"Skriva av sig"-tråd

[Anna-78]

Känne äckel av kroppen, av att behöva vara kortärmad, av att dushch osv. Men vad händer egentligen om man tänker (fast det är skitjobbigt), vad fantastisk kroppen är, vad mycket den gör för mig. Den kan i princip dö för mig. :confusedet är det inte många som gör.

Jag är så trött att älta en massa sjuka tankar, kanske är det medicinerna, kanske är det att jag kommit igång att jobba. Jag lever en dag i taget, varken mer eller mindre. Jag tänker knappt på nästa vecka, utan lever VERKLIGEN här och nu, annars skulle inte jag orka leva mera. Jobbat i dag, ska jobba i morgon ons och tors, sedan långledigt över helgen. Det är i princip det jag klarar av. Tänker mycket på barn och sådant. Är livrädd att det ska starta en BDD attack när kroppen förändras och man går upp i vikt.... Men barn har jag ju framför nästippen så snabbt går den biologiska klockan hos mig.... Uchs och fy säger jag bara..... Kram Anna

[Anna-78]

Tänker också på hösten och vad skönt det ska bli med allt mörker, men då brukar deppigheten också komma. Vad det än blir så blir det fel...

[Anonym]

Oh no, har ångest över huden under mina ögon, eller under ett av mina ögon rättare sagt. Under det ena har jag en rynka någon cm under, men inte under det andra.

Hursom, jag skulle kunna leva med denna rynka om den inte skulle bli värre, MEN jag är bara knappt 20 år, ingen annan jag sett i min ålder har haft likadant, det ser ut som om jag vore i 30-40-årsåldern. Och jag kommer ju bli äldre, och tänk hur det blir i den åldern då andra normalt börjar få lite smårynkor här och var, jag kommer se ut som ett russin!!

Sen började jag tänka på hur mina föräldrar ser ut. De är över sextio, mamma har verkligen jättefin hy för sin ålder med knappt några rynkor alls, pappa har jättemycket djupa rynkor och huden under ögonen är alldeles hemsk, verkligen stora påsar och veck. Också farmor är likadan. Min bror är snart trettio och han har åldrats normalt och hans hud ser yngre ut än min. Jag börjar bli rädd för att jag ärvt rynkbenägenheten från pappas sida.
Och ja rynkor är en del av livet och yadayada jag vet, men om jag ser ut så här nu när jag inte ens är 20 är jag livrädd för hur jag kommer se ut om bara något år. Huden under ögonen är ju extra tunn, och jag har dessutom extra tunn och känslig hud och tror att det är därför jag börjat få dessa rynkor, eller så har jag misskött mig å det grövsta för så här ser inte andra i min ålder ut!

Som sagt, jag skulle kunna leva med det idag utan att det skulle uppta så mycket av mina tankar, om jag inte visste att det bara kommer bli värre med tiden och att alla andras hud kommer börja åldras mycket senare. Till skillnad från acne och liknande som ju faktiskt kan försvinna (menar inte att förringa någons problem, vet att det inte är så enkelt som jag får det att låta) så finns rynkorna där permanent och blir bara värre och värre.

Sen vet jag inte om det är inbillning eller inte men jag kan liksom känna hur det "värker" i rynkan, som att jag känner hur huden åldras. Kanske har jag extra tunn hud under det ena ögat och att det därför är känsligare, jobbigt är det iallafall.

Sen har jag linjer i pannan och på näsryggen också som jag har ångest för med jämna mellanrum, just nu känns dock huden under ögonen jobbigare.

Mamma och bror tycker jag är larvig och förstår nog inte hur allvarligt det känns för mig.

Det skulle vara skönt att vara en gammal tant, ni vet en såndär rynkig genomsnäll åttio-nittioåring. Rynkorna hör liksom till och gör inget, de förväntas vara där.

[Malins mamma]

SpegelSpegel, vad trevligt att du har träffat en kille som du gillar och som gillar dig.  

Synd bara att BDD:n redan försöker sätta "käppar i hjulet" för dig. Det här som du skrev:

han kommer förr eller senare förstå den fulla vidden av min äcklighet.

är så fel. Hur skulle han kunna se något som bara finns i ditt huvud? Det är helt omöjligt att han ska kunna se det som du ser, hur noga han än tittar på dig. Den bild han ser går ju genom HANS hjärna, inte genom din. Han har redan sett hur du ser ut, och gillat det. Precis på samma sätt som DU redan har sett hur HAN ser ut.

Önskar bara att jag hade varit en normal, medelsöt tjej. Ngn som det gick att älska.

Nu har du ju bevis för det, att killen tydligen tycker att du är en normal och söt tjej som går att älska. Hur mycket mer bevis behövs för att du ska inse att BDD:n har fel?

men jag vet ju att ögonblicket kommer då han förstår precis hur motbjudande jag är och då går det inte att låtsas längre.

Ändra den tanken:
"Jag vet ju att ögonblicket kommer när BDD:n slår till igen och jag börjar tvivla på honom. Då måste jag förstå att det jag känner inte är detsamma som han känner. Även om jag hatar mig själv och mitt utseende (pga BDD:n) så betyder det inte att min kille gör det."

Du MÅSTE tillåta att din kille gillar dig även om du inte gör det själv. Lägg inte över dina känslor på honom.

Sova med honom två nätter, hur faan ska jag överleva. Umgås i fullt dagsljus. Jag kan inte, det går inte. Jaja, efter detta lär han väl som tur är lämna mig ifred.

Det är inte din sak att avgöra om han gillar dig eller inte. Det avgör han själv. Det du ska tänka på är hur HAN ÄR mot dig, om DU gillar HONOM. (Är det jätteviktigt för dig att få veta hur han ser ut naken eller hur han ser ut i fullt dagsljus? Vad skulle hända om han inte var helt perfekt? Typ; nää ... jag såg att du hade ett ärr på benet, vi kan inte va tillsammans längre ...? eller: vad hemsk du såg ut innan du rakade dig, jag står inte ut med det.)

men då måste jag bortprioritera saker jag bara MÅSTE ha, hudvårdsprodukter och kosttillskott som mitt fulmonster kräver att jag spenderar alla mina pengar på.

"Desto mer tid, energi och pengar du lägger på ditt utseende desto värre blir BDD:n"
Lägg dina pengar på nåt VIKTIGT denna gången. Skit i BDD:ns krav.

Men å andra sidan, hur sjukt skulle det inte vara om jag klädde mig som andra människor gör, vippade runt i ngn fräsch kjol och ett minimalt linne med utslaget hår och ett soligt leende. Haha, vilken parodi.

Nej, det är ingen parodi. Varför skulle inte du kunna klä dig som andra människor?!!! Du lider av BDD men du måste inte lyda den om du inte vill, du kan gå emot den. Och när du går emot den så minskar du dess kraft.

SpegelMalin, jag vet att mitt inlägg låter väldigt argt, det är inte mot dig, det är mot BDD:n. Jag blir bara så himla frustrerad när jag ser vad BDD:n gör för att förstöra för dig och alla andra drabbade.
 
Jag önskar det bästa för dig med denna killen. Försök att koncentrera dig på honom istället för dig själv (och ditt utseende).  Ta reda på om han är en sån kille som DU vill ha.

Mvh Malins mamma

[Sad Angel]

SpegelSpegel: Vad glad jag är för din skull! Hoppas att det funkar mellan er två

Ååhh, jag har gjort bort mig riktigt totalt idag. Nu går jag upp i vikt

[Synthesized]

SpegelSpegel: Det gör mig ledsen att höra att du känner och tänker som du gör. Jag känner igen mig mycket i ditt tankesätt. Hur som helst så är det ändå kul att höra att du har träffat någon och jag hoppas att det kommer fortsätta bra för er.


Gör inte om mina dumma misstag att försöka ta bort pigmentfläckar på egen hand och göra egna hudslipningar

Jag har också gjort det ett antal gånger förut... Jag fick ångra mig varje gång. :/

[Anonym]

Nej, nej, nej.... ger upp nu, har kämpat så länge, så jävla många år som jag genomlevt i mental misär... nu orkar jag knappt stå på benen längre... min hud min hud min hud den har blivit helt förstörd

det finns inga medeciner eller terapier i världen som kan lindra detta lidande, nej.

[psycho-doll]

kom inte iväg till arvika-festvalen som jag ville. lite deppigt. det sket sig med boendet, då jag inte hade ngt tält och alla vandrarhem visade sig vara fullbokade sedan februari. har inte riktigt kunnat planera heller, då jag mått för ostabilt den senaste tiden. så är lite då jag hade sett fram emot det. tror det ändå hade kunnat vara kul för mig att få komma iväg en stund, då jag gillar synth mkt :-/

[Malins mamma]

Jo, det FINNS faktiskt både mediciner och terapi (KBT) som kan lindra ditt lidande.
Orsaken till att du mår så dåligt är inte din hud utan vad du TÄNKER om din hud.
Försök att lägga märke till vad du tänker.

Du skriver att du har kämpat så länge. Att bli fri från BDD:n är förvisso en kamp men jag undrar vad du har kämpat med.
 
Har du kämpat för att göra som BDD:n vill (= lagt ner en massa tid, energi och pengar på ditt utseende) eller har du kämpat för att gå emot den (= undersökt och förändrat dina tankar och ditt beteende, läst och lärt dig om vad som förvärrar/lindrar BDD:n osv)?

Det är viktigt att förstå att så länge du gör det som BDD:n vill, det som du KÄNNER att du måste göra, så blir BDD svårare och svårare och du mår sämre och sämre.

Ge inte upp, sök hjälp istället eller läs Dr C:s råd på BDDCentral i "Treatment"-sektionen.

Mattias, va synd att du inte kom iväg till Arvika, det hade säkert  varit bra med lite omväxling.

Mvh Malins mamma

[Anonym]

"Du ska nog låta de där vara, de kan bli ilskna annars" från pappa angående mina finnar.

Du ska nog låta mig vara ifred, jag kan bli ilsken annars, hade jag lust att slänga tillbaka. Idiot

[Anonym]

nu är det faktiskt så att jag har under flera års tid gått i terapi samt ätit diverse mediciner, och är väldigt beläst och införstådd vad gäller BDD, men vad hjälper det, jag bryter fortfarande ihop varje dag pga min hud som blivit förstörd, det jag ser i spegeln är ingen hallucination, det är verklighet och jag kan inte acceptera det jag ser och leva ett normalt liv. Även om jag inser att mina tankar/känslor är över och snedvridna.

[vinterglas]

Duktigt Johanna...

Jag lyckades just göra en av två som är mitt stöd när det är som sämst, att bli arg på mig.

yuck.
jävla bdd-helvete.
och han är ändå snäll och lyssnar alltid och bryr sog.
ibland öär jag så jävla lyckad.

[vinterglas]

gah. står itne ut.


har skinpickat SÅ mycket.
imroogn ska jag itll gotland.
åh herrregud hur ska det här gå?


jag mår illa.

[twinkle]

Jojoplaneten, Johanna vad kul att du är tillbaka! Jag har saknat dig faktiskt Nej, sår är inge kul alls... Vet precis hur det är. Man står där framför spegeln, upptäcker någonting som "absolut inte får vara där" och börjar riva och klösa tills huden är borta. Det är som nån slags panikattack... Det slutar alltid med att man är ännu argare på sig själv än innan, eftersom det man inte skulle synas från början nu syns ännu mer. I såna situationer gäller det att tänka långsiktigt: kan jag inte stå ut med den här finnen/eller vad det nu är ett tag istället för att få ett ärr som kommer vara längre? Ska jag låta mina ångestdemoner komma åt mig denna gång? Ska jag eller BDD:n vinna? Gör det här någonting bättre? Egentligen? Vad gör det om man har en liten finne? Den kommer ju inte alltid vara där? Vem kommer ens märka den förutom jag?

Men det är jävligt svårt, jag vet... Men man måste tänka positivt!

Spegelspegel: Dig har jag också saknat! Kul att du har träffat någon även om det får dig att tvivla ännu mer på dig själv... Men även i denna situation gäller det att tänka positivt. Han har valt dig av sex miljarder människor. Han tycker att just du är speciell och värd att spendera tid på. Om han hade tyckt att ditt utseende var hemskt hade han nog inte velat gå såhär långt med dig... Och att han gillar hur du ser ut beror nog inte på sminket eller någonting annat utan det beror på ditt grundutseende. Dina vackra drag!

Vet du vad jag skulle vilja att du gjorde varje morgon Malin? Ställde dig framför spegeln, utan att titta på din hud eller någonting annat som du upplever som en defekt, och istället titta på nånting i ditt utseende som du faktiskt gillar och som du brukar få komplimanger för och så vidare. Sånt är ju såklart jättesvårt att hitta när man är BDD-sjuk även om de fina dragen faktiskt finns där, men man är ju så van att bara se det man ogillar. Men försök att hitta något och sedan ska du varje morgon som du vaknar, ställa dig framför spegeln och titta på den/de delar/delarna du gillar med ditt utseende och säga högt för och till dig själv: jag är vacker! Jag duger! Och ja, det kanske känns löjligt och du kommer säkert få massa BDDtankar som vill säga emot dig på en gång men överrösta alla BDDspökernas röster och fortsätt att säga "jag är vacker och jag duger!" Gör det sedan varje morgon tills alla BDDröster som vill säga emot dig börjat tystna... För Malin, du är vacker. Du duger.
Och jag är bara så jävla ledsen att du inte förstår det själv, att BDDspökerna har sagt emot dig så pass länge och så pass mycket att du har gått på deras lögner.


Du är vacker. Du duger.

[vinterglas]

twinkle

Hej har saknat dig också faktiskt. :]
du och spegelspegel är ju de som är mest lika mig här så det blir lätt så :]

Jag vet att jag måste ifrågasätta, stanna upp och tänka innan jag handlar. Men det är svårt.
Och ibland säger jag ju änstan till mig själv "Det är lugnt Johanna, skinpicka på du, det löser sig sen".
Och sen står man där, ser ut som ett as och hatar sig själv mer än man trodde var möjloigt :]

Hur går det själv för dig med BDD:n? Hoppas det är bra! Ingen av oss förtjänar den här sörjan men vi är här ändå och alla framsteg är bra.

Usch, jag är nervös för gotland imorgon.
Ska åka båten dit själv för att sedan bli mött av kompis och hennes mamma.
Sen ska jag bo med okända människor i 5 dagar.
Och det är sommar.
Gosh, överlever jag?
Fast nu känns mest imorgon jobbigt.
Att vara så ful och äcklig och avskyrvärd och samtidigt åka båt själv.
Fy.

Nej, Godnatt.
Ta hand om er!