"Skriva av sig"-tråd

[Anonym]

Det blir mycket värre nu på sommaren när jag är hemma för jag isolerar mig och är bara hemma, speglar mig och får panik över rynkor och sitter och letar på internet i timtal efter vilka ansiktsprodukter jag ska köpa eller vilka ansiktsbehandlingar jag måste ha.
Mamma säger att jag ser så olycklig ut och det skulle vara skönt att berätta för någon men det känns som att de inte skulle förstå.

För mig har det successivt blivit värre nu efter vintern, när det blir ljusare och ljusare syns huden mer. På vintern tänkte jag att det bara var för att den var torr som den såg så livlös och "rynkig" ut, men så var det inte för den är nästan värre nu. Har alltid gillat hösten och vintern mycket mer än vår och sommar, kommer ihåg när jag var liten och gick till dagis och tyckte att det var så mysigt när det var kolsvart tidigt på morgonen (ganska irreleveant men ändå), och nu känns det som att det kommer bli en sån otrolig befrielse när det blir mörkt ute igen..inte bara för att det är "mysigt" utan för att jag mår så mycket bättre utan detta förbannade dagsljus som aldrig vill försvinna. Märker nu på sommaren också att jag kan ha världens panik och ångest under dagen men sen på kvällen/natten när det blir mörkare mår jag, om än bara lite, så iaf bättre.. kanske därför jag vänder dygnsrytmen totalt också, försöker undvika dagen så mycket det går.

Som sagt, även om jag mår dåligt över mitt utseende även när jag går i skolan så är det inte lika jobbigt när jag just är i skolan (bland folk jag känner, "min klass", eftersom jag inte har tillgång till speglar osv på samma sätt. Känner dessutom att huden blir mycket värre när jag är hemma i några dagar. Kommer ihåg i våras när jag hade hur mycket som helst att plugga till en tenta, men jag kunde inte slita mig från spegeln eller paniken och fick inget pluggande gjort..annars brukar jag ha någorlunda disciplin. Vet att det är mycket värre för många av er men känslan var ändå riktigt jobbig, som att man var helt maktlös och inte kunde kontrollera sitt beteende.

Helt sjukt att en spegelbild kan få en att må riktigt dåligt resten av dagen, likaså som en annan spegelbild kan få en att må bättre. Kommer ihåg alla gånger jag varit i stan med en kompis eller mamma och efter att ha sett mig själv i en spegel bara brutit ihop inombords, velat sjunka under jorden och aldrig visa mig igen, men ändå försökt hålla uppe en fasad tills man kommit hem. Reaktionen blir olika stark beroende på hur väl jag klarar att skjuta undan det jobbiga. När klädaffärerna och provrummen känns överväldigande jobbiga flyr jag till en skivaffär eller liknande för att komma bort från det jobbiga på något sätt (?), brukar dock inte fungera.

[Anonym]

hjälp vad skönt och lätt det känns att bara skriva av sig här. vet inte om det är för att det man skriver blir tillgängligt för andra som åtminstone i vissa fall kan känna igen sig och ge respons, eller för att det går mycket snabbare att skriva på datorn, skönt är det iaf att få ut lite av allt man går och bär på.

[Anonym]

Ska gå och sova nu, håll tummarna för att jag inte ska vakna.

[nikey]

det kommer bli en sån otrolig befrielse när det blir mörkt ute igen..inte bara för att det är "mysigt" utan för att jag mår så mycket bättre utan detta förbannade dagsljus som aldrig vill försvinna.

jag va ute å festa i lördags, å gick sen på efterfest hos en kompis. kanoon som jag va så sprang tiden bara ifrån mej, å rätt som d va dök solen upp å paniken började kännas i kroppen.jag blev alldeles kallsvettig. ska jag gå hem nu,kl 7-8 på morgonen lr nåt? så som jag ser ut ? me  taskig frisyr,oduschad,hängiga ögon,osminkad å med ett uselt självförtroende. nej tyvärr d finns inte en möjlighet. jag sov över å väntade in mörkret istället.(sov typ inte en blund pga den stekheta värmen:sad
att jag aldrig lär mej..

kram

[nikey]

en glad gubbe skulle d knappast vara  

[SpegelSpegel]

Suck...jaha, så jag har alltså träffat en kille. Och vi har umgåtts en massa, pratat i timmar på telefon, har t o m ätit middag med hans familj. Fyy vad nervöst det var, kändes som om de synade mig. Men de var trevliga i alla fall. Är så jävla rädd och vet inte vad jag ska ta mig till. Jag vet att jag inte kommer att klara att hålla uppe fasaden, han kommer förr eller senare förstå den fulla vidden av min äcklighet. Jag klarar inte av pressen det innebär att alltid behöva kämpa för att se okej ut framför honom. Det är ett heltidsjobb.

Vill nog helst att det ska ta slut innan det börjar, men vet också att det skulle vara en enorm bdd-trigger att bli dumpad. Fast det är det jag tror vore det bästa är det samtidigt ngt jag fruktar otroligt mkt och jag tror att det skulle knäcka mitt psyke totalt. Moment 22.

Men åhh, jag vet ingenting. Önskar bara att jag hade varit en normal, medelsöt tjej. Ngn som det gick att älska. Jag tycker om mkt hos honom, mår bra när jag pratar med honom, minns ibland den människa jag var innan det här helvetet tog vid, han lockar fram den människan ur mig. Jag tycker om det. Men det är bara för stunden, han har inte sett min nakna kropp och mitt osminkade ansikte, ibland när min hy är hyfsad och jag är sminkad och bär smickrande kläder kan jag bara förtränga att defekterna finns och att de kommer att förstöra allt, då lkan jag känna mig normal och sorglös, men jag vet ju att ögonblicket kommer då han förstår precis hur motbjudande jag är och då går det inte att låtsas längre.

Nu vill han att vi ska åka på en weekend ihop, kanske till Stockholm. Sova med honom två nätter, hur faan ska jag överleva. Umgås i fullt dagsljus. Jag kan inte, det går inte.  Jaja, efter detta lär han väl som tur är lämna mig ifred. Ett problem till är pengarna, jag har råd med resan och hotellet, men då måste jag bortprioritera saker jag bara MÅSTE ha, hudvårdsprodukter och kosttillskott som mitt fulmonster kräver att jag spenderar alla mina pengar på. Det är så mkt jag behöver, har inga kläder heller, man vill väl klä sig lite trevligt i en sån här situation men mina kläder är så sjukt tråkiga, allt är gammalt, svart, noppigt, murrigt, heltäckande, osexigt.  Jag har ALLTID en kofta på mig, kan verkligen inte gå i linne och visa mina vidriga armar även om det är 30 grader, benen är otänkbara också, alltid långbyxor. Men å andra sidan, hur sjukt skulle det inte vara om jag klädde mig som andra människor gör, vippade runt i ngn fräsch kjol och ett minimalt linne med utslaget hår och ett soligt leende. Haha, vilken parodi.

[SpegelSpegel]

Dessutom gnuggar han bort mitt smink! Han tar på mitt ansikte och sen rynkar han pannan och börjar gnugga bort mitt täckstift, rouge mm. tror ej han fattar att det är smink, han tror att jag är torr eller ngt för att det är "pudrigt", jag rycker bort fejset som om jag bränt mig så fort hans fingrar närmar sig min vidriga uppsyn. Arrrgh, varför? Det är äckligt att han ser detaljer, det får mig att vilja säga tack och hej för alltid, jag trodde han var närsynt men han verkar obehagligt uppmärksam, jag orkar inte!

[Anonym]

livet är värdelöst just nu.
Längar så mycket till hösten och mörkret. Alla normala människor kan njuta av sommaren och värmen. jag har panik för att bara gå utan för dörren och visa mig, när det är varmt ute. Jag vill dölja min kropp, vilket är svårt när det är varmt ute. Det är inte så normalt att gå utan för dörren i en svart tjock heltäckande tröja i närmare 30 grader utanför.

Jag vill kunna vara sommarkläd och njuta av sommaren, men jag har en för ful kropp för det, som bara ser äcklig ut i sommarkläder..

[Aparatur]

hopplöst

[Anonym]

vidrigt när folk fingrar på ansiktet... guuuuud vad jag hatar min hud!

[Anonym]

Gör inte om mina dumma misstag att försöka ta bort pigmentfläckar på egen hand och göra egna hudslipningar (pga. att jag fick nej hos hudläkaren)...

[vinterglas]

SpegelSpegel

Kul att du har träffat en pojke.
Jag skulle också behöva det, för jag vet att lite av mitt fokus på mig själv försvinner då...

Dock verkar du ju inte helt ly´cklig, och då blir jag ledsen för din skull.
Och händelserna med att han gnuuggar bort ditt smink, ptja jag vet inte?
Han vill kanske veta hur du ser ut under bara.

JAg tycker du ska åka, ni lär känna varandra bättre och han får kanske se mer av dig och hur du är.

aqngeånde koftan. hi själsfrände!
Jag har lyckligtvis kommit ifrån det stadiet.
Men många varma sommar har jag haft koftor och långbyxat.
UInder säkert 3 år (osm jag minns iaf) kunde jag aldrig ha enbart ett linne eller en t-shirt på mig i skolan eller annat social situation. endast hemma. knappt det.

Idag kan jag faktiskt ha kjol eller shorts. Förutsatt att jag inte har några eksem och jag har en dag som svänger över till det positiva.
Och att benen är hyfsat nyrakade.

Har ju så mycket fläckar och ärr på benen. ser sjukt ut men jag försöker övertryga mig om att det inte är så hemskt.
och bnu när jag varit i spanien har det ju inte varit aaktuellt med långbyxor direkt...
värmen krävde mninre kläder.

Jag hoppas allt löser sig, du är en underbar person och förtjäar inte detta!

[Anonym]

anonym,

Har också tagit bort pigmentfläckar på egen hand, inte lyckat, ärren blev FULA.

[vinterglas]

Hur har ni tagit bort pigmentfläckar på egen hand?

[Anna-78]

Man ska nog inte exprimentera med sådana saker.