"Skriva av sig"-tråd

[kardborre]

-

[CyanideCupcake]

Hej och tack för ditt inlägg!  Jag kan absolut förstå vad du menar, jag är mycket väl emdveten om att det säkerligen kan vara fruktansvärt frustrerande för folk runt om kring oss att vi tar allt de säger och sätter en negativ prägel på det, alternativt att det ändå inte spelar någon roll. De flesta av de människor jag har runt mig som vet lite om läget (inte så jättemånga, men ändå) känner så, och jag har även erkänt för dem att nej, det spelar ingen roll om de säger att jag har fel i hur jag ser mitt ansikte för jag tror dem ändå inte. Jag har ju mina ögon. Tror absolut du har rätt i att dte krävs jobb från båda hållen och att vi behöver försöka lyssna på vad ni säger, men det är så svårt att inte kunna lita på sina egna ögon.

Jag tycker det är jättebra att ni har någonstans att skriva av er, och att ni är ett stort stöd för varandra. Däremot så tror jag också att ni även hjälper till att "dra ner" varandra, så att ni mår mycket mycket sämre många gånger... Det är ingen kritik, bara vad jag tror...

Det där har diskuterats lite då och då, kanske inte vad gäller oss som användare i vår relation till varandra, men däremot teoretiska situationer; om det vore hälsosamt eller inte för en människa som är sjuk att vara i ett förhållande med en annan människa som lider av samma sak. Där blir det ett tveeggad svärd, tror jag: å ena sidan skulle det innebära den ultimata förståelsen, vilket kan underlätta enormt under dåliga dagar på ett sätt som en "frisk" partner inte skulle kunna. Å andra sidan tror jag, som du säger, att risken skulle vara stor att man drar ner varandra eftersom att må dåligt/att vara sjuk gör att man går in väldigt mycket i sig själv och då tror jag det är viktigt att ena parten är frisk och "stark". (Sen måste man vara stark för sin egen skull också, men du förstår vad jag menar). Vad gäller oss här på forumet och vår "relation" till varandra tror jag det är ytterst individuellt. Jag har personligen aldrig känt att jag blivit triggad av att komma hit, har jag haft en hemsk dag har jag kommit hit och skrivit av mig och även funnit tröst i att se att här finns andra som tänker och känner likadant. Det har funnits bättre dagar då jag mått så pass "bra" att jag inte fastnat i mina mönster och då har jag kunnat hjälpa andra här med råd och en objektiv synpunkt istället. Visst har det hänt att jag inte loggat in här på bra dagar, men det har snarare varit för att jag inte känner behovet av att skriva av mig just då än att jag skulle vara rädd för att bli triggad. Dessutom...om jag nu mot förmodan SKULLE vilja undvika att komma hit på en bra dag för att jag inte vill "dras ner" är det enbart positivt då vi alla behöver ta vara på de dagarna, både för oss själva och de andra användarna här. (Man är till mycket större hjälp om man inte är inne i dimman själv).

[Nokia]

Jag har börjat med Fontex och äter högsta dosen nu. Depressionen börjar hävas, jag ser inte allting i svart längre och det är otroligt skönt, men på bdd:n märker jag absolut ingenting! Mår precis lika dåligt över mitt utseende. Den ska ju tydligen verkla lite iaf på OCD och BDD.. Det kanske tar längre tid, har ju trots allt bara ätit Fontex i drygt 5 veckor eller något.
Låt oss säga att den inte hjälper bdd:n och ocd:n, vad betyder det? Att jag inte är mottaglig eller att mina rädslor är berättigade? Det här ger mig ännu mer ångest när jag tänker på det. Jag har iof inte börjat med KBT-behandlingen ännu, så jag ska väl inte gå händelserna i förväg.
Jag vill bara ut från det här fängelset!

[CyanideCupcake]

Låt oss säga att den inte hjälper bdd:n och ocd:n, vad betyder det? Att jag inte är mottaglig eller att mina rädslor är berättigade?

Inte alls. Det enda det betyder är att du inte fått någon hjälp med att ändra på dina felaktiga tankemönster än, och det kommer, precis som du säger, KBT:n att hjälpa dig med. Vet inte hur antidepressiva funkar vad gäller själva BDD:n men de är absolut nödvändiga för att häva den depression man ofta får som följd. Man är inte mottaglig för KBT om man är för deprimerad så därför börjar man alltid medicinera först, i alla fall var det så Sergej förklarade saken för mig.  Underbart att du är på väg upp, fortsätt mot ljuset!

[Malins mamma]

Hej Närstående!

Tack för dina tänkvärda synpunkter! Som jag skrev i en annan tråd så försöker jag genom att komma med friska kommentarer förhindra att BDDarna drar ner varandra mer och mer. Förutom de som aktivt skriver så vet jag att det finns många som bara läser och tar till sig det som skrivs (mer eller mindre). Därför skulle jag uppskatta väldigt mycket om det vore fler närstående som skriver här.

Godessceline,

det spelar ingen roll om de säger att jag har fel i hur jag ser mitt ansikte för jag tror dem ändå inte. Jag har ju mina ögon.

Det som du skriver här har skrivits av hundratals andra här på forumet (inte med exakt samma ordalydelse förstås men med samma innehåll). Det beror på att det är en stor del av BDDn att tolka positiva kommentarer till något negativt. Tex "vad fin du är idag" blir "du var ful igår" och "vilka vackra ögon du har" blir "men allt annat är fult" osv. Och så de vanliga orsakerna till att inte ta åt sig "de säger så för att vara snälla, för att de är min familj, för att inte såra mig, de ljuger, har dålig smak, är ironiska" osv.

För oss närstående är det bra att veta att det är en del av sjukdomen att tolka saker saker till något annat än vad de är.

För er BDDare finns det tre mycket starka skäl till att fundera över om era närstående faktisk menar det de säger.

1. Ni lider av en sjukdom som innebär att man ser sitt utseende förvrängt (fult).

2. Det är ni som är sjuka och er omgivning som är frisk. Det sägs att det är svårt att tänka logiskt när man lider av BDD men det borde väl inte vara omöjligt (för ni är ju inte ointelligenta på nåt vis) att räkna ut vad som är trovärdigare, det som en BDD-drabbad hjärna upplever att den ser eller vad en frisk person ser.

3. För att bli frisk är det av största vikt att kunna omvärdera sina tolkningar och inte automatiskt misstro allt positivt som sägs. En bra början är att fundera på och uppmärksamma sina tolkningar av vad ens närstående säger. Tänk om era närstående faktisk är helt ärliga!

och då har jag kunnat hjälpa andra här med råd och en objektiv synpunkt istället.

Det stämmer, du har varit till stor hjälp här med goda råd och andra kommenntarer. Det är synd bara att du inte tillämpar din kunskap och insikt på din egen situation. 

[CyanideCupcake]

För er BDDare finns det tre mycket starka skäl till att fundera över om era närstående faktisk menar det de säger.

Jag har inga problem med komplimange rsom komemr fårn närstående eftersom de älskar mig och alltså är partiska. Det är vad folk jag INTE känner har sagt som är problemet, de känenr mig inte som eprson så där kan inte mina eventuella inre egenskaper kompensera, och de behöve rinte heller tänka py hyfs elel rmina känslor. Sättet de ser mig på blir därför mycket mer objektivt och alltså sant.

Det stämmer, du har varit till stor hjälp här med goda råd och andra kommenntarer. Det är synd bara att du inte tillämpar din kunskap och insikt på din egen situation. 

Ja, det är ju det...jag har inga problem att känna igen BDD i andra och kan därför ge råd, men med mig är det annorlunda -jag är ju ful på riktigt. Det är således inte alls speciellt svårt att hjälpa folk med sjukdomen då jag är här ofta och lärt mig känna igen vissa tankemönster hos folk som kommer hit.

[CyanideCupcake]

Jag är så jävla triggad just nu. Såg precis ett avsnitt av Dr. Phil som handlade om fördomsfulla människor som vägrade befatta sig med fula eller överviktiga människor. Den första kvinnan hade åsikter som var helt uppåt väggarna; hon ville inte ha några fula vänner, vägrade synas med fula människor, ville inte bli fysiskt berörd av fula människor och om en "ful" människa kom fram till henne gjorde hon en grimas för att de skulelk förstå vad hon tänkte när hon såg på dem. Fula människor var dessutom enligt henne "hämdlystna, avundsjuka och ute efter att sabotera för henne som var snygg". Det var dock inte hon som triggade mig -att hon bara var osäker, elak och en på miljonen var uppenbart- utan Dr. Phil. Självklart dök han på henne med en gång (vilket ju var helt rätt) men när programmet började och han skulle berätta vad det handlade om använde han meningen "We have all seen people that we maybe haven't found so attractive, we've passed them in the street and thought "well...maybe they could look a bit better", but do you actually TELL these people "I think you're ugly?". Det där bevisar för mig att det faktiskt VISST funkar så, det är en av mina största rädslor: vad folk tänker när de ser mig och att vanlig hyfs hindrar dem från att säga något. Men det faktum att de inte säger något rätt ut betyder ju (uppenbarligen) inte att de inte ser min fulhet. Kvinnan i fråga tog i snitt två timmar på sig att göra i ordning sig på morgonen och hävdade att hon var perfekt och inte hade några fel. Dr. Phils kommentar var då "om du är perfekt, varför tar det dig då två timmar att göra dig i ordning?" Underförstått: Perfekta och vackra människor är klara snabbt för de kräver mindre jobb och har mindre saker de behöver fixa till. Jag förstår att han sa så för att få henne att kliva av sina höga hästar, men han bekräftar precis allt jag tror. Jag tar också två timmar på mig, det betyder alltå att de där två timmarna behövs eftersom jag, om jag vore vacker, skulle kunna gå direkt ur duschen och vara klar på tio minuter eftersom jag har så mycket naturlig skönhet? Jag är så jävla triggad och vill inte gå ut. Det började redan igårkväll och det här gjorde inte direkt saken bättre. Jag har haft ett par dagar då jag kunnat lugna ner mig med fotandet och lyckats få ner det till ynka fyra-fem bilder vid ett enda tillfälle under dagen, men att döma av resultatet på bilderna jag tog igår har det varit ett stort misstag att de här dagarna gått runt som om jag INTE vore ful. Fan.

[Antipod]

Godessceline:
Jag vet inte vad jag ska säga, mer än att det är så himla lätt att överanalysera. Jag hade säkert fått en liknande reaktion som du, om jag hade sett programmet. Men då får man ju fråga sig själv saker som: "tycker JAG att andra människor kan vara fula/mindre vackra/kunde sett bättre ut?" och givetvis var det inte dig personligen det pratades om i programmet, även om jag till fullo förstår dina känslor.

För egen del så har jag i stort sett slutat att kolla på teve. Det är väl ingen bra lösning i sig, men då slipper jag i alla fall haka upp mig på vad människor där säger - människor som jag inte känner och vars åsikt jag inte bryr mig ett jota om. Vad tycker du är viktigast, att du själv är nöjd med ditt yttre, eller att omvärlden finner dig vacker?

[CyanideCupcake]

Vad tycker du är viktigast, att du själv är nöjd med ditt yttre, eller att omvärlden finner dig vacker?

För mig hänger de två ihop; tycker omvärden att jag är vacker stärker det min självkänsla och då tycker jag också det. Tycker omvärlden att jag är ful och det är det jag får höra, så är det så jag kommer känna. Och för mighar den ena av dessa två inträffat betydligt oftare än den andra (det går inte ens att jämföra) så det kanske inte är så konstigt att jag känner som jag gör....

Var på min brorsons namngivelse igår, det gick bra men det var givetvis kameror överallt. Fick säga ifrån på skarpen några gånger för att folk trugade ("Jag VILL verkligen inte, jag menar allvar!") men min bror och hans fru som vet läget respekterade min rädsla vilket kändes skönt. Alla fick skriva något till lillen som de sedan skulle sätta in i en bolk tillsammans med bild på var och en, vilket självklart ledde till panik...gick med på det förutsatt att jag får ta bilden själv och välja vilken de sen tar med. Det är så fruktansvärt energikrävande att alltid tänka på hållning, vinklar och ljus och att ständigt behöva hålla utkik efter kameror runt om i rummet att jag är helt slut efter sådana här grejor.

[CyanideCupcake]

Har förhoppnignsvis fixat hjälp åt mamma nu...i alla fall en läkartid snart samt ett telefonsamtal med psyk. Mamma berättade för ehnne att jag sagt att jag känner igen mycket av hennes känslro och tankesätt från mitt eget mående (depression) men det var tydligen inte alls bra att jag sa så, enligt sköterskan. Förstår inte varför? Jag har bara sagt så för att få mamma att förstå att hon faktiskt är deprimerad men att det finns hjälp (jag blev ju bättre) men kanske jag bara gör det värre då? Jag vet inte. Sköterskan föreslog att jag o mamma ska ut och gå en timme i evckan och inte prata om depression eller ångest då vilket låter bra, men jag hoppas bara att jag orkar ta det ansvaret, känslomässigt sett. (Det behöver inte innebäras nåt ansvar egentligen, jag vet det, men jag funkar ju så...tar på mig för mycket och sådär). Hoppas hon får tid hos en bra läkare snart, jag vill så gärna att hon ska må bra. 

[CyanideCupcake]

Jag har hittat en annan känd människa vars ansdikte jag nu studerar i detalj. Är inte lika besatt av hennes som av Ditas men fy fan...fyfanfyfanfyFAN vad jag är grotesk och maskulin och ful. Fy FAN. Varenda ord som människor nånsin sagt om mitt ansikte är sant, jag är precis så ful som de sagt att jag var. Jag klarar inte av att se ut såhär längre, jag orkar inte. Jag vill också ha ren, klar hy sträckt över rena drag och perfekt benskruktur, inte hud som bara hänger i ansiktet som på en jävla bulldogg. Jag vill ha små, feminina drag och ha bort min förbanande jävla ansiktsform som inte ens ser normal ut, än mindre vacker. Jag äcklas av mitt eget ansikte, ska det vara så? Va? Jag vill så desperat gärna oeprera mig och skulle säkert kunna få ett banklån till åtminstone en eller två operationer till att börja med men då skulle min pojkvän säkerligen dumpa mig. Jag är så ambivalent och känner mig så jävla fångad. Fy fan. 

[Malins mamma]

Jag har inga problem med komplimange rsom komemr fårn närstående eftersom de älskar mig och alltså är partiska. Det är vad folk jag INTE känner har sagt som är problemet, de känenr mig inte som eprson så där kan inte mina eventuella inre egenskaper kompensera, och de behöve rinte heller tänka py hyfs elel rmina känslor. Sättet de ser mig på blir därför mycket mer objektivt och alltså sant.

Vad spelar det för roll vad okända människor som du aldrig mer kommer att träffa igen har sagt i en situation när de var irriterade? Är det inte mer relevant att tänka på vad dina närstående och folk du har att göra med tycker om DIG (och inte ditt utseende eftersom det bara är en liten, liten del av din person)?

Jag har haft ett par dagar då jag kunnat lugna ner mig med fotandet och lyckats få ner det till ynka fyra-fem bilder vid ett enda tillfälle under dagen,

Jättebra!!! Fortsätt att minska ner på fotandet!

"We have all seen people that we maybe haven't found so attractive, we've passed them in the street and thought "well...maybe they could look a bit better", but do you actually TELL these people "I think you're ugly?". Det där bevisar för mig att det faktiskt VISST funkar så, det är en av mina största rädslor: vad folk tänker när de ser mig och att vanlig hyfs hindrar dem från att säga något. Men det faktum att de inte säger något rätt ut betyder ju (uppenbarligen) inte att de inte ser min fulhet.

Vad tänker DU när du ser folk som inte är "supersnygga". Hur påverkar du deras liv då? Har de orsak att vara rädda för dig, är DINA tankar om deras utseende ett faktum som de måste böja sig för? Skulle du egentligen ha gått fram och talat om att de är "fula" om du inte hade varit så väluppfostrad? Tycker du att de ska gå hem och skämmas och gömma sig för omvärlden eftersom de inte är "vackra"? Bryr du dig faktiskt om hur folk du ser på gatan, på jobbet, på bussen och i affären ser ut? Vad spelar det för roll hur folk ser ut? Vad spelar det för roll hur DU ser ut?

Var på min brorsons namngivelse igår

Vad roligt för dig att ha blivit faster!    Mina tvillingbarnbarn är lite över 1 år nu och är de goaste som finns.

www.mina2hjartan.babyblogg.se

Har förhoppnignsvis fixat hjälp åt mamma nu...i alla fall en läkartid snart samt ett telefonsamtal med psyk.

Tråkigt att din mamma inte mår bra.    Jag vet inte men jag tycker inte att det skulle vara till nån skada att du försöker ge din mamma hopp om att det går att bli bättre.

Jag har hittat en annan känd människa vars ansdikte jag nu studerar i detalj. Är inte lika besatt av hennes som av Ditas men fy fan...

Du är väl medveten om (antar jag?) att för varje gång du studerar Ditas eller nån annans utseende som du anser är "perfekt" i detalj så kommer du att se dig själv som "ful-ful-ful" med följden att du mår sämre, samma sak när du fotar. (Det är ungefär detsamma som om en diabetiker vräker i sig en massa sötsaker, han vet vad följden blir om han gör det.) Om man väljer ett beteende som man vet har en viss konsekvens så väljer man också konsekvensen. Jag vet att vissa tvång kan upplevas som att man verkligen måste göra dom men jag vill bara påminna om att man själv har ett val om man ska följa sina impulser eller inte. Du är inte maktlös mot dina tankar. Du kan välja att inte studera Ditas eller nån annans utseende i detalj. Inte för att som du kanske tror "lura" dig själv att du är "fin", utan för att ta ett steg mot tillfrisknande.
BDD-fria studerar inte varken sitt eget eller andras utseende i detalj.

[kardborre]

Vill gärna vara konsekvent och hålla mig ifrån att skriva på den här sajten men nu må jag ändå uttrycka att jag håller med dig Malins mamma i mångt och mkt. Ifrågasätter ständigt mina egna tankar om min egen uppenbarelse, vilket jag inte gjorde (/hade insikt nog att göra) när jag var "ung-ung". Men på samma gång tar känslorna över i den konkreta situationen (när jag utsätter mig för att synas till trots min fulhet).

Sa för första ggn till på skarpen under jul att jag inte ville fotas eller filmas och fick till min glädje stöd från mamma som påminde övriga om att jag faktiskt inte ville bli fotad när de var i färd med att knäppa, hon känner i princip likadant sedan sin påtagliga viktuppgång. Brorsan fotograferade mig från sidan vid ett tillfälle och det känns förjävligt när jag själv är bortom kontroll att kunna radera skiten. Han gjorde ett bildspel av det sen .

Har aldrig gillat keps för egen del då det får mig att se ut som en pojke, men jag kom att tänka på dokumentären "To ugly for love" och upptäckte att mammas gamla keps passade min huvudform. Resten av julaftonskvällen bar jag den vilket var befriande på så sätt att jag kunde slappna av rätt mkt från ljus, kameror och filmande. Jag såg butchig/manhaftig ut men kände att det var bättre än alternativet. (Varför är "pojkighet" så tabu för mig?).

Jag filmades när "tomten" kom och under den första sekvensen. Mamma tog över när jag inte ville mer (eftersom brorsan filmade "hejvilt"). Senare sa han åt mig att ta av kepsen då han menade att jag såg ut som "en slusk" med den på. Men jag behöll den på, åtminstone under hela den kvällen.

[kardborre]

Jag berättade för min äldre syster att jag vill göra en näsoperation (och upplevelserna/bakgrunden till det). Hon reagerade kraftig vilket var förväntat. Jag har aldrig nämnt det tidigare då respekten för hennes eventuella känslor inför det varit för stor! Hon föddes med harmynt och har därav många operationer bakom sig både vad gäller överläpp och näsa (emellertid med ett mkt lyckat resultat). Nu vågade jag uttrycka att jag vill rätta till mitt näsben (som blivit snett efter en ansikts-/huvudolycka), något som påverkat mig negativt sedan ca 10 års ålder. Hennes reaktion var "Vad borde jag då ha gjort, gömt mig under en grå sten?". När jag sa att det inte handlade om henne utan om min egen upplevelse av mig själv uttryckte hon "Jag är så glad att jag inte haft sådana utseende-problem, då hade det blivit mkt svårt för mig".

Mamma ville att jag skulle prova en för henne för liten tröja vilket jag gjorde med resultatet att den framhävde min "tillnärmandevis nya" stora mage. Nej, så här vill jag inte bli sedd, utbrast jag... Hon responderade med att säga "Då skulle jag inte kunna ha en enda tröja", och återigen förklarade jag att det inte handlade om henne (/någon annan) utan om min egen upplevelse av mig själv.

På något sätt lyckades jag nå fram till de båda litegrann?

[Antipod]

För mig hänger de två ihop; tycker omvärden att jag är vacker stärker det min självkänsla och då tycker jag också det. Tycker omvärlden att jag är ful och det är det jag får höra, så är det så jag kommer känna. Och för mighar den ena av dessa två inträffat betydligt oftare än den andra (det går inte ens att jämföra) så det kanske inte är så konstigt att jag känner som jag gör....

Var på min brorsons namngivelse igår, det gick bra men det var givetvis kameror överallt. Fick säga ifrån på skarpen några gånger för att folk trugade ("Jag VILL verkligen inte, jag menar allvar!") men min bror och hans fru som vet läget respekterade min rädsla vilket kändes skönt. Alla fick skriva något till lillen som de sedan skulle sätta in i en bolk tillsammans med bild på var och en, vilket självklart ledde till panik...gick med på det förutsatt att jag får ta bilden själv och välja vilken de sen tar med. Det är så fruktansvärt energikrävande att alltid tänka på hållning, vinklar och ljus och att ständigt behöva hålla utkik efter kameror runt om i rummet att jag är helt slut efter sådana här grejor.

Jag förstår inte ens varför människor går omkring och kallar varandra för fula :/ Vad är syftet, egentligen? Fast det är ju en helt annan diskussion...

Usch, ja, för sådana där tillställningar med massa kameror. Och folk har ju sällan vett att ta en på allvar när man säger att man absolut inte vill vara med på bild. Ibland undrar jag om människor bara vill jävlas...? Oftast håller jag mig borta från allt sådant, vilket i sin tur har gjort att jag gått miste om en massa. Vänners och släktingars födelsedagar, konfirmationer etc. Min egen student var ju ett litet helvete i sig, den kunde jag ju inte gärna utebli ifrån. Jag var helt knäckt innan dagen ens hade börjat. Bara vetskapen om att det skulle finnas människor precis överallt, som granskade mig och skulle hålla på och knäppa bilder... fy fan. Och så sommar och dagsljus och fan vet allt. Sitta i gräset och försöka hålla koll på sina vinklar, sin hållning - från alla tänkbara håll och kanter. Jag var så sprängfylld med ångest att jag för några ögonblick trodde att jag närsomhelst skulle kunna springa skrikande därifrån. Och jag förstår dig, när du säger att det är fruktansvärt energikrävande. Man blir helt slut, fysiskt såväl som psykiskt av att gå runt sådär. Jag har dessutom fått ryggbesvär pga BDD:n, eftersom jag ständigt drar fram axlarna och armarna och trycker dem tätt mot kroppen för att dölja min profil. Sedan en månad har det gjort så ont i ena axeln och armen att jag knappt kan sova, än mindre lyfta någonting :/