"Skriva av sig"-tråd

[Sandkorn]

Jag bara vill att hon ska förstå någon gång, hon fattar inte. Jag gick till bettfysen idag och när vi skulle hem så tänkte hon sig att jag skulle till frisören och allt och hade inte ringt taxi utan vi skulle springa och leta efter en i odenplan och jag ville bara börja gråta. Hon tar det inte på allvar, hon tror inte att det är på riktigt eller något, som att när vi väl är ute skulle det gå över?! Och så frågade hon ute bland folk vad som var anledningen att jag ville ta taxi (som jag betalade) och hon VET, vad fan vill hon att jag ska skrika ut det framför alla människor runt omkring oss? Jag ville slå till henne eller springa någonstans och gömma mig men hon fattar det fortfarande inte efter fyra år. Grejen är inte att hon blalala asperger förklarar mig utan att hon inte accepterar förklaringar från mig utan måste hela tiden söka upp bekräftelse från annat håll på vad det är för fel på mig. Och jag vill bara att hon ska låta mig vara. Men hon är så jävla - dum i huvudet vill jag säga - äh jag vet inte vad. Jag förstår att detta är svårt att förstå men jag har ju förklarat! Och som mamma märker man väl att det är på allvar gör man inte? Jag vill inte ens tänka på dagen eller det här eller något man blir så jävla sliten, först tänker jag på allt det här sedan börjar jag tycka att jag är en dålig människa för det. Och jag kommer aldrig att sluta tycka att jag är en dålig människa för det. Och mamma säger hela tiden att "det är alltid dina villkor" och allt som att jag sätter villkor för precis allting för andra osv. Och inte respekterar andra? Hon känner mig inte och ingen annan gör det heller. Har aldrig tänkt på självmord som många BDDare värkar göra för jag är väl för naiv och tror att det går över efter att jag fixat det jag vill fixa. (Tänderna+käken+läpparna). Det tror jag faktiskt verkligen. Jag har tex. en stor näsa men den skiter jag i osv osv, jag gillar mitt utseende. Tills jag öppnar munnen osv. Äh nu svamlar jag bara!

Kram.

[Anonym]

Det är jävligt jobbigt detta med att bo hemma hos föräldrarna och vara bevakad dygnet runt, mycket bråk och ifrågasättningar: "Du kan ju inte sitta instängd på rummet hela dagarna", "Nu får du för helvete skärpa dej, och fara ut och umgås med folk som alla andra normala människor gör", "Varför har du inga vänner?", "Varför vill du inte ha vänner?", "Nu måste du gå ut och ha roligt till helgen", "Du kan inte vara uppe på nätterna och sova hela dagarna".  

Med andra ord väldigt stressande. Vill bara vara ifred och sköta saker i min egen takt orkar inte med denna dagliga press som samtidigt höjer ångesten till skyarna. Är fast besluten om att fixa eget boende nu!

[Synthesized]

Sandkorn och Anonym ovanför: Ni beskriver väldigt träffande hur det ser ut mellan mig och min mamma...

[Sandkorn]

Det är jävligt jobbigt detta med att bo hemma hos föräldrarna och vara bevakad dygnet runt, mycket bråk och ifrågasättningar: "Du kan ju inte sitta instängd på rummet hela dagarna", "Nu får du för helvete skärpa dej, och fara ut och umgås med folk som alla andra normala människor gör", "Varför har du inga vänner?", "Varför vill du inte ha vänner?", "Nu måste du gå ut och ha roligt till helgen", "Du kan inte vara uppe på nätterna och sova hela dagarna".
Låter som att vi har samma mamma. :/

[Vet inte]

Det är jävligt jobbigt detta med att bo hemma hos föräldrarna och vara bevakad dygnet runt, mycket bråk och ifrågasättningar: "Du kan ju inte sitta instängd på rummet hela dagarna", "Nu får du för helvete skärpa dej, och fara ut och umgås med folk som alla andra normala människor gör", "Varför har du inga vänner?", "Varför vill du inte ha vänner?", "Nu måste du gå ut och ha roligt till helgen", "Du kan inte vara uppe på nätterna och sova hela dagarna".
Låter som att vi har samma mamma. :/


ojdå samma här :/

[Jimmys mamma]

Jag kunde vara mamma åt er alla, jag vill också att Jimmy ska träffa kompisar, vara ute och ha kul, jag är nog tjatig jag med, fast jag vet vad han går igenom. Jag vill bara att han ska skingra sina tankar emellanåt, men jag vet att en dag i stan kan få honom till att må sämre än om han skulle vara ensam hemma med sig själv. Jag tycker det är så synd att det sitter en massa trevliga människor gömda som andra inte har en chans att lära känna.
Så undrar jag en sak, jag tror jag blev mobbad i skolan, eller om jag inbillade mig det i mina tankar, vet ej riktigt. Jag gillar inte mobbing, men det är precis vad jag håller på med. Jag mobbar mig själv hela tiden, och kan inte sluta, varför? Så elak som jag är mot mig själv har jag aldrig varit mot någon annan, tack och lov. Hur gör man för att klara sig ur detta, är det någon som vet?
Ps: Jag ska sluta tjata på min son.

[Anonym]

Måste inse att du faktiskt är en god person innerst inne och att det inte är du som är elak, det är BDDn. Rannsaka dig själv, försök plocka bort bddn så att du för en stund kan få se vilka sanna goda bitar du i din personlighet besitter. Tänk ofta på dessa positiva egenskaper hos dig, så att de efter en tid blir normalt för dom att uppstå när det krisar. Du har ett HÖGT värde, det finns inom dig, det befinner sig under en massa "bråte" så gräv djupt i dig själv. Tro helhjärtat på alla dina positiva egenskaper och du kommer märka skillnad i dig själv.

Iställer för att fokusera all din energi på ditt yttre, börja undersök ditt inre. Inse att du faktiskt är en otroligt god person som förtjänar att må bra!! och påbörja därefter ditt mentala krig mot BDDn. Hitills har du bara legat ner och tagit emot och tagit emot,  ställ dig upp och ge BDDn en match som den sent kommer glömma. BDDn kommer chockas och därmed bli sårbar tro det eller ej, du kommer finna svagheter hos den som du kommer att lära dig att utnyttja. Och som på så sätt kommer göra din tillvaro lite lättare.

K

[Jimmys mamma]

Om jag för en dag mår lite bra, inte tänker så där sjukt, så känns det som att alla andra tycker att jag är märkvärdig, du ska inte tro att du är något, typ. Om jag nån gång klär upp mig, kanske målar mina naglar i starkare färg och törs gå ut, då stirrar de på mig igen med ludertankar i blicken. Om jag gör något roligt, kanske lite barnsligt så är det likadant, vafan håller den där på med. Även om jag försöker få må bra, så läser jag en massa negativitet hos alla andra. Det tar ner en på en gång. Jag har lekt med tanken att fråga den jag möter vad den ser när den tittar på mig, skulle vara kul att se om de ser samma sak. Skulle även vara kul att få bli iordninggjord av ett proffs, för att se om det finns hopp även för mig. Nu var jag visst lite ytlig. Jag har nog bra sidor där inne, men för att inte visa sig som märkvärdig så är det lätt att gömma dem. Och förresten, så vem bryr sig om min insida egentligen? Jag gör ju det inte själv ens, jo lite, men jag är inte rädd om den precis.

[Anonym]

När du mår bra, ta tillvara på det! Bry dig inte om vad du tror andra tänker, det handlor om dina dagar inte deras! Vart är dessa människor när du har dina dagar när du är helt nere ?? Hjälper dom dig ? Är dem där för dig ? Nej!. Så se till att du får ha det bra när du mår bra, det är din rätt!!

PS: BDD drabbade har en tendens att tolka negativitet när det gäller exakt allt fastän det inte är sant, glöm inte det.

K

[Jimmys mamma]

Du skriver så bra, tack för det. Jag ska kämpa på. Men så här blir det... Varför finns dom inte där när jag är nere, varför hjälper dom mig inte, varför är dom inte här för mig? Jag svarar mig själv på dessa frågor, svar som jag inte vill ha. Jag vill inte ha det så. Hur får man bort dessa tankar?

[Anonym]

Talar du om människor rent generellt så handlar det mesta om att folk inte vet hur ditt mentala tillstånd är, allt folk vet är det man berättar för dom, dom har ingen chans att veta exakt hur du mår innerst inne.

Jag ska berätta en sak, min egen mor som STÄNDIGT under hela mitt liv berättat hur mycket hon älskar mig, har aldrig kunnat förstå mig och min sjukdom hur mycket hon än velat. Därför känner jag och ställer mig ofta frågande till varför jag inte känner att jag har hennes stöd fullt ut för jag vet att ju hur mycket hon älskar mig och hur otroligt många gånger hon sagt att hon inte kunnat fortsätta leva utan mig.

Folk hjälper dig inte för att dom inte vill eller pga din förvrängda syn vad gäller ditt utseende, det är BDDn som får dig att tänka sådana tankar. De sanna orsakerna kan tex vara att personen i fråga inte exakt vet hur man ska hjälpa till  (liknande situationen med min mor) även hur mycket dom än vill. En annan kan vara att man genom sin utstrålning, den insida som reflekteras utåt visar sidor som andra kan uppfatta som "fientliga" ( dvs typ, "kom inte nära mig" ) eller så kan man ha byggt upp en så bra "jag mår bra sköld" att människor inte lokaliserar ditt sanna mående tillstånd.

Alltså personerna i din omgivning vet inte exakt hur dåligt du mår eller så sänder du ut sådana signaler liknandes dom som jag talade om innan, det är vad jag tror, dock kan det självfallet bero på andra orsaker men att de skulle vara alltför långt borta än dessa tror jag inte.

Viktigt att komma ihåg är att människor kommer alltid att vara människor, dom kommer aldrig att kunna veta exakt hur man mår. Man kan önska att de gjorde det, och man kan tycka att man VERKLIGEN sänder ut signaler men ibland kan de signalerna inte vara nog för just den personen eller de personerna, då gäller det att man försöker göra ett bättre försök nästa gång så att man inte stannar på "samma försök" hela tiden, det är väldigt destruktivt.

Studera dessa människor som du tror inte vill hjälpa dig (om det handlar om familj, vänner osv) Hur är dom som personer ? du känner dom väldigt bra inte sant. Vill dom hjälpa dig men vet inte hur ? eller är de bara rent utav "onda" ? Ingen känner dom bättre än du själv. Granska dina tankar NOGA innan du drar slutsatser! det är det du inte gör nu och BDDn utnyttjar detta genom att dra slutsatser åt dig baserade på inget annat än negativitet och destruktivitet.

K

[Synthesized]

Jag har köttsår i ansiktet.
Det svider i huden och i själen.
Jag vill inte finnas.

[Anonym]

Granska dina tankar. Du kanske har några små sår i ansiktet men dom kommer läka oroa dig inte. Vi som har BDD har en tendens att blåsa upp minsta lilla till att bli otroligt stort, glöm inte det.

K

[Anonym]

MIN HUD TAR LIVET AV MEJ!

[Jimmys mamma]

Jag är så lycklig, jag är omtyckt, äntligen. Har aldrig kännt så här förut, jag blir jagad vart jag än går. De riktigt svärmar om mig, trots mina alla fel och brister så tycks de älska mig, de är på mig hela tiden, överallt. Jag försöker vifta undan de värsta, de som vill in under mina kläder, slår nästan ihjäl dem. Dessa mygg, gillar dem inte så värst, men de älskar mig.
Ska snart iväg och åka gocart, har aldrig vågat förut, jag hoppas att jag gör det i dag, för jag vill. Mår annars rätt okej idag, hoppas själv att det funkar hela kvällen ut. Det är inte kul att vara långt hemifrån ifall något skulle gå fel. Håll tummarna för mig nu, snälla.