerad, självdestruktiv. har jättemkt problem att umgås med folk i min ålder nu, tycker det bara är jobbigt. hatar att vara i stora grupper av folk i min ålder som jag inte känner, då får jag verkligen otroligt med ångest.

är inte smart heller, har en kompis som är skitsmart och jag bara hatar henne för det, jag vet hur det låter, men jag bara önskar att jag kunde vara lika smart som henne och iaf känna att jamen jag har ju IQ iaf. nä, inte ens det, är bara korkad och störd och ful och allmänt värdelös.

[snuttan]

jag har också problem med att jag hetsäter. för typ 10 år sen hade jag anorexia..som efter typ fem år ledde till bullemia. Även om jag inte spyr eller svälter mig så har jag fortfarande problem med mat. Jag måste hela tiden påminna mig själv när jag känner att jag vill vräka i mig mat. - kommer du må bättre av att vräka i dig? löser det dina problem?. I bland hjälper det så jag bara tar nån frukt och går ut på en promenad eller tränar på apparaten jag har här hemma. Även om maten ger njutning för stunden och en viss lättnad så är ju maten så kort tid i käften, det är inte värt det liksom. Men i bland mår jag så dåligt så man skiter i allt, äter allt man ser typ..sen känner man sig så patetisk efter. För mig kan det vara så små saker som leder till ett sånt matmissbruk, som tex för ett par dar sen så var en släkting här hemma och hälsa på, och hon skulle absolut ta kort på mig. Jag sa att jag inte ville men hon var så fruktansvärt påstridig. så jag fick motvilligt posera, efter det kändes det som jag ville dö och skära av mig ansiktet. Varför vill hon ha en bild på ett missfoster, hon kanske vill ta fram fotona när hon vill ha sig ett gott skratt. Efter det tömde jag kylskåpet. Fy vad patetisk jag är egentligen.

[Insatiable]

Jag hatar mig själv. Idag gick jag & jobbade trots att jag såg ut som ett miffo. Jag ägnade bara en halvtimme åt att fixa till mig innan jag gick iväg & jag borde ha anat vilka konsekvenser det skulle få, men jag min idiot KOLLADE MIG INTE ENS I SPEGELN! Utan traskade iväg mot jobbet. Sen satt jag där i kassan & låtsades vara glad & trevlig mot alla kunder, & när jag kom hem & skulle duscha såg jag hur jag hade sett ut- förmodligen hela dagen. Finnarna & utslagen lyste igenom sminket som var fläckigt för att det var så varmt i kassan, huden i ansiktet var ojämn, ögonen trötta med små pupiller, mörka ringar under dem, ojämna linjer med eyelinern, skev ansiktsform, fula ögonbryn & min stora näsa lade man märke till ännu mer eftersom jag inte övermejkat mina ögon (vilket jag brukar göra för att dra bort uppmärksamhet från näsan). Jag fattar inte att jag kunde se ut så. Fattar inte att det här är som jag ser ut på riktigt! Det är så jävla orättvist. En del vaknar upp & ser helt fantastiska & fräscha ut trots att de inte är sminkade, medan jag ser ut som skit både med & utan smink. Hatar att jag försökte lura mig själv att jag kunde gå ut utan att ha ägnat massor av tid åt mitt utseende, & hatar mig själv för att jag ser ut så här. Folk måste ha äcklats av mig när de handlade. Eller åtminstone skrattat åt mig. Man kan inte se ut så här ostraffat.

Dessutom var jag tvungen att visa leg tidigare när jag uträttade ett ärende. Jag fattar inte att jag kunde se ut som jag gjorde på mitt foto. Kändes som att tjejen i kassan bara garvade åt mig inuti. Jag ville slita mig själv i stycken. Alla hatar väl sina pass/leg/körkorts-foton, men jag ser ful ut på riktigt. Hela ansiktet ser skevt ut & ögonen är alldeles för sminkade, så att det ser dumt ut. Mitt ansikte ser tom. skevare ut på bilden än det gör i verkligheten, & det skrämmer mig, för tänk om bilden visar verkligheten? Tänk om jag alltid ser ut så där? Ville nästan döda tjejen i kassan som hade perfekt rak näsa, smal midja, snygg rumpa & som såg helt normal ut trots att hon var relativt osminkad.

Jag vill ta en yxa & hugga sönder mitt ansikte. Vill skära bort mitt fett också. Äckligt att vara så här flabbig & skabbig! Störd är jag också: bara käkat 400 kalorier idag & känner mig stolt, samtidigt som det någonstans inom mig maler att jag borde ätit mer & att det inte är bra att äta så här lite. Ibland på nätterna räknar jag hjärtslag & tror att jag ska dö. Patetiskt...

[BlackEyes]

Insatiable

känner igen mig såå mycket i det du skriver om pass- och legfoton m.m... Jag var och hämtade pass i går för jag ska utomlands i helgen... och jag tyckte jag såg fullkomligt hemsk ut. tom blick, konstig frisyr, hemsk näsa... som tur var såg man inte så mycket av mina hudproblem... Svartvita foton, som är lite ljusare, har en mer fördelaktig effekt på min hy... Tar bort det röda...  men jag vet ju innerst inne hur jag ser ut EGENTLIGEN. Jag vill inte se perfekt ut, jag vill bara ha perfekt hy just nu... och bättre självförtroende, det är väl det allt handlar om. Ibland kan jag bli arg på mina föräldrar för att de inte uppfostrat mig annorlunda, gett mig bättre självförtroende.. Men jag kanske bara måste acceptera att jag aldrig kommer att älska mig själv.

[vinterglas]

Mitt liv är en flykt från hur jag sett ut förr. Jag var söt till och med 5-6års ålder. Sedan gick det käpprätt utför och jag blir illamående av bilderna som finns på mig.

Jag var verkligen gräsligt ful, idag ser jag helt normal ut ifall man ser i det perspektivet... men samtidigt så plågar alla de där andra åren mig...

Var jag blind eller vad fan var det? För jag såg ut som ett hemskt, rysligt hemskt monster och förstår inte hur jag kunde vara bland folk.

Idag ligger min ångest mer i hur jag sett ut än hur jag ser ut just nu,... även om jag ser riktigt hemsk ut just nu och har fullt med märken från skinpickade...

Ibland så vill jag inte leva. Jag vill inte dö.. jag vill bar ainte leva såhär.

[Confundus]

jag känner mig otroligt ensam. har liksom ingen att vara med, ingen nära, ingen som verkligen känns som Min sådär, ni vet, alltså någon som man väljer först och som man vet väljer en först. jag är bara för tråkig och värdelös för att någon ska tycka om mig mest. känner mig så otroligt tom och ledsen. är ovän med en kompis, men vet inte om jag ens tycker om henne längre, har sagt hejdå till en relation med en jag varit bästis med sen åttan, är sur på en som jag varit med de senaste dagarna för hon typ fick en att bli sur på mig, så jävla onödigt. just nu finns bara en jag skulle vilja umgås med men dels är hon hos sin pappa i en annan stad och när hon är här hemma bor hon ändå flera mil bort med jättedåliga bussförbindelser, så det blir som ändå inte att man umgås. är typ jämt ensam. vill inte leva. vill packa en väska och ta ett tåg härifrån, rymma. skulle kännas så skönt att dö, och lämna brev till folk där man skrev vad man verkligen tyckte, så jävla skönt, rätt åt dem vore det.

det är så jobbigt att måsta spela. låtsas att jag mår bra. när jag tänker på självmord varje dag och det värsta jag vet är att vakna och försöka ta mig upp ur sängen. ville fara ut idag, typ fara på stan eller något, men har fortfarande inte orkat sminka mig. tar så lång tid så måste man se sig själv i spegeln medans och blablabla. men måste till affärn så jag måste typ sminka mig nu ändå men det känns skitjobbigt. vill bara ha en burk sömntabletter och få somna igen fast jag sovit till tre idag.