"Skriva av sig"-tråd

[Malins mamma]

nu är det faktiskt så att jag har under flera års tid gått i terapi samt ätit diverse mediciner, och är väldigt beläst och införstådd vad gäller BDD, men vad hjälper det,

Du har helt rätt i det, man blir inte frisk bara för att man är införstådd med vad BDD är och vet hur den fungerar. Men det är liksom en första grund för att veta vad som hjälper eller stjälper. Sen är det en helt annan sak att verkligen GÖRA alla sakerna som behövs.

Vilken sorts terapi har du gått i?

det jag ser i spegeln är ingen hallucination, det är verklighet

Är du verkligen säker på det? Hudläkaren såg ju tex inte de follikuliter som du ser.....
Jag tycker det verkar som att du tar dina (mycket starka) känslor som ett bevis för att din hud är "förstörd". Men känslor är inget bevis, hur starka de än är. När man har BDD kan man KÄNNA sig både äcklig och ful fast man inte är det.

Mvh Malins mamma

[Malins mamma]

Jag vill tillägga att min avsikt inte är att förminska eller bagatellisera ditt (eller nån annans) lidande. Jag vet att ni BDD-drabbade har det väldigt svårt.
Det är därför jag ifrågasätter det ni skriver för att ni förhoppningsvis ska upptäcka vad BDD:n är, en stor LÖGN som förstör era liv.

Tack Twinkle för ett bra inlägg!  

Johanna, hoppas du får trevligt på Gotland. Det kommer säkert att gå bra. (Tänk inte på ditt utseende för mycket bara, ha kul istället.)

// Malins mamma

[twinkle]

Tack själv Malins mamma! Jag har blivit väldigt hjälp utav dina inlägg och hur du försöker få oss att inse att det vi känner och tycker om oss själva inte är sant. Tack för det! Du behövs!

Naw va söt du är Johanna
Ja det är så otroligt jävla svårt och man vill bara gå emot alla regler för vad man inte borde göra men gör det ändå, för att straffa sig själv för att den där finnen finns där. Men VEM har egentligen krävt att man ska vara finnfri? Vi är ju människor inte små perfekta plastdockor...

Men man blir otroligt påverkad av alla dessa reklamer för huden, å alla dessa tidningar och program som ständigt skriker om hur perfekt man måste vara, och hur otillräcklig man är. Men det är inte sant. Inte inte inte sant! De vill bara sälja tidningar och de vet att just otillräckligheten hos någon som inte har en personlig stylist beredd varje morgon som omvandlar de till gnistrande stjärnor är stor och de vet därför vad som säljer. Men man kan ju själv välja att tro på deras "du måste vara perfekt annars duger du inte!" lögner eller inte. Men det är så enormt svårt, men övning ger färdighet

Du frågade hur det gick med min BDD och allt jag kan säga är: Bläääää! Är så trött på denna felvridna kroppsuppfattning att jag snart lägger mig ner och dör eller nåt! ;( Jag slutade ju skolan i februari för att jag inte pallade att vara bland människor helt enkelt. Och den rädslan har verkligen hållit i sig... Jag skäms så mycket för att säga det här, men eftersom att det är på ett forum där folket som ser det verkligen vet hur det känns och inte tycker att det är konstigt så kan jag nog göra det ändå... Jag är så fruktansvärt uttråkad att det är helt sinnessjukt. I grund och botten så är jag egentligen väldigt social och älskar människor men den här rädslan har gått så långt att jag inte längre vågar tro på att de faktiskt vill vara med mig, att det finns människor som älskar mig och inte dömer mig så som jag tror. Så på ett helt jävla halvår har jag bara träffat EN tjejkompis EN gång! PÅ ETT HALVÅR! Sanningen är att jag bara träffat tre s.k. vänner under det här halvåret, och det är inte så att jag har träffat de hela tiden eller nåt. Tvärtom: Det är bara mitt ex som jag har träffat kanske 2 gånger och de andra två en gång vardera. Alltså har jag bara träffat folk som får mig det allra minsta glad 4 gånger på runt 182 dagar (var tvungen att kolla hur många dagar ett halvår egentligen är ). Det känns så satans tomt Alla andra dagar har bara gått åt till självhat och isolering...

Men jag vågar inte längre träffa kompisar eftersom att då krävs det att man är bland massa andra okända människor som alla kan döma och tänka något om ens utseende. Så ändå sen jag slutade skolan så jag varit som en zoombie varje dag! Alla dagar är likadana och jag står inte ut! Jag lovade mig själv att jag skulle börja träffa folk i sommar igen men mitt hår och min hud har stoppat mig som vanligt Och mamma fattar ingenting... Det här halvåret har nog varit bland det värsta någonsin.

Det är som att jag ser världen genom en glasruta: jag kan se den, men jag kan inte uppleva den. Nu tänker jag inte skriva mer om min uschiga vardag, även om det finns såå mycket mer hemskt att skriva om, men jag vill inte att ni ska behöva läsa det Det är så deprimerande ju...

Men var det inget bra alls med att vara i spanien Johanna?

Uh nervöst det där med Gotland! Jag ska också dit i sommar, kommer nog inte gå nå vidare... Men för dig Johanna kommer det gå asbra! Om du bara tror på det! Tänk på att alla de människorna du ska träffa inte har samma värderingar om dig som du har, de tänker inte på samma elaka sätt om dig som du själv gör... De är bara glada för att du är med ju! (Varför kan jag inte säga det här till mig själv? )

Hoppas det går toppen i alla fall! Du om någon förtjänar det

[Synthesized]

Jojo, jag hoppas också att det blir kul för dig på Gotland.

Min mamma och bror försöker få mig att åka till Gotland med dem i sommar, men jag tänker nog inte göra det, har verkligen ingen lust. Visst, det vore skönt att komma bort lite. Men jag skulle inte vilja kalla det att "komma bort" om jag ska sova i samma stuga som dem i typ en vecka och stå ut med en massa tjafs och gräl som säkerligen skulle uppstå ifall jag har dåliga dagar just då och måste sitta inne under hela vistelsen... Hur kul skulle det bli, liksom. :/

Och blä för mig som har skinpickat satans mycket nu igen. Min hud höll ju på att läka ganska bra och precis lagom till det går jag och sabbar allt igen. Dessutom har jag fått soleksem i ansiktet. Blev nästan panikslagen när jag insåg det härom dagen...
Det kliar en massa och inga salvor i världen verkar hjälpa. Jag hade hemska soleksem i ansiktet för några somrar sedan och jag fasar bara för att det ska bli så igen. Det FÅR inte bli så. Då vet jag inte vad jag gör.

Det här är också en så dum grej, att jag alltid nojar en massa för vad som kan hända med mitt ansikte. Jag är ofta rädd att jag ska få något i ansiktet när jag är ute och går eller något, jag är rädd för att gå nära byggställningar och sånt där ifall något järnrör eller betongblock skulle ramla ner och vanställa mitt ansikte. Jag vet att det låter sjukt, men jag är nästan säker på att något sånt ska hända. Eller att jag är med om någon trafikolycka och skadar ansiktet svårt. Är det inte helt galet att vara mer rädd för att något ska hända med ansiktet än att man skulle dö i samma situation? :/

Jag är dessutom ibland helt övertygad om att jag kommer få Vitiligo. Jag vet inte hur jag har fått för mig det, för det är ingen i släkten som har det, vad jag vet i alla fall. Däremot skiftar mitt hudpigment på olika delar av kroppen (fast det ser tydligen ingen annan, eh). Är bara så rädd att jag en dag ska se mig i spegeln och upptäcka hur mitt ansikte fläckvis saknar pigment...

[Synthesized]

Jag har kommit fram till att jag älskar mig själv innerst inne, trots att jag ofta känner ett enormt självhat. Det känns inte som att jag förtjänar att ens säga så, men jag struntar i vad jag känner, jag vet hur det egentligen ligger till.

Jag kommer förmodligen ångra att jag skrev det här imorgon, kanske redan om två minuter. Men ångern, skuldkänslorna och tankarna representerar inte nödvändigtvis sanningen eller verkligheten.

[Anonym]

Jag är så fruktansvärt uttråkad att det är helt sinnessjukt. I grund och botten så är jag egentligen väldigt social och älskar människor men den här rädslan har gått så långt att jag inte längre vågar tro på att de faktiskt vill vara med mig, att det finns människor som älskar mig och inte dömer mig så som jag tror.

Jag håller med.
Nu är det värsta som finns att träffa människor och ungås. Om jag ser någon jag känner på stan tar jag en väg bara för att undvika bli utstirrad och bedömd på utseendet.

[twinkle]

Känner igen det där väldigt mycket Anonym :/


Jag blir så trött på dessa självhatstankar som dyker upp så snart jag tänker t ex "va snäll han är som gör det där", direkt får jag då en tanke i stil med "det är bara för att han inte insett vilken hemsk människa du är egentligen" o.s.v.
Hur ska man stå ut? :S

Nåja, hoppas ni har det mysigare i alla fall

[Anonym]

åååh, nu har jag rivit upp mina sår, igen... står inte ut med mej själv och min dumhet... svider så hemskt och det värsta är att jag måste träffa folk i morgon... hjälp mej gode gud, hjälp!

Denna sommar... den tar nog priset som den värsta någonsin.. bara mörker så långt ögat kan nå. Men jag ska inte ge upp, inte nu, när jag ändå kämpat så länge, lite kul ska jag ha haft innan jag tar till repet.

[Anonym]

Synthesized,

Tänker samma tankar angående olyckor, det värsta tänkbara vore ju att bli fullkomligt vanställd i ansiktet, då tar jag hellre emot döden. Kan också oroa mej  för att jag ska få tex hudcancer och då bli tvungen att operera bort delar av huden, usch!

[twinkle]

Åh den här äckelkänslan inför min kropp... Jag står inte ut. BDD och ätstörningar är inte kul. Vilken toppenkombination verkligen! Det känns inte som att livet är värt att leva om jag måste leva det i den här kroppen.

Jag står inte ut med att ha de här krigarna inom mig. För det är så det känns. Som två krigare som ständigt slår varandra blodiga och min kropp är deras mark där de krigar och slåss. Det är som att de sliter sönder hela bröstkorgen, revbenen, hjärtat... Jag står inte ut med min spegelbild längre. Jag tror inte ens längre på att det är inbillning det jag ser, det som var mitt enda hopp förut: att jag kanske bara inbillade mig, att det bara var jag som såg  allt det fula. Allt det hemska.
När ska det här kriget ta slut egentligen...

[Anonym]

död, det känns som om jag är död, denna sorg är outhärdlig. Måste stänga av totalt för att orka existera.

Hur kunde mitt liv bli så här? Inte ens i min vildaste fantasi hade jg föreställt mej det här... varför? varför? varför?
min vackra hud som jag en gång hade är förstörd för all framtid... nejnejnejnej!!

[Anonym]

Jag är så trött på hatet inför min kropp. Det finns inget som jag tycker så illa om så mycket som min kropp. Jag vill bara vara som alla andra inte mer eller mindre.

[Aparatur]

Jag vågade mig ut igår, till rålis parken inne i stockholm me nåra kompisar...vi drack öl o snackade, det kändes okej, träffade 2 tjejer, o ja badade med den ena runt midnatt...(va lite rund om fötterna) kände mig nästan normal för en stund, va en otroligtskön känsla...men så kom morrondagen(idag) o vänner till mig ska in te stan, till gröna lund bl.a...kan inte gå ut, känner mig så äcklig, ful...är kanske den andledningen jag väldigt sällan dricker nuförtiden..wahhhhh!

[Anonym]

suck...

[SpegelSpegel]

Det är som att jag ser världen genom en glasruta: jag kan se den, men jag kan inte uppleva den.

Twinkle, det där känner jag verkligen också. Vet inte när jag sist kände att jag verkligen DELTOG i ngt. Att jag var närvarande, aktiv, upplevde omvärlden med alla sinnen, delade ngt med ngn annan utan att bara spela en krystad roll. Saknar den känslan så oerhört. Det enda jag kan tänka på när jag gör saker, när jag befinner mig bland andra människor, är vad de tänker om mitt utseende. Jag bara genomlider allt som andra uppfattar som trevlig samvaro och nöjen. Jag ser alla sociala sammanhang som labyrinter jag måste försöka ta mig igenom på ett så skonsamt sätt som möjligt utan att förnedra mig, äckla ngn eller dra uppmärksamhet till min fulhet. Jag vill egentligen bara få gå hem, tvätta av sminket och lägga på en ansiktsmask så att jag äntligen kan andas. Precis som du skrev också känner jag att jag innerst inne är en social människa som älskar att umgås med andra. Därför är det extra smärtsamt att det är som det är. Drömmer och fantiserar mkt om att ha en stor umgängeskrets och aldrig känna mig ensam. Men i de drömmarna är jag inte enormt ful, och följaktligen en helt annan människa.

Den här helgen var hemsk. Har vidriga skinpickingsår på hakan. Varför i djävulens namn gör jag så, finnar och plitor är ju möjliga att täcka över ganska okej, köttsår där emot ser jävligt ocharmiga ut med krackelerad foundation och concealer ovanpå.
Nu har jag dessutom av ngn sjuk anledning jag ej känner till fått ett jobb på ett hem för utvecklingsstörda. De måste vara desperata efter folk. Jag måste vara galen. Jag inbillar mig att jag är ngn typ av barmhärtig samarit, att jag eftersom mitt eget liv är poänglöst ska offra mig och lägga min tid på och min själ i att försöka göra andra människors liv så drägliga som möjligt.

Läste ngnstans för länge sedan att Florence Nightingale vigde sitt liv åt självuppoffrande godhet och omtanke om andra därför att hon hade acne och  pga detta ville ingen gifta sig med henne, så hon kunde därför inte leva det traditionella liv med barn och hushållssysslor som kvinnor i äktenskap levde på den tiden utan fick hitta en alternativ livsstil att fylla alla onödiga levnadsår med. Minns inte om det var i en bok eller tidning jag läste det, men det stod i a fl rakt upp och ner att Florence hade acne och att hon därför var för ful för att ngn man skulle titta åt henne. Gud vad jag bröt ihop när jag läste det där. Man tänkte ju sig ändå att folk inte var så utseendefixerade på den tiden, att det var mer hel och ren och gudfruktig som gällde.
Klarade av anställningsintervjun ganska galant genom att på ett lätt psykotiskt vis tindra godhjärtat och människokärt med ögonen och upprepa mantrat "Jag är Florence Nightingale, jag är Florence Nightingale!" för mig själv. Men jag inser ju att jag inte borde jobba på en institution för mentalt handikappade, jag borde sitta på en själv.