BDD Sverige
2015-09-29, 23:13 *
Nyheter:
   Startsida   Hjälp Länkar  
Sidor: 1 ... 148 149 [150] 151 152 ... 298
 
Författare Ämne: "Skriva av sig"-tråd  (läst 352351 gånger)
En gammal bekant
Gäst
SV: "Skriva av sig"-tråd/Hur kommer jag ut ur den här labyrinten?
« Svara #2235 skrivet: 2008-12-31, 18:06 »

Jag berättade för min äldre syster att jag vill göra en näsoperation (och upplevelserna/bakgrunden till det). Hon reagerade kraftig vilket var förväntat. Jag har aldrig nämnt det tidigare då respekten för hennes eventuella känslor inför det varit för stor! Hon föddes med harmynt och har därav många operationer bakom sig både vad gäller överläpp och näsa (emellertid med ett mkt lyckat resultat). Nu vågade jag uttrycka att jag vill rätta till mitt näsben (som blivit snett efter en ansikts-/huvudolycka), något som påverkat mig negativt sedan ca 10 års ålder. Hennes reaktion var "Vad borde jag då ha gjort, gömt mig under en grå sten?". När jag sa att det inte handlade om henne utan om min egen upplevelse av mig själv uttryckte hon "Jag är så glad att jag inte haft sådana utseende-problem, då hade det blivit mkt svårt för mig".

Mamma ville att jag skulle prova en för henne för liten tröja vilket jag gjorde med resultatet att den framhävde min "tillnärmandevis nya" stora mage. Nej, så här vill jag inte bli sedd, utbrast jag... Hon responderade med att säga "Då skulle jag inte kunna ha en enda tröja", och återigen förklarade jag att det inte handlade om henne (/någon annan) utan om min egen upplevelse av mig själv.

På något sätt lyckades jag nå fram till de båda litegrann?

Känner igen mig i det här. Försökte just förklara för min mamma hur jag känner, att det kommer från en fysisk förändring och att det har hållit i sig i 8 månader. Att jag känner av det HELA TIDEN även när jag verkar glad och inte säger något. Hon kom också med det där "men hur skulle jag känna då?" Om jag skulle titta så på mig skulle jag ju bli helt förstörd".

Det var nästan så att jag gjorde HENNE deprimerad sist jag hade BDD, men det går ju som sagt inte att jämföra så. En tillsynes liten grej kan kännas väldigt stor för en annan person.

Min mamma söker även yttre förklaringar till att jag mår dåligt, att jag pratat med någon dum person etc.  Sen sa hon att jag antagligen skulle vara arg på mig själv om 20 år att jag inte uppskattade mitt utseende nu. Att då blir det mycket starkare förändringar.

Det stämmer säkert. För mindre än ett år sedan var jag helt frisk från BDD och mer eller mindre helt nöjd med mitt utseende. Jag var stolt över mig själv och kände mig stark och frisk och vacker. Jag köpte vackra kläder och njöt av att känna mig attraktiv. Det känslan varade i 8 månader. Jag hade kul och kämpade med andra svårigheter i mitt liv.

Men tiden innan, runt 2004 hade jag varit så sjuk i BDD att jag fick remiss till Karolinska. Men jag hoppade av terapin för tyckte inte det verkade någe vidare.

Sen blev jag frisk mer eller mindre av mig själv. Min pappa som alltid går in för att säga taskiga saker och inte hålla med sa apropå min BDD-fixering 2004 (en liten brun rand under ena ögat som i min uppfattning var en jättelik förfulande rynka och stod ut som ett jättelikt lyte och förstörde hela mitt utseende):

"- Ja men, det där lilla, det är så litet så det finns knappt. Det syns inte, och skulle det synas är det inget man tittar på. "

Eftersom min pappa för det mesta säger taskiga saker omedvetet för att såras, och är ganska taktlös var det här verkligen en ögon-öppnare. Honom kunde jag tro på, han skulle aldrig ljuga för att vara snäll.

Jag insåg att min mamma och alla andra som sagt "du inbillar dig" hade rätt.

Jag var ute lite mer och märkte att folk fortfarande trodde jag var 23-25, så "rynkan" kunde ju knappast synas så mycket som jag trodde. Sen var det en hög med människor som verkade dragna till mig enbart pga mitt utseende, blev kära, hängde efter mig m.m. först då började jag inse att jag fortfarande såg riktigt bra ut. Tiden just då var dock jobbigare ytterligare ett tag eftersom jag inte hade någon stans att bo. Men tillsist (maj förrförra året) fick jag en lägenhet.

Sen, förra oktober tog jag ett steg och började jobba (arbetslös tidigare). Då fick jag bättre ekonomi och mådde därmed ännu bättre.
 
Jag blev väldigt omtyckt av mina chefer (som var två yngre killar). Jag hade roligt på jobbet (fast det var ett jobbigt jobb) och kände mig fri.

I 8 månader jobbade jag hårt och var samtidigt mycket lycklig. Tror aldrig jag varit så lycklig i hela mitt liv. Orsaken var kanske att min ena chef idealiserade mig och verkade smått förälskad i mig (han var 13 år yngre och jag tyckte han var söt, så det var inte så störande). Varje dag fick jag höra hur duktig jag var och andra komplimanger m.m. Det kändes också som om de verkligen brydde sig om mig. Det kändes nästan som de tyckte jag var lite för bra för dem, men inte på något negativt sätt.

Men sedan blev jag tvungen att byta projekt pga att det bara var halvtid (det första projektet). Det nya projektet var för tufft för mig. Jag blev också persona non grata för att jag var tjej där. Jag hade noll kronor i grundlön, (vi jobbade på provision) och blev plötsligt lägst rankad i den nya gruppen enbart pga att jag var tjej. Jag grät varje kväll för min chef var som förbytt och hade brutit massa löften m.m. Jag gick upp 10 kg på kort tid. Jag kunde inte sova, utan gick och la mig några timmar i badkaret för att kunna somna på morgonen.

Kort sagt väldigt jobbigt. Men jag var fortfarande helt fokuserad på jobbet. På att klara det. Och fortfarande ingen BDD. Några som träffade mig i April maj förra året sa att jag var vackrare än när de såg mig sist, hade blommat ut mer (de hade träffat mig mycket runt 2006 ).

Jag sa att det kanske berodde på att jag hade finare kläder, men det tyckte de inte. När jag sade att jag var 36 år trodde de inte på mig. De trodde jag var 23. Jag tror det var min chef (den här killen) som fick mig att blomstra lite, för jag kände mig älskad, fast vi inte alls var ihop.

Ett par månader senare hade hela korthuset fallit ihop och jag var inne i BDD igen, mitt nuvarande tillstånd. Och för mig är det som om jag ser helt annorlunda ut nu.    Det är det som smärtar mig.

Innan dess hade jag fått byta jobb ett par ggr till och förstod att jag var helt slutkörd efter så långvarig fysisk stress. Tillsist fick jag sjukskriva mig.

Då sov jag över hos en bekant som ville ta hand om mig. Jag slutade med rosenrot just den dagen (som jag inbillat mig höll stressen nere och därmed förhindrade rynkor). Han snarkade något försräckligt så fick nästan ingen sömn. Dan därpå hade jag ett uppdrag jag inte kunde ställa in. Efter uppdraget vandrade jag i solen hem.

Hemma framför spegeln såg jag för första gången förändringen: Fler bruna/svarta ränder/rynkor. Såna där som kommer när man inte sover, och sedan försvinner när man tar igen det. Men nu hade det blivit permanent. Och ätit sig in djupt. Den här gången mycker mera än den enstaka. Det syntes MYCKET mer. Jag blev helt kallsvettig. Sen kunde jag inte sova ordentligt på jättelänge.

Var sjukskriven men reste bort på rea-biljetter med konstiga åktider- - då började BDDn igen. Det här var i maj. Hela min glädje och livslust försvann. Jag förstod att jag skaffat mig rynkorna genom att sova mindre än 3 timmar i flera månader, och alltid vara jättestressad och köra över mig själv. Och nu skulle jag alltid vara märkt av den erfarenheten och av min besvikelse över allt jag gick igenom då.

Jag var så ledsen för alldeles nyss hade jag varit så lycklig och känt mig nöjd med mitt utseende. Nu blev det igen känslan att allt var över. Spegling spegling. Googlande om rynkor. Känna sig gammal och medelålderskris.

Det är som ett fängelse. Jag är så ledsen, vill ur det här fängelset, men inte genom att ljuga för mig själv. Vill känna mig fin. Jag förstår att BDDn påverkas av livsomständigheterna.

Men när jag varje morgon ser det här i spegeln orkar jag inte kämpa. Jag får ingen inspiration. Det är som om jag måste vara förälskad i mig själv för att orka med mitt liv.

Jag undrar om det finns någon väg ut ur den här labyrinten utan att ljuga för mig själv.

Jag går och lasrar mig på A-kliniken. Fick betalt via landstinget för att jag haft utslag och rodnad länge.

Vi lyckades få bukt med inflammationer jag haft i typ 10 år. och hyn är mycket bättre. Jag tror det gjorde sitt till att stora delar av året jag var 36 år kändes så bra. Kanske var det också därför de där gubbarna tyckte jag blivit vackrare, kanske inte själva förbättringen av hyn i sig, men att jag kom ut mer, eftersom jag inte hade något jag kände mig besvärad av.

Nu börjar jag fundera på om jag skall våga fråga om hon inte kan lasra lite under ögonen nästa gång också,gratis eller om jag kan betala extra. Eller rättare sagt, jag "börjar inte fundera", utan har funderat länge på det, men inte vågat ta tag i det. Men det känns lite som tabu att fråga eftersom det är rynkor, och det var ju inte därför jag fått bidrag.

Jag fick kämpa väldigt mycket för att få henne att fortsätta lasra så många gånger, så utslagen försvann. Anledningen till att vi fortsätter är att det fortfarande är lite rodnad. Men just nu besvärar rodnaden mig inte alls lika mycket som hudförändringarna runt och under ögonen.

Alternativet skulle vara att gå och lasra under ögonen separat på någon annan klinik, om jag nu har råd. Men jag gillar verkligen den här läkaren jag har nu, hon verkar veta vad hon gör. Men risken är förståss att hon slår bakut eller att det framstår som om jag myglar mig till något helt annat än jag från början fick hjälp med om jag frågar, och då framstår jag kanske lite mer som en galen BDDare än en normal person som bara söker hjälp. Då kanske jag inte får chans att minska rodnaden ytterligare genom fortsatta behandlingar.

Vissa funderingar har jag också om att IPL kanske inte är så bra att ta förmycket. Om jag skulle skada min egen hud på något sätt pga mina nojor skulle jag aldrig kunna förlåta mig.

Att ta steget ut och lasra direkt under ögonen, det skulle bli första gången jag närmade mig något slags utseendeförändring av större snitt. Det känns lite tabu. Är 37 så borde vänja mig vid rynkor och sånt.

Men samtidigt känns de här så kopplade till hur hårt jag jobbade och hur stressad och besviken jag var under den tiden som är bakom mig. Det känns som jag trängdes in i ett hörn. Som att jag aldrig skulle fått de rynkorna om allt inte varit så extremt. Om det skulle gå att få bort eller mildra skulle det bara kännas som att återställa något. Sen är det ju inte ens säkert det funkar eller att det skulle bli någon som helst förändring. Och i värsta fall kanske något skulle hända som gjorde det värre, med lasern alltså.

Så jag är lite kluven inför den här idén om att försöka förändra det fysiskt. Men vet hur mycket det fysiska faktiskt betyder för mig.

Vet inte om den senaste utseendeförändringen är något jag kommer att komma över lika mycket som den där första "rynkan" till den grad att jag inser att jag mer eller mindre inbillat mig- eller om det i stället kommer bli som under alla dessa år i tidiga 20-års åldern då jag hade en konstig hudförändring på pannan som gjorde att jag aldrig riktigt kände mig fin eller ville klä mig fint eller komma nära något som var fint.

Om det är så jag kommer att leva resten av mitt liv känns det mycket sorgligt...Då kommer jag inte kunna ha en partner heller. Och absolut inte fullfölja några av mina andra planer.

Andra tycks allra mest lägga märket till min övervikt. Till en början brydde jag mig inte ens om den, men har nu tagit tag i det och redan gått ner 4 kg. Jag är säker på att jag kommer nå normalvikt såsmåningom.

Vikten är sånt som omvärlden lägger märket till. Men vad hjälper det om jag fortfarande inte känner mig fin efter jag nått normalvikt? Jag har massa praktiska saker jag måste ta tag i .  Men känner inte så stor livslust eller inspiration.

Sorgligt nog blir jag inspirerad om jag känner mig/tror jag är vacker. Det är jätteroligt när människor/män tycker man är tilldragande på ett ytligt sätt. Det är roligt att vara omtyckt av många. Det har också varit roligt att folk tror att man är ung.

Jag måste lösa det praktiska med ekonomin, (byta bransch även, hur nu det skall gå till) samtidigt har jag börjat på två konstverk inom två skillda konstgenrer som jag förstås inbillar mig skall bli en debut. Ett sådant projekt vore nog för en person. Så jag inser det är lite extremt och säkert kommer bli onödigt tidskrävande, men det är så det är just nu.

Men jag känner mig hämmad i fall jag skulle lyckas, pengamässigt sett, eftersom jag inte vill exponera mig eftersom jag inte är nöjd med mig själv. Så jag tvekar och drar ut på det. (Kanske inte heller resultatet av verken blir lika bra om man är deprimerad eller känner sig "mindre vacker"?)

Jäkligt jobbigt! Jag tänker på hur många år jag varit ledsen/missnöjd med något hos mig själv. Hur mycket tid som bara slängts i papperskorgen. Jag gillar att vara intensivt inne i livet, och verkligen GÖRA något.

För att kunna helt och hållet strunta i mitt utseende känns det som om jag måste känna mig vacker. Det finns väl även de med mindre fördelaktigt utseende som är bra på att strunta i det, så kanske borde jag klara det även i fortsättningen. Men historiskt sett har det varit så att då jag känt mig vacker och speglat mig i andra på ett positivt sätt har jag varit mycket aktiv i olika projekt som inte alls har med utseendet att göra och speglat mig väldigt lite, och knappt tänkt på mitt utseende.

Först när jag är missnöjd känns det som om det blir ett fängelse, och jag blir väldigt väldigt ledsen.

 Den här gången har jag inte slutat med allt. Jag köper fortfarande fina kläder, jag tar hand om mig själv bättre än när jag led av sömnlöshet, jag tar tag i det här med min vikt. Jag har inte gått och lagt mig med fel män av panik etc. Inte utlyst någon slags realisation på mig själv. Jag agerar som om jag fortfarande är värdefull (det gjorde jag inte förra BDD-attacken 2004 då övergav jag mig själv). Jag har varit nära ett par gånger att göra destruktiva dumheter, men undgått det.

Men ingenting känns riktigt roligt på djupet, och jag känner en identitetsförlust. Just nu känns det inte som att jag tycker jag blivit ful, men mindre vacker. Jag tycker jag ser märkt och sliten ut, och att hudförändringarna runt ögonen ser ohälsosamma fula och konstiga ut och att det syns. Det är inte alls lika roligt att köpa kläder, utan köper fina kläder pliktskylldigast.  Jag tycker de nya förändringarna får mig att se mycket äldre ut just runt ögonen och då känner jag mig så också. Jag känner mig ledsen för det. Min dag förstörs på morgonen när jag tittar mig i spegeln, och jag har haft det så i 8 månader.

Hur skall jag få slut på det, och hur skall jag hitta ut ur den här labyrinten? Hur skall jag göra med mina andra problem?  Någon som har någon idé?

För er som kanske minns och kanske anar vem det är som skriver var jag en hel del på det här forumet runt 2004-2005. Sen blev jag alltså helt frisk och fick uppleva en roligare tid. Kul att höra va! men nu är jag tillbaks igen....

Vill också hälsa och tacka Malins mamma som engagerade sig i mitt öde tidigare, och andra jag glömt signaturen på som skrev snälla saker då, och också hälsa till och hoppas Malin mår bättre.



Loggat
kardborre
Aktiv medlem
***
Antal inlägg: 428

I had to die to survive


SV: "Skriva av sig"-tråd
« Svara #2236 skrivet: 2009-01-01, 15:19 »

var hos sköterkan i m¨ndags och vi pratade om hur min medicinering inte funkar. Hon frågade då¨om jag "funderat på ECT, eftersom jag ju är så väldigt depressiv". Jag blev helt ställd för det har jag ju inte. Ska jag prova det måste ALLA andra möjligheter vara uttömda först, jag måste ha provat alla mediciner som finns, känner jag.

Jag vet ju att du kämpat så hårt för att få ECT så jag undrar om det inte skulle hjälpa dig att få kontakt med en sköterska också?

Ja, det är en djävla vanmakt att inte kunna påverka en envis psykiatriker vad gäller ECT trots att det handlar om MITT mående och inte hennes. Man tvingas in i en passiv åskådarroll istället för att bli en aktör i depressionens avskyvärda träsk.

"Elbehandling räddning för paret Dukakis
Publicerad: 14 maj 2008, 08.14. Senast ändrad: 14 maj 2008, 11.36

STRÖM MOT DEPRESSION. Först när Kitty Dukakis ­vågade prova ECT, elbehandling, mot sina djupa depressioner blev hon påtagligt bättre .– Utan ECT hade inte Kitty varit här idag, säger maken Michael, före detta demokratisk presidentkandidat som många gånger funnit sin hustru utslagen av alkohol under depressionerna."
Loggat
peppermintcheesecake
Medlem
**
Antal inlägg: 119


SV: "Skriva av sig"-tråd
« Svara #2237 skrivet: 2009-01-02, 03:34 »

Ett helt jullov har gått utan att man får någon hjälp någonstans ifrån... men det lär väl bli bättre sen (hoppas jag)
det känns som om ingen gör något,som om man blir lämnad enssam med allt... jag vet inte vad jag ska göra,hur länge ska det vara såhär? hur ska jag klara mig om några år,när jag är vuxen?

Jag hatar verkligen det här och hoppas,hoppas att jag kan få någon hjälp snart!
Loggat
Malins mamma
Moderator
*****
Antal inlägg: 1478


SV: "Skriva av sig"-tråd
« Svara #2238 skrivet: 2009-01-02, 13:04 »

Hej S-----! "En gammal bekant".

Jo jag känner igen dig och kommer ihåg dig. Leende (smiley)

Trevligt att höra hur du haft det de senaste åren och att du varit BDD-fri ett bra tag.

Citat
Hemma framför spegeln såg jag för första gången förändringen: Fler bruna/svarta ränder/rynkor. Såna där som kommer när man inte sover, och sedan försvinner när man tar igen det. Men nu hade det blivit permanent. Och ätit sig in djupt. Den här gången mycker mera än den enstaka. Det syntes MYCKET mer. Jag blev helt kallsvettig. Sen kunde jag inte sova ordentligt på jättelänge.


Citat
Hur skall jag få slut på det, och hur skall jag hitta ut ur den här labyrinten?

Du kan göra samma sak som du gjorde den perioden du var BDD-fri, dvs inte spegla dig överdrivet, inte googla på alla möjliga behandlingar, överhuvudtaget inte bry dig så mycket om hur du ser ut.
Ang. de "rynkor/ränder" du ser nu, tänk på att BDDare oftast inte mår dåligt pga verkliga eventuella "defekter", utan det är de inbillade "defekterna" som ställer till problem. Alltså om du blir besatt (obsessed) av de här "rynkorna" så är de med största sannolikhet starkt överdrivna av din hjärna.

Hälsn Malins mamma 
Loggat

Nothing other people do is because of you.
It is because of themselves.
CyanideCupcake
Veteran
****
Antal inlägg: 1381


SV: "Skriva av sig"-tråd
« Svara #2239 skrivet: 2009-01-03, 15:32 »

Citat
Sen var det en hög med människor som verkade dragna till mig enbart pga mitt utseende, blev kära, hängde efter mig m.m. först då började jag inse att jag fortfarande såg riktigt bra ut.

...och jag som aldrig haft folk som hängt efter mig sådär, hur ska jag känna..? Det här bevisar exakt det jag alltid sagt. Ingen har nånsin reagerat på mig på det sättet, enligt dig är det alltså ett bevis på att jag är ful eftersom du, som du själv säger "insåg att du fortfarande såg riktigt bra ut" på grund av att folk hängde efter dig tack vare av ditt utseende? Om det är så som du s'ger, att det var tack vare deras efterhängsenhet och det faktum att de blev kär ai dig som bevisade att du såg bra ut, så innebär det att utseendet spelar EXAKT så stor roll som jag hävdar att det gör (men då blivit kallad för BDD-sjuk) samt att jag då, eftersom jag inte har en massa folk som "hängt efter mig"  eller blivit kära i mig på grund av mitt utseende alltså inte ser bra ut.
« Senast ändrad: 2009-01-03, 15:36 av godessceline » Loggat
CyanideCupcake
Veteran
****
Antal inlägg: 1381


SV: "Skriva av sig"-tråd
« Svara #2240 skrivet: 2009-01-03, 15:58 »

Jag har fått nog. Jag är så jävla trött på att behöva höra om BDD:are som är/har varit modeller, är vackra och alltid blivit stötta på. Jag är så TRÖTT på det så jag spyr!! Ja, vilket jävla problem det måste vara, verkligen!! Jag kan inte TÄNKA mig nåt jobbigare.  Rullande ögon (ironi) Är det KONSTIGT att jag tvivlar så mycket på att jag har BDD? Va? Jag är så jävla trött på mitt jä'vla liv och mitt förbannade, grova jävla ansikte som jfolk har ebvisat för mig år efter år efter år är exakt så fult som jag tror. Jag vill bara riva bort hela ansiktet, det som finns under kan i alla fall inte se värre ut än det här. Alla de som säger att de "alltid fått höra att de är såp vackra" borde prova att i minst femton år, av olika personer, få höra att de är fula. Jag kan lova er att ni skulle sälja er själ för att få höra de positiva kommentarerna igen. Jag orkar itne emr, jag har fått nog. Om jag inte kan göra de operationer jag vill gör jag det själv istället, det kan ta mig fan inte bli värre. Hela jävla världen kan dra åt helvete.
Loggat
Antipod
Aktiv medlem
***
Antal inlägg: 491



SV: "Skriva av sig"-tråd
« Svara #2241 skrivet: 2009-01-04, 03:52 »

Just nu är jag så förtvivlad att jag inte vet var jag ska ta vägen. Som så många andra är jag en flitig användare av bilddagboken, men idag hade jag inte loggat in förrän nu, och vad får jag se? Jo, en vän till mig har laddat upp tre bilder på mig tagna ur de mest horribla vinklar. De är från en fest för ett par veckor sedan som jag tvingade mig själv att gå på, för att för en gångs skull umgås lite. Jag har klart och tydligt förklarat för människorna i min omgivning att jag inte vill vara med på några bilder, i synnerhet för den här tjejen som hejvilt brukar knäppa med kameran. Tjejen är dessutom min vän och jag har berättat för henne om mina BDD-misstankar, hon läser min blogg regelbundet och ja, vadfan? Så himla respektlöst, jag sitter här och kroppen bara skakar och skakar och tanken på hur många som kan ha sett dessa bilder får mig att vilja kräkas ut all min fulhet rakt på tangentbordet. De har legat uppe i många timmar. Väldigt många timmar. Varför gör man så, varför? Och när jag berättat så mycket, och förklarat och trott att hon förstod. Jag lägger ju knappt upp bilder på mig själv, varför ska någon annan få göra det? När hon tog bilder från festen frågade jag varje gång om jag var med på dem, och fick till svar att jag inte syntes på bild, och om jag gjorde det så skulle de inte läggas upp för allmän beskådning. Det handlar om vanlig jävla respekt, och ovanpå det den ångest som bränner i mig. Jag undrar hur lång tid det kommer ta innan jag vågar mig utanför lägenheten den här gången...? Redan nu ångrar jag att jag hade en vän på besök tidigare idag. Han måste ha tyckt att jag såg grotesk ut :/
Loggat
missteareye
Gäst
JÄMFÖRA DRAG osv
« Svara #2242 skrivet: 2009-01-05, 12:17 »

Undrar om det finns fler som sitter och jämför drag med typ kändisar osv..
Jag kan inte sluta... Är så besatt av angelina jolie nu att man nästan skulle kunna tro att jag är kär i henne. Hennes näsa, hennes ögonbryn, hennes LÄPPAR..allt e nästan perfekt. för mig är hon perfekt. Hon är mitt objekt nu..byter dem mellan jämna mellanrum.
Jag förstorade läpparna förra månaden, det blev fint..men nu när jag vant mig med dem..ser allt annat värre ut..ser fel på dem med. sneda och konstiga. Grät mycket igår, vill ju leva som alla andra , gå ut utan att tänka på hur jag ser ut.men SÅ snygg lär jag aldrig bli så jag är dömd till att va fånge vid spegeln.. Men svårt nu när jag har förlovat mig,,Kan inte sitta ifred och jämföra..han undrar vad jag gör o varför..Vi BDD:are lever ett så ONATURLIGT och tillkrystat ANSTRÄNGT LIV..Man blir trött..
Ska bleka mina tänder nästa månad..fixa näsan snart..Men mitt hår är värst..Har en bild där jag liknar grinchen...Jag måste ha varit elak i mitt förra liv att gud gjorde mig såhär..
sjukt bra (DÅLIG)sida för BDD are www.myheritage.com
beror på vad man får för resultat...
Adios
Loggat
CyanideCupcake
Veteran
****
Antal inlägg: 1381


SV: "Skriva av sig"-tråd
« Svara #2243 skrivet: 2009-01-05, 15:08 »

Jag hör inte hemma någonstans. Inte på det här forumet, inte i samhället, inte i den här världen...ingenstans. Det var ett misstag att nånsin tro något annat och jag drar mig undan nu. In i min kokong, i min värld. Undan människor som inte förstår, undan forum som jag ändå inte kan bete mig hövligt på (ja, BDD Central reagerade också på att jag skrev som jag gjorde så felet är uppenbarligen mitt), undan människor som stirrar...undan allt. Allt. Min värld må vara sjuk och twisted men den är min värld. Min hjärna må vara störd men jag går hellre vilse i mitt eget huvud än att lever här ute. Att tro att min fulhet var inbillad, att vara naiv nog att tro att jag nånsin skulle kunna hitta en plats där jag kan vara mig själv, att kunna tro att jag nånsin skulle kunna hitta min plats i den här världen...det var ett misstag alltihop.
« Senast ändrad: 2009-01-05, 15:11 av godessceline » Loggat
studsbollen_87
Gäst
SV: "Skriva av sig"-tråd
« Svara #2244 skrivet: 2009-01-05, 15:35 »

Hej hej!

Godesceline:

Jag tror att du måste försöka ta det lite lugnt. Jag förstår att du reagerar negativt på det du upplever, att du inte ens passar in på forum mm. Men jag tror att du överreagerar väldigt och vänder allting till att du inte passar in.

En meningskiljaktighet utspelas - och du tänker direkt: Nej! Nu fick jag ytterliggare ett bevis på att jag inte passar in, inte på det här forumet heller, inte med min familj, inte med någon... Och drar dig in i din kokong.

Alla människor trampar andra på tårna ibland, bara genom att vara sig själva. Folk är olika och ingen kan gilla alla. Jag upplever det själv som att andra personer ofta blir arga på mig och reagerar genast med att dra mig undan och tänka - nehej, henne kan jag aldrig prata med igen, hon var så aggressiv. Jag blir skrämd och jag vill inte att de ska tycka att jag är konstig, radikal och för mycket.

Men när det har gått någon dag och det har lagt sig, då känns det inte lika besvärligt längre. Jag tror att andra människor inte reagerar lika kraftigt på meningsskiljaktigheter från början. De är inte lika labila.

Du verkar vända mycket negativ energi inåt - ex anklaga dig själv för att du inte ser ut som Dita, jag anklagar medier för att de får folk att tro att de ska kunna leva upp till bilden av en retuscherad Dita. Inte ens Dita ser ut som Dita i verkligheten.

Mairlyn Monroe sade något i stil med: Även för Mailyn Monroe tar det tre timmar att se ut som Mairlyn Monroe.

Tre timmar framför spegeln, med stylister och frisörer... Det kan nog dölja det mesta, om hon nu hade några skavanker.

Jag vet att jag har extrema åsikter angående media mm. Men det skadar inte media eller mina anhöriga eller mig själv lika mycket att jag hatar media som om jag skulle avsky mig själv. Det blir mkt lättare att hantera. Det blir mer ilska o mindre självhat.

Ha det bra!
Loggat
tristan
Nybörjare
*
Antal inlägg: 11



SV: "Skriva av sig"-tråd
« Svara #2245 skrivet: 2009-01-05, 16:13 »

Jag har fått nog. Jag är så jävla trött på att behöva höra om BDD:are som är/har varit modeller, är vackra och alltid blivit stötta på. Jag är så TRÖTT på det så jag spyr!! Ja, vilket jävla problem det måste vara, verkligen!! Jag kan inte TÄNKA mig nåt jobbigare.  Rullande ögon (ironi) Är det KONSTIGT att jag tvivlar så mycket på att jag har BDD? Va? Jag är så jävla trött på mitt jä'vla liv och mitt förbannade, grova jävla ansikte som jfolk har ebvisat för mig år efter år efter år är exakt så fult som jag tror. Jag vill bara riva bort hela ansiktet, det som finns under kan i alla fall inte se värre ut än det här. Alla de som säger att de "alltid fått höra att de är såp vackra" borde prova att i minst femton år, av olika personer, få höra att de är fula. Jag kan lova er att ni skulle sälja er själ för att få höra de positiva kommentarerna igen. Jag orkar itne emr, jag har fått nog. Om jag inte kan göra de operationer jag vill gör jag det själv istället, det kan ta mig fan inte bli värre. Hela jävla världen kan dra åt helvete.

Jag är som dig i alla fall... ingen har någonsin sagt till mig att jag ser bra ut. Med undantag de gånger de sagt det till någon annan, sen tittar på mig och försöker vara snälla genom att få fram: "ja... du ser ju också... bra ut". För om man är en flicka så är det ju förödande om någon annan får en komplimang och inte en själv, eller hur?

Folk i min närhet blir trötta på mig när jag drar mig undan och inte följer med på saker pga mitt utseende. Men de vet inte hur det känns att bli stirrad på, och ibland svuren åt pga ens utseende (ja, det har jag blivit. Jag var i Frankrike, och en man sa på franska att jag kanske borde tänka mig för innan jag visar mig för folk, men mina vänner fattade inte eftersom det var på franska, bara jag). Så de senaste två åren har jag börjat dra mig bort mer och mer. Jag vet inte om det är BDD eftersom jag inte bett om hjälp för det. Men jag vet inte om jag kommer göra det heller, eftersom det är helt omöjligt att jag inte ser ut som jag tror att jag gör. Jag får ju bevis på att det är sant hela tiden. Jag är bara i vägen för mina vänner till exempel. När vi går ut och någon kille kommer fram och pratar med dem, så drar de sig undan om jag skulle börja prata med dem. För de kanske tror att genom att behandla mig som en människa så kanske jag kommer tro att de är intresserade av mig (OMGNEJ!!) och det är bäst att avlägsna sig.

Fast ju äldre man blir desto hövligare blir människor. De nämner det inte lika ofta. Men jag ser det fortfarande i deras ögon. Den där reaktionen när de tittar på en. Så jag orkar knappt gå ut längre, orkar inte bli sedd. Jag trivs bättre i min egen värld, där jag får göra det jag vill utan någon som påpekar att såna som jag kanske inte borde hålla på med det. Kanske inte borde hålla på med något överhuvudtaget.
Loggat
disaa
Aktiv medlem
***
Antal inlägg: 261


SV: "Skriva av sig"-tråd
« Svara #2246 skrivet: 2009-01-05, 23:21 »

Imorron kommer min kompis hit och kommer såklart ha med sig sin nya kamera och kommer knäppa bilder på mig när jag inte ser, sedan visar de för mig, även om jag försöker att inte se så råkar jag se dem till slut, de hemska bilderna, verkligheten. Jag äcklas så jävla mycket. Jag har många gånger skrivit på mina kompisar att NEJ, jag vill inte vara med på bild, men ändå ska de vara framme med kameran varje gång vi träffas och när de ibland hamnat på Bilddagboken eller liknande sidor har jag bara fått lust att anmäla bilderna. Vad är det de inte förstår?! Jag vet, de är mina vänner, men när de lägger ut bilderna på mig får jag bara självmordstankar. På bilder blir jag alltid ännu fulare än när jag ser mig i spegeln, och det värsta är att hur många som helst kan se dem på internet. Mitt liv förstörs av de här bilderna, fyfan jag vill inte veta vad folk tänker när de ser dem. Jag skämms så jävla mycket över mitt utseende.

Och skolan börjar om två dagar och jag nästan VET att jag inte kommer gå. Jag har lovat mig själv att jag nu den här terminen SKA gå i skolan, jag måste klara av att fixa betygen MEN jag vill ju inte dit, jag vill inte att folket ska se mig. Jag får typ panik nu när jag tänker på det, att jag måste gå där i skolan, bland allt folket.. Fyfan.. Och ännu värre är det med sömnproblemen, då måste jag alltså gå upp ännu tidigare på morrnarna och det blir ju extra svårt eftersom jag är så morrontrött, nu på lovet är det mycket lättare för jag behöver inte anstränga mig lika mycket med att fixa till mig eftersom jag ändå inte träffar folk, men när det är skola måste jag ha ett par timmar för att fixa till mig och jag kommer, som de senaste åren, säkert försova mig, vakna en timma efter skolan börjat, fixa till mig i timmar och tänkt att jag ska ta en senare buss till skolan, men så missar jag ju den för där står jag ju fortfarande framför spegeln, lägger på ett extra lager mascara, kammar håret lite åt vänster, hårsprayar, allting måste fixas till om och om igen. Och hela dagen är förstörd, mamma kommer hem från jobbet och skäller ut mig för att jag inte varit i skolan som vanligt och frågar varför, jag svarar att jag inte vet eller att jag sovit hela dagen.

Sedan får jag bara ångest.

Och nu är jag orolig för jag har inte hunnit köpa nya kläder, löshår (behövs verkligen, mitt hår är skitfult och äckligt), hårspray och så är det massa mer jag känner att jag behöver, och jag är urfattig och affärerna är stängda. Fan. Kommer vara stuck framför spegeln resten av mitt liv utan nån jävla framtid. Alla mina drömmar går i kras på grund av det här. Jag orkar inte.
Loggat
peppermintcheesecake
Medlem
**
Antal inlägg: 119


SV: "Skriva av sig"-tråd
« Svara #2247 skrivet: 2009-01-06, 03:59 »

Livet är ett helvete... jag har petat sönder min annars ganska fina hy så jag inte längre kan visa mig ute ens om nätterna när ingen ens är ute (bara för ATT jag KANSKE skulle stöta på NÅGON)
Ångesten ger över mig som ett tungt orosmoln... varje minut känns evighetslång och jag vet ärligt talat inte hur jag ska orka.De flesta dagar ligger jag helt apatisk i sängen... kan knappt sova längre... har slutat bry mig om allt.

Kanske blir det aldrig bättre än såhär? kanske har jag inte kraften att kämpa för det!
Jag börjar nästan tro att jag är deprimerad eller nåt... men det gör nog inte så mycket iallafall... jag kanske till och med VILL vara deprimerad... jag vill inte orka,jag vill inte kämpa... jag vet inte ens om jag vill komma tillbaka till att ha ett fungerande liv.

Jag känner mig så ensam och lämnad av alla som jag trodde var mina vänner.. de lämnar mig och vill inte ha med mig att göra och klassar mig som ett "jävla äckligt psykfall som bara söker uppmärkssamhet"

Jag känner mig så fruktansvärt misslyckad... jag förtjänar inte ens att ha ett fungerande liv.. jag vill inte,jag kan inte
ibland vill jag bara försvinna bort från allt,men jag vet inom mig att det kommer bli bättre någongång,kanske inte helt bra någongång men bättre... Jag försöker leva dag för dag... jag vet att jag klarar det här även om det känns som om varje andetag långssamt dödar mig...  Ledsen
Loggat
tristan
Nybörjare
*
Antal inlägg: 11



SV: "Skriva av sig"-tråd
« Svara #2248 skrivet: 2009-01-06, 04:54 »

Min pappa kan vara så himla okänslig. Som idag, när jag pratade om att när folk kollar på mitt nya pass, så verkar det nästan som att de inte känner igen mig på bilden (en bild som jag NÄSTAN, NÄSTAN kunde vara nöjd med - klart att det berodde på att jag inte ser ut som jag!). Då säger han: "Ja, men på kort så ser man ju liksom tillplattad ut... och ditt ansikte är ju inte platt, det är ju mer utstickande... och lite snett liksom, det är det inte på bilden, hur blev det så?".

Då var det ner på rummet och gråta. Det är PRECIS vad jag anser om mitt ansikte. Det är sjukt groteskt snett, så när människor tittar på mig får de alltid ett undrande ansiktsuttryck som att de inte riktigt förstår vad de tittar på. Och min näsa och HAKA (jag vet, HAKA) sticker ut jättemycket från ansiktet vilket gör att det är det enda man ser när man tittar på mig. En sned näsa och en sned haka och ett par itsy pitsy ögon som gömmer sig någonstans där bakom.
Jag hatar när pappa tittar på mig och blir besviken. För alla mina syskon är så himla vackra, och så kommer jag - det svarta fåret. På alla släktsaker eller familjemiddagar blir jag alltid jättesjälvmedveten, och jag vet att det är så dumt, för det är ju min FAMILJ. Men det känns som att de skäms över mig. Som att de också önskar att jag såg annorlunda ut, då skulle de vara bekvämare i mitt sällskap och inte behöva tycka synd om mig för att jag ser ut som jag gör.

Jag vet ju att han inte VILL göra mig ledsen. Det är omedvetet, han tänker väl inte riktigt efter och vet inte hur jobbigt jag egentligen tycker att det är med mitt utseende... men när folk säger saker omedvetet säger de det de egentligen tycker. Och om min familj tycker att det är obekvämt att ha mig runtomkring, hur ska jag då kunna visa mig på stan? Eller handla mat, eller gå till frisören eller få leva något sorts normalt liv?

Jag orkar inte ens längre anstränga mig för att komma utanför dörren. Och den enda av mina vänner som jag trodde skulle förstå, ignorerade mig totalt när jag försökte berätta hur mycket mitt ansikte stört mig på sistone. Bry dig inte då. Gör inte det.

Fy fan. Vad ska man göra av ett liv när man inte är värd att leva det?
Loggat
Malins mamma
Moderator
*****
Antal inlägg: 1478


SV: "Skriva av sig"-tråd
« Svara #2249 skrivet: 2009-01-06, 11:48 »

Godessceline,

Citat
Jag hör inte hemma någonstans. Inte på det här forumet, inte i samhället, inte i den här världen...ingenstans. Det var ett misstag att nånsin tro något annat och jag drar mig undan nu. In i min kokong, i min värld. Undan människor som inte förstår, undan forum som jag ändå inte kan bete mig hövligt på (ja, BDD Central reagerade också på att jag skrev som jag gjorde så felet är uppenbarligen mitt), undan människor som stirrar...undan allt. Allt. Min värld må vara sjuk och twisted men den är min värld. Min hjärna må vara störd men jag går hellre vilse i mitt eget huvud än att lever här ute. Att tro att min fulhet var inbillad, att vara naiv nog att tro att jag nånsin skulle kunna hitta en plats där jag kan vara mig själv, att kunna tro att jag nånsin skulle kunna hitta min plats i den här världen...det var ett misstag alltihop.

Först vill jag säga att jag är verkligen ledsen att du mår så dåligt just nu. Det som du ger uttryck för i dina senaste inlägg är det som kallas en BDD-attack och det är då som BDDn är som värst. Att ha en BDD-attack är när BDD-tankarna har lyckats övertyga en om att man verkligen är ful på riktigt, att det finns ingen återvändo och inget hopp. Man har samlat på sig en massa "bevis" för sin fulhet och kan inte med sin bästa vilja i världen se nån lösning på sitt problem (förutom väldigt drastiska lösningar). Detta är ett allvarligt tillstånd och jag hoppas innerligt att du har din familj, pojkvän eller sköterskan att vända dig till, eller akutpsyk.
Ta hand om dig, Godessceline. Du hör hemma här på forumet och jag tvivlar inte en sekund på att du lider av BDD.

Hälsn. Malins mamma



Loggat

Nothing other people do is because of you.
It is because of themselves.
Sidor: 1 ... 148 149 [150] 151 152 ... 298
 
 
Gå till:  

Drivs med MySQL Drivs med PHP Powered by SMF 1.1.11 | SMF © 2006, Simple Machines LLC Giltig XHTML 1.0! Giltig CSS!