"Skriva av sig"-tråd

[Synthesized]

Jag har funderat ett tag på det ni diskuterade förut, vad det innebär att vara frisk, Syntesized tyckte att det var att ha ett normalt utseende

Mja.. Fast det är ju bara vad jag tycker om mig själv. Jag anser inte att någon med t.ex en "verklig" missbildning eller liknande är sjuk. För det kanske kan uppfattas så när man läser det du skrev. Jag menar att jag inte tror att jag kan må bra (vilket är detsamma som att vara frisk) så länge jag är ful.

Däremot tror jag att andra kan klara av att må bra, oavsätt om de skulle ha tjugo armar och fem näsor, för det vackra lyser ändå igenom dem. Hos mig lyser ingenting igenom. Ingenting alls.

Och jag vet hur det låter; jag sitter alltså och väntar på ett mirakel.

Det andra alternativet för att bli frisk är väl som SpegelSpegel sa, att acceptera hur man ser ut. Men jag vet inte om jag vill göra det. Jag vet inte om jag vill leva i en lögn där jag bara har "hypnotiserat" mig för att inte kunna förstå hur jag egentligen ser ut. Eller äh, jag svamlar och vill inte leva mer.

[Synthesized]

Framöver ska jag fullständigt ignorera BDD:n. Jag bryr mig inte om vad den försöker göra med mig, jag tänker inte låta något/någon annan styra över mig, jag tänker inte fortsätta ta emot, jag tänker stå emot. Åt helvete med ångesten, åt helvete med helvetet, åt HELVETE med BDD och det ytliga samhället som jag inte alls vet varför jag hamnade i (jag är inte människa och jag hör inte hemma på Tellus, det är den absoluta sanningen). Och allt annat. Härmed stänger jag av mitt känslosystem. Även bra känslor kommer stängas av, men det får det vara värt, för jag ser ingen annan möjlighet att kunna överleva detta liv som jag av någon oförklarlig anledning blivit försedd med. Härmed begår jag mentalt självmord (det får människor att tro att jag fortfarande är vid liv så länge de kan se mig).

Jag bör nog tillägga att det här är helt seriöst. Men kan tänka mig att det uppfattas som enbart korkat.

[Anonym]

Synthesized

Kram /Shawna

[Anonym]

Fick en kraftig bdd attack vid 3 tiden framför spegeln, kände att jag bara ville lägga mig ner och dö pga panik känslorna dock stod jag kvar på mina ben, vände mig bort från spegeln och försökte konfrontera bdd tankarna. Jag lovade att jag skulle kriga och aldrig lägga mig ner. Det känns som jag gjorde något annorlunda idag, direkt när panikkänslorna kom så började jag fokusera inte bara låta allt flöda iväg som jag gjort så många gånger tidigare. Exakt vad jag fokuserade på har jag svårt att komma ihåg, det kändes som om det var någon ny form av skyddsmekanism som hjärnan skapat. Jag skrev tidigare på forumet att jag förklarade krig mot BDDn med hela mitt inre och jag VÄGRAR lägga mig ner, för några månader sen skulle jag direkt ha kollapsat av vad jag såg idag.

Kan kanske passa på att berätta lite om mig själv, jag har lidit av BDD sen 1998, man kan säga att det började efter mina föräldrars skilsmässa om det har någon koppling vet jag inte, jag tror inte det. Jag gick ut 9:e klass efter det rasade i prinicip allt, jag gick aldrig gymnasiet pga att jag mådde så dåligt, stannada hemma i princip 3 år. Dock efter att ha fått en kraftig panikattack under september 2004 sprang jag chockad till min mor där jag berättade för henne hur jag mådde och att jag inte klarade av att bara sitta hemma och se mitt liv rinna bort som vatten ur ett glas. Jag sa till henne att även om jag mår så dåligt som jag gör vill jag försöka göra något av mitt liv. Jag bad min mor kontakta lokala gymnasieskolor för att se om det var möjligt för mig att börja 1:an trots att jag var 19 år och det visade sig att det gick, dock var det sista chansen för mig eftersom jag följande år skulle fylla 20 och då tvingats betala för min utbildning på komvux. Trots att jag led kraftigt av BDDn ville jag så otroligt gärna börja göra något med mitt liv, skolan räddade mig kan man säga. Hade jag inte fått den chansen vet jag inte vad jag skulle ha gjort. Syokonsulenten sa att det var på håret att jag inte skulle få börja eftersom det redan gått en månad av skolstarten men hon var sympatisk och förstod min siutation.

Idag är jag 21 år och ska börja 3:e ring till hösten, låter säkert konstigt för många men jag är faktiskt riktigt glad att jag fått den här chansen, min bror tex tycker det är skämmigt att jag är 21 och går på gymnasiet, han har aldrig gått ut gymnasiet för övrigt. Under de här 2 åren har jag mått under majoriteten av tiden väldigt dåligt men har ändå på något vis klarat av att gå till skolan och fått väldigt bra betyg trots att jag aldrig fått något stöd vare sig hemifrån eller från vänner, jag vet att mina föräldrar vill hjälpa mig så gärna men de vet bara inte hur, så visst vet jag att stödet finns men det visas bara inte, det är det. Vad jag ska göra efter gymnasiet är inte helt bestämt, dock har jag beslutat att jag ska åka iväg till Arizona på ett s.k Voluntär projekt i 3 månader, det är något som jag bestämt jag ska unna mig efter allt slit med skolan. Vad som händer efter det vet jag inte än, hittar jag inte något bra därborta när tiden är slut kommer jag hem och troligen studerar på högskolan. Vad ödet har att dölja vet man inte, och en sak har jag märkt under alla dessa år, och det är att om man vill lyckas så är det upp till en själv att se till att få det gjort, för jag vet hur det känns att känna sig helt osynlig och bara se livet passera utan att någon i ens omgivning ens reagerar, självklart kan man få hjälp på vägen men viljan måste komma inifrån. Jag önskar alla er all lycka i framtiden, finns det en grupp människor som jag starkt känner för så är det er, jag kommer inte att lämna forumet på något vis jag talar bara från hjärtat, ett hjärta fullt av ärr men som fortfarande slår och som alltid kommer att kämpa in i det sista och jag hoppas ni gör det också.

MVH

Karim

[SpegelSpegel]

Jag är helt deformerad. Jag har aldrig aldrig i hela mitt liv sett någon som ens avlägset påminner om mig när jag är på mina fulhetstoppar. Det förklarar varför folk behandlar MIG illa medan jag logiskt kan förstå att de flesta inte tycker det gör ngt om folk de umgås med ej motsvarar skönhetsidealen. Hur kan jag på allvar vara förbannad på mitt ex för att han lämnade mig, jag borde vara så jävla tacksam att ngn haft medlidande nog att låtsas tycka om mig, jag är så jävla pinsam i min självrättfärdighet.

Det vidrigaste är att i morse mådde jag okej, kände mig nästan normal, trodde jag höll på att få ordning på mitt liv. Tänkte att jag ville handla kläder, som jag alltid vill så fort jag inte spyr av det jag ser i spegeln, så fort jag tror att det inte är så illa som det är. Handla kläder åt den "NYA MÄNNISKAN" jag skulle bli nu när jag inte verkade lika vanställd, den nya människan skulle få fina, personliga kläder som inte är svarta och heltäckande, hon skulle få uttrycka sin personlighet och synas, det får inte monstret göra. Monstret ska klä sig så att hon inte sticker i folks ögon och drar blickar till sig. Hon ska inte starta ngt hon inte kan hantera genom att tillkalla sig folks uppmärksamhet. Hur i helvete kunde jag gå med på att träffa den där killen igen nästa vecka, hur kunde jag vara så dum. Jag vet ju att jag ser ut som jag ser ut vad han än säger, jag lever med det här ansiktet och den här kroppen 24 timmar om dygnet året om, det gör inte han.

Ingen som vet hur jag ser ut kan säga att jag ens har ett normalt eller alldagligt utseende, om det hade varit så väl hade jag skitit i att sitta här och grina och kastat mig ut i livet för att njuta av det till 100%, även om jag inte varit ngn skönhet. Varför kunde jag inte bara ha fått bli normal?

Ibland tror jag min kropp utsätter mig för grymma skämt, jag kan vakna en morgon och allt verkar ha dragit ihop sig, ändrat färg, definierats, förfinats, som om ngn dragit ett trollspö över mig, en total askungeförändring. Huden verkar ha en inre glöd,  som om den faktiskt levde fast den alltid annars liknar huden på ett lik som legat i en sjö ngn vecka, porerna verkar mindre och ansiktet fastare, fuktbalansen liknar en vanlig människas och glansigheten och den grova skrovligheten verkar bortblåst. Jag har en ansiktsform, ögonen är också väckta till liv, kroppen verkar ovanligt slät, nästan som hos normala 23-åringar eller åtminstone 45-åringar. Det kan hålla i sig några timmar eller t o m dagar, men förr eller senare är partyt över och monstret spräcker masken, allt släcks ut, lågan i ögonen dör. Och jag lär mig aldrig. Jag lär mig faan aldrig att det är monstret som är jag,inte den vanliga, sorglösa människan som ser relativt okej ut och vill göra normala saker och tycker sig ha rätt att bli älskad. Monstret bestämmer vad jag får göra. Jag trodde jag sprungit ifrån det, men har hela tiden irrat omkring inuti det. Det skrattar elakt åt min fåfänga och mina försök till att bete mig som en riktig människa.

[Jimmys mamma]

God morgon allt fölk!
Upp och hoppa, det är midsommar. Visst låter jag pigg och glad, jo säkert. Snart kommer alla negativa tankar, man ska fixa iordning sig, vara glad och ha det sååå trevligt. Hoppas att det kommer regna. Nej, jag vet inte faktiskt. Än så länge känns allt okej, men dagen har ju knappt börjat. Jag vill att allt ska rinna på som vanligt idag, jag tänker inte låta dessa tankar förstöra, inte idag.
När jag var yngre så brydde jag mig aldrig i hur jag ser ut, jag hade min egen stil, nu vill jag se ut som alla andra. Ni vet den där låten i Djungelboken, den passar in. En annan låt som jag har i mitt huvud redan när jag vaknar på morgonen är Björn Rosensströms "Gunilla". Fy, vilken taskig, men bra låt. Det hade kunnat vara mig han sjöng om. Mina händer skakar nu, kanske jag snart flipprar ur, vi får väl se.
Nu till något annat. Jag ska på bröllop snart, mycket ångest för det, men jag har lyckats köpa kläder, det ni. Jag gick in i en affär och fick hjälp av en expedit att prova massor med olika klädkombinationer, det har aldrig hänt förut. När jag har varit inne i affärer så har jag kännt att jag inte har något där att göra, har aldrig vågat prova eller be om hjälp. Nu hittade jag kläder som faktiskt var fina på mig, eller? Negativ tanke, bort!
Från och med nu ska jag göra allt jag har missat pga dessa tankar, nästa helg SKA jag åka Gocart, fast jag ser töntig ut med hjälm, inte ser ut som en ärta i kläderna osv. Jag SKA åka iallafall, annars missar jag den upplevelsen, och det vill jag inte,det blir ju inte bättre för att jag väntar.
I augusti SKA jag åka slänggunga på Grönan, fast den kanske blir att hänga rakt ner, jag känner ju mig så tung, jag ska åka iallafall.Sen nån gång ska jag kramas naken med min sambo, men det får vänta, känner mig inte mogen än. Nu ska jag ta dagen som den kommer, hoppas att ni får det bra idag, tack och hej.

[vinterglas]

SpegelSpegel

Jag är verkligen ledsen för din skull, jag vet precis hur det där är. Om hur man tror man ska bli en ny människa, men sen ändå är gamla fula vidriga (tycker man själv!).
Nej, det är inga roliga tankar. och definitvt inga att leka med.
Dina beskrivningar av de grymma skämten, ja, har du varit hos mig och letat i ,mina tanker eller är frågan? Det är läskigt hur lika vi verkar vara oibland, även om så mycket skliljer oss.



Själv åker jag imorgon, Lördag till Spanien i 2 ½ vecka med familjen.
Jag mår illa bara jag tänker på vistelsen.
1. Bikini, osminkat och bad. (omg, ta mig härifrån )
2. Ingen att tala med mina problem om
3. Min familj som kan vara ett helvete
4. Ingen att söka tröst hos när allt är skit.
5. Jag är helt ensam där.

Jag tillhör inte den här familjen, jag tror inte jag vill heller.
Jag är min egen sort.


Appropå familj.
Min mormor var här en sväng, och ni som läst mig tididgare vet att hon är lite sådär LAGOM utseendefixerad och nte drar sig för att sägaq avad hon tänker.
Idag sade hon iaf att jag var snygg. Inte så kul heller, men bättre än att jag borde förbättra mig.

Snart ska vi åka ut till landet och umgås med våra vänenr på midsommar.
Men jag fasar för kvällen, att ta bort sminket. Men mest för att vakna.
Nu är det inte att somna längre som är problemet,
nu är jag så jävla rädd för att vakna och nte kuna åtgärda till en lite bättre nivå.
yuck. this sucks.


Ta hand om er, ni är värda bättre än det här.
Och skulle planet krascha, gör min själ stolt genom att kämpa vidare. Ni är guld värda.

Kramar Johanna.

[vinterglas]

Jimmys mamma

Jag blev glad när jag läste mitt inlägg.
Du verkar så stark och positiv, BRA!
Jag hoppas allt går vägen och du orkar, jag tror på dig!

Jag har alltid velat gå på bröllop, och någon gång ska jag väl få det också. Men jag fasar inför det där med kläderna alltså ;[

Hursom, ta hand om dig!

[Jimmys mamma]

Hej igen!
Än så länge går det rätt bra. Apropå det här med bröllopet så märkte jag en konstig känsla hos mig själv, och det är att jag hellre går på begravning än bröllop. Jag menar inte att det är trevligare att någon dör än gifter sig, men jag mår nog bättre när jag mår dåligt än när jag måste se ut att må bra, fast jag inte gör det. Märklig känsla. Jag borde ju spontat vara glad när syrran gifter sig, men jag gick ner mig direkt. Sitta i en kyrka, vara finklädd, äta middag, förklara hela tiden att man inte vill vara med på några fotograferingar, höra det där tjatet,ja men bara en bild, du ser ju så fin ut i dina nya kläder, snälla,BLÄ,BLÄ,BLÄ. Och dessutom tror dom att jag ska le om jag är med på bild, aldrig. Stämningen i mig inför det här med bröllopet är densamma som om jag skulle på begravning. Det där lät knäppt, men kan ej beskriva bättre just nu.

[Sad Angel]

jag hatar verkligen helger som bara går ut på att man ska träffa massa folk - för att äta "god" och förbjuden mat. Jag hatar julen (bara matdelen) och nyår, min födelsedag (tårtan)och så påsken. Varför måste man fira med mat? Okej, jag är negativ nu, men jag är åtminstone ärlig. Jag kan, och jag ska inte, unna mig något fett idag, bara jordgubbar. Min extrapappa köpte glass igår, så jag fick ersätta den för mitt kvällsmål. Jag kollade självklart hur många kalorier det var, totalt 380 kcal. Jag kan verkligen inte njuta, hur jag än försöker, det känns bara fel. Jag kan inte njuta av maten heller och jag får hela tiden ångest, men jag måste ju äta. Att äta medan man har ångest är verkligen hemskt. Jag är redan överviktig, så jag vill verkligen inte gå upp mer, det är nog min största rädsla. Vet ni vad som hände igår då? Jag satt på en gunga då några småkillar cyklade förbi. De frågade om klockan.
När jag sa att jag inte visste så kallade de mig för "fat ass". Vet ni hur jag tog det? Det kändes så hemskt, jag ville bara mörda dom där ungarna och sen ville jag bara mörda mig själv för att jag just är så tjock. Sen så var det en kille, i min ålder typ, 14 till 16 år som sa "där är du ju", sen visslade han efter mig, ni vet sån där ragg vissling. Då fick jag verkligen nog, grät och misshandlade en bild på mig själv. Sen så åt jag glassen, mådde ännu sämre.
Mamma har sagt "Men det är DU som försämrar bilden av dig själv. Okej, du är överviktig, men ingen tänker på det, det är bara du. Gå ut, du är jättefin i den där, inte alls fett". Men visst, varför blev jag kallad fat ass då, om ingen bryr sig om att jag är tjock? Det är som om man MÅSTE vara smal för att vara människa och värd nåt! Jag vill gå ner alla 30 kilo, nu!!!

[Jimmys mamma]

Hej igen!
Sad Angel.
Jag kan lova dig att du inte blir lyckligare för att du går ner i vikt. Jag har alltid varit extremt spinkig, och haft komplex för det, alla sa typ, du som är så smal, tänk om man var så smal som du, osv. Det var faktiskt inte kul, kände mig som en apa i bur som alla glodde på. Nu är jag inte lika smal längre, inte smal överhuvudtaget, nu lider jag för det med, men det är ingen som kommenterar det iallafall. Du kanske blir lycklig om du går ner just för att du lyckats med något du vill, men bilden av en själv tror jag inte man kan få bort. Tyvärr är det inte kilopris på oss människor, för isåfall skulle vi vara värda mycket, vi som väger lite mer.
 Att de där ungarna kallade dig för "fatass" ska du inte slösa energi på, lätt för mig att säga, men jag hört ungar kalla killar för horor och tjejer för bögar, de är liksom lite tuffa tror dom. De vet inte vad det de säger kan ställa till med och iband vet de inte ens vad orden betyder.
Varför blev du arg för att han visslade så där åt dig?

[SpegelSpegel]

Jojoplaneten, hoppas du inte hfår en lika rutten midsommar som jag...du klarar det, du är en kämpe

Jag ska vara hemma själv hela midsommaraftonen, orkar inte gå ngnstans, har försökt sminka mig flera ggr med olika sorters smink men det är omöjligt, det ser helt sinnessjukt ut vad jag än gör. Ena sekunden är ansiktet fett, andra torrt, allt smink bara kakar sig och krackelerar, det finns inget sätt att dölja vidrigheten. Kul att sitta här ensam och tänka på alla som har det roligt och firar med sina nära och kära och vänner och lever sitt liv i en pripps blå-reklam. Jag håller på att tappa greppet totalt, jag behöver verkligen hjälp. Men jag har lovat mig själv att inte ta livet av mig så länge mina föräldrar är i livet, så därför anses situation ej så akut att jag har ngn chans att bli intagen på psyket, vilket är synd eftersom jag vill bli nedsövd och fastspänd. Inget ångestdämpande har jag heller, men jag har vin och sprit så nu tänker jag gå och dricka mig full. Jag är så jävla fräsch och charmerande, jag vet.
Ha en fin midsommar allihop!

[Sad Angel]

"Varför blev du arg för att han visslade så där åt dig?"

För  jag verkligen var säker på att han bara gjorde för att retas.

[Anonym]

Jag HATAR min näsa. Jag ser ut som en seriefigur.
Just nu kan jag inte sluta tänka på: 1) när jag hade varit på konsert och stod i kön till garderoben och två killar snett bakom mig pratade illa om någons näsa (det måste varit mig de pratade om, jag stod precis där), när jag satt på tåget och några tjejer några år yngre än mig på andra sidan gången tittade åt mitt håll och skrattade och sa något om att det såg ut som en häst (måste varit min ansiktsform med näsa de pratade om, när jag gick förbi några killar i 16-årsåldern och en av dem sa "shit såg du" när jag gick förbi. Sen de där hemska korten från studenten där man ser min profil...osv osv.
Jag har inga bevis på att ovan nämnda människor faktiskt pratade om min näsa, men jag känner mig ändå säker på att de gjorde det. Jag har ju sett själv hur den ser ut. Det känns bara larvigt att intala sig att det inte alls var mig de pratade om, för sannolikheten är så otroligt stor att de gjorde det. Vilket betyder att andra människor antagligen också tänker på min näsa när de ser mig, vilket betyder att jag inte har någon lust att någonsin visa mig ute bland människor igen. Hade det varit billigare med näsplastik hade jag gjort det med en gång.

SpegelSpegel, känner igen mig. Jag sitter hemma själv i princip hela tiden, mår bara dåligt av att vara bland folk. Sen får jag då och då (när jag "glömmer" bort hur ful jag är) ångest över att jag sitter hemma och slösar bort mina ungdomsår, det är ju nu man ska vara ute och ha kul osv. Kanske därför jag har sån ångest över att bli gammal också.
Känner också igen det där med att inte ta livet av sig förrän föräldrarna är borta.

 Alla ord låter så platta och jag vet inte vad jag ska skriva för det låter så dumt vilka ord jag än väljer, men ta hand om dig och kämpa emot (det gäller alla er andra också), blä fast jag vet hur svårt det är. Fan att folk ska få må så dåligt.

/Anonym som skrev om frisörspeglar

[Malin]

Men för i helvete! Asymmetriskt smink är asymmetriskt smink! Finns det nån regel mot det eller? ? Festen har hållit på i 4 timmar. Nu skiter jag i det här. Jag ska vara trevlig och rolig, och dom det inte räcker för kan dra åt helvete. Nu åker jag.