"Skriva av sig"-tråd

[SpegelSpegel]

Det är absolut inte bara du, anonym. Jag ser ut som ett rödbrokigt boskap mest hela tiden. Just idag var jag tegelröd, igår var jag morotsgul och vitflammig. För det mesta är jag grågul med röda inslag. Mkt pga att jag exprimenterar med brun utan sol för att få en mer aptitlig färg,  ofta blir jag som sagt gul. Men min hud ändrar färg hela tiden, så ena sekunden kan det se helt okej ut, andra katastrofalt.

Den där tidningen har jag läst ngn gång, har för mig att det är en sån där riktigt ytlig skvallertidning som zoomar in kändisars skavanker och hånar dem för dem,  *kräks*. Typ "Kända kvinnors bikinikroppar" och "Cellulitattack!".
Finns så jävla mkt värdelösa blaskor och "journalister" som borde omyndigförklaras, man undrar verkligen vem de legat med för att få sina jobb, har mkt svårt att tro att de genomgått ngn utbildning.

Har tröstätit idag pga att jag känner mig så jävla ensam och värdelös. Fuck. Det var inte mer fett jag behövde, nej. Ska skriva ner det på en kom ihåg-lista. "Obs! När du tittar i spegeln och ser en valross är det MINDRE mat du behöver, ej mer."

[Anonym]

Här är det också tröstätning på högsta nivå, känns som om jag ska spy vilken sekund som helst. Mådde någorlunda bra på förmiddagen i dag, men nu känns allt förjävligt i gen, huden har blivt sämre... vill bara dö.

[Synthesized]

(Raderat)

[Anonym]

Såg "Gökboet" igår, den är så jävla bra...

[Anna-78]

Vad har jag gjort för att förtjäna detta?? Jag är så jävla nere som en människa kan bli. Kan inte få tankarna om hur jag ser ut ut ur mitt huvud. Det finns där hela JÄVLA tiden. Oron som maler.

                                -------------------------

Jag vet att det inte är något nytt. När jag var i femtonårs åldern hade jag BDD i fem år då jag hatade mina ben och aldrig kunde gå barbent på sommaren. Jag döljde alltid mina ben för andra människor, kunde inte ens ha piratbyxor. FAN vad mycket man har missat egentligen. Sedan har det funnits lite i baktanken och pyrt för att sedan uppträda i full kraft igen. Och då menar jag att det är det ENDA jag tänker på HELA tiden. Det finns nog inget som jag varit så fäst vid som detta här. Att ha tvångstankar från det att man går upp tills dess att jag går och lägger mig.

                              ---------------------------

Det är fördjävligt och jag har haft klockrena självmordstankar den senaste veckan. Jag har velat ta livet av mig varje dag. Funderat om det bästa vore hängning eller att hoppa framför ett tåg. Det är så konstigt att jag tänker så då jag annars alltid har cykelhjälm på mig och bilbälte....

Jag går i terapi men vi har uppehåll nu över sommaren. Jag har funderat på ECT behandling för min svåra depression som har återkommit hur många gånger som helst. Tabletter verkar inte hjälpa längre. Har ni några erfarenheter av ECT behandling???

Kram Anna

[Anonym]

Tror jag håller på att förlora förståndet, alla dessa år av mental misär har tagit ut sin rätt. Jag brast nyss ut i hysteriskt skratt, och inte var det av glädje... vaknar varje morgon med blodsmak i munnen och en beslutsam tanke på att dö.

[Anonym]

Varför är människan lagd åt det hållet att man tar till sig så drastiska metoder att man vill ta livet av sig? Jag tänker på det så ofta att det är vardagsmat, nästan. Det är nästan kusligt att det är så vanligt och enkelt för en annan att tänka JAG VILL DÖ men att det för andra kanske inte ens har funnits i deras begreppsvärld.
 
Jag förstår det inte, jag vill hitta en ANNAN NÖDUTGÅNG än att vilja ta livet av mig. Vill må bra, vill leva livet. Vill komma tillbaka till ett skapligt liv.

HUR KAN MAN LÄRA SIG ATT TÄNKA ANNORLUNDA, FÖR DET ÄR JU I TANKEN SOM ÅNGESTEN SKAPAS?!!!!

Kram Anna

[Synthesized]

Anna

Det handlar nog mycket om att man får försöka tänka på det som faktiskt ÄR bra i livet, och fokusera mindre på det dåliga. Därmed inte sagt att man ska totalignorera och undantränga att man inte mår bra, för det tror jag inte leder någonstans. Men istället kanske man kan vända det till något konstruktivt och liksom acceptera ens negativa tankar och känslor men försöka att inte ta dem för att vara någon absolut sanning (mycket lättare sagt än gjort, dock). Jag tenderar i alla fall att filtrera bort allt positivt och bara låta alla negativa tankar gå på repeat i huvudet, och det är just det som måste brytas. Det är inte enkelt, och man kommer inte lyckas i första taget, men så småningom blir det förhoppningsvis lättare och lättare.

/F

[Anonym]

Jag har precis slaktat mitt ansikte.
Jag är svintrött men vågar inte gå och lägga mig, för jag vet hur det kommer kännas när jag vaknar om några timmar.

[Synthesized]

Jag skrev inlägget ovan, glömde logga in...

[Anonym]

Måste till hudläkaren, men det är så fruktasnsvärt jobbig process detta med undersökning och granskning av huden, ren tortyr. Men jag måste ju få behandling/läkemedel för mina utslag... står inte ut längre, kan inte leva föränn jag fått bukt med detta.

[Anonym]

kukläkare som inte lyssnar på vad man har att säga, utan förlitar sig helt på sin kompetens (inkompetens i många fall), har blivt feldiagnosisterad mer än en gång. Många bagatelliserar, och säger saker som, "men det är ju så vanligt", "dom flesta personer har ju något slags hudproblem", "du är ju så söt så detta är väl inget att haka upp sig på", kyss min röv att det är! aaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaah

[Anonym]

Vet...man blir idiotförklarad...

det finns ingen vettig hjälp att få, ingen fattar vilket lidande och fördärv finnar orsakar. Anser att antingen föds man med bra normal hud eller också är det kört och man får dras med det livet ut. Så är det ju, jag är 32 idag och inte fan har mina finnar försvunnit genom åren trots flertal besök hos hudläkare osv.

Det är bara skitsnack..tyvärr.

Det finns ingen bot för det  

[Anonym]

Fan. Tårarna vill inte sluta rinna och jag sitter och försöker undvika att det ska höras att jag gråter.
Jag kom nyss hem, plingade på dörren och pappa öppnade. Jag hann knappt säga hej innan han började stirrade och studerade min näsa, sen tog han på sin egen och kollade i spegeln och liksom tryckte upp nässpetsen och "jämförde" våra näsor.  Låter stört men saken är den att jag har världens komplex för min näsa och mår dåligt över den dagligen. Tack jag vet att jag är ful, det hjälper inte mitt självförtroende när folk ska göra sig lustiga över det. Pappa konstaterar titt som tätt att jag har fått hans näsa (han gillar inte sin själv), så det är väl därför han gjorde som han gjorde. Han menade ju inte alls att göra mig ledsen, men i min värld var det ungefär det elakaste han kunde göra.
Allt bara rann över, jag gick in i mitt rum och stängde dörren, la mig på sängen och tårarna började komma. Sen kom mamma och märkte att jag var ledsen men jag ville inte säga varför. Sen kom pappa in och frågade om han hade varit dum och jag fick inte ur mig några ord utan bara konstiga läten (ni vet när man försöker hålla sig för att inte storgrina och man bara vill vara ifred, inte så lätt att prata då). Han bad iaf om ursäkt men jag kunde inte förklara varför jag blivit så ledsen.
Borde försöka samla mig nu, snart är det mat och jag måste sitta mittemot mamma och pappa vid köksbordet.

Jag orkar snart inte mer, det tär så himla mycket på självförtroendet att konstant oroa sig över en viss grej i utseendet (eller utseendet i det stora hela). När man får såna här "påpekningar" eller vad man ska kalla det så får man det bevisat att man har en ful näsa (eller något annat) så bara krasar allt ihop ytterligare.

Det här inlägget blev konstigt men jag var i ett upprört tillstånd. Mat nu, jippie.........

[Anonym]

Fortsättning på inlägg 26 juni 18:16:17

Mamma kom nyss och frågade om jag fortfarande var ledsen och försökte få ur mig vad det var som var så jobbigt.
Fick tillslut ur mig att jag i vanliga fall mådde dåligt över min näsa och att det då inte blev bättre av såna "kommentarer". Men att jag inte var sur på pappa.
Mamma: "Mår du dåligt över din näsa? Gör du det? Jag har aldrig märkt något med din näsa".
Och gud, nu känns allt så larvigt. Jag mår fortfarande dåligt och mina komplex finns kvar, men så fort orden "må dåligt över sin näsa" kom i någon annans mun kändes de så annorlunda. Jag kände mig patetisk. För sjutton, min pappa har mått väldigt dåligt till och från av andra orsaker och så kommer jag och säger att jag mår dåligt över min näsa (vilket jag verkligen gör men åh..) Jag vet inte om jag kan sätta ord på hur jag känner, skamkänslor möjligtvis?

Förlåt om jag skriver knäppa inlägg, skulle lika gärna kunna skriva detta i min egen dagbok.