"Skriva av sig"-tråd

[Synthesized]

Det höll på att läka. Det gjorde ju det. Men jag pillade förstås upp såren igen. Bortsett från hur hemsk jag ser ut, så gör det ont. Det gör ont och svider i ansiktet och jag ser ut som ett monster och det är mitt fel.

Snart börjar höstterminen, gymnasiet, ny skola, nytt allt. Det är en lättnad samtidigt som jag inte alls vet hur jag ska orka, om jag kommer att klara av det eller sabba alltsammans som vanligt.

Jag ser på foton. Bilder på människor, kända och "vanligt" folk och jag avundas dem. Jag vet inte varför jag alltid gör sånt här mot mig själv. Jag sitter och granskar dem och äcklas bara mer och mer av mig själv. Samtidigt vill jag ju se på bilderna, jag vill se hur vackra alla andra är jämfört med mig, jag vill tala om för mig själv att jag inte ska tro att jag är någonting, att jag inte ska få för mig att jag duger. Störda äckliga jävla sjukdom.

[vinterglas]

Synthesized

Känner igen mig,
så är det alltid.
Livet är inte rättvist mot oss.

Jag har lust att försöka göra saker bra igen, men samtidigt så vet jag hur jag hamnar i träsket igen så fort så fort.

[SpegelSpegel]

Ledsen ni vänner som skrivit till mig, orkar tyvärr itne svara, och de är ju dessutom mer än en vecka sedan ni skrev så allt är väl redan glömt från er sida också

Detta har jag velat säga också, har varit så dålig på att svara på sista tiden, det har varit så mkt att göra plus att jag ibland läst ett inlägg och blivit jätteglad eller känt igen mig men mått för dåligt för att formulera ngt just då, sen har det kommit tusen andra inlägg och då känns det lite knäppt att komma och dra upp inlägg som ligger två sidor tillbaka när det finns så mkt nya att svara på. Men jag blir verkligen glad när folk skriver snälla saker och bryr sig om hur jag mår, och jag bryr mig verkligen om er också. Det är mkt tack vara er och erat stöd jag orkar fortsätta kämpa. Så fick jag det sagt

Jaha, mitt självhat går annars i vågor såhär under sommarmånaderna, är det ebb ngnstans är det alltid flod ngn annanstans. Med andra ord, känns hyn mer okej tar låren eller bristningarna över, går jag ner lite i vikt hatar jag min hy ngt obeskrivligt osv. Ögonbrynen har blivit ett allt större fokus, jag börjar få uppfattningen att ögonbrynen är det avgörande för hur mitt utseende uppfattas. Därför är det extremt jobbigt att de alltid ser ut som om jag trimmat dem med en gräsklippare eller fyllt i dem med pastellkrita. Men deras naturliga borstighet, okontrollerbarhet och diskvattenfärg är inte direkt bättre, så ngt måste jag försöka göra med dem. De ser totalt annorlunda ut varje dag, gud vad jag skämmer ut mig. Fast just nu är det ju full storm, hatar varenda mm av min kropp passionerat. Kanske för att min "romantiska" weekend i Stockholm närmar sig med stormsteg. Fyy faan, tre timmars tågresa först, och i den här värmen. Jag ser så övermåttan vidrig ut när mitt ansikte blir varmt och blankt, vilket det ju alltid blir eftersom jag pga bddn alltid har för täckande kläder på mig. Bara resan dit blir en mardröm. Resten vågar jag ej tänka på. Vet ej om jag ska försöka gå relativt osminkad och visa min ojämna och hemska hud eller täcka över den med smink, men riskera att jag får nya finnar av sminket och ännu mer att skämmas för när jag sminkar av mig för natten. Har inget smink som funkar i denna värmen ändå, allt antingen torkar och smular sig eller smälter bort.

Har därför fått gå ganska osminkad när jag föregående vecka jobbat för första gången i mitt ynkliga liv. Förstår inte hur jag klarade det, och jag skämdes extremt mkt och klantade mig en hel del, men jag överlevde och lyckades hantera arbetsuppgifterna över förväntan. Faktum är att jag t o m trivdes och lyckades få bra kontakt med de boende på hemmet för utvecklingsstörda som jag vikarierade på. Det var en så otroligt ovan och häftig känsla att känna sig behövd.

Sov nattjour där och under natten råkade larmet gå för en av tjejerna som har epilepsi, det var inget som hade hänt dock, men när jag gick och lade mig igen mådde jag plötsligt så otroligt illa över att jag gick omkring och tänkte på mitt utseende när jag hade ansvar för människors välbefinnande och kanske t o m liv.

Jag glömde  nästan helt bort hur ful jag säkert skulle se ut följande morgon när personalen kom, hur otydlig spegeln på toan var och att jag skulle behöva jobba ytterligare timmar dagen efter när jag såg ut som ett as. Det enda jag kunde tänka på var att om ngt hänt den där tjejen, om jag klantat mig och glömt bort att aktivera larmet och hon fått ett anfall och svalt tungan eller slått i huvudet och dött, då hade jag inte orkat leva.  Jag mådde så illa av oro att jag knappt kunde sova ngt alls, men inte över mitt utseende. Jag kände plötsligt att jag KAN leva med att inte se bra ut, men att ha klantat bort ngn annans liv hade varit på en helt annan nivå. Om folk hatar mig för att jag är ful är de idioter, vilken rätt har de att se ner på ngn för ngt hon ej kan hjälpa? En person som är så upptagen av sig själv och sitt yttre att hon negligerar att ta sitt avlönade ansvar för en hjälplös människas hälsa, där emot, är faan värd både sitt eget och andras förakt. Och vet ni, jag är så otroligt glad för den känslan jag hade den natten. Det var så många många år sedan jag kände på allvar att mitt utseende var ngt helt sekundärt, sist var nog när ngn närståendes hälsa var i fara. Jag skäms verkligen, men jag tänker nästan alltid på mitt eget utseende i första hand, talar jag med en vän som varit med om ngt sorgligt kan jag sitta och tänka på hur jag ser ut, hur jag ska hinna med ritualer, hur jag hade kunnat stå ut med det sorgliga som hänt vännen om jag bara sett ut som henne. När jag själv varit nära att råka ut för en olycka har min största skräck varit att bli mer vanställd, eller att ambulanspersonal och sjukvårdare ska kunna titta på mig obehindrat när jag är medvetslös eller död. Att folk tittar på mitt lik och tänker "stackars människa som var så ful".

Men kanske är det alltså bra för mig att jobba med ngt som handlar om att engagera sig i andra som har det jobbigt eller behöver hjälp. Spegla mig har jag ju i alla fall inte hunnit med i ngn större omfattning den här veckan, jobbet var ganska stressigt bitvis

[vinterglas]

SpegelSpegel

Så duktig du har varit

[SpegelSpegel]

Sjukt långt inlägg där, undrar om ngn orkar läsa det...haha. Jaja, det är ju ändå mest en avreageringstråd.

Sad Angel, går du i kbt? tycker det är obehagligt att höra att du skadar dig...känner igen så mkt av det du skriver från min egen gymnasietid också. Och det om kroppsbilden och maten, hatar och också min kropp och vill verkligen ner i vikt, men samtidigt känns mat som det enda nöjet jag har i livet och ger en tillfällig behag- och trygghetskänsla. Tröstäter ofta, men mentalt blir det ju som ett straff eftersom jag mår så sjukt illa efteråt.

Jojo, jättemodigt att du berättade för din mamma. Det är så svårt, varje gång jag ska berätta hör jag ju hur fånigt det säkert låter i icke insattas öron. Är väl därför de inte tar en på allvar. T ex den här killen jag träffar, har försökt förklara för honom hur den här sjukdomen funkar och hur jag tänker, att det är därför jag beter mig märkligt ibland. Och han verkar delvis förstå, men sen säger han saker som "Jag har fattat det som att du oroar dig för att inte se bra ut". Blä! "inte se bra ut", det låter så otroligt futtigt och i mitt fall handlar det ju inte om att inte se BRA ut heller, snarare om att alltid känna sig motbjudande och vanskapt, men säger jag det låter det bara som om jag gnäller, överdriver, vill ha uppmärksamhet och komplimangfiskar. Eller när han frågar "Vad exakt är det egentligen du tycker är fult med dig?" Gaah! Det kan ju låta som ngt positivt att han behöver FRÅGA, men det ökar bara min känsla av att ha lurat honom, han har alltså inte förstått hur jag ser ut än och det får mig att känna mig så falsk. Som om jag skulle vilja PEKA UT mina fel för honom. "Ja, om du tittar lite närmre så ser du att jag har mkt dålig hy som jag försökt dölja med ett ofräscht lager smink. Här på kinden har jag t ex utvidgade porer, vill du känna på min celluliter förresten så du får en lite tydligare bild av min vidrighet?" Gaah! Gaah! Gaaah!

Synthesized, usch, jag vet hur det är. Man tror att det ska kännas bättre, att man tar kontrollen över sin egen hy, men i själva verket är det ju tvärtom. Tittar också alltid på foton av "normala människor" för att plåga mig. Köper veckotidningar och vet redan i kassan hur illa jag kommer att må när jag läser dem, men jag vill ändå "läxa upp" mig själv på ngt sätt. Jag måste veta att jag är annorlunda, sämre än alla andra, annars kanske jag är oförberedd när ngn säger åt mig att jag är värdelös och äcklig eller behandlar mig som om jag är det. Smällen blir hårdare om jag inte påminner mig ordentligt.

[SpegelSpegel]

Tack, jojoplaneten
Och apropå vikten, vet inte om du minns ett inlägg om bmi och hur otillförlitligt det kan vara som jag skrev en gång, om att jag har benstomme som en oxe och att skolsköterskan tyckte att jag var anorektisk(vilket jag var) när jag var fullt normalviktig enligt bmi-skalan. Har du inte mkt fett att ta av så har du inte, end of story! Du ser absolut inte tjock ut och du tränar och är muskulös, vikten är därmed inte viktig.(förlåt den oavsiktliga lama ordvitsen)
Sen att äta nyttigt och röra på sig är ju bra för alla, banta är där emot ruttet och ohälsosamt och gör en bara ful (som mig). Såvida man inte är kraftigt överviktig och verkligen behöver dra ner näringsintaget för att komma igång.

[Synthesized]

När jag själv varit nära att råka ut för en olycka har min största skräck varit att bli mer vanställd, eller att ambulanspersonal och sjukvårdare ska kunna titta på mig obehindrat när jag är medvetslös eller död. Att folk tittar på mitt lik och tänker "stackars människa som var så ful".

Låter precis som jag...
Det är ju faktiskt helt sjukt att tänka så, jag inser ju hur det låter. Men ändå tycker jag så. Det absolut värsta som kan hända om jag t.ex råkar ut för en olycka är att jag blir totalt vanställd och ännu fulare, anser jag. Och jag hör som sagt hur dumt det låter men kan ändå inte sluta tänka så. :/

[vinterglas]

SpegelSpegel

Ja, visst känner man sig så patetisk, och i andras, icke insattas öron måste man se ut att bara vilja ha uppmärksamhet. Hatar det.
Synd att killen du träffar har svårt att förstå, men tycker du om honom så får du väl bara fortsätta att förklara. För han verkar ju tycka om dig eller hur?
Du har inte lurat honom, så mycket förändrar faktiskt inte smink :] Och han tycker ju dui är söt så!

Mamma bad mig peka ut mina fel också igår. det var hemskt, för sen stat hon och granskade mitt ansikte...
höll på att slå ihjäl henne.

bleh, några kilon måste bort iaf, även om 15 kg är väl tilltaget ;]


Jag mår rätt piss.
Mitt ansikte är ett virrvarr av röd-blå-lila prickar (minst 5 mm i diam.), finnar och ärr.
really hate it.
och dom där prickarna, säkert 25 stycken eller så.

yuck.
äckliga mig.

[nikey]

jag berättade min livs hemlighet till min närmsta kompis ihelgen.(om bddn)jag sa va  de va jag störde mej på osv..
jag ångrar mej som fan! jag träffa han igår men de va så jävla jobbigt,kunde inte ha ögonkontakt å de kändes som  när jag e ute bland folk å bara stirrar ner i marken.(asjobbigt)
har ångest som fan å funderar seriöst på att bryta kontakten.

stupid me

[Sad Angel]

Sad Angel, går du i kbt? tycker det är obehagligt att höra att du skadar dig...känner igen så mkt av det du skriver från min egen gymnasietid också. Och det om kroppsbilden och maten, hatar och också min kropp och vill verkligen ner i vikt, men samtidigt känns mat som det enda nöjet jag har i livet och ger en tillfällig behag- och trygghetskänsla. Tröstäter ofta, men mentalt blir det ju som ett straff eftersom jag mår så sjukt illa efteråt.
Nu är det lite pinsamt, men vad är kbt? jag skär mig inte längre, för jag fattar att om jag gör det kommer jag bara att må ännu sämre. Det räcker redan med min ätstörning och bdd. Sedan så känner jag mig ännu mer misslyckad och patetisk när jag gör illa mig själv. Fattar inte riktigt varför jag kan vara så deppad när det finns människor som verkligen ÄR olyckliga. De som har förlorat någon av sina närmaste eller annat. Iofs, jag har ju förlorat min pappa, men annars tycker jag inte att jag borde vara så olycklig.

[vinterglas]

mikey

Jag vet hur det känns.
Ofch att inte kunna ha ögonkontajkt är jobbigt, man, eller iaf jag kände mig som en "svikare" som om jag itne var ärlig eller så.

Men vad sa han när du berättade då?

[Anonym]

Nu är det lite pinsamt, men vad är kbt?[/]

googla eller nåt

[nikey]

han tyckte att de där e ingen riktig sjukdom.du e bara mer fåfäng än många andra å du har ett taskigt självförtroende å du mår rätt dåligt över d just nu.men du ska veta att d e väldigt vanligt. jag vet flera som känner som du, å bla bla bla..
när jag sen visade hemsidan å en del av mina inlägg som just beskriver hur dåligt jag mår pga detta.så sa han typ ,mm du e jävligt fåfäng å du e deprimerad.men vad sägs om att gå ner på stan å ta en fika å spana lite nu när d e sommar?lr kan du inte hänga me å sola i parken,du hänger ju aldrig me?

[Synthesized]

Jag har rivit och pillat upp samma sår i ansiktet för tredje (eller är det fjärde?!) gången, och det är inte ett sår, inte heller två utan hur jävla många som helst. Faan ta mig! Orkar inte mer.

[vinterglas]

mikey

usch usch usch!
Jag lider med dig.
Detta mottagande har jag också blivit föremål för, och man känner sig enormt missförstådd och rätt ledsen över att ingen är där och liksom stödjer en :/

Synthesized
Lider med dig också, hur mågna gånger gör inte jag samma sak liksom? :/

Fy.
Dumma jävla sjukdom som förstör er underbara människor