"Skriva av sig"-tråd

[Anonym]

BDD är ingen småsak, det är en allvarlig sjukdom som orsakar den drabbade stort lidande. Kan var lika invalidiserande som att vara förlamad. Var inte skamsen, du har ju inte bett om att hamna i detta helvete.

[Anonym]

Denna dag har varit avskyvärd, kommer aldrig att kunna acceptera min hud ... varför var jag tvungen att drabbas av en jävla hudåkomma? som om jag inte hade nog med andra bekymmer ... men detta är värst av allt, nu är det bara döden som är vägen ut, allvarligt jag kan inte se någon annan utväg. Det är alldeles för smärstsamt att leva instängd, leva utan glädje, nöjen och kärlek. Snälla hjälp.

[Anna-78]

Jag vet, det är jättejobbigt när man eller jag hela tiden blir jämförd med andra människor. För mig har det varit, vad du är lik mormor. Jättekul alltså. Mormor har under sitt liv haft depressioner och ett rysligt humör. Samtidigt är hon helt underbar. Det kan vara tufft ibland att höra detta, samtidigt som man kanske inte kan jämföra de här två riktigt. Anna

[Anna-78]

Fan. Tårarna vill inte sluta rinna och jag sitter och försöker undvika att det ska höras att jag gråter.
Jag kom nyss hem, plingade på dörren och pappa öppnade. Jag hann knappt säga hej innan han började stirrade och studerade min näsa, sen tog han på sin egen och kollade i spegeln och liksom tryckte upp nässpetsen och "jämförde" våra näsor.
Jag vet, det är jättejobbigt när man eller jag hela tiden blir jämförd med andra människor. För mig har det varit, vad du är lik mormor. Jättekul alltså. Mormor har under sitt liv haft depressioner och ett rysligt humör. Samtidigt är hon helt underbar. Det kan vara tufft ibland att höra detta, samtidigt som man kanske inte kan jämföra de här två riktigt. Anna

[Anna-78]

Denna dag har varit avskyvärd, kommer aldrig att kunna acceptera min hud ... varför var jag tvungen att drabbas av en jävla hudåkomma?
Love the skin you´re in säger de på reklamen. Det är dock lättare sagt än gjort. Jag har länge hatat min hud med plitor och några märken, men jag vet också att det jag tänker om mig själv inte är i proportion till hur jag ser ut. Hur kan man vilja dö för att man inte är perfekt. Jag har varit och är där själv och det är ett helvete. Jag säger bara skriv mycket och prata om du vågar med någon. Jag går i terapi för mina bekymmer som jag haft i 14 år. Kanske du ska överväga medicin när du mår så dåligt. Ibland kan det vara det enda som kan bryta detta. Går in här på forumet och skriv av dig, det hjälper. Anna

[Synthesized]

Jag misslyckades med mitt mentala självmord. Eller jag lyckades väl på sätt och vis, men nu har jag (olyckligtvis) återuppstått.

Min tillvaro känns så äckligt menlös. Men, vänta lite, den är ju äckligt menlös.

Jag ser ut som något man fiskat upp ur ett avlopp och sedan stympat med en köttyxa för att slutligen ha kört ner i en mixer.

Och allt annat. Allt annat är likadant. Det är ingenting alls. Det är tomt och tyst och nollgradigt och brännande och obefintligt och plågsamt och vasst.

Det enda alternativet jag har istället för avgrunden, är att stänga av mig själv, min tankeverksamhet och allting runt omkring. Fast det går inte ens alltid. Bara ibland. Och jag vill ändå inte ha det så.

GE MIG ETT MELLANTING, GE MIG ETT ANDRUM, GE MIG LUFT, LÅT MIG ANDAS.

[Synthesized]

Dessutom ser jag ut att vara gravid i typ sjätte månaden. Mysigt.. Jag borde fan inte få äta. Vill bli fastbunden någonstans där det inte finns något ätbart.

Nu skäms jag över att jag för ett par dagar sedan nästan kände mig stolt över att ha gått upp i vikt. Hur fan kunde jag känna mig stolt? "Jaa, vad duktig jag är som har blivit ännu tjockare!". Fy fan, det är ju nästan så att man slutat vara resistant mot hjärntvätten utifrån.

[Isa]

Planerade allvarligt att hänga mej i skogen idag, sökte frenetiskt i timmar efter ett lämpligt rep, hittade tillslut ett gammalt hundkoppel och började traska av i riktning mot skogen, men när jag väl stod där framför tallen så svek modet (som vanligt) och jag började gråta hysteriskt eftersom jag ikände mej så maktlös i min situation, klarar inte av att leva men inte att dö heller, hamnar alltid i dragkamp mellan liv och död. Egentligen så vill jag inget hellre än att leva, ett RIKTIGT liv, inte vara isolerad och avskärmad från allt och alla, inte känna mej hindrad från att gör allt det jag vill göra, inte behöva stänga av mina känslor och behov bara för att kunna existera.


DEt är lite ironiskt att när jag är som mest beslutsam över att ta mitt liv så mår jag oftast inte så våldsamt dåligt , eller dåligt mår jag men inte så fruktansvärt så att jag kanppt orkar stå på benen, när jag mår så dåligt så är jag helt enkelt för svag och ångesten jag känner är för förlamade för att jag ska orka försöka ta mitt liv, den ångesten brukar också medföra en våldsam panik över att vara ensam samt dödsrädlsa.  Hur som helst så känner jag mej nu helt tom, och huden, ja den ser ut som fan, allt pga den.

[Sad Angel]

Yuck, jag fattar inte hur folk kan gilla min hy, den är ju fetblek, ser ut som en gothare. Och så min stora näsa som förstör allt, min feta mage. Jag är så trött på mig själv. Men jag ska snart sova, thank god, och imorron ska jag shoppa. Hoppas att jag kan göra det utan att få ångest, för jag behöver verkligen nya kläder.
Har mycket ilska inom mig, men är för trött för att skriva ner det...

[Anonym]

Jag är så jävla dum i huvudet! Min hy såg helt normal ut, nästan fin, men då hände det, jag brände mej och eftersom jag har en del märken i ansiktet så blev dessa helt knallröda... är nu helt fläckig på ena sidan av ansiktet, vet inte hur jag ska få till det... orkar inte ngt mer, varför kan jag inte bara få ha en normal hud? mer kräver jag inte. Nu har jag fallit ner igen, har ingen matlust och sover inte, håller på att tyna bort...

[Sandkorn]

Min mamma sa att jag skulle kolla upp ASPERBERG för att hon tror att jag har det. Jag har upplyst henne om BDD så jävla många gånger. Kan hon inte bara förstå? Jag blir så jävla ledsen nu fan. Vi kom hem från en resa igår och idag ska jag till bettfysen men jag ville inte för att min hud är full med finnar osv. efter resan, den har blivit helt fet. Men det var så otroligt viktigt att gå idag att vi bestämt oss för att ta en taxi. Nu tycker tandläkaren att det är sjukt eller något eftersom jag var så motiverad för tandställning osv. Att jag inte kan komma dit pågrund av det här. Om jag inte fixar min käke och tänder vill jag fan heller leva längre. Och att mamma tror att jag har asperberg vadfan liksom det handlar om avsaknad av empati bland annat, känner hon mig överhuvudtaget eller

[Sandkorn]

Asperger heter det tydligen, sorry

[Malins mamma]

Det finns så många exempel här på forumet på det jag skrev om i tråden "Min mamma har BDD...", att man kritiserar och nedvärderar sitt utseende på ett sätt som inte är acceptabelt.
Bara på denna sidan finns det flera:

Jag ser ut som något man fiskat upp ur ett avlopp och sedan stympat med en köttyxa för att slutligen ha kört ner i en mixer.
Och så min stora näsa som förstör allt, min feta mage.
Jag är så jävla dum i huvudet!

Att få inpräntat såna saker i sitt huvud jämt och ständigt skulle göra vem som helst illamående, olycklig och osäker på sig själv.

Skulle det vara okej att säga sånt till någon annan?  NEJ!
Är det okej att säga sånt till sig själv?  NEJ!!!

Så försök, vad än BDDn "säger", att behandla er själva med respekt och vänlighet. Ni är inte sämre än någon annan bara för att ni lider av BDD.

Mvh Malins mamma

[Anonym]

Sandkorn,

Min mamma tycker att jag har innehar många av dom symptomen som ligger till grund för Asperger, spelar ingen roll hur många gånger jag förklarat att mitt avvikande beteende beror på min allvarliga hudfixering och att jag inte kan acceptera att ha utslag och märken i ansiketet, men hon tror inte att det är huvudproblemet och säger bara att problemen flyttar sig, visst gör det det men bara när det kommer till utseendet, det är det som vållar mej sådant stort lidande. Verkar vara svårt att förstå för andra som inte är drabbade att man kan ge upp livet "bara" för utseendet, men gå en mil i mina skor så får du allt känna på den mentala smärta som jag dagligen går och bär på, pga utssendet.

[Anna-78]

Sandkorn
Likaså llilla jag har fått den diagnosen i ansiktet av en människa som inte visste bättre. Det där ska man ta med en nypa salt. Dock kan man, om man själv tror att man han tänkas ha det, gå till en psykiater och få det utrett. Men som anhörig kan det bli så att man tar till det lilla halmstret man hittar för att förstå hur personen i fråga fungerar och tänker. Hon gjorde det nog bara av välvilja. Om du nu inte kan identifiera dig med as:arna så är det inget att haka upp sig på. Kram Anna