"Skriva av sig"-tråd

[Confundus]

fan. fan fan fan fan fan. så jävla jobbig dag. vill bara dö. jag hatar att sminka mig, jag hatar att måsta lägga typ en timme på sminkning och fixning av hår och skit innan jag går ut. blir så jävla förbannad. jävla skitliv, jag hatar fan mitt liv, mår så jävla dåligt. fan också. är så jävla jävla jävla jävla jävla äckligt ful. om jag har ork eller inte bror helt på hur jag känner mig. om jag känner mig ok en dag, liksom okej och det går fort att sminka och sånt, då har jag massor av ork, då vill jag leva, då känner jag för att ta för mig allt det där jag inte orkade dagen innan. så när jag har en dag som idag, då jag inser att jag kommer aldrig någonsin bli söt, kommer alltid tvingas se ut så här, då vill jag inte leva mer, då vill jag bara försvinna och aldrig komma tillbaka. har ingen ork. massa restuppgifter jag måste göra, kommer aldrig orka göra dem, kommer inte orka igenom trean. ska till utlandet om några veckor och kommer inte kunna njuta ett jävla skit av den veckan, kommer tänka på hur tjock jag är på stranden, hur ful jag blir om sminket kletas ut när jag badar. kommer bara försöka undvika bad så mkt som möjligt, säga att jag har mens eller något för att slippa. hatar snygga människor som bara kan kliva upp och se okej ut och som ser jättebra ut i smink, som inte behöver tänka på det. fan också! jag vill inte leva. jag hatar mig själv så otroligt jävla mycket. önskar att jag vann massa pengar och kunde plastikoperera mig. måste på stan med mamma nu men vill bara lägga mig och sova igen och få glömma att jag finns.

[Jimmys mamma]

Tjenare!
Visst får man må dåligt och ha negativa tankar, men...
Låt aldrig de negativa tankarna fastna, släpp dem, tex tänker du att " fy fan va grotesk jag är", så tänk istället att "ja, jag känner mig inte vacker idag". Låt sedan tanken försvinna, tänk den inte igen. Upprepande negativa tankar förstör allt. Försök att hitta alternativa tankar som inte är lika elaka. Ett annat bra sätt är att sluta fokusera på sig själv så mycket, titta på andra omkring dig istället. Man måste inte vara perfekt, ingen kräver det av dig.
Undvik alla dessa säkerhetsbeteenden, de blir bara värre om du fortsätter, stå emot ångesten istället, kämpa.
Se nu fram emot din semesterresa, ta inte ut de negativa reda nu, det blir som du tänker, tänk på det.
Om du får en ångestattack på stranden så smit inte undan, fokusera utåt istället, hur ser andra ut, hur klär de sig, med mera. Jag lovar att det finns andra på stranden som inte är "perfekta". Ångestattacken går strax över om du inte låter den bestämma, jag lovar. Sitt inte fast i dina negativa tankar, njut av livet istället. Allt handlar inte om ur vi ser ut eller hur vi känner oss, det finns ett liv utanför oss med, det har jag märkt nyligen, ett liv som är helt okej.
Ha det så bra, och tappa aldrig glimten.

[laktoos]

Satans helvete!

Från att ha haft en positiv period i ungefär en vecka så har nu världen ramlat ner över mig igen. Är ensam hemma i en vecka då mina föräldrar är bortresta och har just nu ångest blandat med panikångestattacker över att jag ätit Roaccutan som förstört min äckliga förbannade jävla spyframkallande hud.

Det är ju tamig fan helt jävla sjukt detta. Förra fredagen vid denna tiden satt jag hemma hos en kompis och kände mig smånöjd med livet. Just nu är det bara svart som natten och jag kan knappt visa mig ute. Ska försöka åka och hyra film och köpa pizza och försöka lägga tankarna på nåt annat.

Har haft en veckas uppehåll från min KBT-behandling och jävlar vad det märks. När jag gått därifrån har jag alltid känt att det är möjligt att må bra, men bara efter en veckas uppehåll då min terapeut har semester i en vecka så är det satanistiskt jobbigt detta.

Om det finns nån som känner att de skulle kunna tänka sig att chatta med mig över Msn så adda då: rasstamutt@hotmail.com

[krupcheck]

Kara
jag känner samma sak..det är jättejobbigt när folk frågar vad man ska göra i helgen.....för jag har en killkompis..eller ja..kompis och kompis...vi pratar på msn och i telefon, för vi träffades på vår prao för 2 år sen........ och han festar varje helg och frågar jämt mig om jag vill följa med ut..men jag vågar inte, för jag känner inte honom så mycket och jag är rädd att han kommer typ lämna mig själv med en massa konstiga människor, eller hångla upp nån tjej framför mig för han dricker skitmycket o typ slåss o sånt :s

mina kompisar vill egentligen också festa, men det är det att vi inte känner någon som har fester eller såna personer och det är jättejobbigt :s jag vet seriöst inte hur man ska "komma in" i festandet.... jag går 1an i gymnasiet o känner att jag typ slösar bort min ungdom

[Confundus]

krupcheck

kan inte du adda mig på msn? dusk_fire@hotmail.com

[krupcheck]

Confundus
självklart ..gör det nu

[krupcheck]

Confundus

jag hatar oxå de där med sminket..alltså typ på stranden msåte man smninka sig men de typ rinner o skit o folk går upp o går till skolan utan smink behöver bara sätta upp håret i en knut..jag kan ej ens ha uppsatt hår för de blir bara fult o när jag har utsläppt o utan smink känner jag mig som en hund XD

[Jimmys mamma]

Angående KBT-behandling, så har man aldrig uppehåll. Man kan vara utan samtalen kanske, men man måste ju alltid jobba med det när man inte är där. Det ska ju inte vara så att när man sitter hos sin terapeut så ger man allt, sen när man kommer hem så fortsätter man sitt gamla vanliga beteende, då blir det ju aldrig bättre, det är er det hänger på . Att stå och spy galla över sig själv är faktiskt ingen bra lösning om man vill nå resultat, fattar ni inte det?

[Confundus]

stan idag... hade massa grejer uppskrivna jag skulle göra men orkade bara det nödvändigaste, en födelsedagspresent till pappa. orkade inte gå in i någon annan affär, bara bokia, sen hem. fan fan fan så jävla jobbigt. har varit helt apatisk i typ en vecka, mamma har undrat om det är okej. säger att jag bara är på dåligt humör. hon säger men det brukar du ju inte bli utan anledning, men jag kan inte berätta. har inte känt mig annat än jätteful i typ tre veckor, annars brukar det gå lite upp och ner, att det är okej någon dag emellan åt, men inte nu längre. ingen glädje kvar, finner ingen glädje i nånting. kan inte ens göra mina ärenden på stan för det är för jobbigt. man svettas och sminket far bort och så går jag runt i stora svarta solglasögon för att dölja fast det är mulet och folk typ undrar varför och tycker man är konstig. om det inte vore för min mamma skulle jag nog försökt ta livet av mig, men känner för stor skuld mot henne, skulle inte kunna göra det mot henne.

[Anonym]

man svettas och sminket far bort

Har samma problem..

[Anonym]

Du, Sad Angel? När jag och min kompis går till afärren så stirrar alla på mig och jag undrar alltid varför. Men jag ser väl konstig ut. Och bara för det så gillar jag inte att visa mig bland folk. Och det största problemet nu är att jag ska börja på en tuff skola där typ alla bryr sig om hur dem ser ut.

[Anonym]

jag hade en period då jag var så ful att jag inte gick ut alls. när jag gick ut skyndade jag mig hem direkt igen. hur mycket jag än höll på framför spegeln kände jag bara obehag. jag duschade ofta, med hård stråle i hopp om att tvätta bort mig själv. det fula.
jag har dock kommit över den perioden av olika anledningar.
men jag är så fruktansvärt rädd att det ska hända igen. så fort jag ser att något har ändrats i håret eller ansiktet så blir jag livrädd att jag ska se ut som jag gjorde då.
jag fick en såkallad komplimang att jag har blivigt snyggare nu. det gör det hela ännu värre. jag vill helst höra att jag ser likadan ut, då det skulle få mig att förstå att det bara satt i huvudet under den jobbiga tiden.

[vinterglas]

jag fick en såkallad komplimang att jag har blivigt snyggare nu. det gör det hela ännu värre. jag vill helst höra att jag ser likadan ut, då det skulle få mig att förstå att det bara satt i huvudet under den jobbiga tiden.

Jag vet att jag ser bättre ut nu än förr, utan att folk säger det. Inte för att det betyder att jag ens ser okej ut nu, men jag ser helt klart normalare ut i dagens läge. Hursom - det finns få saker som ger mig så mycket ångest som det faktumet. Jag får råångest av att tänka på vad mina vänner och min familj har behövt ha att göra med, jag mår illa av att veta att jag visat mig ute när jag såg ut så, för jag var verkligen hemsk.

Jag kan inte beskriva det - men jag mår så otroligt dåligt av att veta hur ful och äcklig jag varit. Mitt liv kretsar kring att se bra ut nu, som en slags kompensation eller flykt från det förflutna.
___

I övrigt så är jag nu tillbaks från Skottland. Dagarna funkade okej, men jag skinpickade varje kväll... Ingen dröm direkt.

[Anonym]

samma här. mår skitdåligt över hur jag såg ut förut, hur jag ser ut i skolkatalogerna. bröt ihop en dag och rev sönder mitt klassfoto i ilska över hur jävla ful jag såg ut. jag har tex väldigt ojämn hud rent färgmässigt, och förut hade jag finnar också. hade jättebuskiga fula ögonbryn (de är fortfarande fula och har samma fula form men jag har iaf vett att plocka dem) och jag hade aldrig ngt smink. så dessutom har jag ju jättebrett ansikte vilket jag nu döljer med lugg men då hade jag ofta håret i en svans vilket ju tydligt visade det breda, allt det fula bara ...... och jag har ju fått höra att jag är ful, vilket jag vet stämmer.

[Confundus]

oj, det var jag som skrev det där, var visst inte inloggad.