"Skriva av sig"-tråd

[blöä]

...jag är livrädd... på måndag ska jag träffa en ny psykolog för att diskutera kbt... Får ångest av bara tanken. Han kommer vilja att jag börjar plocka av mig allt smink jag måste ha för att klara dagen. Vet att jag inte kommer att klara det. Känns jävligt meningslöst. Kommer jag att tycka bättre om mig själv och hur jag ser ut då?! Så svåååårt..... Jag hatar mina blåröd-blossande kinder och mina bleka, smala, lågt sittande och nästan obefintliga ögonbryn. Ser ut som en apa utan smink. Det gör min far med. Fast han fattar inte det själv.. Tur för honom. Om jag nu tar mig iväg till psykologen. Vad ska han göra åt allt?? Ska jag bara acceptera att jag ser ut så?! Jag tycker väl inte bättre om mig själv bara för att jag vänjer mig av med sminket förresten... Jag ser ut så... Min tanke när min sambo säger att han längtar efter barn är, -varför ens försöka. Vill ju inte påminnas om mina drag, i någon unge, som kommer att få lida för det med. Jag orkar inte med mig själv ju!

[CyanideCupcake]

Jag orkar inte...har fått sömstörningar nu ockå och är rastlös långt in i själen. medicinen funkar inte och jag är så jävla ensam i det här.

[Nokia]

Usch... Har också haft sömnstörningar den senaste tiden. Vilken medicin är det du äter?

[bortkastat liv]

Jag är såå trött på det här... vilket mentalt fängelse man lever i. Tänkte gå och handla idag men orkade helt enkelt inte, orkar inte hela tiden tänka på hur jag ser ut i andras ögon, och i mina egna. Jag är alltid noga med att stå rakt framför den jag pratar med för jag vet hur jäkla ful jag är just i profil. Men man kan ju inte vara vänd mot alla man går FÖRBI. Jag får sån ångest över det. Försöker styla håret så att det täcker så mycket som möjligt av kinderna, mitt hår är alltid fluffigt när jag lämnar mitt hem men av någon anledning är det inte det efter 2 minuter och jag måste känna och pilla på det som besatt... Om någon tittar på mig tror jag att de känner igen mig och tycker att jag ser dum och motbjudande ut. Jag är alltid rädd att någon ska känna igen mig och tänka, "jaha där är hon, att hon vågar visa sig här med det där utseendet" eller "så ful som hon är borde hon inte vara här".  Min hy är för fet och ojämn, näsan för stor, läpparna för små och ögonen likaså! Mina fingrar ser också konstiga ut.
Och mina kläder...Varför ser andra människor ALLTID så jävla mycket bättre ut i exakt samma plagg?? Jag orkar inte.

[kardborre]

När uppgivenheten känts för svår har jag svalt en hel massa tabletter på en & samma ggn den sista tiden, som ett resultat av det dämpas min värsta ångest. Oftast "försvinner" jag bort & kan somna in (en hjälp). Nu vet jag inte om den konstant molande värken i magen beror på att den (levern?) protesterar eller om det "bara" är ångest som maler i magen?

Har ett inbokat KP-besök idag (psykiatrin), men att ta mig in i duschen, leta som ett vettvilling efter kläder (allt är i stort behov av tvätt!!), tvinga undan det mentala motståndet samt ta mig ut, det ter sig omöjligt för att inte tala om helt meningslöst. Det finns ingen hjälp för mig att förvänta där så varför pådriva mig detta om och om igen? Är in i döden trött och gör ingenting av värde som kan bidra till en bättre värld och då har jag heller ingenting här att göra.

[peppermintcheesecake]

Jag vaknade imorse... det är väl en helt okej dag idag.. problemet är att jag är så slut som människa! jag orkar nästan inte någonting,jag mest bara ligger och stirrar upp i taket och låter allt annat vara.Allt känns så tungt,det har varit så många misslyckanden,så många bakslag... Jag försöker att inte tappa hoppet,men egentligen så har jag nog redan gjort det för länge sen.Jag känner mig helt lämmnad med alla probem,som om ingen bryr sig.Jag försöker fylla mina dagar med något att göra.. jag läser,skriver berättelser,syr,stickar går på promenader när det är lite bättre.. nu har det varit såhär i några veckor.. (att jag inte kan träffa människor och så... för det där går lite upp och ner) man tappar liksom livskraften.

[Ell87]

Jag ska till psykologen idag kl 14. Måste duscha, sminka mig, fixa håret, sätta på mig fina kläder. Jag orkar inte göra allt det för att sitta i ett rum med en person i 1 timme  Dock måste jag. Ska ut och julhandla sen. Gaaaaaaah!!  om jag orkar d.v.s.

[kardborre]

Gått från depression till melankoli.

[CyanideCupcake]

Gått från depression till melankoli.

Aj fan. Jag har funderat på en sak...var hos sköterkan i m¨ndags och vi pratade om hur min medicinering inte funkar. Hon frågade då¨om jag "funderat på ECT, eftersom jag ju är så väldigt depressiv". Jag blev helt ställd för det har jag ju inte. Ska jag prova det måste ALLA andra möjligheter vara uttömda först, jag måste ha provat alla mediciner som finns, känner jag. Jag vet ju att du kämpat så hårt för att få ECT så jag undrar om det inte skulle hjälpa dig att få kontakt med en sköterska också? Man slipper köer och väntetider rätt rejält då plus att de kan prata med läkare om hur det går för dig. Hade jag inte träffat henne var tredje dag och "varit inne" i systemet på så sätt hade jag aldrig fått börja hos psykolog så snabbt (två evckor) utan hade med all säkerhet fått vänta flera månader, kanske ett år. Man vet ju aldrig. De har även behandlingskonferens en gång i veckan och där kan hon, om det behövs och jag vill, ta upp med läkare att min medicin inte funkar och se till så att jag får en tid med dem, etc. Jag började gå hos henne för att få min medicin på apodos eftersom jag inte litade på mig själv, kanske kan du göra likadant? Dels för att du faktiskt verkar vara i riskzonen för att ta för mycket medicin, dels för att du kanske skulle få gehör lite lättare om en sköterska försöker "fixa i" dig. Tror du det vore något?


Jag är triggad nåt djävulskt. Har börjat läsa Ditas "Burlesque and the art of the teese/Fetish and the art of the teese och jag håller på att förgås av ångest. Dels av dte som står, dels av bilderna. Hon använder aldrig mybyxor eller vanliga kläder. Hon är "mysklädd" i kashmirmorgonrock och minktofflor. Henens "guilty pleasure" är att äta foie gras i Paris. Jag klär ner mig i grå, urtvättade mysbyxor och hetsäter billig choklad framför TV:n. Jag känner mig som en jävla slusk. Glamour framför allt. Ja, men kanske inte om man har ett vanligt jävla liv med ett vanligt jävla jobb!! Ska jag gå till mitt städjobb i höga klackar, pennkjol, handskar och strumpor med söm, eller vara superstylad i kläder som jag ska ta på mig när jag är svettig och ofräsch efter att ha städat en hel dag? Hur fan skulle det se ut?? Den här boken stör mig nåt djävulskt, den har en sjukt ytlig ton och ett språk som suger apa. Jag vet inte om den engelska versionen är bättre och det bara är översättaren som borde skjutas, men på svenska blir det asdåligt. Det här stycket har fastnat i mitt huvud:

"Redan som liten flicka förstod jag att skönhet var en lyxbiljett till världen. En sommar när jag var elva år tog mina föräldrar med mig och mina två systrar på en kryssning. Det var ett brittiskt, helt fantasiskt skepp med glittrande simbassänger och stora bufféer. Eftersom jag sov lätt som barn  gick jag upp före mina systrar varje morgon  och promenerade längs de våta trädäcken, smuttade på apelsinjuice, lyssnade på vågorna som slog mot metallskrovet och fantiserade att jag var en flicka från tjugotalet ombord på dne dömda lyxkryssaren Lucitania.  Givetvis iklädde jag mig rollen i tidsenligt långa svarta handskar och hatt med flor. Jag tyckte att jag såg glamorös och gåtfull ut, dessutom var det spännande att låtsas att jag var någon från en svunnen tid. 

En eftermiddag samlade våra föräldrar ihop oss i skeppets fotostudio för ett familjeporträtt.  En lång, stilig man knäppte den ena bilden efter den andra och jag blev överraskad över hur lätt jag hade för att le och hur jag njöt av situationen. När vi återkom för att hämta bilderna stod en kvinna framför vårt porträtt och pekade. "De där flickorna är så förtjusande." Jag sög i mig den underbara komplimangen. "De två på ändarna".  Men jag stod ju i mitten. Vad menade hon med...? Mitt hjärta brast. Under mina elva år hade jag aldrig tänkt, inte för ett ögonblick, att jag inte var söt.  Kanske var detta problemet -jag hade aldrig ägnat någon särskild tanke åt skönhet.  Jag såg på min mammas och mina systrars fina drag  och letade efter bett tecken på ansträngnign. De log tomt och själlöst -som ljuva kvinnor gör. Men jag förstod att mamma var vacker.  Männen vände sig om efter henne på gatan. Och mina systrar? Folk kommenterade alltid deras rosiga kinder.

Ingen talade någonsin om mig. Det var sant. Det välkända i situationen värkte i mig. Jag är den flickan. Du känner till den flickan; mesen vars namn du aldrig lärde dig. Hon sitter längst bak i klassrummet och får skäll av läraren. "Tala högre!" Om du, innan kryssningen, hade bett mig att identifiera "den flickan" hade jag gett dig en lista på förbisedda femteklassares namn. Nu skulle jag ge dig ett enda.  Jag säger inte att enf licka med alldagligt utseende inte kan lyckas. Tvärtom menar jag att  hon med lite övning kan bli lika oförglömlig som en naturlig skönhet som, som gudarna vet, lever livet under en varmare sol än vi andra."


Jag vill skära bort hela ansiktet. Fy fan. Fy FAN. Jag är så jävla ful och maskulin och jag förstår att ingen nånsin kommer fram till mig när jag är ute. Jag har grova, äckliga drag och oren hy, det finns inget feminint med mig. Jga har inte sån där vansinnigt mjuk, len hud som andra tjejer har, min är grövre och tjockare och om jag inte rakade benen och armarna en gång i veckan skulle jag ha kroppsbehåring som en man. Jag är så jävla ful och grov i ansiktet och jag kommer spendera hela den här förbannade kvällen med att fota. Jag har redan börjat och jag får panik över det jag ser. Jag är inte mänsklig. Fy fan. Fy FAN.

[kardborre]

godessceline, när jag läser ditt refererande till "Burlesque and the art of the teese/Fetish and the art of the teese" kan jag inte låta bli att må illa... Det låter faktiskt inte äkta utan poetiskt uppdiktat och efterkonstruerat..? För mig är intressanta personer jordnära, empatiska och för det mesta sköra... Allt som påminner om yta gör mig än mer trött på detta samhälle (vilket jag vet att du oxå är). Tycker tv-programmen överlag är så fixerade vid utseende och yta att jag helt enkelt stänger av skiten ("utvecklingen" går käpprätt åt h-vete).

Kapade av mig håret här om dan (lessnade på att jag aldrig tar mig till nån frisör). Drog på mig en mössa bara och klippte av hälften, sedan tröttnade jag. Men dagen efter "kapade" jag av resten. Kändes befriande. Konstigt nog blev resultatet helt ok trots att det var 1:a ggn nånsin jag klippte ngn/mig själv. Nån sorts inre revolt mot all utseendefixering tror jag det var (hade nog förväntat mig ett värre resultat..).

Igår tog jag mig ingenstans men idag var jag iaf hos min terapeut. Fick förslaget att ringa henne under juluppehållet om jag "går över gränsen". Hon vet att psykakut eller liknande inte är nåt alternativ för mig. Det var hennes idé och jag är smickrad/tacksam, men jag kan inte tänka mig att kontakta ngn vid det tillfället.

Vet inte på vilket sätt en sjuksköterska kan komma in i bilden..? Tror inte de arbetar så på min områdessektion?

De flesta kvinnor har kroppsbehåring, nästan bara asiatiska kvinnor är naturligt släta. Men vad är egentligen naturligt -överlag- och vad är indoktrinerat påfund? Ska vuxna kvinnor verkligen eftersträva bebis-/barnhud och varför i så fall... (frågar mina envist pockande tankar)?

[CyanideCupcake]

Vet inte på vilket sätt en sjuksköterska kan komma in i bilden..? Tror inte de arbetar så på min områdessektion?

Hmm...psykavdelningen jag går till är Allmänpsyk och ligger i samma byggnad som en vårdcentral, i byggnaden bredvid finns även psykläkarna. Vet inte hur det funkar där du bor, har ni nån sån psykavdelning där eller bara akutpsyk på sjukhus?

Angående samhällets utseendefixering och alla de frågor du ställer dig själv så gör jag likadant. Egentligen är jag svinförbannad på att det läggs så mycket fokus på skönhet, egentligen hatar jag könsroller, egentligen är jag smartare än såhär. Ändå är jag besatt av skönhet, fastnar i traditionella könsroller för att jag är så fixerad vid att vara feminin och sen är det kört. Har sån ångest att jag mår illa just nu, ska till psykologen imorgon men är på vippen att ringa och avboka...

[kardborre]

godessceline, när jag läser ditt refererande till "Burlesque and the art of the teese/Fetish and the art of the teese" kan jag inte låta bli att må illa... Det låter faktiskt inte äkta utan poetiskt uppdiktat och efterkonstruerat..? För mig är intressanta personer jordnära, empatiska och för det mesta sköra... Allt som påminner om yta gör mig än mer trött på detta samhälle (vilket jag vet att du oxå är). Tycker tv-programmen överlag är så fixerade vid utseende och yta att jag helt enkelt stänger av skiten ("utvecklingen" går käpprätt åt h-vete).

Ser att mitt inlägg kan tolkas på fler än ett sätt... Vill därför förklara att jag på intet sätt ifrågasätter dina känslor inför Dita, utan att jag snarare spinner vidare i mina egna tankar (mitt skrivande) vilket nog kan förvirra ibland. (Jag krånglar till det - kräks).

[CyanideCupcake]

Ser att mitt inlägg kan tolkas på fler än ett sätt... Vill därför förklara att jag på intet sätt ifrågasätter dina känslor inför Dita, utan att jag snarare spinner vidare i mina egna tankar (mitt skrivande) vilket nog kan förvirra ibland. (Jag krånglar till det - kräks).

haha det är lugnt. "Mina känslor för Dita" är blandade just nu. precis som du känner känns boken väldigt fejk. Det här stycket till exempel:

"Hela tiden frågar folk mig om jag, möjligen, är född i fel generation. De tittar på mina sömmade strumpor,  mina vintageklänningar och mitt storslaget uppsatta kolsvarta hår, och säger: "Dita,  skulle du ha varit lyckligare om du levt i en anna tid, när det var normalt att se ut som du gör?" Jag klappar min luxuösa rävboa och skrattar eftersom denna fråga säger mig att jag lever i precis rätt tid. Att dessa människor -här och nu- behöver mig. "Raring", säger jag med den allra mildaste tillrättavisning, Det ska inte finnas något normalt över glamour. Frånsett att det, för dig, borde vara det mest normala i hela världen". Om du funderar en stund på det jag sagt , så förstår du hur klokt det är."

Hahah vad i helvete? Jag VET att hon inte pratar så, hon verkar vara en blyg och väldigt jordnära tjej i intervjuer och det är uppenbart hur konstlat språket i boken låter. Jag vet inte vem som skrev (eller, som sagt, kanske är det översättningen) men jag kunde gjort det tusen gånger bättre. Men ändå...fy fan. 

[peppermintcheesecake]

Alla mina dagar känns så oändligt långa... jag sover bort större delen av dygnet... orkar nästan ingenting,vill bara bort från allt! förstår inte hur jag ska orka... allt känns så hopplöst.. ibland känns det som om allt vore bättre om jag inte fanns.Min familj lider också av mina problem,vi kan nästan aldrig umgås normalt.. oftast när vi pratar pratar vi genom en dörr.Den enda jag kan träffa är min minsta syster som är 1,5 år.. ibland kan jag och min mamma titta på tv (men bara om det är släkt i rummet) mer än så umgås vi inte när jag har mina "dåliga perioder" när jag har "bra perioder" kan vi umgås nästan helt normalt.Det känns så hopplöst,så tröstlöst allting 

[Närstående]

Hej, till att börja med vill jag bara säga till er alla att jag lider med er. Jag förstår ganska väl hur ni tänker, jag hade själv en vääääldigt lång sådan period när jag var yngre, men tack och lov har jag kommit ur den helt och självförtroendet nu är ganska bra.
Bli nu inte förbannade, för min mening är inte att skapa ilska eller irritation. Det är bara en sak jag undrar. Jag tycker det är jättebra att ni har någonstans att skriva av er, och att ni är ett stort stöd för varandra. Däremot så tror jag också att ni även hjälper till att "dra ner" varandra, så att ni mår mycket mycket sämre många gånger... Det är ingen kritik, bara vad jag tror...
Och sen vill jag råda er som bara skriver här, PRATA MED ER FAMILJ! Vi kan vara ett enormt stöd, bara du tillåter oss att vara det...och försök att förstå oss på rätt sätt med det vi säger, vi skulle aldrig säga något för att såra. Men det gäller att DU också ger med dig lite, så vi kan mötas halvvägs. Man orkar faktiskt inte lyssna när du hela tiden pratar om hur ful och hemsk du är, och oavsett vad säger så blir det en ignorant kommentar tillbaka. Så det känns så meningslöst. Vi känner oss också ENORMT hjälplösa! Vi vill inget hellre än att vår familjemedlem ska må bra, men det är svårt att göra nåt också, då inget man säger hjälper.

Jag vet att ni har ett helvete och jag hoppas att ni kommer ifrån det snart allihopa! En vacker dag kommer ni vakna upp ur mardrömmen, det lovar jag!!

Tack för mig, hoppas ni inte blir illa berörda av mitt inlägg för det var aldrig min avsikt...

Med vänlig hälsning

En Närstående....