Jag berättade för min äldre syster att jag vill göra en näsoperation (och upplevelserna/bakgrunden till det). Hon reagerade kraftig vilket var förväntat. Jag har aldrig nämnt det tidigare då respekten för hennes eventuella känslor inför det varit för stor! Hon föddes med harmynt och har därav många operationer bakom sig både vad gäller överläpp och näsa (emellertid med ett mkt lyckat resultat). Nu vågade jag uttrycka att jag vill rätta till mitt näsben (som blivit snett efter en ansikts-/huvudolycka), något som påverkat mig negativt sedan ca 10 års ålder. Hennes reaktion var "Vad borde jag då ha gjort, gömt mig under en grå sten?". När jag sa att det inte handlade om henne utan om min egen upplevelse av mig själv uttryckte hon "Jag är så glad att jag inte haft sådana utseende-problem, då hade det blivit mkt svårt för mig".
Mamma ville att jag skulle prova en för henne för liten tröja vilket jag gjorde med resultatet att den framhävde min "tillnärmandevis nya" stora mage. Nej, så här vill jag inte bli sedd, utbrast jag... Hon responderade med att säga "Då skulle jag inte kunna ha en enda tröja", och återigen förklarade jag att det inte handlade om henne (/någon annan) utan om min egen upplevelse av mig själv.
På något sätt lyckades jag nå fram till de båda litegrann?
Känner igen mig i det här. Försökte just förklara för min mamma hur jag känner, att det kommer från en fysisk förändring och att det har hållit i sig i 8 månader. Att jag känner av det
HELA TIDEN även när jag verkar glad och inte säger något. Hon kom också med det där "men hur skulle jag känna då?" Om jag skulle titta så på mig skulle jag ju bli helt förstörd".
Det var nästan så att jag gjorde HENNE deprimerad sist jag hade BDD, men det går ju som sagt inte att jämföra så. En tillsynes liten grej kan kännas väldigt stor för en annan person.
Min mamma söker även yttre förklaringar till att jag mår dåligt, att jag pratat med någon dum person etc. Sen sa hon att jag antagligen skulle vara arg på mig själv om 20 år att jag inte uppskattade mitt utseende nu. Att då blir det mycket starkare förändringar.
Det stämmer säkert. För mindre än ett år sedan var jag helt frisk från BDD och mer eller mindre helt nöjd med mitt utseende. Jag var stolt över mig själv och kände mig stark och frisk och vacker. Jag köpte vackra kläder och njöt av att känna mig attraktiv. Det känslan varade i 8 månader. Jag hade kul och kämpade med andra svårigheter i mitt liv.
Men tiden innan, runt 2004 hade jag varit så sjuk i BDD att jag fick remiss till Karolinska. Men jag hoppade av terapin för tyckte inte det verkade någe vidare.
Sen blev jag frisk mer eller mindre av mig själv. Min pappa som alltid går in för att säga taskiga saker och inte hålla med sa apropå min BDD-fixering 2004 (en liten brun rand under ena ögat som i min uppfattning var en jättelik förfulande rynka och stod ut som ett jättelikt lyte och förstörde hela mitt utseende):
"- Ja men, det där lilla, det är så litet så det finns knappt. Det syns inte, och skulle det synas är det inget man tittar på. "
Eftersom min pappa för det mesta säger taskiga saker omedvetet för att såras, och är ganska taktlös var det här verkligen en ögon-öppnare. Honom kunde jag tro på, han skulle aldrig ljuga för att vara snäll.
Jag insåg att min mamma och alla andra som sagt "du inbillar dig" hade rätt.
Jag var ute lite mer och märkte att folk fortfarande trodde jag var 23-25, så "rynkan" kunde ju knappast synas så mycket som jag trodde. Sen var det en hög med människor som verkade dragna till mig enbart pga mitt utseende, blev kära, hängde efter mig m.m. först då började jag inse att jag fortfarande såg riktigt bra ut. Tiden just då var dock jobbigare ytterligare ett tag eftersom jag inte hade någon stans att bo. Men tillsist (maj förrförra året) fick jag en lägenhet.
Sen, förra oktober tog jag ett steg och började jobba (arbetslös tidigare). Då fick jag bättre ekonomi och mådde därmed ännu bättre.
Jag blev väldigt omtyckt av mina chefer (som var två yngre killar). Jag hade roligt på jobbet (fast det var ett jobbigt jobb) och kände mig fri.
I 8 månader jobbade jag hårt och var samtidigt mycket lycklig. Tror aldrig jag varit så lycklig i hela mitt liv. Orsaken var kanske att min ena chef idealiserade mig och verkade smått förälskad i mig (han var 13 år yngre och jag tyckte han var söt, så det var inte så störande). Varje dag fick jag höra hur duktig jag var och andra komplimanger m.m. Det kändes också som om de verkligen brydde sig om mig. Det kändes nästan som de tyckte jag var lite för bra för dem, men inte på något negativt sätt.
Men sedan blev jag tvungen att byta projekt pga att det bara var halvtid (det första projektet). Det nya projektet var för tufft för mig. Jag blev också persona non grata för att jag var tjej där. Jag hade noll kronor i grundlön, (vi jobbade på provision) och blev plötsligt lägst rankad i den nya gruppen enbart pga att jag var tjej. Jag grät varje kväll för min chef var som förbytt och hade brutit massa löften m.m. Jag gick upp 10 kg på kort tid. Jag kunde inte sova, utan gick och la mig några timmar i badkaret för att kunna somna på morgonen.
Kort sagt väldigt jobbigt. Men jag var fortfarande helt fokuserad på jobbet. På att klara det. Och fortfarande ingen BDD. Några som träffade mig i April maj förra året sa att jag var vackrare än när de såg mig sist, hade blommat ut mer (de hade träffat mig mycket runt 2006 ).
Jag sa att det kanske berodde på att jag hade finare kläder, men det tyckte de inte. När jag sade att jag var 36 år trodde de inte på mig. De trodde jag var 23. Jag tror det var min chef (den här killen) som fick mig att blomstra lite, för jag kände mig älskad, fast vi inte alls var ihop.
Ett par månader senare hade hela korthuset fallit ihop och jag var inne i BDD igen, mitt nuvarande tillstånd.
Och för mig är det som om jag ser helt annorlunda ut nu. Det är det som smärtar mig.
Innan dess hade jag fått byta jobb ett par ggr till och förstod att jag var helt slutkörd efter så långvarig fysisk stress. Tillsist fick jag sjukskriva mig.
Då sov jag över hos en bekant som ville ta hand om mig. Jag slutade med rosenrot just den dagen (som jag inbillat mig höll stressen nere och därmed förhindrade rynkor). Han snarkade något försräckligt så fick nästan ingen sömn. Dan därpå hade jag ett uppdrag jag inte kunde ställa in. Efter uppdraget vandrade jag i solen hem.
Hemma framför spegeln såg jag för första gången förändringen: Fler bruna/svarta ränder/rynkor. Såna där som kommer när man inte sover, och sedan försvinner när man tar igen det. Men nu hade det blivit permanent. Och ätit sig in djupt. Den här gången mycker mera än den enstaka. Det syntes MYCKET mer. Jag blev helt kallsvettig. Sen kunde jag inte sova ordentligt på jättelänge.
Var sjukskriven men reste bort på rea-biljetter med konstiga åktider- - då började BDDn igen. Det här var i maj. Hela min glädje och livslust försvann. Jag förstod att jag skaffat mig rynkorna genom att sova mindre än 3 timmar i flera månader, och alltid vara jättestressad och köra över mig själv. Och nu skulle jag alltid vara märkt av den erfarenheten och av min besvikelse över allt jag gick igenom då.
Jag var så ledsen för alldeles nyss hade jag varit så lycklig och känt mig nöjd med mitt utseende. Nu blev det igen känslan att allt var över. Spegling spegling. Googlande om rynkor. Känna sig gammal och medelålderskris.
Det är som ett fängelse. Jag är så ledsen, vill ur det här fängelset, men inte genom att ljuga för mig själv. Vill känna mig fin. Jag förstår att BDDn påverkas av livsomständigheterna.
Men när jag varje morgon ser det här i spegeln orkar jag inte kämpa. Jag får ingen inspiration. Det är som om jag måste vara förälskad i mig själv för att orka med mitt liv.
Jag undrar om det finns någon väg ut ur den här labyrinten utan att ljuga för mig själv.
Jag går och lasrar mig på A-kliniken. Fick betalt via landstinget för att jag haft utslag och rodnad länge.
Vi lyckades få bukt med inflammationer jag haft i typ 10 år. och hyn är mycket bättre. Jag tror det gjorde sitt till att stora delar av året jag var 36 år kändes så bra. Kanske var det också därför de där gubbarna tyckte jag blivit vackrare, kanske inte själva förbättringen av hyn i sig, men att jag kom ut mer, eftersom jag inte hade något jag kände mig besvärad av.
Nu börjar jag fundera på om jag skall våga fråga om hon inte kan lasra lite under ögonen nästa gång också,gratis eller om jag kan betala extra. Eller rättare sagt, jag "börjar inte fundera", utan har funderat länge på det, men inte vågat ta tag i det. Men det känns lite som tabu att fråga eftersom det är rynkor, och det var ju inte därför jag fått bidrag.
Jag fick kämpa väldigt mycket för att få henne att fortsätta lasra så många gånger, så utslagen försvann. Anledningen till att vi fortsätter är att det fortfarande är lite rodnad. Men just nu besvärar rodnaden mig inte alls lika mycket som hudförändringarna runt och under ögonen.
Alternativet skulle vara att gå och lasra under ögonen separat på någon annan klinik, om jag nu har råd. Men jag gillar verkligen den här läkaren jag har nu, hon verkar veta vad hon gör. Men risken är förståss att hon slår bakut eller att det framstår som om jag myglar mig till något helt annat än jag från början fick hjälp med om jag frågar, och då framstår jag kanske lite mer som en galen BDDare än en normal person som bara söker hjälp. Då kanske jag inte får chans att minska rodnaden ytterligare genom fortsatta behandlingar.
Vissa funderingar har jag också om att IPL kanske inte är så bra att ta förmycket. Om jag skulle skada min egen hud på något sätt pga mina nojor skulle jag aldrig kunna förlåta mig.
Att ta steget ut och lasra direkt under ögonen, det skulle bli första gången jag närmade mig något slags utseendeförändring av större snitt. Det känns lite tabu. Är 37 så borde vänja mig vid rynkor och sånt.
Men samtidigt känns de här så kopplade till hur hårt jag jobbade och hur stressad och besviken jag var under den tiden som är bakom mig. Det känns som jag trängdes in i ett hörn. Som att jag aldrig skulle fått de rynkorna om allt inte varit så extremt. Om det skulle gå att få bort eller mildra skulle det bara kännas som att återställa något. Sen är det ju inte ens säkert det funkar eller att det skulle bli någon som helst förändring. Och i värsta fall kanske något skulle hända som gjorde det värre, med lasern alltså.
Så jag är lite kluven inför den här idén om att försöka förändra det fysiskt. Men vet hur mycket det fysiska faktiskt betyder för mig.
Vet inte om den senaste utseendeförändringen är något jag kommer att komma över lika mycket som den där första "rynkan" till den grad att jag inser att jag mer eller mindre inbillat mig- eller om det i stället kommer bli som under alla dessa år i tidiga 20-års åldern då jag hade en konstig hudförändring på pannan som gjorde att jag aldrig riktigt kände mig fin eller ville klä mig fint eller komma nära något som var fint.
Om det är så jag kommer att leva resten av mitt liv känns det mycket sorgligt...Då kommer jag inte kunna ha en partner heller. Och absolut inte fullfölja några av mina andra planer.
Andra tycks allra mest lägga märket till min övervikt. Till en början brydde jag mig inte ens om den, men har nu tagit tag i det och redan gått ner 4 kg. Jag är säker på att jag kommer nå normalvikt såsmåningom.
Vikten är sånt som omvärlden lägger märket till. Men vad hjälper det om jag fortfarande inte känner mig fin efter jag nått normalvikt? Jag har massa praktiska saker jag måste ta tag i . Men känner inte så stor livslust eller inspiration.
Sorgligt nog blir jag inspirerad om jag känner mig/tror jag är vacker. Det är jätteroligt när människor/män tycker man är tilldragande på ett ytligt sätt. Det är roligt att vara omtyckt av många. Det har också varit roligt att folk tror att man är ung.
Jag måste lösa det praktiska med ekonomin, (byta bransch även, hur nu det skall gå till) samtidigt har jag börjat på två konstverk inom två skillda konstgenrer som jag förstås inbillar mig skall bli en debut.
Ett sådant projekt vore nog för en person. Så jag inser det är lite extremt och säkert kommer bli onödigt tidskrävande, men det är så det är just nu.
Men jag känner mig hämmad i fall jag skulle lyckas, pengamässigt sett, eftersom jag inte vill exponera mig eftersom jag inte är nöjd med mig själv. Så jag tvekar och drar ut på det. (Kanske inte heller resultatet av verken blir lika bra om man är deprimerad eller känner sig "mindre vacker"?)
Jäkligt jobbigt! Jag tänker på hur många år jag varit ledsen/missnöjd med något hos mig själv. Hur mycket tid som bara slängts i papperskorgen. Jag gillar att vara intensivt inne i livet, och verkligen GÖRA något.
För att kunna helt och hållet strunta i mitt utseende känns det som om jag måste känna mig vacker. Det finns väl även de med mindre fördelaktigt utseende som är bra på att strunta i det, så kanske borde jag klara det även i fortsättningen. Men historiskt sett har det varit så att då jag känt mig vacker och speglat mig i andra på ett positivt sätt har jag varit mycket aktiv i olika projekt som inte alls har med utseendet att göra och speglat mig väldigt lite, och knappt tänkt på mitt utseende.
Först när jag är missnöjd känns det som om det blir ett fängelse, och jag blir väldigt väldigt ledsen.
Den här gången har jag inte slutat med allt. Jag köper fortfarande fina kläder, jag tar hand om mig själv bättre än när jag led av sömnlöshet, jag tar tag i det här med min vikt. Jag har inte gått och lagt mig med fel män av panik etc. Inte utlyst någon slags realisation på mig själv. Jag agerar som om jag fortfarande är värdefull (det gjorde jag inte förra BDD-attacken 2004 då övergav jag mig själv). Jag har varit nära ett par gånger att göra destruktiva dumheter, men undgått det.
Men ingenting känns riktigt roligt på djupet, och jag känner en identitetsförlust. Just nu känns det inte som att jag tycker jag blivit ful, men mindre vacker. Jag tycker jag ser märkt och sliten ut, och att hudförändringarna runt ögonen ser ohälsosamma fula och konstiga ut och att det syns. Det är inte alls lika roligt att köpa kläder, utan köper fina kläder pliktskylldigast. Jag tycker de nya förändringarna får mig att se mycket äldre ut just runt ögonen och då känner jag mig så också. Jag känner mig ledsen för det. Min dag förstörs på morgonen när jag tittar mig i spegeln, och jag har haft det så i 8 månader.
Hur skall jag få slut på det, och hur skall jag hitta ut ur den här labyrinten? Hur skall jag göra med mina andra problem? Någon som har någon idé?
För er som kanske minns och kanske anar vem det är som skriver var jag en hel del på det här forumet runt 2004-2005. Sen blev jag alltså helt frisk och fick uppleva en roligare tid. Kul att höra va! men nu är jag tillbaks igen....
Vill också hälsa och tacka Malins mamma som engagerade sig i mitt öde tidigare, och andra jag glömt signaturen på som skrev snälla saker då, och också hälsa till och hoppas Malin mår bättre.
