"Skriva av sig"-tråd

[rosebud]

Sandkorn

Tyvärr tror jag att det är många med bdd som har just jämförelseproblematiken!

Vore jätte glad om jag kunde tänka som du när du skriver att man ska se inifrån sig själv men det går bara inte....

Mitt förnuft förstår att mitt värde inte har ngt med andras utseende att göra men det stannar liksom där!

Tror att det har att göra med att jag är extremt rädd att inte passa in och samtidigt att synas...

Jag beundrar verkligen alla som törs ha en egen stil och synas utåt så där som endel gör..

kram

[Anonym]

Jag har förlorat mitt utseende, min personlighet, min respekt, min glädje, min frihet, min kärlek, mitt hopp, min ungdom, mina relationer och snart min själ...

Ingen, och då menar jag INGEN som inte har upplevt hur det är att vara drabbad av BDD, kan förstå hur fruktansvärt fasansfullt helvetiskt det är...

Varför, varför, varför blev jag lidande av denna brutala åkomma?

[Synthesized]

Sandkorn, jag försöker också tänka så och jag vet ju egentligen att det är helt meningslöst att jämföra sig själv med andra på det viset. Men jag kan inte sluta, helt enkelt. Jag jämför mig hela tiden även att jag vet att jag inte borde. Hela den här sjukdomen är så jävla motsägelsefull...

[Malins mamma]

Roze, vad synd att BDD:n ska förstöra den fina sommaren för dig.

Det enda som händer är att jag får bekräftat att jag är fulast

Här måste jag få säga emot dig. Inte för att jag vet hur du ser ut men för att jag vet att du har BDD.

Jag kan inte tro att det finns någon som har bekräftat för dig att du är fulast, (ingen mer än du själv).
 
Är det inte du som har tvingat fram och vridit och vänt på andras ord ända tills du kunde tolka dom som en bekräftelse på att du är ful?
Är det inte du som har tolkat in negativ kritik på ditt utseende av andras (oskyldiga) blickar, gester eller beteende?
Är det inte du som tycker att du är ful?
Är det inte du som tycker att ditt utseende är mer betydelsefullt än alla andra egenskaper du har?

Nja, egentligen är det inte du heller, det är BDD:n som gör alltihopa. Och för att stoppa den så måste du sluta att ge den näring.
Bla genom att sluta att ge den din energi, din tid och dina pengar.
 
Dr C:
Det är viktigt att komma ihåg att bara för att man har trott något (haft en uppfattning) en lång tid så betyder det inte att uppfattningen varken är riktig, sann eller oföränderlig.


En annan sak jag tänkt på är att jag ofta känt mig oälskad av personer, alltid, jag har aldrig känt mig älskad.

Tänk på att det är svårt att se/förstå/inse/märka/känna att man är älskad när man inte älskar sig själv.

Mvh Malins mamma

[rosebud]

Malins mamma

Tack för dina varma tänkvärda ord (som alltid

Du har ju rätt i allt du skriver men jag kan inte få det att fastna....

Det som är bra och positivt vill inte stanna hos mig

Bara det negativa som får fäste

Jag orkar inte berätta men det finns nog förklarliga skäl att jag hamnat där jag är....

[Sad Angel]

Har inte skrivit på ett tag nu. Det var så mycket jag ville göra under dom här tre veckornas ledighet från sjukhuset. Gå på bio, shoppa, gå till stranden, vara med kompisar. Problemet är: jag HAR ju ingen att uppleva det med. Jag har inga kompisar. Jag fattar inte varför egentligen. Är det för att jag är så osäker på mig själv? Är det för att jag klassas som en tjockis, en nörd? I varje fall, jag har inte gjort ett skit, för jag vå¨gar inte gå ut, jag sover hela dagarna, deppar och skär mig istället. Flera gånger har jag stött på folk som snackar bakom min rygg när jag är ute. Alla i min närhet säger "Du är så söt så, Matilda, ingen tänker på att du är tjock, det är bara du som inbillar dig det". Aha, men om det stämmer, varför fortsätter skitsnacket?
Maten kämpar jag verkligen med, men det känns inte alls bra när jag äter. Antingen så känner jag ingenting förutom tomhet, eller så känner jag ångest. Nu orkar jag faktiskt inte tänka på kalorier. Jag åt två tårtbitar idag, chokladglass för 2 dar sen. Jag vet att jag har gått upp, men det är mina val. Om jag sen blir upprörd nästa gång på vägningen är det mitt fel.

Det finns så många saker som fattas i mitt liv. Jag känner mig inte älskad, det är en sak. Jag vill få uppleva kärlek, ungdomskärlek. Att nån ska älska mig tillbaka för en gångs skull. Men det tycks aldrig hända, och det beror på mig. Jag vill att killar ska komma fram till mig, men när dom väl gör det blir jag osäker och vill bara fly därifrån, för jag har så svårt att ta kommentarer. Det var en kille som visslade efter mig. Jag var övertygad om att han bara retades. Jag tänkte "Varför skulle en kille vissla efter MIG? Jag är ju tjock" och gick därifrån. Jag måste förändra mig själv och mitt sätt att tänka. Och jag måste gå ner i vikt om jag ska kunna känna mig trygg och bekväm i killars sällskap. Alltså, hur ska jag kunna vara med en kille om jag avskyr min kropp? Jag måste bli smal.

Sen är det skolan. Jag vill bara hoppa av den, för jag känner redan att det inte kommer att gå bra i år heller. Förra terminen var jag borta så mkt att jag nästan förlorade mitt studiebidrag och jag fick IG i typ alla ämnen. Varför? Jo, jag skolkar pga stress, grupptryck, osäkerhet och pressen. Jag har känt såhär i 4 år nu, nu är jag 16, snart 17. Jag känner just nu att jag vill hoppa av och sen hoppa på igen när jag mår bättre psykiskt. Eller kanske läsa på komvux, som min bror gör, för han klarade inte heller av gymnasiet. Som sagt, jag är så splittrad. Oj, långt inlägg. Om ni orkar läsa detta, vilket ni inte behöver, är jag verkligen imponerad.
Kände bara att jag ville skriva av mig.

[vinterglas]

Ledsen ni vänner som skrivit till mig, orkar tyvärr itne svara, och de är ju dessutom mer än en vecka sedan ni skrev så allt är väl redan glömt från er sida också

Jag mår så fucking jävla uselt.
Och jag ser så förbannat jävla äcklig ut att jag borde avlivas eller sättast i fångenskap under jorden.


Gah.
Nu sitter jag och diskuterar min vitk med en kille.


och appropå det.
jag måste gå ner 15 kg till jul.
jag kommer aldrig lyckas för så mycekt fett har jag inte.


GAh, bara dö johanna.
DÖ.-


jag bara tappar alla ord,.
för allt är bara uselt.
jag mår uslare än vanligtr.
ocg inte ens smink hjälper lite nu.

[vinterglas]

....
Nu har jag pratat med mamma om hur jag känner.
jag visade en artikel om bdd men hon, precis som jag visste avfärdade den med att "du är tonåring, alla känenr så".

men hon sa iaf att vi ska söka hjälp för det och att jag ska få prata med någon hudläkare om mina bekymmer.

jag kännre mig inte ett dugg lättad. mår nästan illa av att någon så pass nära vet hur jag hatar mig.
eller nej, hon vet itne etrt skit.
jag sa att jag tyckte jag är ful och hatar allt.
men hon har ingen jävla aning om alla dagar och kvällar och nätter och morgonar där jag lidit.
därför blir jag så arg när hon säger att alla har det så.

ge mig en kram någon?

[Anonym]

Kram!

Bra att du har berättat för din mamma hur det ligger till. Ibland kan ju det vara allra svårast att berätta för någon närstående, så det var verkligen bra att du kunde göra det nu. Tråkigt att hon inte förstod hur illa det är/har varit men det är förmodligen en normal reaktion att säga att "alla tonåringar känner så" om man inte känner till BDD så väl.  Det bästa vore förstås att förstå med en gång. Men vad bra att hon sa att ni ska söka hjälp.

Försök att inte tänka på att må illa av att någon närstående vet nu, utan tänka att det var starkt gjort att berätta. Lättare sagt än gjort jag vet, men jag vill ändå säga det.

[vinterglas]

Anonym

Ja, det var vädligt svårt. visste inte alls vad jag skulle säga.
hon konfronterade mig efter att ha läst några alster på poeter.se där jag hänger. men ja, fick ju ur mig lite.
Men hon har ju ingen aning om alla morgonar, dagar,. kvällar och nätter som jag lidit och hatat och föraktat.
hon verkar tro att det är något simpelt problem.
dem har inte ens märkt att jag är vid spegeln 24/7 :/


Nåväl, nu kanske jag kommer någonvart med det här i alla fall.
Men jga kan inte sluta gråta.
varje gång jag tänker på det börjas det igen.

och så har jag uselt samvete för at jag har belastat dem med ett problem.

Gah.
Men tack för att du svarade.

[Anonym]

Så får du inte tänka att du har belastat dem med ett problem. Vem som helst kan drabbas av problem (sjukdomar) såväl fysiska som psykiska och det är inget man kan rå för själv. I och för sig är det förjäkligt att så många unga mår dåligt idag men det är en annan femma.

Kan förstå om problemet känns ännu närmare och mer tätt inpå när man berättat. Jobbigt att gråta också

Kanske är en försvarsmekanism att tro att det är ett simpelt problem. Inga föräldrar vill väl att deras barn skall må dåligt. Men det finns faktiskt hjälp att få, det är ingen permanent siutation.

[Anonym]

situation menade jag

[Malins mamma]

Johanna, va tråkigt att du mår så dåligt just nu, men det är inte så konstigt med tanke på vad du skriver.

Och jag ser så förbannat jävla äcklig ut att jag borde avlivas eller sättast i fångenskap under jorden.

Det är mobbning. Hur mår den lilla tjejen inom dig när du tänker såna hemska saker om henne?

Nu sitter jag och diskuterar min vitk med en kille.

Varför diskuterar ni din vikt?
Du väger vad du väger och så länge du ser helt normal ut så ska du inte ens tänka på din vikt. Var stolt över din kropp istället och låt ingen kille få dig att tro att du måste banta.
(Diskuterade ni killens vikt också? Hur mycket måste han gå ner?)

jag måste gå ner 15 kg till jul.

Varför det???
Har du inte läst om riskerna med att börja krångla med ätandet, speciellt i din ålder. Bantning kan leda både till anorexi och övervikt, pga av att den naturliga ämnesomsättningen rubbas. Dessutom kan matlusten (aptiten) bli förstörd. Det kan inte va speciellt roligt att behöva tvinga i sig mat som man egentligen tycker om....

jag kommer aldrig lyckas för så mycekt fett har jag inte.

Nej, just det.

Jag hoppas du mår bättre idag, Johanna, och att du skippar tanken på att gå ner 15 kg (!!!) i vikt.
Att äta nyttigt och regelbundet och att röra på sig är inte fel men börja för allt i världen inte banta, det förstör så mycket mer än det hjälper. Du är bra precis som du är!!!

Mvh Malins mamma

[Malins mamma]

Johanna, bra gjort att berätta. Jag håller med anonym att det är en försvarsmekanism att tro att det är ett normalt tonårskomplex som går över så småningom.

men hon har ingen jävla aning om alla dagar och kvällar och nätter och morgonar där jag lidit.
därför blir jag så arg när hon säger att alla har det så.

Det är ju därför hon säger att alla har det så, därför att hon INTE VET hur du har lidit. Du måste berätta hur du har/har haft det, hon kan inte läsa dina tankar.

Mvh Malins mamma

[vinterglas]

Anonym

Nej det är väl så. Men men, får se hur det artar sig. Men jag lär nog inte kubnan se mina föräldrar i ögonen på ett tag...

Malins mamma

Jag minns inte riktigt varför vi diskuterade, men något var det. Han trodde jag vägde typ 20-30 kilo mindre än jag gör så jag var tuvngen att säga ifrån.
Men jag bryr mig inte om det längre, dewt är liksom inte lika stort som huden i ansiktet. Den förstör allt,.

Jag har bantat förr och visst det var ett helvete, men de där 15 kilona störa mig.
Jag ser väl inte särksilt tjock ut, men vågen säger det och kan etsa sig fast rätt fint.
Men värst är nog skolläkarens ord om att jag är för tjock och borde gå ner i vikt.

JAg vet att det inte hjälper att börja, och jag skulle nog aldrig kunan 15 kg heller. kommer på mig själv med att tänka; vad finns då kvar av mig? ifall de kilona försvann.

Jag vet att jag måste berätta, men det är så svårt, för de känns som om hon inte tror mig, hon har redan avfärdat det som alla andra tonåringars problem.

Men ja, någonvart hjoppas jag att jag kommer i och med att de vet.
psykolog och hudläkare, here i come.

Tack för att ni finns, är i rätt stort behov av att prata.